Den enkla sanningen: 13% valde rasism

Occams rakkniv handlar om att det enklaste svaret med största sannolikhet är det rätta. Det är något man lär sig om man läser exempelvis vetenskapsfilosofi men är också vanligtvis använd i många andra sammanhang. Vi tenderar att addera olika raster på svaren ju längre vi tänker på dem. Eller har svårt att se sanningen om sanningen inte stämmer överens med vår världsbild, eller är alltför otäck för att ta in. Alltså behöver vi skära bort allt sånt för att se sanningen. Occams rakkniv.

Det enklaste svaret i svenska valet är att 13% av de som röstade faktiskt kan betraktas som rasister.

För 13% av de som röstade i valet la sin röst på Sverigedemokraterna. I många kommuner blev de näst största partiet. Tretton procent av närmare 84 % myndiga, vuxna svenskar valde att rösta på ett parti som är främlingsfientligt, har sin grund i nynazism och på många sätt grundar alla sina svar på en rasistisk agenda.

Det skrämmer. Det skämmer. Människor nära mig är mycket rädda. Mycket ledsna. För dessa 13% har förklarat att de inte borde vara här. Deras barn borde inte finnas och deras liv är mindre värt. För de är eller har föräldrar, släkt som är invandrare.

En del av förklaringarna som nu börjar dyka upp bygger på att en stor del av dessa 13% inte egentligen menade det. De är ledsna, rädda och missnöjda. Därför skulle de alltså valt ett parti med en klar och koncis ton av motstånd mot flyktingmottagande, mot humanism och öppna gränser. Det är inget som de tycker de som röstade, enligt den här förklaringen, utan de … typ visste inte bättre. Fanns ingen annan som kunde härbärgera deras känslor.

Ok. Förutom att man då kan fundera om såna personer ska vara myndiga eftersom de inte ens kan ta in ganska solklar information så blir det problematiskt. Vad ska man då göra för att de inte nästa gång ska rösta på SD igen? Eller SvP? Eftersom de inte vet bättre.

Jag är övertygad om att nedvärderingen av SD-väljarna som om de vore mähän utan egen fattningsförmåga är fel. Det finns säkert många som är rädda, som känner sig utanför samhället, eller som upplever att samhället inte tar hand om de gamla, unga, sjuka you name it. Men de har gjort ett medvetet val att den slutgiltiga lösningen för de problemen är att radikalt minska invandring, strypa flyktingströmmar och välja bort integration som en lösning utan att påtvingad assimilation är det enda rätta.

Den enklaste förklaringen och om man då utgår från Ockhams rakkniv den med stor sannolikhet mest troliga är att de som valt SD gjort det med stor insikt om att man la sin röst på ett främlingsfientligt parti med rasistiska förtecken. Det är något som för många blir nästintill olidligt. För det innebär att personer i vår närhet, människor som vi jobbar med, bor grannar med, spelar fotboll med, köper mat av – faktiskt ogillar personer som inte är ”svenskar”. De är personer som anser att du, om du råkar vara från ett annat land, eller ha en förälder som är det, inte borde vara här.

Om vi ska lösa det här problemet måste vi förstå varför det hände. Problemet jag ser är att många duckar för att ens våga tänka in det faktum att vi står inför en stor grupp svenska medborgare som är vad jag väljer att kalla folkhemsrasister. De ogillar egentligen inte människor med annan hudfärg pga av hudfärgen utan mer att de liksom inte hör hemma här. De ogillar att många ”svenska saker” försvinner typ ett namn på chokladbollar, en bit av Tomtens julverkstad osv. De har hört att det faktiskt är så att gamla blir utan mat eftersom kommunen inte har råd att ge dem bra mat. Och samtidigt så tar ju kommunen emot en massa flyktingar. Det är liksom fel i deras ögon. Man ska ta hand om ”de sina” innan man hjälper andra.

Förklaringar står som spön i backen (det här är en av de vettiga). Förklaringar som hela tiden bygger på allt annat än det som faktiskt hänt. Förklaringarna är oftast inriktade på att skylla det hela på Alliansen. Eller på någon generellt ekonomisk situation i Europa. Det enda som inte är en valid förklaring är att de som röstat på SD faktiskt är – egoister. Jag skrev om det förut: det är möjligt att vi inte kan kalla alla som röstar på SD för rasister men de är egoister. För det som de väljer är att rakt av acceptera SDs världsbild och förslag om att personer som behöver skydd inte ska få komma hit.

