Min postning om “bloggmobbning” förstod de flesta var en viss sarkasm – både mot själva uttrycket men också självklart mot min upplevelse av filmerna. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har vissa elitistiska drag i mitt sätt att tolka min världsbild; men jag försöker vara rätt noga med att aldrig tro att mitt tyckande nödvändigtvis är generellt det rätta. Jag hatar kategoriska imperativ, ser inte någon mening med att sätta regler som inte har grund och elasticitet utifrån en kontext. Visst: det finns ett antal nödvändiga riktlinjer – om man bortser från den religiösa aspekten så är Gyllene regeln rätt smart. Om den får stå själv och inte trycks samman med “vända andra kinden till”  eller “you get pie in the sky when you die” etc som begränsar det till en underdånighet gentemot förtryck.

Det intressanta i postningen är kommentarerna. Dels det faktum att många blir oroade av det som visades. Och ja, det kan man bli – även om min oro var mycket ironisk och lite ett spel för galleriet. Men som Martin påpekar, och som jag insåg i samband med att jag skrev postningen: det är de här tjejerna som skapar bilden av bloggosfären. Inte undra på att massor med redaktörer och andra är skeptiska. Som jag skrev i inledningen: Lisa Bjurwalds nedvärdering av hela bloggosfären kan bero på att hon läst en massa modebloggar och man kan lätt förstå hennes beskrivning om en särskrivande sörja.

Men det är också intressant hur lätt vi människor blir nedvärderande. Jag tycker de här filmerna är roande – visst, jag har en viss förkärlek till lyteskomik, men inte så mycket att ta på allvar. Jag tror att de tjejer som ser Mogis och andra som förebilder ändå har en viss distans till det hela. Samtidigt så skapar den snabba möjligheten till kommunikation också drag av att inte tänka efter och ett flockbeteende. Det är något som jag tycker visat sig i den minst sagt märkliga grupp som skapats om Apoliva-reklamen – eller snarare mot modellen i filmen. Varför det? Det är självklart lite humor för en del men 100 000? Att sen Ladislaus Horatius: mästaren av populistiska imperativ drar åt andra hållet är väl bara signifikativt…

Samtidigt får jag, iofs väntat, såna här kommentarer:

Visst är du korkad rakt igenom fortfarande och framförallt generalblåst i din egen lilla tvångströja … pucko.Idag erbjuder jag gratis linser till dig med en fet smäll på glasögonen. :)

Det är inte första gången nån (dock har trollen lärt sig lägga sig bakom anonymiseringstjänster) hotar med att spöa mig, eller i vissa fall döda mig men jag förstår fortfarande inte varför. Jag fattar varför vilket gör att jag fortfarande tycker att Marcus Birros och andras rop efter förbud mot anonymisering är idiotiska. Men jag kan förstå känslan av vanmakt och rädsla. Jag är inte speciellt intresserad av att få spö eller att någon ska hota mina barn som tidigare gjorts – men jag inser att vi idag har en situation där provokation på något sätt är så vanlig att en del anser sig i sin tur ha rätt att gå över till en hot- och våldssida. Det är också förståeligt – fr a då vi skapar, genom sociala medier, en meritokrati där den som äger ordets makt helt enkelt med några fina snärtiga repliker kan skapa en rörelse mot vad än det må vara. Att den person som a) inte har ordet i sin hand b) tycker tvärtom c) inte har normala spärrar då väljer att hota och ta till våld är en, för att låna psykodynamisk teori, normal reaktion när Detet får regera.

Så vad är min tes? Det har jag ingen. Jag gillar att ibland skriva såna där postningar: deepedition var ju tidigare känd för att vara besk, ironisk och för många år sen nu skapade jag och Angela De Missanpassade som var ett sorts Badlands Hyena på syra. Och jag är emot normer och imperativ. Men – vi måste helt enkelt inse att ju mer personer som börjar att läsa bloggar, som börjar använda sig av sociala medier som delar för att tolka sin världsbild – desto mer behöver man göra en konsekvensanalys både före och efter. När ett media mognar och blir viktigt så blir dess konsekvenser mer och mer genomgripande och det kräver en helt annan eftertanke. Jag tror inte på den konsekvensneutralitet som medieteoretiker och journalister håller för högt: eftersom den rent praktiskt är en chimär. Allt vi säger på konsekvenser och det är något man har som ansvar i yttrandefriheten.

Etiketter:ansvar, Apoliva, bloggosfären, deepedition. världsbild, Facebook, hot, imperativ, kategoriska imperativ, konsekvens, Ladislaus Horatius, modebloggare, postning

Det här är en ompostning av en tidigare Noterat.

Trodde det inte längre var ett problem – tänk så fel jag hade:

Note to self: – ha aldrig två instanser av bloggens kontrollpanel öppet. Aldrig.

