Taggad: anonymitet

Tystnaden efter kommentarsfälten (uppdaterad)

Postningen är uppdaterad senast 2011-09-02. Senaste uppdateringar är markerade med ett *.

I kampen om orden är det alltid den som är tyst som förlorar. Det är en slutsats som man måste dra i de ständiga diskussionerna om näthat, kommentarsfält och anonymitetens försvinnande.

The Silent Man
cc by Borghetti

I tidningarnas kommentarsfält på nätet har journalister och tidningarnas redaktörer varit tysta. Sällan har de ens brytt sig att delta – om de ens läst vet man inte. Oavsett vackra ord idag så är det knappast så att tidningarna tagit sitt ansvar.

Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket.

Det blev de som förut skrev insändare som refuserades i tidningarnas Tyck till; snedseglarna, foliehattarna, indiskreta rasister och psykiskt instabila rättshaverister. Det skapades ofta egna communities, samma personer kommenterade vitt skilda saker, den som försökte komma in klev ofta på outtalade regler som skapades i den gruppering som snabbt blir till när en subkultur skapas. Det är inte konstigt: ett laglöst land får alltid egna lagar skapade av de som befolkar det. Problemet är att det ofta blev åsikter som handlade om hot, personliga påhopp och rasism som blev majoriteten: de som tyckte annorlunda gav upp eller blev utfrusna, påhoppade, hotade och slutligen blir det en rätt homogen grupp som i varje kommentarsfält skapar sin egen sanning. De har tagit makten över orden och därmed tanken. För oss andra kunde kommentarsfälten många gånger mer kännas som att titta ner i en illaluktande kloak. Nätkärleken är störst – men inte i kommentarsfälten.

I början när jag och @britstakston föreläste tog vi upp tidningskommentarer som en del av vad ett företag behöver hålla koll på, och som något som kan vara en möjlighet att arbeta med. Det gör ingen av oss längre. Jag har på senare år sagt att kommentarsfälten i mångt och mycket gått sönder, en åsikt som delas av andra. Utvecklingen har fått gå för långt: det är åsikternas avskrädeshögar som blivit egna små samhällen av likasinnade. Oavsett om det handlar om Aftonbladet, CS, Dagens Media eller Newsmill så är det inbilska bråkmakare och megafonhojtande som gäller. Tanken på att bryta åsikter med varandra och faktiskt lyssna ligger ofta långt borta. Personer har blivit hårt ansatta på många håll.

*När diskussionen var på tapeten i somras sa jag följande i DT:

[...]enligt honom minskar antalet kommentarer vid förhandsgranskning.

– De tenderar att minska, även de bra kommentarerna. Har du förhandsgranskning måste den ske på någon minut, säger han.

Han menar att kommentarsfälten har demokratiserat media, men att medieföretagen måste fundera på hur de ska hantera kommentarerna.

– De borde se det som en del av publiceringen att lyfta fram och besvara bra kommentarer. Kanske följa upp tips och göra artiklar på tips de får i kommentarsfälten. Då tror jag också debatten blir bättre.

Nu har tidningarna vaknat. Inom 24 timmar berättar först Expressen att man startar med förhandsmoderering av kommentarer, DN väljer att för en tid stänga ner kommentarsfunktionen i väntan på en inloggningsfunktionalitet och Aftonbladet kommer att göra som VG och flera andra tidningar tidigare och kräva att man använder Facebook. Aftonbladets Jan Helin säger också att man kommer att bättre ta hand om kommentarerna, lyssna på dem och använda dem precis som Thomas Mattson. Helin slår sig också för bröstet och menar att ”man får stå för vad man tycker”. Det är så dags nu. Varför har man inte gjort det från början? Det är en av de parametrar som är viktigast för att faktiskt få ett kommentarsfält fungerande: att det som äger det tar ägandeansvar och deltar. Den närvaron hade förändrat mycket. Tyvärr är det försent idag. Det som nu görs är att sätta smink på en död gris.

Jag tillhör dem som anser att Internet handlar om frihet men att det också måste hanteras som vilket annat verktyg som helst: Internet är en kniv. Hat handlar inte om Internet utan bygger på andra incitament. Jag anser att registreringar är av ondo, och efter att en tid valt att kräva registrering på mina bloggar (mitten av 2000-talet) insåg jag hur fel det var. Anonymitet måste finnas, det är livsviktigt – och den måste vara enkel att få. Att behöva begära anonymitet där identifikation är default-inställning är fel väg att gå. Det blir ett sluttande plan.

*Och jag förstår inte varför det digitala ska vara annorlunda än det analoga: om man skriver en insändare till en tidning så sker förhandsmoderering men man behöver inte skriva under offentligt med sitt riktiga namn: bara delge det till redaktionen. Aftonbladet och några till väljer att gå ett långt steg längre än det.

