En gigantisk intervju med Alexander Bard. Och än en gång fascineras jag över att han ibland är så hyperintelligent och ibland upplever man honom som totalt gått över till total galenskap. Gissningsvis en framgångsmöjlighet. Det roande är ju att han inte direkt velat säga sig vara nyliberal men själv kan jag hålla med honom i det här (och jag tror inte Bard vill att jag ska hålla med honom :))

Jag [Niklas Orrenius; deepanm] berättar för honom om ett ungt par i Motala – Bards uppväxtkommun – som jag träffade för ett par veckor sedan. De jobbade på en kylskåpsfabrik och räknade med att bli arbetslösa under nästa år.
De hade jobbat på fabriken i stort sett sedan de slutade på gymnasiet, de hade två barn, de var väldigt mentalt rotade i Motala, i småstaden. Du säger att alla vill bo i storstaden i framtiden, men jag tror det finns många sådana här par.
- Vi får sparka dem i arslet i så fall! Vi har inte råd att ha människor boende på orter i Sverige där alla försörjs av bidrag. Systemet kommer att braka ihop. Vi kommer att ha så många gamla och sjuka människor i framtiden. Vi kan inte hjälpa friska människor i trettioårsåldern med bidragssystem för att de ska bo kvar där de är födda. Vi får sparka dem i arslet och få dem att fatta att nu är det allvar.

En intressant tanke är det här:

Det kan ju komma från dina spetsiga uttalanden, som ”Facebook är ett underklassfenomen”.
- Ja. Men det är ju sant! Man ska inte tro att medlemskap i Facebook innebär att man tillhör någon överklass. Tvärtom. Alla kan ju gå med i Facebook. Det är snarare strukturerna på Facebook som avslöjar klasstrukturerna. Som allt annat på Internet.

Annat:

Jag håller med Jardenberg om att organisationen Friends ibland kan upplevas som mer business än ideell organisation. Å andra sidan: vi har redan sett att idealitet inte alltid ger önskat resultat – kan kanske ett företagande inom antimobbing och rättvisa vara en väg att gå?

Ibland undrar man hur folk är funtade. Och varumärken. Och hur Facebook tänker. Har de inte lärt sig ett skit av Motrin-händelserna?

when targeting an ad campaign after a specific demographic, try not to piss that demographic off with your ad campaign.

Samma sak gäller Fejjan vars demografi ligger i det läget. Plus att det känns lite gammalt att vara sådär livrädd för kristna konservativa. Och döm om min förvåning när jag för första gången i världshistorien (blogghistorien då) tycker att Wollin har något vettigt att säga.

Skivbolagen får det svårare och svårare. Stora artister väljer att skriva sina kontrakt med konsertarrangörer, andra ger ut sina skivor själva via nya kanaler. Ett annat exempel är hur Wal-Mart och Starbucks blir sina egna bolag och distributörer – nu är det Prince som förhandlar direkt med dem: han har för länge sedan fått nog av skivbolagen och valt att göra som han vill. (Vad gäller hans musik anser jag att han sak återutge The Black Album)

Det går en massa rykten om neddragningar på Microsoft. Frågan är vad som gäller när det här kommunicerades för inte så länge sedan.

Man kan tycka vad man vill om det här men rent pr-mässigt är det inte det bästa Peter Sunde gjort.

Lång näsa till Apoteket. Crime Medicine fungerar. Att sedan de som gjort kampanjen inte säkrat upp alla domäner är en helt annan sak.

För övrigt verkar Dagens Media glömt sökrutan…

Etiketter:Alexander Bard, amning, Crime Medicine, Dagens Media, Facebook, företagande, Friends, Microsoft, Motrin, Prince, skivbranschen, Wal-Mart

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Etiketter:Alexander Bard, antipirater, atomer, bjokott, digitala, film, individ, individualisering, Internet, IPRed, kollektiv, konsument, kultur, media, musik, opinion, Piratpartiet, staten, upphovsrätt, värdeglidning, värderingsförändring

Frågan är om Liberati är vad svensk liberalism behöver. I grunden gillar jag inslaget: politiken blir uppdaterad och som kan skakaa om. Förhoppningen är att Liberati kan bredda och höja den liberala debatten från diskussioner om skolbetyg, ordning och reda.

