Deepedition 10 år – en blogg om allt det andra

nickedata.jpg

Den här bloggen fyller tio år idag. Eller så här: det är tio år sedan första inlägget på bloggen som heter Deepedition. Den startade på Blogspot för lite mer än tio år sen, och i samband med överflyttningen på egen domän och webbhotell så rensade jag bort allt utom det som var värt att spara.

Idag är väl bloggen att jämföra med en dement gammal gubbe. Händer inte mycket, lever på gamla lagrar men då och då (om än mycket sällan) så glimrar det till av klarhet och det kommer nåt som i bästa fall är läsvärt.

Jämförelsen med en gammal gubbe är inte så fel heller när det kommer till teknik, eller så skulle man kunna jämföra bloggen med en gammal rätt trött och halvtrasig bil. Det krävs väldigt mycket kraft för att göra det enklaste. Något är trasigt någonstans, databaserna är som en dåligt inställd motor. Tyvärr är det ingen som riktigt vet vad felet är. Som mest var vi fyra stycken inne samtidigt och rotade runt. För att den ska rulla har jag fått ta bort det mesta lull-lull, och adderat massor med cache och fysiskt ram-minne i servern.

Mitt bloggande

Jag har skrivit om det förr. Om att Deepedition liksom aldrig dör även om det blir mindre och mindre bloggande av det hela. Det hela startade ju egentligen så fort jag kopplade upp mig – men då som längre texter på BBS-er (First Class hade ju en funktion där man kunde skriva nån sorts längre krönikor), texter på hemsidan, inlägg på Lunarstorm, sen en tid av reloading. När jag blev sjuk 2001 så startade jag min första blogg. På Blogger. Den är raderad, trashad och alla är glada för det. Men det gav mig direkt sug att fortsätta. Så det blev fler Blogger-bloggar: en del samarbeten bland annat med Angela Alvarez som jag nu då och då sitter i samma P4 Nyhetspanel med, och ganska snart började jag blogga mer strukturerat. Jag kom tillbaka till en ny karriär och mitt liv inom reklambranschen är tätt sammanknutet med bloggande. Det som började som en blogg för att spara saker jag läste blev Researcher.se och ganska snart kände jag att jag ville blogga om annat än reklam. Också. Researcher2 var en kort sak på Blogg.se-plattformen 2004-ish och diverse olika andra bloggar på Bloggi.se mm landade i att jag startade en Blogger-blogg: Deepedition. Snart såg jag till att lägga även den som egen domän på Oderlandservern. Och WordPress.

Det är den ni läser nu. 2005 på sommaren startade Deepedition på riktigt.

Efter det har det blivit ett antal bloggar i samarbete. Same same but different startade jag och Sofia Mirjamsdotter, Mindpark med en mängd skribenter under Jardenbergs paraply och lite Adland. Och sen kom Digitalpr.se i och med att jag sålde min del av Heimer & Company och började egen låda. En del bloggande på JMW blev det och en hel del gästbloggande på andra platser också. Och mängder med hjälp till andra att sätta upp och få igång sitt bloggande.

deepedblogghistory

Historien om Deepedition

Som jag skrev så är Deepedition en sorts fortsättning på Researcher, men lite vid sidan av. Researcher blev en relativt välbesökt blogg under några år; kanske den första renodlade svenska bloggen om marknadsföring och sedan en av en handfull bloggar som byggde en bortom Resumé och Dagens Media diskussion och förmedling av branschinsikter. Många byråer startade bloggar efterhand och under några år var kommunikationsbranschen mycket duktig på att utnyttja bloggande som en pr-kanal. Runt 2005 började också den första vågen av media-bloggar; journalister och krönikörer började blogga – och då inte om branschen utan om mycket annat. Bloggvärlden började att breddas, utvecklas (läs gärna två första kapitlen i den pågående historieskrivningen om den svenska blogghistorien) och inte minst bli mer och mer synlig även inom media – även om journalister ständigt hånade bloggandet och ”dagbok på nätet” är en av de segaste benämningarna runt blogg som finns.

Eftersom jag skrivit såpass länge och mycket – ofta om annat än marknadsföring – på andra plattformar saknade jag att kunna göra det även på en blogg. Researcher ville jag inte blanda ut med mina andra åsikter, tankar och berättelser. Vid det här laget var jag också på riktigt tillbaka i arbetslivet efter min långa sjukskrivning för utmattningsdepression och jag var aktiv på diverse forum runt marknadsföring (Bold) och en del skrivande och diskuterande på Adland. Det jag kände att jag behövde var en bredare plattform, men också en fördjupning av mitt digitala steg. En annan version.