Kampen om orden har vunnits av de som vill ha tystnad. De som skrikit högst kanske tystnar men de har aldrig varit speciellt intresserade av att låta andra höras. De kommer ha sina egna rum att fortsätta att hojta ut sitt hat. De människor som inte har någon plattform, de som kunde hörts även med viskningar försvinner nu in i tystnaden. Ansvaret är faktiskt i grunden de som öppnade en kanal och sedan lät den vara.

Uppdatering: I ett kommentarsfält påpekar @malinstroman att man på Stardoll inte behöver mer än en person som hanterar mängder av unga tjejers diskussioner på Stardoll.

visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena.

Det är många som diskuterar om anonymiteten bör få vara tillåtet och jag har fått en del kritik mot min hållning. Jag har tyvärr svårt att skaka av mig ett antal scenarion där de valen som tidningarna gör kommer att innebär att personer som behöver vara anonyma inte kan vara det:

  • kvinnor som vill berätta om sina erfarenheter under artiklar om våldsamma män,
  • hbtq-personer som inte vågar komma ut men som gärna skulle vilja skriva kommentarer under artiklar om detta,
  • privatanställda som vill ge kritik av sitt företag men som vet att de får sparken om de uttalar den offentligt.
  • offentliga personer som vill kunna diskutera saker utan att behöva förklara sig i media

Den kamp om orden som tidningarna nu för tystar dessa personer. Oavsett meddelarskydd och källskydd så blir deras yttrandefrihet beskuren. Man kan inte blanda ihop ansvaret för moderering med att värna om rätten att få vara anonym. De blir offer för att tidningarna valt att underlåta en vettig integration av kommentarerna i det dagliga livet och de blir offer för att man nu vill ta krafttag mot nyrasister som härjar i kommentarsfälten. 

*Martin Aagard skriver tänkvärt om anonymiteten:

Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.

Jag blev i onsdags intervjuad om det hela i Radio Örebro (11 min in i klippet):
Lyssna: 09.30 – 10.00 onsdag 31 aug 2011

Internets frihet på spel igen

Jag tror inte premiärminister Cameron faktiskt tänker stänga ner Internet för att förhindra upploppen men bara att han väljer att uttrycka sig som att det är sociala medier som är ett av problemen är allvarligt. Han är inte ensam och sociala mediers roll ska ”utredas”… Han sällar sig till Mubarak, Gadafi och diverse andra icke-demokratiska despoter som väljer att se informationsfrihet som ett problem.

Twitter

Många av de som arbetar och kämpar för sin frihet har uttalat sig negativt mot det som David Cameron nu försöker få till: ett stopp för Twitter, Facebook och andra meddelandetjänster (Blackberry får rejält med spö). Andra väljer att skylla på själva mediet. Han verkar glömma bort att det sker goda saker med hjälp av sociala medier. Hans uttalande är oerhört skrämmande för att komma från en demokratiskt vald premiärminister:

 ”We are working with the police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality,”

Ja, självklart används sociala nätverk i samband med upploppen – Peter Bright på Ars Technica har gjort en genomgång av det – och visar bland att påpekar att sociala nätverken är självklara för att använda för snabba nyheter och att snabbt få ihop många människor. Att polisen då väljer att skylla på nätverket är inte oväntat, särskilt inte då det var nytt rekord för Twitter i måndag, men tyvärr inte speciellt vettigt:

social networking sites have become standard tools in the arsenal of those organizing all kinds of mass action. They offer instant communications and easy ways for groups of like-minded individuals to come together. Systems such as Twitter’s hashtags make it easy for ad hoc networks to form around a common interest, act together, and then disband.

Men att nätverket lika mycket används för att snabbt kunna få nyheterna, undvika farliga platser spelar ingen roll. Att nätet hjälper den som blir drabbad har redan visat sig i det här fallet. Och att det sedan i princip är en omöjlighet att stoppa utan att hela England lamslås må vara hänt – det är intentionen att bortse från att det finns massor av anledningar varför saker har hänt, det finns eftergifter som måste göras och att upploppen idag mest handlar om idioter som förstör vilket knappast förbättras av att andra ser sin chans att förstöra det fria internet.

Det man kan fundera är i överförd betydelser: ska Cameron också förbjuda personer som eldar på upploppen att använda telefon? Att skriva plakat? Att prata alls?

Camerons slutsats om fritt flöde av information är nästan lika skrämmande i ljuset av vad han funderar på:

”Free flow of information can be used for good, but it can also be used for ill.”