Om man lyckas med att förhålla sig autonomt från partipolitiken, om man lyckas vara en injektion snarare än legosoldater för gammal politik. Dyslesbisk skriver på ett sätt som är intressant:

Det som förenar oss är att vi vill påverka den liberala kompassen i svensk politik och att vi tror på att vi kan åstadkomma det genom att arbeta utanför partipolitiken, på andra sätt än vad partierna gör. Sedan ska det erkännas att många av oss har ett gott öga till vad Folkpartiet skulle kunna vara, men jag vågar också säga att inte en enda av oss är nöjda med vad Folkpartiet just nu är.

Problemet är om den pragmatiska politiken skapas utifrån ett antal principer som stöder medlemmarnas egna intressen. Kan inte annat än att bli oroad av att Lindberg stödjer IPRED (om man ska tro Bard själv i diskussionen med minimaliteter):

Liberati sköter Fp’s hearing om upphovsrätten den 4 december. Då kommer jag och Camilla att vara med. Vi gillar IPRED.

Frågan är hur väl det kommer att klinga med att Liberati är bråkstakarna inom politiken. Eller om det blir ännu en Elitlista.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen av Liberati och se hur det kommer påverka det lösligt sammanhållna libertarianska nätverket av bloggar när de två giganterna Blogge och LouiseP tycker en smula olika om Liberati – framförallt hur långt en pragmatism kan sälja ut principerna: en fråga som är lika evig som filosofin. LouiseP skriver bra om hur en libertarianistisk princip kan sammankopplas med pragmatism:

Se det gärna mer som en liberal skadereduceringsåtgärd av politiker och politiska åtgärder med hjälp av kunskap. Det har ingenting med kompromisser att göra alls, som kommer visas när vi tar tag i olika frågor som vi anser vara angelägna.
Pragmatisk libertarian eller pragmatisk libertarian, noll skillnad faktiskt. Pragmatik är inget annat än skadereducering mot politikens konsekvenser när man tänker efter.

Många gånger ställs pragmatism som en motsättning mot principer – vilket inte nödvändigtvis alltid är sant. Snarare bygger det på att skilja mellan att ständigt följa ett kategoriskt imperativ eller utgå från en utilitaristisk grundprincip. Men det är ofta själva balansgången som är det svåra: när det pragmatiska kompromissandet faktiskt säljer ut grundläggande liberala principer slås själva grunden undan för att kunna omskapa verkligheten till en mer liberalistisk verklighet.

Men själv lär jag aldrig bli med i något som Liberati om man läser vad Bard skriver till minimaliteter:

Libertarianer är alltså inte välkomna i Liberati. De får gå någon annanstans.

En i mitt tycke märklig diskussion och ett märkligt ställningstagande som stänger ute mycket mer än det ger. Han fortsätter att förklara att libertarianister är detsamma som:

Ayn Rand-dyrkande objektivister. De får söka sig någon annanstans. Och piratpartisterna tar vi avstånd från av rent KULTURELLA skäl. Vi hatar sekterister, vi är jävligt trötta på piratpartisterna, de är bara pinsamma. Sådana där självgoda skrikande Blogge Bloggelito-typer.

Jösses. Visserligen kan jag känna igen min egen retoriska figurativitet i det men det kan tyckas väl… enögt?

Sen väljer Bard dock att göra en (pragmatisk?) revidering av sin första förklaring att libertarianer inte är välkomna hos LouiseP även om han knappast känns speciellt … lyssnande:

En liberatist får gärna kalla sig liberatarian. Särskilt om det handlar om en så nyanserad och PRAGMATISK libertarian som alltid lika kloka och modiga Louise Persson.
Men för att Liberati ska FUNGERA och bli trevligt så vill vi undvika att attrahera vissa personer. Nätet kryllar nämligen av näthaverister som visserligen kan vara intressanta på ett roande sätt bakom laptopen men som havererar socialt så snart de kliver in i ett rum och ska samarbeta med andra människor och ägna sig åt realpolitik. Vilket är vad vi i Liberati GÖR. Vi är doers och ingen pladderverkstad för folk som har för få vänner annars.

Det är bra. Alltså: om man är libertarian och Louise P så får man vara med. Problemet är ju att man måste lyssna innan man gör. Kompromisser och pragmatism måste föregås av konsekvensanalyser – vilka bäst görs i dialog och med så bred input som möjligt. Sen kan jag förstå principen att om man väljer att vara med i ett parti som exempelvis Piratpartiet så är det lite underligt att vilja vara med i en grupp som ändå har en viss knytning till ett annat parti: det blir lite som att vara med i Socialdemokratiska Studentföreningen när man samtidigt är organiserad moderat. Och jo, ibland kan även jag uppleva PP lite väl enögda också. Men det innebär inte nödvändigtvis att deras infallsvinkel är ointressant.