Min ”återkomst till livet” från den långa och svåra sjukdomstiden fick mig också att fascineras av historien om Diwali eller Deepavali. En fest där det onda övervinns, om Shivas återkomst efter att besegrat demonerna. Så – det tillsammans med att skapa en ny edition blev Deepedition. Den djupare editionen. Vilket sedan blev förkortat till Deeped, som blev min ”handle” och sedemera även mitt förnamn. Mer om det finns att läsa i den här posten.

deeprubb2.jpg

deepeditionrubbe.jpg

 

cropped-deeped14.jpg

cropped-nyloggodeep940.jpg

 

cropped-deepeditionnew.jpg

deepnya.png

 

newdeepeditonlogo

Deepedition under tio år

Början var nog ganska skakig. Ganska mycket metabloggande och en hel del som nog kan kallas dagboksskrivande, korta uppdateringar om det som är aktuellt. För att sedan bli mer och mer politik, uppdelat med längre personliga texter. Deepedition blev helt enkelt en blogg ”om allt det andra” – det som inte hade med mitt professionella liv att göra. Vilket sedan blev svårare och svårare att särskilja när jag runt 2007 började att arbeta mer och mer med sociala medier även i mitt jobb.

Men jag tror ändå att den här bloggen kan ge en ganska bra bild av mig, min utveckling som person under åtminstone sex, sju år. För om början innebar frekventa uppdateringar så innebar Facebook och Twitter (och Jaiku) att de där korta uppdateringarna som renderade massa kommentarer flyttades till de plattformarna. Bloggens funktion som socialt media förändrades desto viktigare Facebook och Twitter blev för samtalet, dialogen och diskussionerna. Åtminstone för mig som gärna diskuterade antingen sociala medier eller politik.

Men bloggen blev en viktig kanal för mig, och under åren runt TPB, IPRED, Wikileaks och liknande diskussioner där bloggosfären var en viktig opinionsbildare så var också Deepedition en del av det. De senaste åren om Piratpartiet, SD och liknande. Utan bloggen hade väldigt lite av det jag är idag mejslats fram – kanske på gott och ont. Bloggen har också gjort att jag lärt känna många personer, och även varit en viktig del för mitt jobb.

Samtidigt har den de senaste tre – fyra åren levt lite på nåder. Så många andra kanaler som tagit tid, plats och på många sätt fyllt det behov som bloggen skapades för att fylla. Några gånger har jag på riktigt funderat på att lägga ner den – eftersom de delvis blir ett dåligt samvete; inget händer ju på den under den mesta tiden. Samtidigt – den är en del av mig. Om jag förut började en diskussion med att blogga så är det snarare så att jag samlar ihop nån sorts insikt och slutsats i en bloggpost efter någon, några dagars läsande och diskuterande på andra plattformar.

stats-table

Bäst och mest delat och allt sånt

Jag gick igenom lite statistik också. Tio år är en lång tid – och det är eoner när det handlar om bloggandet. Så det här med statistik har varit lite halvdant. De tidiga åren var det inte helt enkelt och solitt när det gällde att mäta och väga och räkna. Men åtminstone sedan 2008 så har jag tillförlitlig statistik. Den ser ut så här:

De bästa bloggposterna (mest lästa) i mitt flöde (enligt Google Analytics):

  1. Jag vill inte ha rasister i mitt flöde
  2. Nestlé vill inte privatisera vattnet
  3. SD-väljare är kanske inte rasister
  4. Lädernunnan piskar IPRED-kramarna
  5. En sjuåring med fotboja
  6. Dags för lite bloggmobbning
  7. Bloggnamn, handles och namn
  8. Johanna Parikka Altenstedt du borde skämmas
  9. Inte alla män
  10. Konsekvensen av upprördheten
  11. Deppad eller deprimerad
  12. Knarkande KP-redaktör? Tänk om det inte är sant?
  13. Retaliate with love
  14. Johanna Parikka Altenstedt ge fan i att ringa min fru
  15. Slå och mobba politiker enligt vänstern
  16. Det var tyvärr väntat, 2 kr till Haiti var vidrig scam
  17. Jag är numera pirat, Pontén made me
  18. Svensk fondservice bör nog byta telemarketingbolag
  19. Grace Wellness kallar mig lögnare
  20. En soppa av konspirationer, pressetik och kvinnosyn

Slutsatsen är att de senaste åren är att bloggen lästes mest under 2008-2010 även om de mest lästa postningarna hör till de senaste åren. De tre översta är mångdubbelt större än övriga.

De mest kommenterade bloggposterna (enligt min WordPress):

  1. Johanna Parikka Altenstedt du borde skämmas
  2. SD-väljare är kanske inte rasister
  3. Bloggnamn, handles och namn
  4. Dags för lite bloggmobbning
  5. Gud, tro och åttaåringens fråga
  6. När Zlatan dödade en dröm
  7. Svenskens millimeterrättvisa
  8. Johanna Parikka Altenstedt ge fan i att ringa min fru
  9. Lädernunnan piskar IPRED-kramarna
  10. Dagens lärdomar av fröken BRB
  11. Piratpartiet går på grund
  12. Slå ner hororna i skorna
  13. Det här med skolavslutningar
  14. Domen är en fällande dom mot demokratin
  15. Dagens media har inte förstått ännu
  16. Jag – en patriarkal sexistisk översittare
  17. Nestlé vill inte privatisera vattnet
  18. Incitamentens makt
  19. Några korta kommentarer
  20. Svensk fondservice bör nog byta telemarketingbolag

Slutsatsen att dra här är att kommenterandet uppenbart flyttat någon annanstans. Det är endast posten om SD som genererat mängder med kommentarer men det beror på att det var en lång och märklig debatt i det kommentarsfältet. För övrigt är det frapperande hur kommenterandet flyttat till Facebook och Twitter.

