Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen

I ett av veckans avsnitt av Loamjom – en podcast som fått mig att börja lyssna på poddar på allvar så diskuterade Jonas och Mats om det är så att den generation som styr idag kan kallas Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen. Detta utifrån att de upplevde att form och typografi som visades i det programmet visade sig nu igen. Jag blev på något sätt inkorporerad i diskussionen. Och det talades om mutor med mera.

Eftersom jag inte sett några pengar eller annat än en märklig merchandise från podden så väljer jag att ta upp spörsmålet här.

Nej, jag tror inte att det är programmet som inspirerat till dagens formgivning. Formgivning tenderar att styras av att formgivare ser någon stjärnformgivare göra något och sen gör alla på precis samma sätt. Plus att de flesta formgivare som kunde vara i Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen idag är creative directors, VD-ar eller på andra sätt mest intresserade av att rita streck och fyrkanter. En sak som möjligen kan rädda tesen är att generationen också har ett antal marknadschefer – och det är ganska väl känt att mycket formgivning skapas utifrån deras tyckanden. Men jag är osäker på om parametern ”barnprogram från förr” håller så hög grad av påverkan att det kan förklara dagens kommunikationsformgivning.

Däremot vill jag lanserar jag en annan tes: förklaringen till hur det blivit som det blivit i vad som i mediamun benämns som ”svenska Twitter”* och därmed ”åsiktskorridoren” mm är just influens av Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag har tre indikatorer för detta:

1. Programmet ansåg sig kunna ge klara svar. En hel generation lärde sig att det bara finns ett svar. Eventuella alternativa lösningar, tänka-utanför-boxen eller helt enkelt möjligheten att det inte alltid finns svar var otänkbart. Så är det i det kluster som anses vara Twitter i Sverige.

2. Brasse är ganska enkelspårig. Och visste alltid svaret och var tvungen att berätta det för alla även om han inte gjort sin research eller på annat sätt grundlagt det genom tester etc. Helt enkelt väldigt likt hur människor på Twitter förhåller sig till fakta och sanningar. Extremt styrt av direkta influenser. Brasse, Buzzfeed och klickmonster hänger liksom ihop.

3. Brasses rollfigur är som gjord för Twitter. ”Fel fel fel” (fast några fler gånger eftersom man har 140 tecken på sig). Sedan tillstöter en lång förklaring som ibland består av ett uns pedagogik, en rejäl skopa elitism och ofta kryddat med lite härskartekniker.

Så ja Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen påverkar antagligen mer än vi vill kännas vid.

* Tittar man på Twittercensus inser man att det finns massor med Twitter utanför den media, politik och teknik-klick som oftast ses som just Twitter.

Fars dag och sånt

Fars dag. Jag har fått läsa fantastiskt fina berättelser om mina vänners fäder. De benämns som hjältar, som fantastiska. Glad för er är jag sannerligen. Själv vet jag inte – jag har ju min farsa, vi har kontakt. Men det har inte varit så enkelt alltid. Vi har nog försökt men kanske ändå inte riktigt lyckats nå varandra. Det är alltid en massa parametrar, särskilt i en ganska dysfunktionell situation som vår familj fanns i pga av min mor. Så nä, jag kan inte ge en fantastisk bild av en pappa som alltid fanns där och ställde upp. För så var det ju inte. Men det är rätt ok idag. Jag är själv pappa, lär bedömas och dömas om några år när mina barn blir stora. Jag är nog kanske inte den där närvarande pappan hela tiden jag heller. Jag jobbar precis som min far med min hobby, och drivs mer av lust och nyfikenhet – och inte så lite av att lyckas göra något riktigt bra.

Nåt jag reagerat på är att det inte är på alls samma sätt när det är Mors dag i flödena. Självklart är det folk som skriver om sin mor men inte på samma…högtravande sätt. Det är inte långa texter på Instagram till någon gammal bild, det är inte så många epitet som hjälte och berättelser. Inte i min subjektiva känsla i varje fall. Funderat över det idag rätt mycket. Jag tror inte det är någon medveten sak men helt klart indikation på hur olika vi hittills sett på föräldrarollerna. Och i det här fallet blir det nästan lite konstigt mycket. Det är kanske så att mamman ändå alltid är den som är där. Papparollen är många gånger ändå lite mer med avstånd, lite mer främmande person för barnet. Det handlar ju självklart inte om att man inte ser och förstår vad mamma är värd – men ibland blir det ändå kanske lite för givet taget. (Jag vet inte eftersom jag skulle ha ännu mindre fint att skriva om min mor…)

Det skulle vara lätt att falla in i en feministisk förklaring av strukturer och säkert finns det såna delar i det – men likväl kan det också vara parametrar som både är biologiska, ganska grundläggande psykologiska och socialpsykologiska som gör att det blir så här. Men jag kan tänka att det ändå säkert finns en del mödrar som biter ihop och känner att papporna får väldigt fina texter i det offentliga under den här gemensamma dagen men de upplevt att de inte får samma på Mors dag.

Fel rätt? Det kanske bara är. Men jag tror att det finns pappor som verkligen behöver få höra att de är bra pappor men också mammor som behöver bli kallade hjältar. Gärna varje dag.