Det är dumt att demonisera. Det håller jag med om. Men det är lika dumt att se demonerna som små bortsprungna lamm. Det innebär att vi lätt blir offer för något större ont.

Jag tror  att det finns ett antal förklaringar som är viktiga att ta till sig. Jag valde att lista ett antal efter EU-valet och de känns fortfarande valida. Men det stora problemet är om vi väljer att blunda för det faktum att människor med berått mod och medvetet om såväl partiets bakgrund, deras grundläggande syn på andra människor och avslöjanden om företrädares rasism, nazism och anti-demokratiska synsätt lagt sina röster på det partiet.

Det är det faktum och den grundläggande förklaring vi har. Att 13% av svenskarna faktiskt valt att rösta på ett rasistiskt nationalistiskt populistiskt parti. Inte för att de inte förstår bättre (om jag än önskade att det var en förklaring) utan för att de delar åsikterna. Allt annat är försök att förminska och dölja sanningen.

Jag tänker inte acceptera att 13% valt det. Det är min fulla rätt att faktiskt vägra respektera deras åsikter. Som individ. Men i grunden måste jag försöka respektera dem som människor – i det här fallet är det alltid svårt. Men annars är jag inte bättre än dem.

Som samhälle har vi att respektera ett demokratiskt val. Och göra det bästa för att det sluttande planet inte ska bli värre. Att våga stå upp för ett humanistiskt synsätt på alla människor.

Kan vi lösa det här? Det måste vi. Genom att sluta att ge dem extra uppmärksamhet, sluta att göra dem till offer – både partiet och väljarna: det första genom att inte hålla på att skapa upplopp vilket bara ger dem extra uppmärksamhet och att runt väljarna inte förneka att de gjort ett medvetet val, genom att ständigt ta diskussionen och inte acceptera enkla populistiska mytbildningar, att alltid stå upp för den lilla människan, att konstant agera för mångfald och integration – och inte minst integritet.

En sverigevän är den som är vän med alla de människor som kommer hit och vill vara med och bygga ett land. Inte den som vill stänga ute och skapa ett reservat som sakta dör ut. En sverigevän är inte Sverigedemokrat – en sverigevän är den som vågar stå upp för allas lika värde oavsett varifrån hen kommer, vem hen är och ta emot människor som behöver det.

Uppdatering: Paul Ronge kommer till ungefär liknande slutsats. Läs också Scriptoriums fyra år gamla post som också ifrågasätter slutsatsen att ”det är bara missnöje”. Förra gången var jag snällare.

Uppdatering: De senaste mätningarna visar att SD ökar ännu mer. Proppen är ur. Och det handlar inte om arga unga missnöjda män eller landsorten utan vanligt folk – som helt enkelt struntar i det faktum att de väljer att föra fram ett parti med klara rasistiska rötter och fascistiska delar i sitt program.

Då hade de inte funnits här – bästa kampanjen mot SD

Då hade jag inte funnits härNär jag såg hennes bild så slog det mig rakt i magen. Om SD funnits förut och fått som de ville hade hon inte funnits. Och det skulle för mig vara en oerhört stor förlust. Min nära vän, min arbetskamrat, min kompanjon i #socialbydefault. Inget av det hade varit.

När jag insåg det så insåg jag hur många av de som började skapa bilder på Då hade jag inte funnits här som jag skulle sakna. Och hur oerhört tomt och fattigt Sverige skulle bli utan alla dessa fantastiska människor.

Nu har jag aldrig haft någon tanke på att rösta på SD men kampanjen som vännen @fm satte igång är så briljant. Den är så viktig – även för oss som inte kan lägga upp en bild; vi som på något sätt är de som antagligen skulle få stanna (även om jag tvivlar då jag på längre håll har judiskt blod i mig). Det här är den moderna rasismens verkliga ansikte: och Jimmie Åkesson står för det. Att dessa människor skulle inte varit här om deras idé om att ”hjälpa där folk är” gått igenom. På trettiotalet, fyrtiotalet, på femtiotalet, på sextiotalet, på sjuttiotalet.

