Taggad: Anna Troberg

Jag blir pirat. Pontén made me.

Det här är verkligen helt jävla absurt. Upphovsrättsindustrin väljer att hota ett svenskt parti med domstol om de inte fimpar internetaccessen till The Pirate Bay. Copyriot noterar att det hela handlar om medhjälp till medhjälp till medhjälp och beskriver hela processen. På Cybernormer beskrivs själva rättsprocessen.

Det är helt enkelt Piratpartiet som nu utsätts för utpressning om att slå av nätjuicen till servrarna som ska ligga inom deras kluster och inom deras range. Hot om rättegång mot ett politiskt parti. I Sverige. 2013. Läs vad Anna skriver. Det är fan sjukt att hon ska behöva ha den diskussionen med sin flickvän. Det är sjukt vad svenskt rättsväsende har låtit det sluttande planet bli när det gäller fildelningsfrågan och frihet på Internet. Eller läs Emmas text om att det här är på riktigt! 

Det är sjukt skrämmande. Att det är Hollywood som väljer att göra det är inte bara skrämmande utifrån ett Huxleyanskt perspektiv utan absurt när man tänker på McCarthyismen och vad den innebar för underhållningsindustrin. Att det dykt upp en efterföljare till Antipiratbyrån: Rättighetsalliansen som väljer att hota ett demokratiskt parti med rättegång om de inte censurerar ett för gruppen oönskat nätverk skapar en situation där upp inte längre är upp utan den med pengar alltid kan skapa ett tomrum även inom juridiken.

Den här historien har varit sjukt absurd från början. Ett bra sätt att börja se vad som händer är att se TPB AFK som handlar om rättegångarna mot The Pirate Bay. Eller läs gamla postningar här på Deepedition.

Det är dags nu. Precis som Nikke säger i sitt inlägg (fantastiskt hur vi tänkte samma sak): Låt Internet besvara Ponténs försök att sidsteppa demokratin. Make it heard: oavsett om man kan tycka att TPB (eller Wikileaks för den delen som lär bli nästa mål eftersom de också har nät via PP) inte är helt rätt så är det här inte ett angrepp mot TPB utan mot att ett politiskt parti i Sverige faktiskt inte kan hotas på det här sättet.

Jag gissar att Pontén, Monique Wadstedt och resten av ligan, gjort analysen att ingen längre orkar bry sig om Piratpartiet eller om fildelning. De behöver sänka TPB för att få ut de stora bonusarna från de bolag som håvar in pengar i antipiratrörelsen. De tror att Piratpartiet är glömt – de tycker twittrandet visar på icke-engagemang, och den mer och mer inkrökta politiska bloggosfären diskuterar partipolitik inom blockgränserna liksom att engagemanget drivs mot Sverigedemokraterna – så ingen kommer märka.

Glöm det.

Det är dags att vi reser oss nu. Det här är inte okej. Det är dags att Internet börjar visa vad det faktiskt handlar om: det är inte först och främst ett navelskådande självbespeglande nätverk. Det är något som kan förändra världen.

För mig själv innebär det att jag för första gången på många många år nu väljer att gå med i ett politiskt parti. För det räcker inte med att tycka. Jag är från och med den 19e februari 2013 Pirat. Du kan bli det också.

Det här är bara början. Friheten kan inte vara till salu. Nätet är inte något som kan styras av diverse censurivrare oavsett om de tillhör finansen, nöjesvärlden eller politiken.

Det här är med stolthet mitt #028 inlägg i #blogg100 då jag väljer att bli medlem i Piratpartiet och låt oss bygga en ny bävning.

Vi gör en klassisk bloggvägg:

Här är några andra som skrivit om detta: Pirate Times (engelska), Anton NordenfurFredrik HolmbomChristian EngströmMarit DeldénUpphovsreträttFrekarMagnihasaHax, Falkvinge, Mina Moderata Karameller, Free Thinking, Sugbloggen, Erkstam, Plux, Jesper Åström, Sagor från Livbåten, Copy me happy, Obeveklig, Starow, Lukasz Lindell, Christoffer Holmstedt, Nina Ekman, Brockman.

Sundsvalls TidningNorrköpings TidningGefle DagbladNorrländska SocialdemokratenGöteborgspostenHelsingborgs DagbladNorran.