Fem mest delade inläggen (enligt Sharedcount):

  1. Nestlé vill inte privatisera vattnet
  2. SD-väljare är kanske inte rasister
  3. Jag vill inte ha rasister i mitt flöde
  4. När Zlatan dödade en dröm
  5. Inte alla män

Det är otroligt intressant att se hur bara de två senaste åren förändrat hur vi hittar saker på nätet. Delningarna är väldigt få innan 2013 men efter det så är det helt klart Facebook och sen Twitter som driver trafiken.

Så vad kan man se av det här? Att Deepedition mest läses och gillas när den tar upp aktuella frågor och gärna politiska. Engagemang i kommentarer skapas när saker är provocerande. För att få mycket läsare bortsett från att få delningar handlar om att få in länkar i andra större medier. Men samtidigt ser man idag en markant minskning i antal klick på länkar; inkommande trafik via förtjänade medier (andras bloggar etc) har minskat radikalt.

Självklart är det också påverkande av antalet postningar liksom hur aktiv jag själv är att skaffa delningar som bygger trafik. Men helt klart ser man en stor skillnad i hur en blogg skaffade trafik förr gentemot nu.

Bloggandet framöver

Jag tror att bloggen som det vi hittills känner den är i övergående. Stora bloggar utvecklas till online-medier, bloggande för bloggandets skull försvinner mer och mer. Däremot så ökar värdet i bloggen som en plattform för kunskapsöverföring, fördjupning, längre texter och inte minst som landningssida för innehåll från andra plattformar. Vi ser en spännande utveckling i Medium där individuella bloggar blir en del av ett stort mediakollektiv. Tillsammans med andra format är texten viktig och bloggens enkelhet att hantera, snabbhet att uppdatera och inte minst WordPress styrka som innehållsbärare innebär att bloggen kanske aldrig varit en så viktig plats: för att bära allt från shownotes för podcast, samla ihop ingress och sammanfattning över filmer, vara en landningsplats för trafik genererad från andra sociala kanaler och dokumentera det som händer i en mer beständig form än Facebook eller Twitter.

Deepedition lär bli kvar. Säkert inte med någon högre frekvens än förut. Men som en plattform för mig att samla ihop, tänka till. Och då och då förhoppningsvis leverera något värt att läsa.

Tack för de här tio åren.

Inte alla män…men

(Uppdateringar längst ned.)

Jag ogillar kollektiva bestraffningar, generaliseringar gjorda på anektdotisk grund och slängiga populärkulturella one-liners för bästa twitter-genomslag (eller för de som är äldre: för bra rubriker i tidningen). Jag är liberal, jag är för en långtgående yttrandefrihet; många gånger mer bred, djup och vid än många andra. Jag kan erkänna att jag tittat lite frågande på när personer valt att anklaga ”män” för saker. Män som grupp, män som nån sorts enhet. Som om vi alla var lika bara pga av det som dinglar mellan benen (eller snarare definierar oss som man).

I grunden definieras människor mycket mer av sin hjärna än av sitt (biologiska) kön i min bok. Men…

Hatet mot kvinnorna

…problemet är dock att vi mer och mer sett ett solitt hat mot kvinnor. Från män. Från ganska många män. Och hot om sexualiserat våld. Från män. Från ganska många män. Mot kvinnor, enskilda namngivna kvinnor. De behöver inte ens vara speciellt kända. Utan de har vågat att säga vad de tycker. Men de kan också vara kända – som sjuttonåriga Zara Larsson – och då få en massiv våg av hat och hot om våldtäkt på sätt som gör att man mår illa. Och de som hävdar ”men inte alla män” tenderar att fortsätta med ”man får ta leken dit man kommer” eller ”live by the sword die by the sword” eller ”som man bäddar får man ligga”. Väldigt ofta från män.

Alltså: kvinnor får skylla sig själva att de utsätts för hot om våldtäkt, om att bli överfallna och knullade i arslet, att deras barn ska bli våldtagna osv. För att de haft mage att hävda sin rätt att säga saker i det offentliga, för att de valt att använda sin möjlighet att uttrycka sin åsikt på sociala medier. För nåde den som hävdar att män ad hoc ska bli pekade på.

