På spaning i samtiden: det jag inte sett finns inte

Senast idag var det personer som förklarade att Jan Gradvall har fel när han skriver om att folk anklagar Spotify för CD-döden. Det må vara så att Gradvall har fel men argumentet som personerna för fram är ”jag har aldrig hört någon nämna det argumentet”. Det är knappast speciellt vettig argumentation. Men inte minst på sociala medier rätt vanlig. Vi gör det allihop. Anektdotisk bevisning har en ganska låg trovärdighet. Att avgöra ett arguments validitet utifrån en subjektiv erfarenhet är riktigt knepigt:

  • Vårt minne är en ganska dålig datahanterare. Bara för att du inte minns något innebär inte att du inte hört det. Fr a om vi adderar det faktum att vi idag hanterar närmare 40 gb inkommande data varje dag så skulle jag nog säga att om hjärnan inte är, utifrån behov, intresse etc är inriktad på den specifika informationen så blir ”jag har inte hört det” en ganska osäker parameter för att testa ett argument.
  • Vi lever i olika kluster. Sannolikheten att du umgås med människor som är ungefär som dig, delar ungefär samma värderingar och pratar om ungefär samma saker är rätt stor. Filterbubblan är självklart problematisk utifrån flera perspektiv och när det kommer till att bevisa eller motbevisa ett argument bör man åtminstone ta med i beräkningen att om man inte hört något så är det sannolikt så att det ändå kan ha sagts.
  • Argumentets logik slår ofta ”jag har inte hört det” i sig själv. Men det är en lite annan historia.

Den där tjugoförsta och tjugosista

Igår var jag på prisutdelning och kom på andra plats i Cision PR Influencer Award. Datadriven tävling om vilken pr-konsult som haft bäst utfall av sin medianärvaro. Två av väldigt många. Idag är det 13 år sedan jag stod utanför Borlängehälsan med ett papper i handen som var början på där jag är idag.

Förr om åren har jag nog sett det här datumet som ett datum där något tog slut. Idag tänker jag uppenbarligen det som det datum där något började. Även om det var några djävulska år med utmattningsdepression (ovanpå dysthemin) så – jag vill inte byta ut där jag är idag.

Det papperet var starten på en oerhört arbetsam process. Som bröt sönder, som smärtadet värre än något, som lämnade mig att omskapa så många delar av mig själv: självbild, tro, världsbild. Men det innebar också att jag mötte flera personer som är mina bästa vänner. Det innebar att jag blev tvungen att hitta en ny väg – som ingen annan än jag kunde spåra, hugga fram och vandra på.

Att jag varit präst är numera mer en rolig historia, en schysst icebreaker vid lunchen på föreläsningar. Ett minne som blir mer och mer vagt. Jag är så oerhört lite det jag var då. Säkert en del på ont men det mesta på gott.

Jag är inte längre på besök i den värld jag befinner mig i. Jag är inte nån praktikant som inte hör hemma där jag är. Jag är jävligt bra på det jag gör – och som jag gjort i över tio år. Det här är jag. Det är ingen tillfällig lösning. Det är default.

Det här är antagligen den sista årspostningen om det datumet. För på nåt sätt behöver jag det inte längre. Den här känslan bröt bort det sista av den sorg som funnits.

Några saker om Internationella Mansdagen

Idag är det visst ”Internationella mansdagen” (samma dag som Internationella toalettdagen vilket går att göra hur många skämt om som möjligt). Citationstecknen är medvetna eftersom den har utropats utan att få officiell stämpel från FN (det har däremot toalettdagen). Läser man vad den står för blir man lite fundersam. Förutom att den också känns oerhört… testosteroninjicerad på ett åtminstone för mig rätt främmande sätt.

Jag ser faktiskt inte riktigt något värde i att en dag (till) lyfta fram ”manliga förebilder” faktiskt. Jag skrev om det förut runt Farsdag och vidhåller att det ofta känns som om det aldrig är någongång som det faktiskt visar sig att det finns en strukturell obalans mellan könen som den dagen.

Det vore intressant att testa hur lång tid det tar för människor att säga en manlig förebild kontra en kvinnlig förebild – oavsett vilket kön den som svarar har. Jag vågar sätta ganska mycket på att de flesta har mycket enklare att hosta upp manliga förebilder än kvinnliga – eftersom det är så historien sett ut.

Så att ha en mansdag kontrasterar att ha en kvinnodag – och där får man vara rätt blind och inte så lite inbilsk för att inte se att det finns grava ojämlikheter inte minst internationellt mellan mäns möjligheter att leva ett gott, säkert och långt liv och kvinnors möjligheter att göra detsamma. Om man istället menar att de båda dagarna inte går att jämföra bör man nog ta bort ett par av anledningarna till varför mansdagen finns då de klart påskiner att det är synd om män.

