Livet slår en rakt av. Med en fet uppercut. Vad hände? Vem satte mig här? Vart ska jag nu? Forty something med tonårsbarn. För i helvete…
Det sa typ: pang. Jag är inte längre pappa till småbarn utan till två unga människor med extremt mycket hormoner, mycket egna viljor, en med skrovlig röst och en med modeblogg. Och jag vill ha en manual. Jag vill förstå. För oavsett att jag jobbat med unga förr, oavsett att jag borde ha bästa förutsättningarna så är jag helt ställd. Jag vill ha en manual med Q&A. Vanligaste frågorna och där jag kan klicka i om svaret hjälpte mig eller inte och då få förslag på nya svar.
Var det så här det blev? Och samtidigt är vi fyrtioåringar med allt vad det innebär i soulsearching, ifrågasättande av det egna livet, de egna valet, varandra och insikten om att man nått halvtid. Det är dags att se till att man kommer nånstans i karriären, blir lycklig nu när det inte längre är småbarnstid, håller sig i trim, undviker hjärtinfarkten. Jag skulle behöva en HowTo för att bli gammal. En steg-för-steg guide i att inte längre vara ung och lovande längre.
Jag har inga egna hållpunkter, inga föräldrar att fråga vare sig om att bli medelålders eller bli rundningsmärke och plånbok för barnen. Jag famlar mig mest fram. Som en skumögd sjökapten på okända vatten. Kartlös och desorienterad mitt i livet.
Diskussionen fortsätter runt Kulturministern och tårtan. Nedan finns dels länken till mycket bloggar och länkar som diskuterar det och en bra diskussion på Facebook respektive konstnärens uttalande till Al-Jazeera.
Jag tycker frågan är intressant utifrån både perspektivet av ansvar, av verklighetsbild och runt frågan om collateral damage även i konsten. Min känsla är att det lätt blir att frågan om konsten, om konstnären snarare blir det som syns än det som konstverket vill säga. Konst för konstens skull. En kanske fin tanke men blir då inte själva sakfrågan gisslan för att bygga ett personligt varumärke i konsten?
Edit: Det hela verkar stökigt nu för ministern. Bilder tas bort och frihetssmedjan ligger nere. Vill man diskutera runt konstverket så pågår en liten diskussion på min Facebook.
Uppdateringar i slutet av postningen.
Det är svårt att ifrågasätta konst. Konst ska vara en pinne i arslet på oss alla. Samtidigt måste det vara tvåvägs – att jag måste ha rätt att säga att det är skitdåligt, kritisera vad konstverket försöker säga (eller kritisera upplevelsen av total frånvaro av mening). Friheten är aldrig i ett vacuum. Demokrati byggs knappast på frånvaro av diskussion.
När jag läste Jerlerups postning på Frihetssmedjan blev jag lite lätt chockad. Jag trodde först det var ett skämt. Det var för märkligt, för bisarrt – och även om jag har väldigt långt till att bli äcklad så blev jag det. För i samband med World Art Day så bjöd Moderna Muséet in till vernissage om ämnet Könsstympning (jag kan ärligt talat inte hitta något om någon sån koppling). Och bjöd på tårta.
Dagen firas på samma dag som Da Vinci föddes och intentionen handlar om att fira konsten som sådan, konstnärer och hur konsten påverkar våra liv.
Jag har lite svårt att se att en tårta som delvis består av en levande människa, som på många sätt mer blir en gimmick än en del av den oerhört svåra frågan om rituella och religiösa könsstympningar som en sån utställning förhoppningsvis vill vara. Förstår jag det hela rätt så finns det en rätt vag koppling till själva ämnet utan tårtorna ingår i KROs 75 års jubileum. Bland annat var kulturministern inbjuden och hon lät sig väl smaka av tårtan:
Självklart kan det vara så att det är ‘l’art pour l’art’ eller konst för konstens skull. Konstnären Makode Aj Linde har säkert idéer bakom sin ätbara installation. Det jag kan uppleva som lite märkligt är dels att man väljer att göra det här: hur tänker man när det hela blir både en nidbild av ”negern”, att man skär upp en kvinnokropp och viss touch av kannibalism genom att äta av den (dock verkar den smaka jordgubb och choklad). Att uppröra må vara ett egenvärde men vill man inte med en så pass politisk sak ändå få ut sitt budskap? Eller jag vet inte – förklara sig lite?
