Men vad är det karln säger?

Det är ingen hemlighet att jag, trots mitt något disparata vurm för såväl death metal som EBM, är ett stort U2-fan. För mig är de viktiga då jag vuxit upp med dem sedan tidigt åttiotal. Deras musikutveckling har i mångt och mycket följt min många gånger, och att gå på konsert med U2 handlar om upplevelse och mindre om musiken.

Men nu har väl ändå Bono med sina boots hoppat i en lite galen tunna. I en kolumn i New York Times har han skrivit om fildelning och andra saker som han ser inför de kommande tio åren. När jag läste hela kolumnen fundera om den gamle champagne-kommunisten Paul Hewson drar oss alla vid näsan – eller helt enkelt druckit för mycket Cristal (för att inte tala om Nirvanas basist som verkar sönderrökt). För det hela är en märklig kolumn i sin helhet… Han snurrar till det ett par gånger till om man säger så…

Det har blivit ett smärre upplopp bland nätliberaler och fildelningspirater. Widham tänker göra slut med Bono och Josh likaså. Och de tillsammans med Fridholm har skrivit en Brännpunkt-artikel i SvD om den del som han skriver om fildelning.

För egen del väljer jag att inte diskutera fildelning – det har jag gjort nog. Jag håller verkligen med Walter Näslund i att Bono är ute och hojar i en ganska hög grad av teknisk inkompetens, världsfrånvändhet när han pratar om att det är ISPs ansvar, blindhet inför sammanhang och att Bono gör en logisk kullerbytta när han försöker få en rund skiva att passa i ett fyrkantigt hål. Helt enkelt handlar det om att välja väg: att genom förbud och att med totalitära hjälpmedel försöka att hålla kvar en gammal affärsmodell eller faktiskt face the music och förändra den. Tyvärr blir diskussionen som vanligt extremt bipolär: några kan inte läsa längre än näsan räcker (eller läs kommentarerna till Brännpunktartikeln), samtidigt som vissa fildelningsentusiaster enligt mitt förmenande lätt förenklar ägande kontra tillgång. Det finns helt enkelt en mängd människor som inte fattat att den här diskussionen är mycket större än fildelning. Och frågan är om Bono ens gjort det när han kan göra en sån här utsaga:

from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content

För även om han knappast direkt stödjer – till skillnad mot flera andra anser – Kinas censurlinje för internet så misslyckas han helt enkelt med att visa att tekniken, som används både för den goda saken (mot barnporr: ett sätt som självklart kan diskuteras) och för det onda (kinesisk censur av dissidenter), också kan användas för att komma till rätta av det (för honom) felaktiga fildelandet. Det är inte att stödja kinesisk censur men det är att implicit stödja suppressiva tekniska hjälpmedel för att straffa den som inte gör som Bono och några andra vill. Som Walter skriver:

What’s worse is that you even putting the protection of children and protection of old fat cat record label business models in the same priority paragraph makes us all blush on your behalf.

För oavsett om han väljer att värdera de olika användningsområden mellan ”noble” och ”ignoble” så menar han att kontroll av innehåll på nätet är behövlig, och att kunna spåra och implicit lagföra den som gör fel. Det är illavarslande. Jag har tidigare skrivit mycket om den värdeglidning som lagar av IPred, FRA och fördrag som ACTA kommer att innebära. Man kan inte blunda för det faktum att ett tekniskt hjälpmedel i fel händer kan användas till annat än det var tänkt för. Det Bono missar är att hans världsbild inte a är lla andras (lika lite som min är det) – och hans uttalanden är i det ljuset lika meningsfulla och rätta som andra idiotier som sagts i det här läget. För även om det ”bara” skulle handla om musik så är musik också makt – och yttrandefrihet. Om man, som Bono verkar tycka, ser till att digitala musikfiler ska vara ”vattenmärkta” och på så sätt kunna kontrollera och följa dem över nätet – vad händer med de musikfiler som är förbjudna i vissa länder? Vad händer med dem som använder sin musik för att göra uppror mot diktaturen? Det blir enkelt för deras motståndare att ringa in de som lyssnar. Och det blir då med Bonos goda minne – för man kan inte både ha och äta kakan.