Låt den gamla politiska bloggosfären dö i frid

Emma @opassande tar upp en intressant fråga på Ajour: den politiska bloggosfärens försvinnande. I Sverige ska tilläggas. Det finns en hel del intressanta diskussioner i kommentarerna där bland annat @annatroberg noterar att kanske själva idén om en ”politisk bloggosfär” blir hämmande. Jag har tänkt på det en hel del: Deepedition är nog en sorts hybrid-blogg vad gäller tematik men skulle man välja att klassa den åt något håll så har den de senaste åren tenderat att vara rätt politiskt inriktad.

Inte partipolitiskt, inte så mycket ideologiskt pekande (hoppas jag) utan mer en plats där jag försökt att strukturera mina tankar, säga vad jag tycker. Självklart alltid färgat av att jag lutar åt libertarianism och brukar hamna närmast Piratpartiet i diverse tester men mitt val att aldrig mer koppla mig till ett parti eller en ideologi står fast.

Samtidigt har mitt skrivande minskat vilket jag ofta saknar. Dels handlar det självklart om tid: eftersom jag de senaste åren jobbat med att bygga kunskap och intresse, och senare strategier och taktiska planer för företag och organisationers arbete med sociala medier så har jag fått mer och mer att göra som konsult vilket innebär mindre och mindre tid att tänka på andra saker.

För min del är kanske det den viktigaste parametern men det finns fler. Jag tror att vissa parametrar självklart är personliga men en hel del också förklarar varför det politiska bloggandet minskat drastiskt.

  • Bloggandet har minskat generellt i hela världen. Det beror på att det tillkommit fler plattformar. Det handlar om tid och tillgång till nya sätt att konversera helt enkelt. Bloggen är mindre social än många andra plattformar: kommentarsdiskussioner är ofta svåröverskådliga och blir lätt sekundära. Bloggens logik bygger på att skribenten skriver vad den tycker, oemotsagd från början till slut – och det kollektiva skapandet startar (kanske) i kommentarerna. Samtidigt har diskussionen – genom att bloggposten delas överallt – fragmentariserats på flera olika plattformar: kommentarsfältet, Facebookdelningens kommentarer, Twitterdelningens mentions etc.
  • Många av de bloggare som tidigare hade egna plattformar har ”sugits upp” av antingen egna partier eller traditionella medier. Bloggen, som var hatad från de traditionella medierna tidigare, är idag en självklar ingrediens av mediahusens digitala närvaro. Det innebär dels att bloggandet mer blir likt krönikeskrivande än den form som bloggande tidigare hade, dels innebär det självklart att bloggaren ofta medvetet eller omedvetet styr innehållet så att det ska ”passa” kontexten: don’t bite the hand that feeds you.
  • Bloggarna har genom en professionalisering/semiprofessionalisering segmenterats hårdare: matbloggare läser matbloggare, designbloggar etc. och därmed också skapat mer gated communities men det politiska bloggandet bygger på en annan logik och därmed blir det relativt mindre intressant.
  • Svensk politik tenderar också att vara mycket polariserad – och fr a har partierna många aktiva medlemmar som anammat sociala medier med hull och hår (påhejad av en del av oss konsulter :)) vilket självklart ger faran att bli mer strömlinjeformat och mindre spännande.
  • Hypermedialiseringen som skett under några år innebär att det finns extremt mycket större utbud och därmed minskar möjligheten till att fokusera på längre och mer ingående texter om de inte är paketerade utifrån läsvärdhet (trust och reach) och läsbarhet (UX, design, tillgänglighet).
  • Facebook har skapat en strukturerad icke-anonymiserad kultur bland många ”tyckare” samtidigt som sociala medier spridit sig och blivit mainstream – och därmed blir din blogg synlig såväl för kompisar, familj om du väljer att försöka sprida din blogg via dina andra plattformar. Diskussionen om anonymitetens negativa vara har inneburit att den politiska bloggosfären i vissa fall känner sig tvingad att skriva under eget namn. De enda som fortfarande kör anonymt är främlingsfientliga, galna haverister mm – och att stå upp för sina åsikter med namn innebär att man också visar att man inte är som dem. Allt detta kan dock kan dock hämma viljan att ta ställning.
  • Det hårda trycket om ”det personliga varumärket” innebär också att den person som bloggar under sitt eget namn medvetet funderar över vad som syns när man googlar på namnet. Fler och fler har valt att rensa i sina gamla postningar, väljer att nivellera sina åsikter lite bättre eftersom man vet att i varje relation av ens professionella (och privata liv) så kommer det googlas på ens namn.
  • De främlingsfientliga, rasisterna och Sverigedemokraterna har lärt sin läxa väl av FRA-motståndet, Piratpartiet och oss som byggt upp bloggosfären. De använder nätet på ett (bortsett från åsikterna) effektivt sätt. Dock innebär det också att man lärt sig trollandets fagra konst, vilket innebär att andra politiska bloggare ständigt får tampas med kommentarer vars enda syfte är att störa, stöka och förstöra en diskussion.
  • Twitter innebär ett snabbare, enklare och bredare genomslag genom att det är enkelt att skapa en viral spridning. Det minimalistiska formatet, snabbheten i både den mobila möjligheten och att det till skillnad mot bloggen är byggt utifrån konversationslogik snarare än informationslogik gör det mer intressant både för media att leta upp vinklar och intervjupersoner men framförallt som åsiktskanal. Om bloggens informationsdensitet är en fördel för sök så är Twitters flexibilitet fördel för konversation och PR.
  • Genom att länkekonomin gått i stå respektive att fler och fler tidningar väljer att ta bort, minska synligheten eller inte sköta om inlänkandet blir bloggandet mindre intressant för nätverkande, vilket blir till men för skapandet: man bloggar för att bli läst och genom länkar till media och andra bloggar kunde även en okänd bloggare eller ett företag eller en organisation bygga trafik på ett organiskt sätt. Idag kräver det likes, delningar mm på sociala nätverk vilket är svårare.
  • Teknisk utveckling är av godo men ibland slår den krokben i vissa delar. WordPress som varit bloggarnas weapon of choice har utvecklats oerhört mycket – och är idag ett fantastiskt verktyg men som också blivit mer och mer komplext att hantera.
  • Visuell storytelling med Instagram och Pinterest må ha relativt liten impact på politiskt agendaskapande men Tumblrs utveckling innebär en intressant möjlighet och utmaning där det är snabbt, mobilt och visuellt snyggt utan för mycket förkunskaper för politiska tyckare.