Jag kan inte se att män är vare sig förfördelade eller på andra sätt underkastade en sämre utveckling än kvinnor – något som dagen delvis vill försöka påskina. Självklart är det jättebra att lyfta mäns och pojkars hälsa – samtidigt är ett av de stora problemen i medicinen att det just är män som står som default-person i all forskning vilket är problematiskt i sig.

Det här är en konstig inställning också:

Särart? Helt ärligt så fattar jag inte det där. Lika lite som jag förstår de hårdföra ”kvinnor är annat än män” – förvisso delvis biologiskt och säkert många gånger pga av uppfostran och kultur mm: men är det något vi ska fortsätta att underblåsa? Har ”män” en särart som har ett värde? Har kvinnor det? Varför är det viktigt att definiera en grupp utifrån deras kön – fr a om en del av dem inte har någon lust att definieras på det sättet. Och att hävda att ”man” som del av språket (som en allmän beskrivning faktiskt ganska könlös) på något sätt bevisar att män som kollektiv har en särart är… märkligt.

Själv har jag helt enkelt svårt för att fundera över att definiera om personer jag har som förebilder är män eller kvinnor. Jag ser upp till personer som är smartare än andra, har större passion för det de gör än andra och som på något sätt lyckas att ge mig inspiration, kunskap och upplevelse. Inget av det sitter mellan benen på dem.

På spaning i samtiden: Trådignorans

Ett av de mer udda beteenden som är ganska vanligt är detta:

”Jag orkar inte läsa alla inlägg i tråden men jag tycker så här…”

Inte helt sällan är det något som redan skrivits, ibland har personen själv sagt det tidigare, och det har säkerligen disputerats i tråden tidigare. Men det struntar man i – för man utan att skämmas förklarar att man inte orkar läsa allt som diskuterats utan man vill bara säga sin mening. Oftast försvinner personen spårlöst i fortsatta diskussioner.

Ignoransen är inte ens subtil utan uttalad. Respektlösheten uppenbar både mot de som deltar och den som startat tråden. Men jag funderar vad det är för trigger som gör att man kan säga ”jag orkar inte läsa alla inlägg” och ändå tänka att det man säger ska vara något som folk tar in. Funderar man inte på om man faktiskt verkar ganska … korkad?

Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen

I ett av veckans avsnitt av Loamjom – en podcast som fått mig att börja lyssna på poddar på allvar så diskuterade Jonas och Mats om det är så att den generation som styr idag kan kallas Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen. Detta utifrån att de upplevde att form och typografi som visades i det programmet visade sig nu igen. Jag blev på något sätt inkorporerad i diskussionen. Och det talades om mutor med mera.

Eftersom jag inte sett några pengar eller annat än en märklig merchandise från podden så väljer jag att ta upp spörsmålet här.

Nej, jag tror inte att det är programmet som inspirerat till dagens formgivning. Formgivning tenderar att styras av att formgivare ser någon stjärnformgivare göra något och sen gör alla på precis samma sätt. Plus att de flesta formgivare som kunde vara i Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen idag är creative directors, VD-ar eller på andra sätt mest intresserade av att rita streck och fyrkanter. En sak som möjligen kan rädda tesen är att generationen också har ett antal marknadschefer – och det är ganska väl känt att mycket formgivning skapas utifrån deras tyckanden. Men jag är osäker på om parametern ”barnprogram från förr” håller så hög grad av påverkan att det kan förklara dagens kommunikationsformgivning.

Däremot vill jag lanserar jag en annan tes: förklaringen till hur det blivit som det blivit i vad som i mediamun benämns som ”svenska Twitter”* och därmed ”åsiktskorridoren” mm är just influens av Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag har tre indikatorer för detta:

1. Programmet ansåg sig kunna ge klara svar. En hel generation lärde sig att det bara finns ett svar. Eventuella alternativa lösningar, tänka-utanför-boxen eller helt enkelt möjligheten att det inte alltid finns svar var otänkbart. Så är det i det kluster som anses vara Twitter i Sverige.

2. Brasse är ganska enkelspårig. Och visste alltid svaret och var tvungen att berätta det för alla även om han inte gjort sin research eller på annat sätt grundlagt det genom tester etc. Helt enkelt väldigt likt hur människor på Twitter förhåller sig till fakta och sanningar. Extremt styrt av direkta influenser. Brasse, Buzzfeed och klickmonster hänger liksom ihop.

3. Brasses rollfigur är som gjord för Twitter. ”Fel fel fel” (fast några fler gånger eftersom man har 140 tecken på sig). Sedan tillstöter en lång förklaring som ibland består av ett uns pedagogik, en rejäl skopa elitism och ofta kryddat med lite härskartekniker.

Så ja Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen påverkar antagligen mer än vi vill kännas vid.

* Tittar man på Twittercensus inser man att det finns massor med Twitter utanför den media, politik och teknik-klick som oftast ses som just Twitter.