Det är en kampanj som inte handlar om att tjafsa om att rösta bort eller rösta ut. Det handlar om att visa vad konsekvenserna faktiskt blir. Det här är konsekvensen av en politik som gör skillnad på människor, som hävdar att det finns ”svenskar” och ”icke-svenskar”. Konsekvensen av att anse att vissa människor pga av var man är född är mer värda, bättre, mer skyddsvärda än andra.

Det är en kampanj som totalt klär av SD och deras gelikar kostymer och blottar den råa rasism som ligger till grund för deras förslag. Om du tänker att du ska rösta på SD. Kolla genom om det är någon du känner som gjort det här. Fundera om du tycker att den personen är så lite värd i ditt liv att du kan tänka dig att vara utan hen. Om du kan det – fine; rösta då. Men om du inte kan det – då bör du faktiskt fundera en vända till över hur du ser på människor.

Uppdatering: runt 10 000 bilder har renderats på Dahadeintejagvarithar.se vilket är fantastiskt! Det trots att sajten har relativt få delningar. Människor gillar att ta ställning och göra det när det kommer nära.

Dela den vidare, låt oss se till att det här blir den positiva motdemonstrationen mot rasism och främlingsfientlighet som vi ser idag – och att det faktiskt visar vad SDs politik handlar om.

En del börjar dividera om att ”det är många inomeuropeiska och vita som visar bilder bla bla bla” vilket jag tycker är dels en ganska märklig inställning från folk och tyvärr ett exempel på hur snett mycket av antirasismen hamnat i vissa delar. Det är knappast så konstigt – många gånger handlar det om flera generationer bakåt, och när det gäller många andra handlar det om att flytt från finska vinterkriget, eller från tyskarna under trettiotalet, eller invandrat för att få ett bättre liv, eller för att man hittat sin kärlek. Det är alla dessa saker som faktiskt SD vill ta bort.

Nån frågade mig varför jag inte gör någon. För även om jag har en väldigt svenskfödd släkt de senaste generationerna så är det få som tror att jag är arier – och så är det ju. Den ena släkten går inte att hitta längre bak än mycket sent 1800-tal och den andra fastnar man på vallonerna. Men för mig är den här kampanjen viktig eftersom den berör mig just som den som faktiskt enligt SD skulle kunna tänkas vara ”svensk”. Hur många jag skulle förlora, hur mitt liv skulle bli oerhört fattigt.

Ice bucket challenge roundup

Det verkar som om Icebucket challenge-frenesin börjar att avta något. Det roliga är att det verkligen blivit en folklig utmaning och att ganska många satsar på att göra något kreativt av den. En indikator på att det är en bra utmaning är att barn älskar den: dels att få chansen att hälla vatten på sina föräldrar eller vara med och göra den själva. Många barn förstår också att det handlar inte bara om att göra en kul grej utan också att det handlar om att skänka pengar.

Pengar har det kommit in. Amerikanska ALSa.org som är den organisation som mycket snurrat runt har fått in över 100 miljoner dollar. Det är oerhört mycket pengar vilket självklart gjort att en del börjat att förtala organisationen. De har dock svarat på allt detta mycket bra och förutom att själva utmaningen är fascinerande som ett sociala medie-fenomen så är deras hantering av att vara den organisation som har möjlighet att tjäna på den liksom hur de hanterar ”trollandet” mycket lärorik.

De svenska motsvarigheterna till ALSA är dels Hjärnfonden och dels Ulla Carins stiftelse. De har gått ut med ett gemensamt pressmeddelande som berättar de redan dragit in över en miljon svenska kronor. Något mindre än ALSA men så har de inte heller på samma sätt synts och hakat på det på samma sätt som ALSA. Mer pengar kommer förhoppningsvis in efterhand även i Sverige.

För ALSA och även för de svenska motsvarigheterna så vilar nu också ett ganska stort ansvar på hur de hanterar det här. Extremt viktigt att de inte råkar ut för avslöjanden att pengarna går till administration istället för forskning. Det är viktigt inte bara för det egna varumärket utan likaväl för förtroendet för välgörenhet. Ice bucket challenge skapades av sig själv – och innebär samtidigt att organisationerna hamnar i blixtljuset från såväl media som ”charity watchdogs”.

