…att Arvid Falk.se väljer att publicera en Piratpartiet-demagogi av sällan skådat slag (den är i klass med Guillous värsta dikeskörningar) genom att släppa fram Johan Westerholm, (s) vars argumentation om möjligt är lägre än hos centerkvinnan Qarlsson. Dock ger jag redaktionen cred för att våga göra det. Jag anser inte att den skulle refuserats – möjligen skulle man som redaktör frågat skribenten om det verkligen var något han vill stå för resten av livet… Jag håller inte med Scaber Nestors minst lika demagogiska trick om att den icke-namngivna kvinnan som blivit offer för våldtäkt blivit kränkt. Det är lika låg argumentation som Westerholms.

Så vad är det stora felet (förutom att det rent tidsmässigt känns som om snubben borde tagit ett djupt andetag, kramat sin vän och skrivit postningen om några dagar). Att koppla ihop diskussionen om fritt internet, rättigheten till att slippa få sin personliga integritet kränkt av stat eller företag med att diskutera mellanmänskliga brott som en våldtäkt är rätt snurrigt, och minst sagt obsolet. Det är inte ens att jämföra äpplen och päron – det är att jämföra äpplen och bildäck. Att jämföra upphovsrättsbrott med våldtäktsbrott är visserligen straffmässigt uppenbarligen möjligt (då upphovsrättsbrott renderar flera gånger högre bötesbelopp och fängelsestraff än våldtäkter) men juridiskt helt uppåt väggarna.

I övrigt är det faktiskt inte så att PP säger att ”alla ska ha rätt att göra vad fan som helst”. Dumheter och idiotiskt, läskigt att han väljer att använda en våldtäkt som en sorts täckmantel för att driva en egen agenda mot Piratpartiet. Vi kan väl lugnt konstatera att Johan Westerholm skulle platsa i vilken fascistoid eller tokfundamentalistisk gruppering som helst när han skriver så här:

Ett nej är ett nej och ska respekteras. Jag sätter, till skillnad från de som säger att allt skall vara fritt, människan före. Den enskildes “nej” och rätt till integritet före en utopisk värld där allt är fritt.

Det hela blir nästintill en skrattspegel mot Kants moraliska imperativ. Lite som att höra en dansbandsversion av Michael Jacksons ”Thriller”. Extremt förenklat, extremt avskalat av allt som gör en diskussion meningsfull.

Tyvärr verkar det vara en ny trend – att koppla ihop frihet och integritet på internet med hot, nakenbilder och andra brott. Har folk fått solsting i Almedalen?

Och det tar inte slut där: försöken att misskreditera (beigt Daniel) HAX genom att förklara att han minsann har filmat porr för Carl Serrung bygger på att jaga upp en anti-stämning mot Piratpartiet. För det är ingen som sätter det faktum att han valde att avslöja Serrungs metoder och vidriga sätt. HAX ska dömas för att han gjorde något – till skillnad mot andra som avslöjat oegentligheter och där det varit den drivande frågan. Brit Stakston skrev innan Almedalen att Piratpartiet kan komma att spöka för traditionella partier och det har man onekligen gjort – men frågan är om det vi ser inte är ett bevis på att svensk media och svensk traditionell politikarena är oerhört nära varandra – ska jag använda vänskapskorruption som ord? Nej, så illa är det kanske inte… men det är onekligen så att det sker en sammanhållen kampanj och ett rejält medialt bakslag för Piratpartiet. Väntat men likförbannat väldigt intressant i sin samordning.

Uppdatering: När man läser Jyttes inlägg på Newsmill så känns Westholms drapa ännu mer vidrig då det knappast är så att han kommit på det själv utan det här är uppenbarligen sosse-spindoktorer som ligger bakom. Det är nästan så att vissa textdelar är flagrant lika…

Uppdatering: Mest patetisk är Mona Sahlin. Läs på innan du uttalar dig, du missade att det är HAX som såg till att sätta dit Serrung och enligt den argumentation som du för så är det alltså inte möjligt att någon som gjort något liknande någonsin kan få jobba med politik. Patetiskt Mona, djupt patetiskt. Det är fasen ett moralistiskt moras i socialdemokratin!