Det är mig främmande att säga ”nej, du får inte” när det gäller konst. Som jag tidigare skrev: konsten är fri och jag är fri att tycka om eller inte om den. Konstens frihet är en förutsättning för yttrandefriheten – och vice versa. De är tätt sammankopplade.
Men jag kan tycka att kulturministerns otvungna skrattande blir ihåligt utifrån flera aspekter: att regeringen knappast kan sägas gjort speciellt mycket mot könsstympning eller kvinnors rättigheter, att de inte tar avstånd mot den könsstympning som sker när människor vill byta kön i form av sterilisering och på samma sätt att faktiskt på många sätt det skedde en sorts internal stympning av personer med psykiska men långt in i modern tid (1975) och idag är det ofta som utvecklingsstörda kvinnor påverkas att på olika sätt förhindras att bli gravida.
Jag blir helt enkelt skrämd av att det inte verkar finnas en koppling mellan den faktiska frågan och konstverket hos vare sig KRO eller kulturministern. Det verkar snarare vara vattentäta skott däremellan.
Eller så är det något jag inte förstår i det här verket. Enlighten me.
Uppdatering: En sak man lär sig när man bloggat så länge som jag är att folk inte kan läsa. En av kommentarerna nedan väljer att anklaga mig för att anse verket vara rasistiskt och att jag är ”proxykränkt”. Det finns ingen bäring på det men det skiter han i eftersom han mest är intresserad av att få fram sin åsikt.
Själv hittar jag en film av tårtan som ger en lite annan bild av utställningen, precis som Magda Gad sagt i diskussionen på Facebook så sker det i en annan kontext.
Kulturministern tycker det hela är prekärt. Konstnären menar att alla missförstått. Allt är som vanligt alltså. Diskussionen uteblev – frågan är om det alltid är kritikernas fel?
Internet fungerar inte. Vi har betalat dyrt för en optisk fiber rakt in i huset men realibiliteten på den är måttlig. Ingen större mening att ringa Bahnhof eftersom de måste ringa Borlänge Energi och de stänger ändå kl 16. Efter det behöver ju ingen internet väl? Imorgon bitti har jag en tre och en halv timmes föreläsning där jag ska göra en hel del nya case. Att surfa på telefonen är som att dricka milkshake i ett för tunt sugrör.
Som om det inte är nog så har vi haft hantverkare i huset. Visade sig att våra fläktar för frånluft håller på att ge sig. Och när de kom till oss visade det sig att rören var helt igenkorkade. De var byggda på ett sätt som gjorde att det knappt går att rensa dem heller. ”Men ni kommer få så bra ventilation, vi gör det sista imorgon” sa de igår. Utan att komma idag. Och även om vi uppenbarligen haft lite dålig ventilation förut så var det bättre än att inte ha någon alls som vi har nu. Det är som att gå in i en lätt fuktad vägg. Huvudet värker och man får lov att ha fönster öppna. Ute är det typ fyra grader.
Tog en promenad med dottern vid älven eftersom sonen är dålig och därmed inget Friskis. Amanda sprang långt i förväg typ hela tiden. Jag lunkade på med min kamera i min gamla oljerock. För det där med vår verkar vara något som slutade trots fågelkvittret.
Nu är det dags att få ordning på föreläsningen ändå. Och imorgon är det Gyllene Hästen. Niklas Wass har förklarat att han inte accepterar något annat än full uppställning. Han är gräsänkling. Det kommer bli jobbigt på lördag.