Det har varit spännande att följa, det är roligt att se sina vänner bli blöta och det har varit lärorikt för mitt jobb som sociala medie-strateg. Läs gärna min postning om hur marknadsförare kan lära sig mer av att skapa bra kampanjer från Icebucketchallenge och min postning om både min utmaning och tankarna bakom.

Deeped tar #icebucketchallenge #ALSicebucketchallenge

Om du vill ge en gåva och hjälpa vännen Karin med sin insamling så tipsar jag om Karins insamling via Neurogåvan.

Uppdatering: bara ALSA.org har fått in över 70 miljoner dollar. Det är nästan en halv miljard svenska kronor.

Jag blev utmanad att göra #icebucketchallenge eller #ALSicebucketchallenge av @jonas_halmstad (längst ned i posten finns videon och vilka jag utmanat).

Det intressanta blev egentligen diskussionen runt den – om det ”bara” är ett jippo eller om det finns någon mening. Först kanske man helt enkelt ska titta på den här filmen:

Generellt är det mängder med kändisar som antagit utmaningen och även skänkt pengar. Uppenbarligen har det kommit in oerhört mycket mer pengar till ALS-forskning under några veckor av vattenhällande än det kommit in motsvarande tid utan en sån här meme.

Reglerna är enkla:

  1. Bli utmanad.
  2. Anta utmaningen eller inte.
  3. Om du bailar – betala motsvarande 100 dollar till forskningen.
  4. Om du antar den – fixa så att du häller jävligt kallt vatten över skallen (helst is men det misslyckades jag med).
  5. Filma det och lägg ut. Gärna med information om donationer mm.
  6. Donera pengar själv. Enligt ”reglerna” mindre än 100 dollar men här är det väldigt mycket rekommendationer snarare än regler :).

Kritiken har dels handlat om att utmaningen i grunden bygger på att antingen hälla vatten över sig eller skänka pengar. Idag är det snarare så att man gör både ock – och utmanar andra. Kritiken har också handlat om att det hela inte egentligen berättar om ALS eller vad det handlar om utan blir en mer grej runt att hälla vatten över sig. Också att kopplingen isvatten – ALS är väldigt vag.

Inom fr a  amerikansk fotboll och basebool är en ishink alltid närvarande, det är ett prank att hälla det över någon – och att flytta över det till att göra det själv för något – ganska vettigt. Att det sedan för oss i Sverige verkar konstigt beror på olika kulturella preferenser. Uppdatering: jag anade att det var något sådant men tanken runt isvatten är att ge en förnimmelse av den domnad och isande känsla som sjukdomen skapar hos den som är sjuk.

Sen finns det imho märklig kritik om att det är fel att slösa på rent vatten när det finns folk som inte har vatten. Den kritiken tycker jag är mest märklig, småsint och ganska dum. Det ställer helt olika saker mot varandra. Och andelen vatten är försvinnande liten. Konsekvensen är alltså att all användning av vatten som inte är för direkt livsavgörande saker är felaktig. Att använda några liter vatten för att idag få frågor att slå igenom så är det här en ganska enkel men direkt sak känns knappast som något värre än att tvätta fönster eller bilen med mångdubbelt mer rent vatten.

Som jag förstår hur det hela började så är isvattenhinken självklar då det hela startat runt idrottsmän och brandmän (startade med Cold Water Challenge). Fr a var det en av sjukdomen drabbad basebollspelare Pete Frates som började (se filmen tack @sa_na_si för länken).

Om det är ett jippo så är det frågan om det ändå inte är ett bra jippo. Man kunde självklart önskat att det fanns ett sorts ”kunskapskit” runt ALS för alla att lägga in i filmen men generellt ser man ändå att sökningarna på ALS och ALS disease mm ökat markant de senaste veckorna liksom att den stora amerikanska organisationen ALSA har gjort ett bra jobb med att både haka på memen och informera om sjukdomen. Kolla också in deras berättelser på Facebook.