Ju längre tiden går så blir det svårare och svårare att värja sig mot att det finns nån sorts logik i att såna som Zara Larsson och andra faktiskt uttrycker ett manshat: ett hat mot män i grupp, mot män som definierar manlighet kontra kvinnlighet, mot män som hävdar att rätten att definiera verkligheten och hota kvinnor till tystnad då de vågar ha åsikter. Som genom att hävda att det är en ”lek” dvs. något som man ger sig in i utifrån uppsatta regler. Att det finns en naturlighet i att en kvinna som hävdar sin åsikt ska bli hotad. Det är den springande punkten. Anklagelsen ligger i det här – inte i kollektiv bestraffning.

Hoten, hatet och proportionaliteten

Jag umgås med många kvinnor med bra tankar, med viktiga åsikter och med stora hjärtan för samhällsförbättring. Och jag vet att de alltid i bakhuvudet har insikten om att om de uttalar sig i vissa frågor så kommer hatet och hotet som brev på posten. Det behöver inte vi män tänka på – inte på samma sätt. Vi blir inte hotade med våldtäkt eller att man vet var vi bor. Vi blir inte hatade för vårt utseende som en del av argumenteringen (inte så ofta i alla fall). Att ständigt ha den gnagande oron – och veta hur mycket energi det går åt att försöka rensa, besvara med fakta, bli förbannad, bli rädd, behöva titta sig över axeln om man är ute, fundera över varför det står en bil konstigt parkerad utanför, få högre hjärtfrekvens när man möter en grupp män på kvällen: det innebär självklart att man funderar om det är värt det.

Jag har ett antal gånger fått dödshot och en hel del hat mot mig – men det är inget mot vad kvinnor behöver utstå när de står för sina ståndpunkter.

Och ja, det finns en allmän radikalisering som går utanför gränserna där hat mot män, mot cis-män, mot vita är mer programmatiska. Det finns personer som häver ur sig hat som bygger på samma vilja till att tysta andra även bland kvinnor. Men proportionaliteten är skev. Mängden hot mot en stor mängd kvinnor som inte tillhör den radikalaste delen av feminismen från en stor mängd män är så mycket större – och allvarligare. Den gröper ur demokratin. Den förändrar samhället på ett mycket större sätt än några högljudda särartsfeminister.

tumblr_ndg8jvMg2U1s9rx9zo1_1280

Att hantera sin rädsla

Så visst – inte alla män – men som kvinna vet du inte vilken man som kommer att häva ur sig sitt hat nästa gång. Så därför – alla män. Det är ett grundläggande sätt att hantera verkligheten: om man blir hotad eller hatad av en eller flera ur en grupp så krävs intellektuell kraft för att tänka ”men det är ju inte alla”. Med en så massiv och ständigt närvarande hotbild så kan jag förstå att frustrationen, ledsnaden till slut blir för mycket. Det spiller över. Man ger upp. Alla män får faktiskt se sig som dömda. Det är sorgligt, oönskat men tyvärr förståeligt.

Kanske måste vi män, de av oss som inte kan tänka sig att hota kvinnor med våldtäkt och ond bråd död, acceptera det och utifrån det aldrig vika ner oss i att försvara när andra män häver ur sig hatet och hoten. Visst – det kan tyckas snett men jag har svårt att skaka av mig känslan av att nånstans börjar det närma sig en gräns för när vi som definierar oss som män kan hävda individens eget ansvar. Det finns ett kollektivt ansvar att ta. Om man väljer att inte se det så blir det snarare egoism det handlar om: skit i andra och sköt dig själv.

Under en vecka har jag försökt förklara för en twitteranvändare att förståelse och förklarande inte är försvarande. För hat är inte bra. Personen bakom Twitterkontot menar att om man förklarar något så försvarar man det. Man ska ta avstånd mot allt hat – men framförallt hat mot män. ”Hon” (!) tycker inte det är lika viktigt att ta avstånd från kvinnohat – det är något hon menar inte ens existerar: precis som många andra män hävdar i diskussionen. Det finns inget strukturellt förtryck mot kvinnor, män är det synd om. För mig är det svårt att ta avstånd mot något jag ser inte är ett fritt val från många kvinnor utan på många sätt en logisk följd av rädslan, mängden hat som de möter från män. Det är inte önskvärt att nån hatar någon – men att ta avstånd utan att se bakgrunden är att förminska de erfarenheter som många kvinnor i offentligheten och på sociala medier har.

reut-miso-e1350497963883

Det räcker nu

I Kristiansbladet har Lukas Ernryd skrivit en mycket bra text idag.

Jag säger inte att världen hade förändrats om någon hade stöttat A den festen. Men det är på en sådan kväll som det måste börja om kvinnohatet ska upphöra. Någon måste säga ifrån. Det är så vi får ljudet av ryggdunkar att tystna.

