Hanne Kjöller slår huvudet på spiken

Rätt många blev lite förvånade över Hanne Kjöllers text i gårdagens DN runt ett samhällskontrakt. Och en hel del har nog delat texten utifrån ”nu jäklar ska det bli ordning på alla de här flyktingarna som inte sköter sig”. Självklart tycker jag hon missar att faktiskt lyfta diskussionen och slutet känns ganska förvirrat – även om det är krasst så: följer du inte reglerna så får du klara dig själv. Det man saknar är att hon kanske kunde ta upp den retoriska noten runt att det finns många svenskar som knappast skulle kunna skriva under den listan.

För de punkter hon tar upp på ett snyggt retoriskt sätt faktiskt pekar mot svårigheten med ett samhällskontrakt på samma gång. Det finns otaliga exempel på svenskar som bryter mot dessa punkter. Hanne väljer att inte rakt av påpeka detta men implicit ligger det en not av att det är inte helt okomplicerat. För kontraktet gäller ju vad som gäller i Sverige: alltså för alla som befinner sig inom nationen. Det blir intressant att peka på att SD-are och andra xenofober, rasister och vanliga Svenssons ofta bryter mot flera av dessa punkter:

  • Religionsfriheten. Alltså är det inte tillåtet att hävda att islam är på ett visst sätt. Det är en oerhört snyggt skriven punkt som i sig pekar på allt från fundamentalister inom såväl islam som kristendom men också mot fundamentalistiska ateister.
  • Den principiella friheten i att vara nästan naken. Onekligen intressant punkt utifrån hur domstolar och inte sällan ”äldre herrar” sitter och förklarar att kvinnor som är lättklädda får skylla sig själva, åsikter runt att män inte kan beskyllas för sexuella närmanden pga av lättkläddhet eller generell sexism. Och att diskussionen om burka och niqab är lika nedvärderande.
  • Kärlek och äktenskap. Helt klart en inte helt enkel sak att skriva under för vare sig fundamentalistiskt kristna svenska pingstvänner eller homofoba SD-svansar. Samtidigt som den pekar på vikten av skydd för de personer som faktiskt kommer hit pga av förföljelse för sin sexuella läggning. Och ger en bred spark mot hederskulturen.
  • Individen som den minsta gemensamma nämnaren i samhället. Oerhört viktigt och som hon pekar på: det innebär jämställdhet och jämlikhet. Hur ser det ut med det inom svenska företag och inom offentlig sektor? Hur ser män på kvinnor?
  • Barnen i centrum. Förbud mot aga är i sin förlängning att respektera barnet som individ. Inte helt säker på att viss lagstiftning i Sverige kan sägas göra det ens. Synen på barn exempelvis när det gäller skärmtid, när det gäller arbetsmiljö i skolan visar på ett minst sagt komplicerat förhållningssätt även för infödda svenskar.

Självklart – det är oerhört knepigt hur ett straff för brott mot respekten för detta skulle se ut. Kanske är det inte ens möjligt att genomföra, kanske är det inte ens något som borde genomföras men oavsett – det är åtminstone ett försök att ta diskussionen lite längre. Det är punkter som var och en av oss behöver fundera hur vi själva står inför dem.

Själv tycker jag alla på 18 års-dagen borde få skriva på detta. Oavsett härkomst. Om inte – well, då respekterar du inte den ordning som Sverige har.

Tough love liksom.

Då Som Nu För Alltid

Jag har lyssnat en del på Kent senaste tiden. Inte minst från Tigerdrottningen och längtat efter att få höra Jocke Bergs texter om det Sverige som blivit idag.

Ikväll dök det här upp på radarn i Facebookflödet. En vacker film, en värdig sorti, en sak som Lundell försökt men misslyckats med: Kent kommer med en sista skiva, en sista turné och ett avslut.

Jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag gjorde. Jag hävdar numera att Kent är Sveriges bästa band utifrån flera parametrar. Det är sorgligt samtidigt vettigt. Det är chockartat förvånande förväntat på samma gång.