De har fått in mycket pengar (uppdatering: på två dagar har de fått in tio miljoner till, uppdatering: och nu mer än tio miljoner till):

As of Wednesday, August 20, The ALS Association has received $31.5 million in donations compared to $1.9 million during the same time period last year (July 29 to August 20). These donations have come from existing donors and 637,527 new donors to The Association.

vilket indikerar att den kritik som dykt upp om att folk bara gör utmaningen men struntar i donationerna verkar vara mindre valid. Konverteringen är grym. Och i grunden: om pengarna kommer in så kommer de göra gott. Även om folk inte riktigt vet allt om ALS.

Sen kan man fundera – i en värld där engagemang är den nya räckvidden, och klick är det nya kapitalet, hur viktigt det ändå är att någon uppmärksammar och skapar en trigger i folks medvetande om en sjukdom. Det här bygger på all grundläggande nya medier-metodik som vi många arbetar med i vår vardag. Att genom att man ser mer och mer av detta till slut inser att det handlar om en sjukdom – och börjar lära sig mer om den eller uppmärksammar saker om det som i vanliga fall skulle gå förbi utan uppmärksamhet.

Generellt bygger idag all marknadsföring och informationsarbete på att skapa triggerpunkter runt ett varumärke eller ett ämne som sedan ligger i vårt semimedvetna och triggas när man ser nya saker runt det. #icebucketchallenge blir en sån sak.

Sjukdomen är dödlig. @sa_na_si la upp en text på FB som är viktig:

ALS är en fruktansvärt skoningslös sjukdom som gör att nervcellerna som styr kroppens muskler sakta förtvinar. Sjukdomsprocessen är snabb och brutal. En genomsnittlig person lever bara mellan två och fem år efter att ha fått diagnosen och den snabba dödligheten leder till att antalet levande drabbade är få – och att rösterna för att komma tillrätta med sjukdomen därför är svaga. 

Forskning behövs för många sjukdomar. Forskning behöver pengar. Självklart är det så. Men det finns ingen mening att säga att ”men om ALS får uppmärksamhet så får någon annan inte det” – det är vårt förbannade ansvar att konstant uppmärksamma sjukdomar på olika sätt. Idag väljer vi ALS eftersom det är en rörelse för den.

Vill man läsa mer om sjukdomen så finns Hjärnfonden som har mycket bra saker om sjukdomen respektive Ulla Carins Stiftelse som instiftades efter att journalisten Ulla Carin Lindquist dog i sjukdomen. Boken ”Ro utan åror” om hennes sjukdom har lästs av många – och som Brit Stakston tar upp i sin film.

Kolla också in hur Hjärnfonden själva antar utmaningen.

Så tillbaka till min utmaning. Jag blev utmanad av Jonas. Här är hans film. Leopardkalsonger? Seriöst? Liten hink? Allvarligt?

Resten av byrån gick igång på det hela så hinken blev en papperskorg som fylldes med motsvarande tre vanliga hinkar riktigt jävla kallt vatten. Realtidsvideo finns här. Eftersom vi är det vi är så blev det en film.

Mina utmaningar:

  • Mårten Schultz. Professor i juridik. Grym twittrare och har en frisyr som garanterat inte står emot en hink vatten.
  • Kajsa Dahlberg, världens bästa marknadsförare på McDonalds Sverige. Förväntar mig att hon har tillgång till is :). Uppdatering: Kajsa har redan fixat det. Klart snyggaste klänningen i hela challenge :)
  • Robert Bronett. Cirkusdirektören. Gammal kund. Tillräckligt galen för att gilla det här. Och vi förväntar oss att vi får höra ”stöörrsta möööjliiga tyyystnad”. Och Robban gjorde det i självklar Cirkus Scott-stil!

Tack till Thom, Jocke, Jan-Eric, Emilia och Amalia.

Uppdatering: Glömde den tråkiga nyheten som kom imorse om att en av de som var med och startade utmaningen Corey Griffin dog häromdagen i en dykolycka. Tack Sarah för påminnelsen.

Det är inte ett val – det är en sjukdom som dödar

Självmordets själviskhet. Än en gång på tapeten efter Robin Williams död. Jag hittade en gammal bloggpost efter Johanna Sällströms självmord där någon förklarat att ”så gör inte en mamma”. Jag skrev:

De människorna har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta – där inget annat finns än andetagen från demonerna.