Uppenbarligen anser han att fritt utbyte av information bara är gott om det aldrig används till ont. Om det senare görs ska det fria flödet stoppas. Kan inte annat än att säga att det låter inte speciellt demokratiskt. För fortfarande är Twitter, Facebook och alla andra delar ett verktyg. Oavsett om det handlar om att stänga av hela nätverken, eller bara försöka att stänga av personer som anses ”missbruka” dem så skapas nya tjänster som kommer att skapa gömda enklaver vilket endast försämrar såväl transparensen, möjligheten att möta personer med åsikter som behöver lyftas upp och motargumenteras – och det onda blir bara mer och mer starkt i mörkret. Redan idag ser vi hur friheten blir mer och mer divergerad men också kontrollerad: FRA-lagen är bara början på ett större arbete bland de som styr för att kontrollera och i slutänden kunna stänga av personer som man anser inte ska vara där.

Det sista citatet har också bäring på den diskussion om anonymitet på nätet som dök upp i början av veckan där den tyske kristdemokratiske inrikesministern menade att anonymitet på nätet inte är önskvärd - alla ska vara möjliga att identifiera. En idé som den inte är ny: redan 2008 kom estniska socialdemokraten Marianne Mikko med ett förslag på att bloggare måste registreras som jag bland annat skrev om här. Bland annat har det handlat om hur högerextremisterna kunnat skapa en plattform för sina åsikter både i bloggar men också i tidningskommentarsfälten, något som gör att chefredaktören på Norran, Anette Novak, vågar att sticka ut hakan och föreslå att anonymitet skapar internettrollen. Det här är en fråga som diskuterats länge: bland annat gick Markus Birro redan 2007 ut hårt om att anonymitet ska förbjudas något som diskuterades i den här bloggen (se bland annat kommentarerna). Jag skrev ett antal kommentarer under Anettes debattartikel:

Ska man vara kinkig så är det väl rätt få brott som kan jämföras mellan analoga och digitala världen som beivras även i det analoga? Hur många förtalsåtal går vidare om det sker på torget? Hur många hot blir i det analoga faktiskt beivrade.

Tror det är viktigt att sätta saker i sitt sammanhang – det är lika förbjudet på nätet som på torget att förtala, hota och på andra sätt bryta mot våra mellanmänskliga lagar. Och jag kan vara minst lika anonym på torget som jag kan vara på nätet: allt handlar om kontext.

Så i slutänden hamnar vi i hur vi väljer att övervaka saker och ting respektive hur vi ska identifiera/identifieras. Om vi ponerar att vi för att kunna skriva på nätet måste ha en verifierad identitet (exempelvis att Facebook kräver passnummer vilket de skulle bli överlyckliga över :)) så bygger vi då en databas som självklart kan användas för att delvis förhindra brott – incitamenten och kostnaden blir högre, lksom att beivra de som begås. Samtidigt har vi då en databas där vi kan ta reda på allt om varje individ: hur de surfar, vad de tycker och vilka tider de gör detta på. Det är information som egentligen är överflödsinformation men som finns där och antingen kan säljas (tänk FRA-shopen) eller tappas bort (ingen databas är säker för läckage). Integritetsproblemen hopar sig rejält.

Och även om vi då väljer att prata om att datan bara får användas för vissa saker: lagföring så ser vi ex.vis med PKU-registret att det är ett sluttande plan – när vi har informationen tillgänglig är det lätt att säga att vi breddar användningsområdet.

Men åter till analogin mellan digitalt och analogt. Eftersom jag faktiskt kan vara rätt okänd på sina ställen respektive att vi valt att ha total översyn över det digitala så bör ju samma sak ske i det analoga. Därmed öppnar vi upp för CCT-övervakning i samma och större mått än Storbritannien har och identifieringsteknik som vi påtvingas även när vi rör oss på de analoga gatorna. Om inte så har vi fått en obalans åt andra hållet: det är lättare att övervaka och identifiera på nätet än det är på gatan och därmed blir det enklare att beivra brott i den digitala världen kontra den analoga.

Problemet är helt enkelt att vi i slutänden hamnar i ett val där vi får lov att välja bort oerhört stora delar av vår personliga integritet för att klara av att faktiskt avanonymisera.

Det finns en stark dubbelhet i redaktörers och politikers argumentation runt anonymitet, precis som Cameron så hamnar man i en situation där man i slutänden måste sälja ut demokratiska rättigheter för att bekämpa det dåliga. Så länge det inte sätter krokben för de som har makten; både reell som över informationen så är sociala medier och kommentarer bra men när det börjar bli problematiskt, när människor väljer att använda sin frihet till att säga vad man tycker söker man regleringar. Själv skrev jag om att hatet inte skapas av internet, och jag tror inte att vi kommer åt hatet genom att undvika att det får uttalas – lika lite som att upplopp slutar finnas om man stänger av personers tillgång till sociala medier.