Räddade dock texten från gamla Noterat från idag:

Det är fasta och Mikael berättar om Fattigbloggen på Aftonbladet. Upplägget är att journalisten Jessica Ritzén ska under en månad leva på existensminimum – dvs. riksnormen för socialbidrag. Oavsett vad man gör för olika politiska ställningstaganden så är det en viktig journalistisk produkt – för den berättar en historia som både är dokumentär och mitt i och samtidigt utifrån-sedd: berättar om en värld som är både ny för journalisten själv och för oss andra. Det här är ett exempel på framtidens möjlighet för journalistik och för media.

Uppdatering: Martin Aagard påpekar att Fattigbloggen är intressant journalistik och det är det. Jag håller med om att Croneman är en fåntratt i det här fallet. Å andra sidan är väl det inte något nytt? För visst är det så här generellt med bloggandet:

Det är uppenbart att någon sorts frontlinje i den nya journalistiken går exakt här.

Ritzéns blogg är en journalistik som ger sig in i dialog med dem hon skildrar.

Här finns ett samtal om klassamhällets kronor och ören som aldrig tidigare förts i svenska medier. Ett samtal som två etablerade mediearbetare tydligen vägrar delta i.

[...]

Men Cronemans vämjelse verkar mer handla om att han inte fått berättelserna filtrerade av någon kollega på Dagens Nyheter.

En annan ny blogg är Thomas Bodströms. Och han har onekligen humor: Bodströmsamhället. Bland annat tänker han granska granskarna. En solklar blogg att ha i rss-flödet!

Uppdatering: Bodström förklarar varför han börjar att blogga hos Newsmill.

Ashton E. Kutcher som är gift med Demi Moore har lagt ut en smygtagen bild på sin frus rumpa på Twitpic. Det blir självklart en massa buzz runt det. Demi Moore själv är ändå rätt soft över det hela. Själv tycker jag att det visar på en skön inställning till varandra och är det något som alla relationsexperter pratar om så är det att våga busa med varandra. Iofs skulle HS döda mig om jag la ut en sån där bild men jag tror att Mrs Kutcher är lite mer van att visa rumpan offentligt. Det som man kan diskutera är ju just den nästintill automatiserade möjligheten att vara rejält personlig och till och med privat via mikrobloggar och statusmeddelanden. Vilket också är ett stort ansvar för varje individ som väljer att publicera tweets om sig själv men fr a om andra (jmf Helin-gate). Vissa väljer till slut att stänga igen och bli private. Twitter handlar om relationer – och att vara personliga. Men var går gränsen? I fallet Moore/Kutcher så är båda lika notoriska Twitteranvändare men ändå? Eller vad tycker ni? Är det elakt eller lite smågulligt? Var går gränsen och var vill vi att gränsen ska gå?

Liza Marklund går samma stig som sina andra bedagade författarkollegor och tycker att Internet ska censureras. Isobel påpekar att det hela börjar bli lite surrealistiskt. Fr a tycker jag det är riktigt fult av Marklund att än en gång låta någon annan (den här gången en kompis som är musiker) säga de där fula sakerna om att det är bra att kineserna klarar av att censurera internet och att bara man får stopp på fildelningen så är allt det dåliga med IPred okej. Det jobbiga blir när hennes uttalanden börjar att kontrolleras. Det är dags för Liza Marklund att ta en väldigt lång time-out. Att två gånger inom några månaders tid bli överbevisad med att ta lätt på sanningen är två för många om man är både journalist och författare.

Uppdatering: Roger Åberg skriver om det hela på Newsmill och på sin egen blogg där han uppdaterar med ännu mer roliga misstag som Marklund och hennes polare gjort. Tja, Liza Marklund är så kokt så kokt! Förutom hans påpekande om att det hela är idiotiskt att förklara att ett band som väljer att exklusivt släppa sin platta till Coop skulle röja nya vägar så är frågan om inte hela Liza Marklunds artikel borde anmälas för indirekt textreklam för skivan. För nog kan man lugnt säga att bandet fått uppmärksamhet – att de sedan uppenbarligen är puckon är väl en helt annan sak.

Anna beskriver den nya medievärlden rätt bra:

Jag tror att Liza Marklund är en av de som måste inse en sak – ingen är garanterad sista ordet längre. Den offentliga debatten har förändrats i grunden. Det räcker inte längre med att vara mest etablerad, man måste ha rätt också. För annars finns det tusentals bloggare därute som gärna talar om hur det ligger till.

Uppdatering: Lizas snedsegling, dikeskörning och totala bomskjutning har uppmärksammats av en hel massa människor. Joshen är som vanligt briljant när han också påpekar det osannolika i att 80000 skulle laddat ner en skiva med Mats Ronander…

Etiketter:Aftonbladet, ansvar, Ashton Kutcher, blogg, deeped, Demi Moore, Fattigbloggen, Liza Marklund, privat, relationer, Thomas Bodström, Twitter