För ”inte alla män” är en form av ryggdunkande. ”Inte alla män” skapar också en situation där det blir NAP – någon annans problem; vi är bra män som inte hotar och hatar. Nån annan får lösa problemet. ”Inte alla män” är också en felaktig bild av individens ansvar: vi som individer har ett ansvar när andra individer försöker förstöra samhället, försöker förneka människor deras grundläggande friheter, försöker förminska andra individers integritet. Vi som män har ett individuellt kollektivt ansvar. För att kvinnor ska slippa känna hat.

Det är inte ok att hata. Nån. Hat är alltid något som bör flyttas till dess motsats. Men hat är också en naturlig reflex, en reaktion som bygger på mötet med hat. Och om vi tillåter män hata kvinnor utan att göra något åt det så kan man knappast häva ur sig aversion mot att kvinnor börjar att hata män. Så enkelt är det egentligen. Istället för att bli så jävla rädda som män kunde några kanske välja att ställa sig upp och notera att det räcker nu.

Referenser: En av flera trådar med @andersson_123 men den innehåller ungefär samma saker som alla andra, Lukas Ernryd i Kristianstadsbladet, ett av de vidrigaste och största exemplen på hat är Gamergate, Zara Larsson förklarar vad hon menar med ”manshat”, Zara Larsson pekar på systemfelen som grund för manshat, intervju med Zara Larsson runt hatet.

Uppdateringar

Fredrik Strömberg (@stromberg) avslutar sin text som länkar till den här posten så klockrent. Känns som om det liksom sätter pekfingret på det jag ville säga:

Jag förstår intellektuellt varför många män reagerar starkt på begrepp som manshat. Men jag förstår inte hur man kan resonera kring vad det innebär och inte komma fram till att viss kollektiv bestraffning och uthängning är på SIN JÄVLA PLATS. Den man som är jagsvag nog för att tro att det systematiska, kollektiva begrepp som är manshat är riktat mot just en själv kanske ska ta och undersöka sin roll i sagda system. Män förtjänar en kollektiv örfil – och kan vi inte bara gemensamt faktiskt äga lite av ansvaret för det samhälle vi har? Jag lovar dig, man, du behöver inte göra avkall på någonting – du behöver bara inte ställa dig i vägen för det oundvikliga.

Jag väljer att citera de punkter Zara Larsson skrivit ihop eftersom det verkar vara svårt för företrädesvis män att fatta vad det faktiskt handlar om. Fetning är min:

Jag är feminist.
Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i och jag avskyr machokulturen.
Vilka är det som upprätthåller patriarkatet? MÄN I GRUPP.
”Manshat” (AKA en förkortning på hat mot patriarkatet och machokulturen, om det gör er nöjda) är en rätt så naturlig reaktion på allt kvinnohat jag bemöter. Och ja, många hatar mig just på grund av det jag säger utifrån ett kvinnligt perspektiv. Manshat föds ur kvinnohat och _inte_tvärt_om_.
Jag har aldrig påstått att manshat är bra eller lösningen på livets alla gåtor, bara jämfört konsekvenserna som manshat respektive kvinnohat får. Typiska smart asses som ba ”stopp och belägg! Allt hat är dåligt”. Ja obvioulsy? Men sluta säg att manshat och kvinnohat får liknande konsekvenser, för det är inte ens i närheten.
Jag hatar inte ALLA män. För att citera min Instagram ”Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp. Män som i grupp förtrycker och hotar och som sedan skrattar och det och åt mig.” Samhället säger åt tjejer att inte generalisera, men skyller sedan på offret vid en våldtäkt för att hon inte ”tänkte sig för” eller ”var dum nog att prata med mannen innan”. Que? Va? What? Paradoxen.
Jag har aldrig hävdat att manshat representerar hela feminismen, däremot anser jag att det är en del av den.
Jag har tydligt försökt belysa att könsnormer får alla kön att må mer eller mindre dåligt, alltså inte försökt osynlighetsgöra icke-kvinnors känslor. Jag har heller aldrig påstått att kvinnor inte kan vara djävulen själva. Det finns kvinnor som både våldtar och mördar, men den lilla procenten formar inte ett helt samhälle. Patriarkatet gör det och där har vi ju männen i stolt front!
Folk, främst killar, måste lära sig att se skillnaden på strukturellt förtryck och att vara kränkt på individnivå. Google är din vän. I ett patriarkalt samälle så kan inte män bli strukturellt förtryckta av kvinnor. Det går liksom inte.
Jag är så ofantligt trött på att fokuset flyttas från riktiga problem till låtsasproblem. Som t.ex att folk inte vill prata om mäns våld mot kvinnor, våldtäkter eller slutshaming utan istället vill dra upp hur synd det är om killar som blir generaliserade? Alltså REALLY, folket!? Är det verkligen det största problemet?

Vet att det är svårt för såna som gärna fastnar i termen men försök åtminstone att läsa vad som faktiskt skrivs. Både i min post och hos andra.

En intressant undersökning visar att män som trakasserar kvinnor bevisligen är män som har misslyckats i livet.