Det finns något fantastiskt i att människor nu uttrycker en sorg. En stor sorg. En tacksamhet. Storheten i det man lämnar efter sig är kanske just det.

 Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Uppdatering:
De följer upp med ett pressmeddelande. Och retar upp gammelmedia. Jag kan inte låta bli att älska dem än mer för det sista.

En rant om det här med ”inte alla män”

Ännu ett inlägg som får en hög män att gå i taket. Ett inlägg som försöker förklara: att det inte handlar om alla män men att alla män faktiskt får inse att det blir svårt att se individerna bortom hopen av män som faktiskt är svin. Typ.

Innan ni går igång: Det står i rubriken ”Det här är vad jag hatar när jag hatar män” alltså: det är listans innehåll som hon hatar – inte män i allmänhet. Men självklart missas det av diverse män. ”Men vadå manshat! Inte alla män! Så typiskt att det är fint att hata en folkgrupp! Byt ut man mot jude! Man ska alltid bara se individen!”

Ja ni vet. Det är som en repig skiva.

Det är samma sak som Zara Larsson försökte förklara och samma sak som jag skrev om.

Men det går liksom inte in. Trots att nånstans måste man inse att det knappast kommer gå att övertyga den som skrivit att man har fel. Det är nåt sorts skydd mot att behöva reflektera över att det faktiskt finns en grundläggande struktur som vi män måste ifrågasätta och fundera över.

Det är som om det vore ett nederlag att behöva erkänna att det faktiskt finns en norm, en socialt accepterad och kulturellt ingröpt syn och förhållningssätt som skiljer sig beroende på kön.

Jag blir nästan lite full i skratt eftersom ganska många i princip bevisar, genom att envist gnälla ”men vadå det är ju inte alla män” så bevisar de på många sätt just det som skrivs.

Det är verkligen lärorikt att välja sida i den här frågan. Särskilt som man.  Det blir liksom lite extra kortslutning för många. De kan ju inte mansplaina även om de försöker, de kan ju inte använda andra normala manssätt för att sätta kvinnor på plats. Utan det blir ibland försök med logik som sällan ens håller halvvägs eller ett ganska ”omanligt” gnällande.

Som sagt. Jag blir lite full i skratt. Och på många sätt kan jag åtminstone ana utan att på något sätt ens vara i närheten att uppleva det fullt ut hur kvinnor upplever män. Att jag som man har ett ansvar. Inte bara som individ även om det är som just individ som jag måste ta det ansvaret utan ansvaret är som just man.

En av de konstigaste och imho mest idiotiska motargumenten var att jag som libertarian inte kan hävda att det finns könsstrukturer och normer. Som om synen på individens frihet skulle innebära att grundläggande socialpsykologiska parametrar vore omintetgjorda. Jag skulle snarare säga att jag knappast kan låta bli att ifrågasätta, och se kulturer och normer – men lösningen är inte statliga påbud eller liknande utan varje individ som måste förändra sig och sin del. Underordning av vissa grupper är inte effektivt och det är inte ett dugg liberalt.

Men i själva kärnan för min del ligger i att jag har en dotter. Skulle jag se henne i ögonen och säga ”nej, det finns inga strukturer som gör att du endast pga ditt kön så behandlas du olika, så behöver du vara räddare än din bror, så behöver du få höra en massa nedsättande om dig.” Jag är jävligt stolt över henne. Och ja, att möta en tonårsdotter förändrade min syn på saker och ting. Varsågod att orera om hur patetiskt det är med män som plötsligt inser hur världen är befattad när de får en dotter. Det struntar jag faktiskt i. Nej, jag är inte feminist heller. Jag är inte på något sätt bättre än någon annan.

Det enda jag försöker är att åtminstone förstå. Och förhoppningsvis göra bättre.

Så innan ni väljer att dra igång den gamla vanliga repiga gråtvalsskivan: det här är en personlig sak. Och det är en för mig värderingsfråga utifrån min liberala hållning. Och det är att faktiskt inse att alla de jävligt fantastiska kvinnor som jag har fått förmånen att möta alltid får kämpa bra mycket hårdare än vad jag nånsin fått gjort. För jag är man.

