Ett år utan att röka

Jag förut. Alltid en cigg. Det var en del av mig.

Jag har idag inte rökt på ett år.
Det är något jag inte riktigt trodde skulle hända.

Jag var hos läkaren. Hon funderade över KOL. Och att jag fått astma igen.
Och hon var väldigt frank: oavsett vad det är som gör att jag har ont i lungorna – med min livsstil kommer jag dö ganska fort om jag fortsätter att röka.

Well.

Jag insåg att det nog är dags att börja inse att jag inte kommer att leva för evigt.

Sen har det bara rullat på. Jag kan fortfarande fastna i doften och känna att det vore gott. Men det stannar där. Det är inte värt det.

Det mest fascinerade är ändå att luktsinnet kommit tillbaka. Ibland på ont men ofta på gott. Att för första gången på trettio år känna doften av syrén och hägg, av sånt som jag knappt haft någon relation till som doft. Det är faktiskt lite coolt.

Jag är inte nikotinfri. Jag snusar som fan.
Men jag är rökfri. Sen ett år tillbaka.
Det var lite som fan ändå.

Nej, land och stad är också en falsk dikotomi

Ett av problemen med dagens politiska landskap är att det skapas många falska dikotomier – att motsättningar skapas som vare sig är sanna eller logiska. Ofta är de dock enkla att använda för att försvara en åsikt. 

Fredrik Virtanens krönika idag har fått 1600 att dela på Facebook och mer än tvåhundra att dela på Twitter.  Många tycker den är grym – rena femettan – i var problemet ligger: att det saknas solidaritet, att individualism råder och att det på något sätt saknas en konsensus. Han landar i det – att vi behöver hitta någon sorts konsensus mellan land och stad, elit och folk. En dikotomi som ska förklara allt från EU-val till en vad han anser krossad välfärd (en sanning som Sakine Madon debunkar hårt i sin krönika idag. Uppdatering: och Anna Dahlberg påpekar att Sverige är ett väldigt icke-rasistiskt land).

Land och stad? Tittar man på hur SD fick röster så är Virtanen svårt Stockholmscentrerad eftersom det knappast är så att ”städer” är renons på SD-röster (eller KD-röster). Och att hävda att dikotomin står mellan detta – och sedan att eliten liksom blir staden är märkligt och inte så lite … hierarkiserande.

Slutklämmen: viljan till konsensus är lite märklig

De enkla grabbarna kräver sin rätt att säga negerboll. De bildade kvinnorna skriver om kulturmän som de ångrar att de legat med. Allt är totalt främmande. Klasshatet går åt bägge håll. De har så mycket att lära varandra.

Lösningen är solidaritet. Vet inte riktigt med vem eller hur det ska solidariseras och det är nog rätt naivt att tro att ”landets enkla grabbar” som uppenbarligen röstar på SD för att de sett tågen gå skulle tycka att det är ok att inte hävda sin rätt.

För den rätt som då ska hävdas från landet är:

  • Rätten att nedvärdera andra människor genom att använda ord som är rasistiska
  • Rätten att slippa se homosexuella ”hålla på”
  • Rätten att bestämma att invandrare tar jobben och borde slängas ut
  • Rätten att tafsa på kvinnor och kalla dem könsord och vissla på dem
  • Rätten att anse att kvinnor har det nog bra i Sverige – det behövs ingen feminism
  • Rätten att mena att invandrare ska assimilisera sig med svensk kultur eller dra
  • Rätten att hävda att människor pga av varifrån man kommer har olika värde
  • Rätten att hävda att svenskhet är viktigt och att landet tillhör svenskar (inte urbefolkningen heller)

Jag vet inte riktigt var solidariteten är tänkt att komma in här? För nej, de har nog inte hört talas om sektionalisering eller rasifiering. Men är tanken att de ska lära sig det?

Jag oroar mig för den förklaringsmodell som nu utvecklar sig: när man inte längre kan förklara det med unga arga män (vilket iofs Virtanen delvis gör) så handlar det om en sorts binär motsättning som måste fram. Och de som tycker ”fel” ska förstås och involveras.

Solidaritet är nog jättebra. Men jag vägrar att acceptera att man ska få anse att syriska flyktingar inte har något i Sverige att göra, att homosexuella inte ska få gifta sig och att kvinnor inte ska ha samma möjligheter och förutsättningar som män. Inte i någots namn.

Läs gärna min text som egoismen runt att rösta på Sverigedemokraterna.

(Att det sedan i Virtanens krönika finns en grundläggande ologisk konklusion att nyliberalismen skapat ett samhälle som det vi har idag är lite märkligt av flera skäl: socialdemokratin har varit med och skapat det samhälle vi har idag, och vi har inte sett någon nyliberalism som haft någon större makt utan snarare en ganska klassisk kapitalism blandat med socialdemokrati – det är något som kan förklara att Nya Moderaterna och Socialdemokraterna är väldigt svåra att särskilja i dagens läge. Men det är en annan diskussion.)