Jag tänker just nu en del på definitioner av sociala medier. Hur ska det faktiskt definieras när själva landskapet förändrats. Du kan läsa min postning Vad är sociala medier? på min andra blogg. Samtidigt kan jag många gånger fascineras över att så många blir chockade när det diskuteras på just sociala medier. Att det ibland blir både högljutt, hårt och hetsigt; ibland med (onödiga) personangrepp men många gånger intressanta diskussioner. Självklart allt för många gånger väl ”binära” i meningen att det blir väldigt svartvita argument, och lite för sällan finns det viljan att kanske lyssna och ändå försöka att förstå motståndarens argument. Men det är knappast något som är unikt för diskussioner på nätet.
Den som hängt på såväl BBSer, IRC eller usenet vet att det knappast är så att Twitter gjort människor mer benägna till att hamna i konflikt runt olika ämnen eller att Facebookgruppen skapar krig runt ämnen. Det har skett sedan den första mailinglistan dök upp. Det som snarare än är kanske att fler och fler diskussioner sker i äkta identitet och därmed moduleras något.
Vidare – det är knappast så att det i det analoga diskussionsforumet sker en högre civiliserad diskurs; även om vi i Sverige fortfarande har en osedvanligt välverserad politisk diskussion så är det knappast så att det i den sfären inte dyker upp rejäla debatter där både strån och argument ryker. Hur är det runt köksborden i familjer där personerna är engagerade i saker? Eller på krogen när sport disputeras?
Men det finns en del som verkar tycka att sociala medier är detsamma som snälla medier. Att det är nån sorts vaniljartat meningsutbyte som ska ske och att sociala medier helt enkelt ska förändra människans normala beteenden bara för att de är typ digitala. Lite naivt kanske? Människans civilisation bygger på att människan kan ställa sig lite utanför sig själv och reflektera över saker som inte bara bygger på ren överlevnadsinstinkt. Det innefattar att man diskuterar saker. Självklart utan att man dödar varandra eller börjar begå fysiskt våld (även om man ibland kan känna att vissa personer skulle må bra av att få en smäll för att vakna till) utan att stöta åsikter mot varandra: för att övertyga men förhoppningsvis också för att lära själv. Det går inte utan en viss grad av konflikt.
Det finns helt enkelt en väl stor tro att världen och människan skulle bli bättre med sociala medier, eller internet, eller bilen, eller elektricitet. Och det kanske den har blivit – men fortfarande är det människan som är den minsta gemensamma nämnaren: och vi förändrar inte vårt beteende så fort; snarare utnyttjar vi tekniken för att kunna förfina beteendet.
Så nej, är det ”snälla medier” du söker får du nog leta typ nån annanstans. Sociala medier är detsamma som sociala möten överallt.
Det är onekligen en märklig trend det här att diverse hårdrocksband valt att branda ett antal vinsorter. Det börjar med AC/DC som för ett par år sedan gjorde ett samarbete med en vingård, Warburn Estate, och skapade en hel serie viner med namn från deras mest kända skivor. Vinet är slut hos leverantören så det verkar ha gått si och så med det.