 

I faktaresistensens tid

Hur lätt är det inte att bli religiös? Hur lätt är det inte att följa en falsk Messias?

Lisa Magnusson påpekar det i sin krönika om Julian Assange och Wikileaks:

Maktmissbruk och korruption kan uppenbarligen drabba även de mest godhjärtade av idealister. Det är den djupt ironiska läxa WikiLeaks lär.

Det jag tänker på är hur vi idag har samma religiösa frenesi hos ”invandringsskeptiska”. De spenderar en oerhörd energi på att förklara att invandring är oerhört skadlig: de mer eller mindre dammsuger Facebook efter personer som delar länkar som inte faller dem i smaken. Deras argument är lätta att slå hål på.

Eller har varit – för idag har de blivit sanningar när fler och fler inom tyckonomin ansluter. Fortfarande inga verifierbara argument men högröstat och med en i vissa fall illa dold agenda att normalisera SD och en minst sagt skrämmande konservatism.

Andra ser att det fanns ett tomrum i tyckonomi-korridoren, ett tomt rum varur man kan sitta och förklara lite frankt att man visserligen inte stödjer SD men konstant hävda att de argument de kommer med stämmer.

I faktaresistensens tid så är ”jag tror att det är så” lika sant som ”jag vet att det är så”.

Det kanske inte är sant men det känns rätt.

Det kanske inte hände men det är för jävligt ändå.

Mina pengar, våra pengar, andras pengar

Bland framförallt sk ”flyktingskeptiska” liksom ett antal mer mörkblå sk liberaler finns det en syn att ”det är lätt att göra av med andras pengar” när det kommer till en diskussion om flyktingar eller migranter. Helt enkelt är grunden – de är personer (många är korstågsmän) som betalar skatt men den som vill ha en stor flyktinghjälp, hjälp till EU-migranter eller på annat sätt hjälpa andra än ”Svenskar” gör det med andras pengar – dvs. deras skattepengar.

Problemet är att det är en halmgubbe. Det är inte ”andras pengar” eftersom det skulle förutsätta att alla som vill ha en generös flyktingpolitik inte betalar skatt alls.

Det är våra pengar.

Skatten är allas pengar. Alla betalar skatt på olika sätt. Olika mycket beroende på inkomst, förutsättningar och konsumtion men alla betalar skatt (utom möjligen barn eller mycket gamla). Det är bland annat en del av varför vi har en demokrati: vi väljer dem som ska stifta lagar och vi väljer dem som ska förvalta allas pengar dvs. skatten.

Vi kan gilla dem som gör det eller inte – och det är där valen kommer in. Och när man väljer borde man fundera över om den som man väljer faktiskt kan hantera ekonomi. Bara en påminnelse till ca 20% av befolkningen…

Eftersom det är allas pengar så är det inte heller ”någons” pengar – tanken som en del har att de vill öronmärka sina skattepengar att gå till viktiga saker (dvs. allt annat än flyktingmottagande) går emot själva grundtanken.

Själv är jag libertarian så för min del skulle jag se så liten stat som möjligt, och så lite skatteuttag som möjligt. Men då ska också samhället byggas för att på bästa sätt kunna växa utifrån de premisserna. Det är ett helt annat systembygge än vi har idag – alltså behöver vi några som kan förvalta våra pengar = allas pengar.

Argumentet ”de använder andras pengar” är därför fullkomligt meningslöst och endast till för att skapa en barriär mellan den som anser sig ta ansvar för ekonomin (dvs. vilja snåla in på flyktingar) och den som är slösaktig (dvs. vill hjälpa flyktingar). Det är ett icke-valitt argument.

Att dessa personer inte kommer vilja förstå det är iofs en del av den verklighet vi har att möta; faktaresistensen är stor. Det är en sekterism av stora mått vi ser bland SD-are, SvD-krönikörer och andra.