Mats Bax skriver en bra och intressant aspekt på att som journalist se hur stor skillnad det är på hatet och hotet om man är man eller kvinna.

Uppdatering två veckor efter

Jag har funderat på att skriva ett nytt inlägg. Men vet inte om jag ens orkar. Det har varit så många eviga diskussioner om det här. Män som konstant ansett att det är ”fel att dra alla över en kam”: och inte inser att allt inte alltid handlar om individer utan om en upplevelse av en grupp. Män som hävdar att ”jamen om man gjorde samma med judar då skulle det bli ett jävla liv” – ja, för dels så handlar det om två helt olika grundfaktorer: män är män, oavsett härkomst, och dels handlar det här i grunden om våld, även om våldet bygger på ekonomisk eller psykosocial grund.

Män är på många sätt en – genom kultur och patriarkala strukturer – en mer homogen grupp än en statistisk grupp typ ”invandrare, utlandsfödda”. Det är ett antal faktorer som påverkar män allt från biologi (ja, testosteron kontra vem som föder barn), kultur (att mannen i alla kända kulturer alltid setts som mer värdefull), politik (män har historiskt sett styrt och därmed utgått från sig själva), uppfostran (att vara man är något annat än att vara kvinna: olika leksaker, olika förväntningar etc.), ekonomi (mannen har historiskt sett alltid setts som den som skapar välstånd och tar hand om familjen). Med mera. Att hävda att samma faktorer finns hos ”utlandsfödda” är ganska huvudlöst och korkat på ren svenska.

Sen har den vanliga ”pk”-argumentationen kommit men den är generellt mest att vifta bort som SD-anfrätt käbbel.

Och samtidigt sker nya överfall på kvinnor. Något som fått Nina Rung (@rung_nina) som arbetar på Barnahus att frustrerat skriva att det måste räcka nu. Vis av erfarenheten från att skrivit den här postningen går jag in på Twitter och söker på länken och självklart – många män som gnäller över orättvisan att klumpas ihop. Och självklart, när Rung noterar att en ofantlig majoritet av våldtäkter och våld handlar om mäns våld mot någon annan så kommer ”men om man säger samma om invandrare…”.

Att hävda att ”män” är en dålig prediktor för att vara orolig är dumt: eftersom det oavsett hur du väljer att vända dig så är för en kvinna alltid en man eller en grupp män, oavsett dess härkomst, en faktor som startar rädslan.

För visst: jag kan känna osäkerhet om jag går ute på stan själv. Jag kan välja olika sätt för att förhindra att bli rånad eller misshandlad. Men rädslan är en helt annan än den som kvinnor känner; där varje strategi bygger på insikten att varje man som man möter faktiskt kan vara en person som kommer överfalla en. Att varje börjat samtal kan innebära ett överfall. Att en nickning kan ses som inbjudan till manlig uppmärksamhet som, om den avfärdas, kan övergå till våld. Att det man har på sig kan ses som en invit. Sorry män, men det är inte saker vi behöver tänka på. Nånsin.

Uppdatering ett halvår efter

Hela den här diskussionen har tagit en helt ny vändning när rasister plötsligt blivit väldigt måna om kvinnor i Köln (men glömmer bort att de själva ofta kallar motståndare horor etc.). Jag brukar inte länka till Politism men det här är både viktigt och bra.  Kan inte låta bli att notera att det finns en ganska stark koppling mellan de män som väldigt hårt påpekar ”inte alla män” och korstågsmän. Och det blir fullkomligt horribelt att läsa diverse rasister och nationalister som är så oroade över svenska kvinnor när man vet att de är överrepresenterade bland de som skriver till dessa tre coola starka kvinnor.

Mike Blixt skriver bra om sin insikt – ungefär som för mig – när man får en tonårsdotter så inser man hur illa ställt det är.

Tensta vs Andersson Bodin: bara mörkerkrafterna vann

Edit: En utvecklad version av gårdagens bloggpost. Kan vara läge att läsa även om du läst den innan.

kXJSdd

Ingen ska behöva utstå hot eller nedsättande kommentarer. Ingen ska behöva få kommentarer som handlar om att bli våldtagen, slagen eller på annat sätt få sin integritet och trygghet förstörd. Oavsett vad hen valt att göra. Det är en grundbult för att vi på något sätt ska kunna ha en yttrandefrihet. Det handlar inte om några åsiktskorridorer utan om grundläggande frihet för människor att uttrycka sig.

Med det sagt är det intressant att titta på den gångna diskussionen efter Adam Tenstas stunt i TV4s soffa. Både när det gäller Adam Tensta och den person som han använda som symbol för vad han anser vara Tv4s inkonsekvens (kanske till och med hyckleri) runt rasism: Louise Andersson Bodin. Den senare har fått genomslag genom att på bred värmländska vara humoristisk, satirisk och provocerande. Många har delat hennes filmer och snabbt blev hon upphöjd till ”humorns framtid”.