Sen har det fortsatt. Kiss har både öl och vin med sitt namn på och att det är svenskar som ligger bakom lanseringen av Motörheads vin har fått rejäl uppmärksamhet. Det känns onekligen lite märkligt att de även har lånat namnet till ett rosévin. Vet inte men rosé känns inte så rocknroll…
Nu har också Slayer satt sitt namn på ett rödvin – som självklart heter Reign in blood, även det utifrån en som jag förstår det nordisk idé om att hårdrocksvarumärken kan brandstretchas rejält och att rödvin är den rätta drycken för hårdrockare. Den sistnämnda kommer också att komma i en limited edition där flaskan är inpackad i en… kista…
Jag har testat Motörheadvinet och det är ett bra vin. Det avsmakades tillsammans med andra personer i ungefär samma ålder som min – och skrockades om att det var just Motörhead. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att Slayer-vinet är sådär trashigt småcoolt. Jag vill ha limiterade editionen bara för att. Frågan är dock om det här verkligen visar att hårdrocken nu gått in i en riktig gubbålder. Vin är och kommer aldrig bli hårdrock. Problemet är väl att hårdrocken idag snarare är PRO-värdigt; varför annars gör man en serie (omdiskuterad) runt hårdrockens historia. Jo, för att det är en ganska homogen stil och där musiker och musiken sällan förändrar sitt uttryck men där själva livssituationen förändras och därmed kan man komma undan med att stretcha sina varumärken på det här sättet. Det är svårt att tycka att vare sig Motörhead med en sextioårig Lemmy, eller Slayer med femtioåriga gubbar är speciellt farliga. Alltså blir det röda vinet mer en fingervisning om hur heavy metal blivit extremt mycket med radhus, Volvo och pensionsförsäkringar snarare än något som egentligen kittlar en farlighetsnerv.
Jag har ont i kroppen. För jag har börjat nåt sorts nytt liv. Börjat att träna på riktigt igen. För jag kan det nu. Jag kommer inte hem vid halv nio de flesta dagar som förut utan kan åka hem, hämta upp sonen och sedan åka ner till Friskis & Svettis och köra ett pass på gym. Just det faktum att jag och V tränar tillsammans gör det mycket roligare. Han är ju knappt tretton så då måste en av föräldrarna alltid träna med honom – vilket gör att jag måste åka med dit. Bra incitament för mig att komma iväg. Och jag har valt att släppa alla program och strukturer – jag har börjat träna så många gånger att jag vet ungefär hur ett program ser ut men jag struntar i att hålla på att föra ”bok” över det. Jag gör det jag vill, det jag känner för; jobbar med vissa muskelgrupper vissa dagar osv.
En intressant notering med Friskis & Svettis gym är att man lätt trott att det är gymmet för ”vanligt” folk. Jag har ju gått på både Må Bättre och på Nautilus förut. Men det är på Friskis som de med rejäla muskler går. Har nog aldrig sett så många, både kvinnor och män, som är så oerhört vältränade som på F&S. Och nu när Borlänge Friskis ska rejält bygga ut sitt gym, vilket är extremt välbehövligt eftersom det är trångt, rätt sunkigt med dålig luft så kommer det bli ännu bättre träning.
Det är alltid intressant att reflektera över sin egen förändring av inställning till saker och ting. Jag har aldrig varit den tränande typen; både utifrån en sorts anti-inställning generellt och en rätt självdestruktiv syn på liv och lekamen. Samtidigt fyller jag snart 42. Jag närmar mig snabbt åldern där det är stor chans att jag drar på mig både hjärtinfarkter och en massa andra saker. Jag har artros vilket knappast blir bättre av att inte röra på sig och en rygg som behöver mer muskler. Jag är lätt överviktig och kommer helt enkelt att dö i väldigt mycket förtid om jag inte nu sent omsider börjar tänka till lite. Och på nåt sätt bryr jag mig inte längre om gamla hangups utan – va fan: dags att må bättre så då får man träna. Och att hänga en timme varannan dag med sonen är kvalitet och värt varenda öre och varenda svettdroppe.
Vad är skillnaden mellan ett drev och en granskning? En ganska valid fråga och i grunden hamnar det i frågan: hur mycket indirekt skada (collateral damage) är acceptabel för att nå ett mål?
Jag har skrivit en del om det förut, både när det gäller att skapa scapegoats, att moralen blir en styrande del av samhället men också utifrån hur det bygger på grundläggande värderingar av både yttrandefrihet, pressens plats i ett samhälle och vem som ska ha rätt att faktiskt granska och ta fram saker i ljuset.