Jag kan roat tänka tillbaka på mitten av 2000-talet när media vaknade runt det här med bloggar och hatade oss. Vi blev kallade allt från asociala navelskådare till farliga åsiktsmaskiner utan etik. Jag kan tänka tillbaka på hur man fick förklara sig för arbetsgivare, familj och vänner varför man höll på med sån där ”blogg”. Det fanns en tid då vi faktiskt påverkade rätt mycket utan att ha andra plattformar att stödja sig på. En del av oss minns också de tekniska problem som tidiga verktyg innebar men också en nybyggaranda som fanns då alla i princip läste alla. Sen FRA. Med bloggarna som vapen.

Självklart kan man fastna i nostalgi och vilja att bloggandet ska vara som det var förr. Det tror jag inte ger något. De flesta av oss önskar inte tillbaka TV-monopolet, tidsaspekten i morgon- och kvällstidning eller något annat som visserligen i efterhand kan upplevas som ordning och reda och tryggt, men knappast positivt för världens möjlighet till att skaffa sig information. Lika lite tror jag vi ska önska oss tillbaka till den politiska bloggosfären som den en gång var. Så jag är inte så oroad över den politiska bloggosfärens ”död”. Eftersom jag inte tycker den är speciellt död. Snarare har den mognat, utmanats av nya yngre tekniker och tappat lite sin gnista genom att söka gillande inom traditionella medier.

Generellt så kan jag ändå se att bloggandet visserligen har förändrats i grunden men det handlar mer om att bloggen är en teknisk uppfinning som delvis gjort sitt, en plattform som idag inte har samma värde som pre-Facebook och pre-Twitter. Det innebär inte att det är värdelöst men en blogg får idag ses som ett komplement: en plats att faktiskt sätta sin agenda, skapa kunskap som sedan används i diskussioner och debatter på andra plattformar. För att återfå gnistan behöver den svenska politiska bloggosfären kanske titta på hur bloggen används i delar av världen där ordet är makt mot annan makt: Egypten, Iran men också i USA.