Om man börjar att titta på Tensta. Målet var att diskutera TV4s sätt att hantera frågan om rasism. Han, precis som många andra, är oroade för den normalisering som sker parallellt med stora ord om lika värde och noll rasism. TV4s val att ta med Andersson Bodin fick bli exemplet för honom. Han väljer att föra fram det och sen steppa ut ur studion. Han hade samtidigt sett till att få in en debattartikel i Aftonbladet. En ganska väl orkestrerad aktion helt enkelt. Att en del anser att han borde be om ursäkt för vad han gjorde i TV är lite udda.

Problemet är att hans val av aktion inte skapade den debatt som jag uppfattar han ville ha utan initialt en debatt om det var rätt eller fel sätt att agera på. Ganska ointressant men tyvärr förminskande av själva sakfrågan. Ganska många väljer att också försöka att påpeka att Tensta skulle valt att göra det här som en del av marknadsföringen av en ny skiva. Helt enkelt en klassisk deflection-argumentation där man använder någon av de sju dödssynderna för att misstänkliggöra någons engagemang genom att peka på en (möjlig) självisk grund.

Några väljer också att försöka att ”döda” Tenstas argument genom att peka på att han själv använt liknande uttryck. Beviset är åtta år gammalt. Liksom en fyra år gammal artikel från Café. En ganska vanlig syn i dagens diskussion: strunta i det faktum att vi människor normalt kan sägas ha en viss utveckling av våra åsikter och vårt moraliska tänkande genom livet, inte minst när man är ung. Inte minst att de senaste åren lyft fram det faktum att såväl n-ordet som olika kulturella ”artefakter” faktiskt har ett rasistiskt förflutet och i grunden rasistisk symbolik.

Det kan mycket väl vara ett tecken på den realtid vi lever i: det historiska, nuet och eventuella framtida påpekanden värderas kontextlöst. Det är onekligen ett problem. Hur många av de som slänger fram den gamla Metro-artikeln skulle vilja skärskåda vad hen själv sa för åtta år sen?

Nästa steg blev diskussionen om Louise Andersson Bodin och hennes eventuella rasism. Hon har bett om ursäkt för att använt n-ordet, samtidigt som hennes förklaringar indikerar sakfrågan: en internaliserad rasism i språkbruk och val av ord och uttryck. ”Jag visste inte, tänkte inte på att det är provocerande.” Normaliseringen. Om hon valde att använda ordet medvetet eller om hon är så pass döv för den diskussion som pågått i många år är vet vi inte. Hon väljer också – i både tidningar och i svar på diverse bloggar – att ge sig på Tensta istället för att lyfta diskussionen som han ville lyfta för att på så sätt vinna poäng. Emotionellt förståeligt men taktiskt väldigt dumt.

Samtidigt kan man undra om inte diskussionen helt hamnat fel: Tv4 klarar sig väldigt lätt undan i det här. Det är en viktig sak som Adam Tensta tar upp, och jag har svårt att se att den frågan skulle kunnat bli lika stor om han stannat i soffan och diskuterat den med programledare som har oerhört lite med innehållet att göra. Valet att göra det i samband med hyper-mys-programmen på morgnarna är självklart mycket bra tänkt som plattform. Men Tv4 ser till att helt reflektera bort hela diskussionen, vilket man lätt kunnat scenarioplanera samtidigt som man väljer att säga upp samarbetet med Andersson Bodin – trots hennes ursäkt: de erkänner alltså att de gjort en dålig research men väljer att slänga ut en person som försökt ställa saker till rätta. Det faktum att de nu vare sig ställer upp för sitt val av gäst – och sen väljer att peta henne utan att egentligen förklara varför är oerhört stötande. Innebär det att alla som de väljer att plocka in i program kan petas om någon hävdar att de gjort något fel – även om de bett om ursäkt?

Det som Tensta lyckas med är att skapa en symboldiskussion för dem som upplever sig marginaliserade utifrån systemrasistiskt kontinuum. Samtidigt skapar han, men också de som hävdar att hans aktion var fel och dum, indirekt en symbol för de grupper som tycker att det är för mycket snack om rasism – och för de som är rasister: Louise Andersson Bodin blir, till stor del utan egen förskyllan, en idol bland SD-anhängare och svansen.

I slutänden har alltså en diskussion – vars mål var att lyfta fram problem och minska klyftor – skapat två olika separata symboler, gruppernas egna åsikter har stärkts och motsättningarna och diversionen blir bara mer grundlagd. Adam Tenstas intention kan ha varit att lyfta diskussionen (allt indikerar på det) men hela diskussionen hamnade någon helt annan stans. Louise Andersson Bodin har å sin sida skaffat en än starkare fanbase inom grupper där n-ordet, där xenofobi och annat florerar.