Etiketter:Almedalen, Arvid Falk, Brit Stakston, Carl Serrung, demagogi, HAX, integritet, Johan Westerholm, media, Mon, Mona Sahlin, moraliskt imperativ, personlig in, personlig integritet, Piratpartiet, porr, Socialdemokraterna, våldtäkt

Almedalsbloggen som varje år fajtas med Politikerbloggen och andra för att få de bästa nyheterna från Almedalen har startat en ny tjänst:

Twixdagen

Det är en tjänst som följer alla politiker som använder Twitter. Helt enkelt en riksdag på Twitter. Smart tjänst som använder möjligheterna som Twitters öppna API ger. Och det är välgjort med automatisk uppdatering och små ikoner så man vet vem som tillhör vilket parti. (tipstack från @magnuslj aka Magnus Ljungkvist och enda anledningen att det här inte går iväg direkt är att jag gillar honom och därmed går jag med på min första ”jag lovar att inte publicera förrän”)

Twitter i Sverige har helt enkelt fått genomslag genom politiker – inte genom mediamänniskor.

I helgen konfererar både socialdemokraterna och kristdemokraterna (själv ska jag och Brit Stakston hålla två workshops om sociala medier för de senare – jag hos kd alltså… :)) och en hel del twittrande har det blivit. Bland annat twittrar Mona Sahlin som @msahlin. Eller vem är det som skriver hennes tweets egentligen?

På Twitter har det blossat upp en diskussion om det är rätt med spökskrivande pr-nissar som skriver för kändisarna.

Argumenten handlar om dels att Twitter är en personlig relationskanal och att det borde inte användas som megafon respektive att det väl knappast är något nytt att politiker och andra använder sig av spökskrivare, talskrivare och spinndoctors.

Själv förhåller jag mig ganska krass till det här numera. Det sista argumentet känns mest valitt för min del men självklart kunde man önska att partiledare och andra faktiskt ville ta chansen att själva prata och berätta och föra ut sitt budskap. Det är en av de saker som bland annat kom upp när Guillou uppgavs chatta med folket via Aftonbladet, men avslöjades med att via sin mobiltelefon prata in svaren. Man kan tycka att det som Maud Olofsson gjorde var bedrägligt men det är egentligen mest tidningens problem.

Samtidigt. Det är autenciteten som är viktig – för sitt inre ser människor att Mona Sahlin twittrar sina meddelanden via mobilen och att Guillou sitter böjd över skärmen och svarar på frågor om IPred. Rent budskapsmässigt tvivlar jag starkt på att man får andra svar från en partiledare än från deras partisekreterare eller pr-konsult. Gissningsvis blir det till och med mer lättfattligt om man inte släpper alla politiker till tangentbordet. Men det är inte det som diskussionen handlar om. Framförallt tror jag att Mona Sahlin och andra som väljer att låta sina pr-människor sköta sociala mediekontakter helt enkelt missar en viktig möjlighet att ha örat mot marken – för det är; även i skriven text – något annat att själv prata, diskutera och tänka ut svar och inlägg än att låta slipade kommunikatörer göra det. Det är inget fel att göra det – moral är rätt ointressant och spökskrivande kan vara bra för den politiker som helt enkelt behöver det.

Det är klart värre att inte följa någon som många kändisar väljer att göra. Det är då det verkligen blir klart att man egentligen inte är intresserad av att lyssna på någon utan att man ser Twitter eller andra mikrobloggar som bara ännu en envägskanal.

Det hävdas iofs nu med bestämdhet att det är Mona Sahlin som twittrar och det är ju i sådana fall bra. Hoppas för @socialdemokrats skull att det är sant…

Uppdatering: Läs Gatarskis långa analys av såväl socialdemokraternas hashtaggande och diskussion om just Sahlins twittrande.

Etiketter:Almedalen, Almedalsbloggen, autencitet, Guillou, Kristdemokraterna, Magnus Ljungkvist, Maud Olofsson, mikroblogg, Mona Sahlin, politik, politiker, pr-konsult, sociala medier, Socialdemokraterna, spinndoctors, Twitter, Twixdagen