 

Anna Troberg tar över piratrodret

Idag den första dagen på 2011 kom den nyhet som flera av oss diskuterat under året: Rick Falkvinge avgår som partiledare för Piratpartiet och Anna Troberg tar över. Hon vill gärna fortsätta att driva piratfrågorna även som en vald partiledare visar hennes första bloggpost efter nyheten.

Istället för att försöka att dra vidare partiet vill han se till att utvecklingen går mot en för ”den vanliga” medborgaren förståelig politik. Det är bra. Det teknokratiska måste också ha en mer social och samhällsinriktad del. Sen tror jag personligen att Rick Falkvinge som internationell pirat kan bli riktigt intressant.
Det märkliga är det här uttalandet – att han väljer att avgå på grund av en osund kultur inom Piratpartiet:

Jag vill inte säga för mycket för jag inte vill ge ytterligare uppmärksamhet till det här. Men jag kan säga så mycket att jag är oerhört förvånad över att vad som helst verkar tillåtas i ett ledningsrum.

Det om något brukar ses som partiledarens ansvar vilket därmed borde utmynna i en egen självkritik. Istället blir det lite att han är ett offer för denna kultur. Att bygga ett parti på öppenhet, på crowdsourcing och med åsikter som inte alltid stämmer överens med det politiskt korrekta är svårt. Även HAX tar upp det här som en viktig anledning.

Piratpartiet har många utmaningar (ett av dem tror jag är att faktiskt byta namn…) men att de är uträknade som en del menar tror jag knappast – snarare är de viktigare än någonsin vilket såväl reaktionen från myndigheter på Wikileaks visar, den läckta informationen om hur amerikanska myndigheter gärna vill strypa informationsfriheten, internettillgång och liknande med hänvisning till såväl säkerhet som för att skydda immateriella tillgångar som ägs av stora företag.

Det handlar om att visa på hur såna inskränkningar förminskar människors demokratiska rättigheter samtidigt som man måste balansera upp och diskutera immaterialrätt utifrån allas möjlighet att både leva på sin information samtidigt som den också måste vara så fri att den inte kan användas som makt och förtryck. Det handlar om att visa att informationspolitik inte är något speciellt utan att det påverkar alla frågor inom samhället. Piratpartiet måste bli ett parti, inte ett enfrågeparti. Utvecklingen vi är mitt i handlar inte längre om teknik utan om såväl individuell integritet som möjlighet att få tillgång till information.

Det är dags att sluta se sig själva som rebeller och mer som en del av diskussionen. Uppdatering: Det handlar om att bli mer implicita, se möjligheter av samarbeten med de personer som står för samma principer, om än med andra partibeteckningar. Styrkan med och möjligheterna för PP handlar om just detta: att kunna fungera som murbräckor även i andra partier, stöd för de frågor som jag tror kommer att bli oerhört viktiga framöver. Att våga lyssna utåt lika mycket som inåt är en central kunskap som övriga partier inte lyckats speciellt bra med. Faran är annars att Piratpartiet fortsätter att vara exkluderande och därmed bli precis som alla andra. Rebelliskhet har två sidor – progressivitet och sekterism.

Nu är det fyra år att bygga vidare på – rensa ut sekterism och bli en kraft att räkna med i opinionen. Det ska bli mycket intressant att följa. Något som även Blogge är inne på. Tror jag…

Uppdatering: Det var sent och jag har haft ganska mycket Las Vegas i huvudet så jag tänkte inte på de kritiska punkter som nu skrivits om. Drottningsylt påpekar att det onekligen är ett problem att grundaren och tidigare partiledaren sitter kvar i ledningen för Piratpartiet. Det innebär en svår balansgång för nya partiledaren och det finns en fara för att utvecklingen går i stå på grund av detta. Dexion gör en lång och mycket kritisk text gentemot hur det hela gått till och pekar också på problemet att partiledningen bekostas/avlönas av Christian Engströms kontorspengar. Det är ett politiskt mecenatskap som i det här fallet kanske är ofrånkomligt men som helt klart bör åtminstone vara fullständigt transparent och reglerat i vad mecenaten har rätt att kräva. Samtidigt måste man se hur snabbt piratrörelsen ändå växt och vilken viktig pusselbit Rick Falkvinge varit i det, vilket Oscar Swartz skriver i sin återblickande text och Opassande skriver en analyserande och kärleksfull kommentar. En inblick från andra sidan ger Vidde. Alla perspektiv visar att Piratpartiet fortfarande har mycket att göra, många tåtar att lösa.