Problemet med både Camerons uttalande, de bevisliga händelser där man strypt tillgången till verktygen liksom diskussionen om anonymiteten på nätet måste ske utifrån en bred konsekvensanalys. Självklart är det enkelt att ropa på både reglering, på förbud och på övervakning när man plötsligt ser högerextremister blogga och sända ut sina manifest, när man ser att upploppen delvis styrs genom meddelanden i Blackberrys eller när man hotas av ansiktslösa (och ryggradslösa) fåntrattar i kommentarsfält. Problemet är att man aldrig kan göra kirurgiska ingrepp med hjälp av övervakning, reglering och förbud för att använda olika tekniska hjälpmedel. Som Elza Dunkelz påpekade redan 2007: att ens diskutera att förbjuda anonymitet är en överklassdiskussion – eller något som personer gör som glömt bort att demokrati inte är en självklarhet.

Sociala medier har senaste åren visat att det kan ge en röst och ett ansikte på de som förut inte hade en möjlighet till det: allt från enskilda människor som blir synliga här i Sverige till Tunisien, Egypten eller Iran. I det senare var anonymiteten nödvändig vilket gjorde att många av oss andra valde att ändra boendeort på Twitter för att förvirra iranska myndigheter. Även medierna håller sitt källskydd högt: att man ska ha rätt att vara anonym när man tipsar en journalist. Anonymitet är ibland förutsättningen för den fria informationen och för demokrati. I slutänden kan vi börja att diskutera över valhemligheten i Sverige: om man inte får vara anonym när man diskuterar frågor på nätet – varför ska man vara anonym när man röstar?

Diskussionen om personlig integritet på nätet har pågått intensivt och tidningar är gärna med att förklarar hur olika tjänster bryter mot detta: men det verkar som att den integriteten inte är närvarande när det gäller det som är negativt.

Rätten till att säga sin mening – och att få göra det utan repressalier är en grundbult i yttrandefriheten och i FNs resolution om mänskliga rättigheter. Varje inskränkning i detta skapar ett sluttande plan som på lång sikt alltid ger ett minus för det öppna samhället.

Jag håller med Waldemar Ingdahl om att argumentet att ”rent mjöl i påsen” är fruktansvärt och det handlar om både läckage ur övervakning liksom överflödsinformation som kan användas mot en individ.

Samma illavarslande syn på människors rätt till att uttala sig tar sig de som kallar sig Anonymous (dock är det viss osäkerhet om det verkligen är den gruppen som står bakom hotet – eller om det är en hoax) som sedan ett par veckor gått ut med att de den 5e november tänker totalsänka Facebook. Att välja att säga ”vi tänker skita i att många av er tycker om och använder Facebook hela tiden” är inget annat än att sätta sig i samma sits som andra diktatorer. Oavsett om det är sant eller inte så innebär bara tanken på det (som en hel del applåderat) ett synsätt som innebär samma anda som Cameron och andra har: att folk inte förstår eller kan hantera friheten att välja själv, friheten att uttala sig och rätten att göra det utan att behöva ha en egen plattform eller identifiera sig.

Internet är än en gång utsatt för attacker från personer som anser sig ha makt att tysta det. Fri information, frihet att yttra sig på ett säkert sätt är grunden för ett gott samhälle. Det får vi aldrig glömma.

Uppdatering: Polisen väljer att på Twitter hänga ut de personer som blir dömda. Det här börjar likna häxprocesser på digital väg.

Uppdatering: Att Cameron och brittiska politiker börjar att ha möten med Twitter och Facebook för att få dem att ta bort meddelanden som anses vara fel är riktigt riktigt otäckt och under oroligheter stänga av dem. Fr a om plattformarna går med på det. Det finns inget annat ord än censur att använda i det här fallet. Ren och skär censur som alltid drabbar många fler än de som är bovarna i dramat. Cameron är snabbt på väg mot att skapa en polisstat i Storbritannien.

Uppdatering: EFF har noterat att David Cameron tidigar sagt:

this February, when he gave a speech in Kuwait in which he asserted that freedom of expression should be respected ”in Tahrir Square as much as Trafalgar Square.”

vilket indikerar på att det här med yttrandefrihet är villkorat för premiärminister Cameron. EFF noterar också att Twitter knappast kommer att göra någon till viljes som vill inskränka rätten att använda sin Twitter generellt även om de samarbetar runt påtagliga lagbrott:

At Twitter, we have identified our own responsibilities and limits. There are Tweets that we do remove, such as illegal Tweets and spam. However, we make efforts to keep these exceptions narrow so they may serve to prove a broader and more important rule—we strive not to remove Tweets on the basis of their content.

Brit Stakston har skrivit en övergripande postning runt frågan på JMW som är mycket läsvärd. Hon noterar att det finns en logik i den rädsla för teknikens möjligheter till det onda och att det är upp till oss alla att hitta lösningar:

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Notering: En lite kortare och omskriven version är publicerade på Second Opinion.