Det blir onekligen problematiskt eftersom det slår undan benen på allt som Bono tidigare arbetat för: Amnestyinsatser och det intensiva arbetet för diverse dissidenter i hela världen. Varför ska vi fortsätta att lyssna på honom nu? Oavsett så har hans dubbla standarder: där skivbolagens ekonomiska ställning, illa dolt bakom ett skynke av fattiga, lidande konstnärer, ska rättfärdiggöra intrång i vår frihet medan i andra andetaget ska vi skänka pengar eller stå upp för Aung San Syy Kyi. Snälla Bono, det går inte att undvika att ta konsekvenserna av vad man säger. För även om teknik i sig är värdeneutral så är det inte det som det här handlar om: det handlar om att använda ett antal tekniska möjligheter för att på så sätt a) skapa ett samhälle som fortbestår av gamla modeller b) förhindra utveckling av såväl demokrati som kreativitet c) öppna upp en positiv ingång mot att skapa ett internet som är kontrollerbart.

Så jag kommer ha svårt att ta till mig vad han säger framöver. Tyvärr innebär det också att man börjar undra över RED. Det otäcka är att många kommer att lyssna på honom. Utan att reflektera.

Uppdatering: Apropå det här med copyright. Cory Doctorow skriver en av de bästa sakerna (tipstack @morpac) i frågan runt hans idé om att faktiskt ge bort sin e-bok ”Makers” gratis:

There’s a dangerous group of anti-copyright activists out there who pose a clear and present danger to the future of authors and publishing. They have no respect for property or laws. What’s more, they’re powerful and organized, and have the ears of lawmakers and the press.

I’m speaking, of course, of the legal departments at ebook publishers.

These people don’t believe in copyright law. Copyright law says that when you buy a book, you own it. You can give it away, you can lend it, you can pass it on to your descendants or donate it to the local homeless shelter. Owning books has been around for longer than publishing books has. Copyright law has always recognized your right to own your books.

Det känns minst sagt som möjligt att lägga till när det gäller såväl film- som musikbransch..

Reblog this post [with Zemanta]

Svaret för musikbranschen är att ge upplevelser och mervärde

Undrar vad Dick H, Antipirrarna och andra säger om när ena halvan av Gnarls Barkley: DJ Danger Mouse, väljer att sälja en tom CD-r-skiva med omslag och grejer men musiken får man ladda ner själv (och hitta själv). Det är onekligen ett nytt tänk. Det hela har självklart en bakgrund i Danger Mouses tilltag att mixa ihop Beatles “White Album” med Jay Zs “Black Album” och skapa “The Grey Album” (sic!) vilket fick EMI att gå i taket. Den storyn i sig är fantastisk då EMIs advokater skickade ut cease-or-desist mail till alla som ens andades att de tänkte stödja, göra tillgänglig eller på annat sätt ha något att göra med Danger Mouseprojektet.

Coldplay släpper en liveplatta gratis. Och som tidigare NIN och Radiohead så handlar det bland annat om insikten att man har mer kontroll över sin musik genom att göra den tillgänglig och i Coldplays fall självklart så att de som livemusiker räknas som riktigt bra – och fler fans kanske väljer att köpa en biljett nästa gång de kommer.  Självklart är det svårt för såna som spånbladen i Sthlm Stoner att sälja plattor eftersom det visserligen finns efterfrågan på saker som hörts förut men de knappast lirar i något annat än gärdsgårdsserien.