Jag tror generellt att det är en omöjlighet samtidigt som det självklart handlar om ett ansvar: är avslöjandet så viktigt att man kan tänka sig hög grad av indirekta offer bland den granskandes signifikanta andra? Matti Palm på Greenhill Relations menar att vi behöver definiera ett drev och har byggt en spännande matris för det. Det jag saknar i den är graden av collateral damage: i matrisen finns programmatiska (och självklart därmed kvantifierbara/evidenta) värden men inga som går in på direkta infiltrationer av signifikanta andra. Det saknas eftersom det i mångt och mycket nu blivit en sorts förklaringsmodell för politikerna: allt från Littorins våldsamma attack via diskussionen om att lägga ut offentliga handlingar på nätet till Tolgfors som berättar om tvååringen som stänger av TVn.
Magnus Kolsjö skriver något i samband med en diskussion runt en krönika. Krönikan försöker att lyfta problemet men hamnar i en märklig slutsats att offentligheten inte ska vara ovillkorad, istället för att hitta en bra diskussionsform blir det Flashback-FUD. Men Magnus försöker att skapa lite ordning:
Den frågan någon som månar om yttrandefriheten och offentlighetsprincipen borde ställa är hur vi kan använda den moderna teknikens möjligheter för att öka insynen i myndigheterna och det politiska beslutsfattandet och samtidigt stärka skyddet för den personliga integriteten?
Det Magnus påpekar är den parallella maktdelning som yttrandefriheten har och som i olika hänseenden blivit oerhört utmanad av Internet, där SOPA, ACTA, IPred mfl lagar siktar in sig på integritet, dock alltför ofta på ägare-integritet istället för individens integritet.
Samtidigt har vi en stark form av yttrandefrihetsanarkism där många (av oss – jag erkänner att jag tillhör den mer liberala skaran) är beredda att betala ganska högt pris i collateral damage för att friheten ska vara så stor som möjligt. Diskussionen runt Anonymous är klart både känslig och problematisk då det finns ett (kanske abstrakt) värde i att cracka databaser, och ge ut personers kontonummer, för att visa på finansiella strukturers orättvisa. På samma sätt är Wikileaks grundpremiss att genom att avslöja så mycket som möjligt, och ibland välja att i autencitetens namn låta namn vara kvar även på personer som inte har makten, vinna en bättre värld.
Det finns en linje att balansera på där politiken och media sätter spelreglerna i en synergi – och där det finns alla möjligheter för båda att trampa snett. Själv blir jag skeptisk till när politiker säger ”media ska granska makten men…” och hävdar ett antal personliga integritetsskäl som det som ska styra en granskning. Det kan lika gärna tolkas som att tystnaden ska råda och att media ska avslöja det som är ok att avslöja: en sorts styrd transparens från statshåll. Kallas också nordkoreansk media.
Samtidigt blir jag fundersam över värdet i olika avslöjanden som görs (aka granskningar) där journalister bara ser målet och väljer att kliva över både barn, grannar och vänner (och lagar) med hänvisning att man i prinicip får skylla sig själv att man råkar vara signifikant annan till en person som hamnar i skottgluggen. Allt i det heliga namnet av Gräv. Vems är agendan? Finns det ens objektivitet?
Det finns mängder kvar att definiera innan vare sig samhälle eller journalister kan säga att det här med mediedrev är färdigt. Allt från att definiera nyhetsvärden på ett objektivare sätt, att definiera altituden av ett drev respektive räkna in kostnaden för oönskade skador på den granskades signifikanta andra.
Det är så sällan numera. Som man känner att musik plötsligt slår an de där strängarna i hjärtat. Alla strängarna. Som ett slag i magen, en knipning i hjärtat. Alla 999 strängarna.
Ikväll gjorde Kent det. En smygrelease på Youtube av den låt de inte fick spela på Skavlan eftersom ”den var för lång”.
De är tillbaka efter en resa. Det är ”Vapen…” och ”Du och jag, Döden”. Det är Eskilstuna, ett kargt Sverige men där hjärtat ännu slår. Fan, jag är fullkomligt golvad. Det var länge sedan det var blodsmak i munnen.
Fasen vad bra det kommer bli på Peace & Love i sommar.