Vem vann? Tyvärr skulle jag påstå att vinnarna är de som vi inte vill ska vinna något: separatister, extremister i båda läger och en diskussion som inte kommit ett dugg längre än pajkastningen. PR-mässigt vann Tensta hos vänstern både genom att stärka deras argument och genom att göra högern arga. Louise Andersson Bodin vann också – hennes kommande filmer kommer att bli virala pga det här oavsett vad de handlar om. Hennes möjlighet är att bygga ett varumärke som appellerar till personer som anser att rasism inte är så farligt, att man borde få göra som man vill och att vänstern är väldigt töntig.

Det pinpointar ett växande problem, där man i varje uttalande behöver räkna med hat och hot. Vilket totalt slår undan de fördelar som ett demokratiskt samtal online kan ge. Samtidigt farligt att hela tiden peka mot ”näthat” på allt som är kritik av åsikter. Det finns diken som ständigt besöks i dagens diskussion.

I längden finns det ett antal intressanta aspekter där den här diskussionen på många sätt reflekterar ett Sverige idag: urbanism vs landsbygd, en mångfald kontra enfald, medievan vs okunnig om medielogik. Vem som är ”underdog” beror på vilka övriga kontexter som iakttagaren finns i. Avsaknaden av såväl redaktörer, referenser respektive reell faktakoll är problematisk, och för många därmed en möjlighet att driva frågor som saknar grund, föra fram myter som sanningar och på många sätt avtrubbas och normaliseras en radikalisering av åsikter.

Referenser: Adam Tenstas debattartikel, Louise Andersson Bodins video om situationen, LaMottes debattartikel, Adam Tensta fördömer hot mot LAB, Johan Öberg om dubbelmoral, Lasse Anrell som hyllar Louise Andersson Bodin, Mises-bloggen om Skådespelarsamhället, Tensta-intervju från 2007 och Caféintervju från 2011, Per Gudmundson kör alla delarna i sin anti-Tenstakrönika och NA ger sig på Gudmundson, Arin Karapet anser Tensta borde be om ursäkt, Arbetarbladets Jenny Wennberg menar att Tensta folkbildade, Magnihasa om Tenstas agerande, Lekman väljer att se Tv4s agerande, Andreas Häggströms Facebookinlägg om tillståndet i diskussionen, Anoush Ghasri menar att Tensta står för dubbelmoral

Ps. Lyssna på Mattsson/Helin när de en bra bit in i podden tar upp frågan. Ds.

Leia Skywalker. Välkommen.

 

 

Välkommen hit. Välkommen hem.

2015-06-29 21.31.35-12015-06-29 21.59.24-1

Idag hämtade vi hem vår katt. En liten söt svartvit bondkatt som föddes i Uppsala den 7e april och nu blir Borlängebo. Hon tar plats i familjen i en tradition av katter: Noomi, Yoda och nu Leia.

Som dottern sa ”nu är vi en familj igen”. Vi är fem nu. Precis som det ska vara.

Nu när jag skriver det här har hon börjat hitta sitt lugn. Nyss fick jag klappa henne och hörde det första lilla spinnet.

Hon sover med tassarna på mig. Avslappnad.

Tågmöte

(publicerat på Facebook 17e juni)

Försenat tåg. När det äntligen kommer ramlar ner i sätet. Skönt att det för en gång skull är framåt – då kan jag jobba. Snabbtåg bakåt är enda gången jag inte riktigt klarar av att göra något annat än att bara sitta.

Bredvid mig en kvinna bortåt 60. Vi går samtidigt för att hämta kaffe direkt efter att dörrarna stängs. Blir stående då konduktören behöver dra ner rullstolslyften.

Hon visar sin biljett, konduktören säger ”men den där såg jag ju imorse – det har väl inte hänt något sen dess?” och hon svarar glatt ”jodu, idag har jag tagit min psykoterapeutexamen”. Jag och konduktören grattar och jag tänker att det är inget litet hon gjort. Fem år tar det. Rätt hårda studier, egenterapi och så.

När vi sätter oss med kaffet gratulerar jag henne igen. Vi börjar prata om studier, jag berättar om mina och självklart blir det prat om att varit präst osv. Hela resan går åt till diskussioner om landstinget, om vård, om ledarskap, om psykisk ohälsa, om tro. Hon berättar om sin kritik av utbildningen hon gått. Vi pratar om att livet ibland är tufft, särskilt som maskrosbarn.

Vi börjar bli försenade mer än tänkt in till Borlänge och hon säger att hon hoppas att hennes granne inte blir ledsen då hen så snällt lovat att hämta på stationen. Vi pratar lite om tomheten efter att tagit examen och det faktum att få förstår kraften och tiden som krävs för att genomföra det hon genomfört.

När tåget åker in på stationen så säger hon plötsligt förvånat: ”Men där står ju min dotter? Och min bästa vän?”

Hon möts av hurrarop, blommor och en stolt dotter, glada vänner.

Jag blir varm i hjärtat av att hon fick den överraskningen.