På tal om att tjäna pengar. Det som artister och skivbolag helt enkelt måste inse är att människor vill köpa musik – men att det handlar om att addera upplevelser till det. Aerosmith har tjänat grova pengar på sin co-brandning av Guitar Hero: Aerosmith

“[Their] version of ‘Guitar Hero’ generated far more in revenues than any Aerosmith album ever has,” said Kotick. “Merchandising, concert sales, their ability to sign a new contract [have] all been unbelievably influenced by their participation in ‘Guitar Hero.’”

och vad gäller just Rockband, Guitar Hero och Lips för Xbox 360 så har det laddats ner enligt Robbie Bach, chef för Microsofts speldivision, 60 miljoner låtar bara över Xbox Live under 2008. Självklart innebär det här att GH har många många fler nedladdningar. Så varför inte inse att turnéer, att se till att jobba med spel- och upplevelser som mervärdet som skapar incitament för att köpa musiken, är det sätt som man kan tjäna pengar på som musikbransch idag? Att själva försäljningen av musiken som sådan är död – den kommer aldrig tillbaka och att det helt enkelt måste till ett nytt affärstänkande. Det mest fascinerande i det hela är hur musikbranschen tycker illa om framgången för exempelvis Guitar Hero trots att det visat sig att det ökar själva försäljningen av musiken i sig.

Problemet ligger i att skivbranschen, filmbranschen – och tyvärr en hel del av artisterna – behöver inse att de måste släppa det gamla tänkandet om att själva filmen, eller själva sången, är det som människor vill betala för utan det handlar om vad konsumenten kan uppleva – och använda den till. Den som på ett nytt och genomgripande sätt vågar inse att det är på det sättet som både musikbranschen, filmbranschen och rättighetsinnehavare kan bygga vidare på karriärer, inkomstkällor och skapande kommer att tjäna pengar. Det vi idag ser är dock hur man stirrar sig blind på det man förut kunde tjäna på singlar, album och DVD. Och att man i sin enfald tror att ett stopp för fildelning, lagförande av en generation som är uppvuxen med saker tillgängliga och återgång till att exemplarsförsäljning av silvriga plastbitar kommer att innebära samma inkomster.

Prassel och pling

I år har jag inte köpt en enda bok på Bokrean. Inte ens haft lust. Jag läser mängder. Men på nätet. Min RSS-läsare ger mig mer av allt. Böcker inom mitt gebit självklart – men när de kommer på rean är de obsoleta. Så – ingen lust. Uppenbarligen är jag inte ensam om det.

Läser också att det går riktigt illa för bokhandlarna. Om nu Martin fått siffrorna rätt så är det en ganska fascinerande bedrift att som Akademibokhandeln ha 1,1 miljard i omsättning och bara lyckas få ihop en miljon i vinst. Och bokrean går åt pipan visar siffrorna – den är inte intressant längre. Tycker omröstningen på HD.se är intressant:

bild-32Vad är det som är felet då? Läser man kommentarer och funderar lite själv tycker jag man kommer fram till följande orsaker:

  • Prisskillnaden är gigantisk mellan samma titel i bokhandeln mot e-handeln. Även när det gäller deras egna näthandelsplatser. Snacka om att kannibalisera på sin egen affär.
  • Bokrean är ingen bokrea. Det är en kampanj där förlagen ger ut nya gamla böcker. De få gånger man hittar något som faktiskt är rea på det gamla sättet blir man förvånad.
  • Konkurrens från dagligvaruhandeln. ICA har rejält utbyggda boksegment, Coop försöker hänga med osv. Pocketböcker kan köpas i vilken minilivs eller på vilken bensinmack som helst.
  • Bokaffärerna är ointressanta – och sällan finns det personal som vare sig är serviceminded eller speciellt kunnig. Det är ingen upplevelse. De har inte tagit konkurrensen, konsumenternas förändrade preferenser eller Internet på allvar.

Så nu ska de försöka att göra ”fräck och modern” affär. Men tanken på att ge ett mervärde i att faktiskt gå till en butik verkar inte vara med i tänket; och det faktum att de behöver skapa en social interaktion även i den fysiska affären har gått dem förbi. Om jag handlar på internet kan jag direkt läsa recensioner från andra användare, se liknande böcker och vad personer som köpt just den bok jag tittar på för övrigt köpt. Läsa mer om författaren via länkar osv osv osv.

Vad gör man i en bokhandel på stan?

Glöm inte bort Stora Bokbytardagen på torsdag. Det är en social tanke – och tanken på att faktiskt återanvända den där boken man läst.