Ulf Bjereld ger en mycket intressant analys av partiledarbytet där han ser det positiva i PPs uppkomst, och menar att Piratpartiet nu kommer att utmanas och samtidigt inte längre vara ensamma om att driva informationspolitik och integritetsfrågor eftersom Liberaldemokraterna, det gamla Liberati, kan bli en del som målar upp ett nytt politiskt landskap. Jag tror, särskilt efter den gemensamma paneldebatt som Liberati, PP och Fi hade under Almedalen, att det kan bli en styrka att det är flera partier som driver på från ett frihetligt liberalt håll. Oavsett vilken politisk grundsyn man kommer från.

Det som kan oroa mig lite är den väldigt… avvaktande hållning som flera ledande pirater håller. Zac försöker att göra en analys som är lika delar PP-analys som eftervalsanalys där det problematiska som jag sett syns i kommentarerna: ett antal personer som helt enkelt vägrar att inse att politik inte är slagord.

Så lycka till Anna. Och lycka till Rick.

deeped noterar…

…att vissa inom försvarsmakten onekligen har svårt att förstå det här med tryckfrihet och liknande. Jag tror visserligen att det är ett misstag i grunden som gjort att Värnpliktsnytt fått sitt bredbandsabb avstängt men att en försvarsmaktsanställd väljer att uttala sig som berättas i DNs artikel oroar minst sagt i ljuset av FRA och andra lagar.

…att det är dags att sluta säga åt barnen att inte svära när de slår sig. Inte för att jag kan göra det som svär som fan själv men ändå. För forskare säger sig kunna visa att svärandet i samband med fysisk smärta faktiskt kan hjälpa mot smärtan enligt TIME. Det är onekligen en intressant aspekt att vi just svär utifrån att det är en instinkt för att uthärda smärtan:

”Swearing probably comes from a very primitive reflex that evolved in animals,” Pinker says. ”In humans, our vocal tract has been hijacked by our language skills,” so instead of barking out a random sound, ”we articulate our yelp with a word colored with negative emotion.”

och samtidigt kan det också visa sig att det är dumt att krydda det vanliga språket med svordomar eftersom hypotesen är att man då förminskar nyttan i att svära när man väl gör sig illa. Dock kan jag tycka att det verkar vara lite svajigt: utgångspunkten ska vara att män svär mer i vardagen – och det visar sig att män sämre utstår smärta än kvinnor. Enligt forskarna ska kvinnor svära utifrån mer emotiva skäl. Själv tror jag nog att smärtupplevelse och –uthärdande har många fler dimensioner än att svära.

…att Wikipedia inte har så kul bilder till sina faktafyllda artiklar.

…att även i Kalle Anka har diskussionen om piratkopiering kommit in. Det vill till att böja i tid det som krokigt ska bli (tips från Leo ErlandssonTwitter).

…att en del personer som utvecklar WordPress inte fattat realtidswebben för fem öre – det kan man lätt se på de kommentarer Bolstad fått runt sin finding om en icke-dokumenterad försämring av pingandet i nya WordPress 2.8. Även om det just nu inte rör mig personligen i ryggen så är det minst sagt anmärkningsvärt att man valt att göra det utan att dokumentera förändringen.

…att det är svårt för Piratpartiet att besvara frågor som inte tillhör deras kärna direkt. Nu handlar det om heteronormativitet, och även om jag tycker att Held är lite väl på gentemot Anna Trobergs vänliga svar så visar det här akilleshälen för PP. Det här är helt enkelt baksidan med att vara ett uttalat enfrågeparti som plötsligt ska navigera i en komplex politisk värld där man kommer att få frågor om andra saker än Internet och personlig integritet.

Reblog this post [with Zemanta]

Syftet mina vänner, vad var syftet?

Det är många som blivit förbannade för DNs grävande artikel om FRA-motståndets påstådda koppling till andra intressen. PR-byråer och annat löst kommunikationsfolk går ju inte att lita på – det vet ju varenda journalist.

Dock är det ingen som faktiskt frågat den mest intressanta frågan – den fråga som artikeln inte besvarar:

Vad var då syftet med att alla dessa pr-byråer skulle betalat oerhörda mängde pengar för att få igång ett drev mot FRA-lagen?