Jag skrev om det i går: att vara deprimerad är inget som handlar om något annat än mörker. Det är inte rationella tankar och det är i grunden ett djupt egocentriskt liv – vilket inte innebär att det är själviskt. Man kan inte ta in andras känslor eftersom de egna håller på att kväva en, man kan inte ta in andras verklighet eftersom den egna verkligheten är en mardröm av mörker, ondska och fullkomlig skräck. Eller som i en riktigt bra bloggpost:

Suicide is a decision made out of desperation, hopelessness, isolation and loneliness. The black hole that is clinical depression is all-consuming. Feeling like a burden to loved ones, feeling like there is no way out, feeling trapped and feeling isolated are all common among people who suffer from depression.

Det finns antagligen ingen större grymhet än att då anklaga människor för att vara själviska (eller att försöka få en person att ”gaska upp sig för så farligt är det ju inte”).

Jag är en av dem som genom livet fått kämpa med demonerna. Men jag är också en som förlorat personer genom självmord och därmed kan känna igen den andra sidan. Den sida som fullkomligt krackeleras av skuld, sorg och inte förstår någonting.

Man har alla frågorna men inga som helst svar. Sorgen är svårare många gånger: för personen gjorde det själv (jag undviker ”valde” eftersom få upplever att man gör ett val i ett självmord: det är ingen återvändo när man väl står där – det enda man kan välja är att gå emot känslan av lättnad, och gå tillbaka till den kamp som man knappt orkar längre – livet och depressionen), för att det finns en tagg runt om man kunde gjort något och man blir lämnad.

För oavsett – den som är kvar blir lämnad. Det är också en viktig insikt. Det är inte själviskt att faktiskt känna att det är orättvist att bli lämnad, lämnad med obesvarade frågor och ett liv utan den som inte längre orkade. Det finns extremt liten själviskhet i ett självmord – men det finns sorg, saknad och smärta. Hos både den som dött och den som lever vidare.

Det som skrämmer mest är ändå inte den ibland frustrerande och upprörande nyfikenhet som kommer exempelvis av Williams självmord. Det är en del av människan att vara nyfiken – och det är en ganska normal sak att människor börjar att försöka utröna varför något skedde. Ett självmord är i grunden den djupaste ologiken. Livet och att leva är grunden för mänsklig existens. Döden är dess motsats och därmed inte något som i vår djupaste mänsklighet kan ses som normalt. Det är något vi alla får leva med. Samtidigt är vi människor extremt beroende av att vår världsbild, vårt existensiella livsrum inte har för stora hål, att det blir revor i väggarna eller att golvet inte är plant. Helt enkelt försöker vi ständigt hitta en förklaring till det oförklarliga. För annars hotas vår existens, vårt existensiella livsrum blir otryggt och osäkert.

Det som är mer skrämmande är personer som antingen väljer att göra illa – för man är så rädd för frågorna, och man är så rädd för empatin att det finns människor som hellre väljer att försöka skapa ännu mer smärta. De personer som har valt att göra det mot Zoe Williams är det lägsta av det lägsta. Men också att det fortfarande finns så många som väljer att skuldbelägga medvetet eller omedvetet både den som dött och de som finns kvar. Att det finns ett behov av att fundera över om det är etiskt rätt att berätta att någon tagit sig av daga.

Det jag önskar är nog att fler och fler kan landa i svaret att det är en sjukdom som dödar. Det är en sorts cancer i själen. Det är inte ett val och man kanske inte ens kan säga att man tar livet av sig. Utan man dör av depressionen. I år kommer närmare 1500 personer bara i Sverige att dö av psykisk ohälsa. Det är den fråga som behöver diskuteras nu.

Uppdatering: Vill addera två viktiga texter. Den första är Tanja Suhinina som skriver en text om vad som faktiskt är psykisk ohälsa och att vi som människor så sällan har möjligheten att se allt i sin kontext. Väldigt bra och viktig. Sen är det @mykola/you-probably-dont-understand-depression-bd23f0e95e7" target="_blank">en text som än en gång påpekar det komplexa runt depressionen. En text som fick mig att tappa andan för det var jag som kunde skrivit den:

Depression is the knowledge?—?the certainty?—?that Something Is Wrong. That it will Never Be Right. That you are Not Like Them.