Jag kan lugnt påstå att jag blir djupt skeptisk ju mer jag läser en del uttalanden. Det som jag upplever saknas är problematiseringar (även om jag gissar att det bland annat är LouisePs jobb) – det känns som om man räknar med att endast hitta svar. Blir det då quick fixes för liberalismen?

Och precis som Swartz blir jag en smula fundersam över den relativt ytliga förklaringen runt att Liberati inte ska handla om att se nätet som något som i grunden påverkar allt – för Liberati ska stå för:

Stöld är stöld. Att påstå något annat är bara att ljuga blatant. Det vi ska diskutera är förstås i stället om viss stöld är aceptabel eller åtminstone kan tolereras. Att påstå att fildelning inte är stöld bara för att det är vanligt är som att påstå att fortkörning inte är en regelöverträdelse bara för att det är så vanligt.

Dels är ”regelöverträdelse” något annat än ”olaglig handling” (vilket stöld är). Vidare är det i vanlig ordning en slarvig skrivning: fildelning är i princip allt som sker på nätet. Och om man ändå tolkar det vänligt så är det helt enkelt väl enkelt att undvika den problematisering som finns i diskussionen.
I grunden: om en handling inte längre anses av en majoritet som olaglig – kan då det allmänna rättsmedvetandet negligeras? Det som fildelning av copyrightskyddat material bringar mycket svåra och intressanta frågor i dagern – och det är liberalers och libertarianers ansvar att inte sopa dem under mattan. För mig handlar det om individen kontra kollektivet och staten. Och att den som gör något ska ha betalt för det – frågan är hur ett sånt system ska byggas upp utan att bli repressivt in absurdum?

Å andra sidan: varför döma ut det? Jag är rätt övertygad om att Liberati kan vara en bra tankesmedja för Folkpartiet – men jag är fundersam om det kommer att fungera som så mycket annat än just det. Jag ser framemot att läsa debatter mellan Liberati och Birgitta Ohlsons sexköpsmoralismer (hon är till på köpet med i gruppen).

Tittar vi på vad Obama valde att använda nätet till så är det i princip tvärtom mot vad Liberati verkar vara: Obamakampanjen använde sig av sociala medier för att ge människor möjligheten att enkelt informeras men också engagera sig (relativt intressant diskurs mellan Fredrik Wass och Bard på SVT Opinion). Det handlade framförallt om att integrera det digitala med det analoga: att låta nätets format och plattformar sömlöst fungera tillsammans med det traditionella folkliga engagemanget i att ringa och knacka dörr. Vilket i sin tur kunde samverka med det digitala genom att snabbt och enkelt få mer bred information att ge vidare till dem man mötte och skapa en sorts integrerad viral loop för det politiska engagemanget. I grunden tror jag att det är i detta som är utmaningen för folkrörelserna: att lyckas med att integrera det analoga engagemanget med det digitala: och skapa så många sociala interaktionsmöjligheter som möjligt. Frågan är om Liberati är så öppet eller om det helt enkelt handlar om att skapa mer elitism i politiken? Att det är högt i tak men för en viss grupp, med rätt hållning i några av de drivandes personliga åsikter?

Som sagt: det ska bli spännande och det är nog länge sedan ett politiskt initiativ fick så mycket uppmärksamhet i ”rätt” målgrupper (förutom FRA då :)). Läs också Laakso om Liberati.

Uppdatering: Arvid Falk dvs Chadies nya bloggprojekt skriver om Liberatidiskussionen och hennes minst sagt målande beskrivning av Blogges inlägg fick mig att le här på morgonen:

Blogge Bloggelito, som av Alexander Bard omnämns som skrikande och självgod i mejlkonversationen som nämndes nyss, replikerar i ett frustande ideologiskt inlägg där Bards pragmatiska liberalism får på nöten.

Frustande ideologisk; dagens uttryck.

En annan bild av PP (det är gigantiskt långt men intressant som fan) ges av Brihed, vilken onekligen problematiserar och förklarar en del av Bards våldsamma utfall mot piraterna (även om jag tycker att en del pirater har riktigt goda liberala förutsatser – det är illa att dra alla över en kam om det inte är kristdemokrater eller sverigedemokrater ;))

Andra bloggar om: Alexander Bard, Liberati, elit, tankesmedja, Folkpartiet, engagemang, liberalism, libertarianism, Blogge Bloggelito, Camilla Lindberg, LouiseP

Etiketter:Alexander Bard, liberalism, Liberati, LouiseP, partipolitik