Det kommer upp lite halvkvädna saker om ”telekombolag” och annat men nej, artikeln är mycket tyst om vad själva bakgrunden faktiskt är till att det uppenbarligen finns några som vill betala för att en opinion ska komma fram mot en lag. Man fastnar vid att det ska vara ett antal PR-konsulter, åtminstone en byrå – och för övrigt insinueras det om flera professionella kommunikatörer (typ jag, Opassande, Blogge och andra antar jag?).

Frågan blir då i slutänden: vem är det som är ”kunden”? Slutsatsen blir alltså att antingen finns det en rejält tät kund i bakgrunden och en hoper av alla som engagerat sig i frågan ljuger som fan och har fått feta hemliga lönecheckar. Eller så kan det vara så att PR-människor, reklamare och andra kommunikatörer faktiskt ser ett värde i att det finns personlig integritet, kommunikationskanaler som inte är styrda och avlyssnade av staten – helt enkelt personer som, genom sin professionella kunskap om kommunikation och manipulation inser att det här är för mycket, för inskränkande och för odemokratiskt. Och väljer att agera utifrån att de faktiskt är proffs på att kommunicera, proffs på att få upp frågor på agendan.

Men som jag tidigare skrivit: det skulle aldrig blivit mer än en liten krusning om det inte funnits en stark grund att stå på, mängder av människor som var engagerade som fan oavsett vad proffsen sa. Och de personerna agerade (och agerar) knappast efter någon pr-plan. De agerar.

Vill avsluta med Farmor Gun, en av de mest fascinerande människorna som varit mycket viktig i ”bloggbävningen” och med oförtruten envishet skrivit megabyte med text. I en kommentar säger hon:

Jag tillhörde den stora sovande massan, som fram till den 9 juni 2008 levde i tron att en allmän övervakning av folket inte skulle vara möjlig att införa i vårt demokratiska land. Att jag varit så naiv har jag sedan dess försökt råda bot på, PR-byråer förutan.

Så nu hoppas jag på att Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg ger ett svar på frågan: Vad skulle syftet vara och vilka är då de som skulle ligga bakom PR-byråernas arbete?. Utan det svaret blir faktiskt deras artikel meningslös.

Uppdatering: DNs ledare spinner vidare på att hela bloggosfären styrs av PR-byråer idag och fortfarande är det ingen som ens försöker (förutom Hemliga Morsan) att förklara vad då syftet skulle vara. Självklart är det så att det nya medialandskapet kan användas för att marknadsföra såväl varor, tjänster som åsikter – men det som DN inte förstår är att det inte är lättare utan mycket svårare. Konversationsmarknadsföring handlar inte om att manipulera utan om att ge idéer och tips men bloggare är mycket smarta: det går inte att starta någon sorts rörelse som man nu vill påskina. Jag jobbar med det – jag är rätt övertygad om att det idag är svårare att skapa en opinion än det var förut. För idag är det tusentals röster som det handlar om, det är hundratusentals kommentatorer som faktiskt pratar med varandra – och allt är sökbart, länkbart och kontrollerbart. Det var det inte förut.

Sen är det intressant att fundera – om nu DN anser att bloggarna som skrivit om FRA är ”nyttiga idioter” så är väl frågan: vem är nu nyttiga idioter för regeringen och de som vill få igenom FRA, IPred och framöver ACTA? Och vilken PR-byrå ligger bakom all den här kritiken (lånat från Stenudd via Opassande)

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, härhär, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här. och

För övrigt har Anna Troberg skrivit en lång analys av den förra artikeln. Och nej, Dick Erixon ger inga som helst svar – han bara försöker att sätta tillbaka bloggandet i ett gammalt sätt att se på media. Att han virrar på om telekombolagen bygger på de insinuationer som fanns i huvudartikeln. Erlandsson gör en runda om sitt motstånd, Josh är bitsk precis som Blogge. På nåt sätt så dränks DN just nu av drypande satir…

Uppdatering: Affärsvärlden tycker också att det är en tunn soppa kokad på spiken och gör en mycket bra sammanfattning av vad DN egentligen visar:

Innan DN kan visa att Mattias Söderhielm arbetade på uppdrag av någon hemlig aktör så får hans engagemang istället ses som ett exempel på bredden i FRA-motståndet: En del bloggade, en del demonstrerade, andra donerade privat kapital för att på olika sätt skapa engagemang kring frågan.