De har en mission: den skrämmande hypotesen

Det är nästintill omöjligt att offentligt uttala sig om flyktingfrågan eller förr om EU-migranterna offentligt utan att det kom en eller flera personer i flödet som snabbt förklarade att man hade fel, att man var naiv, att man inte förstod.

Jag har en hypotes. (Uppdatering: Hänger faktiskt ihop med den här texten.) Och några iakttagelser som dock baserar sig på icke-vetenskaplig kvantifiering.

  1. Det är till en stor majoritet män. Det är liksom 99 mot 1.
  2. Oftast i 45-årsåldern och uppåt.
  3. Ofta åt det borgerliga hållet – frapperande ofta med moderatavatar.
  4. Ganska ofta personer inom konsultbranschen men ofta säljare eller liknande. Alternativt så har de gått ”Livets hårda skola” men de tenderar att minskat till förmån för de förstnämnda
  5. De använder ofta en argumentation som bygger på personangrepp tidigt i diskursen.  Sen väljer de att göra cirkelresonemang som många gånger går i så många cirklar att de blir svåra att följa.
  6. Hela diskursen bygger på ett stort mått av självgodhet eller kanske än mer självupptagenhet i form av att personen ifråga förstått något som inte andra förstår.

Min hypotetiska slutsats är att dessa män helt enkelt hittat sin mission. De kan här ”göra skillnad”. Och eftersom de ser att de är flera har de hittat sin grupp. De är inte ensamma och därmed skapas en rörelse.

Det är därför de konstant kan lägga timmar på att ge sig in i diskussioner på personers postningar om frågorna – de ger sig aldrig in i andra diskussioner men just de här frågorna ”brinner de för”. De är den sista utposten mot det onda.

Jag kallar dem ”korstågsmännen”.

De är helt enkelt ute på ett korståg. De har en uppgift. De ska rädda något från det stora okända. Det handlar inte om att vara egoistiska eller inhumana – det här är en uppgift bortom detta. För att rädda landet från den uppfattade undergången (kulturen, samhället you name it) så måste saker som medkänsla, etik och juridik – i slutänden även demokrati – gå bort. I slutänden blir missionen viktigare än detta. Ändamålet helgar alltid medlen: bränn en häxa, bränn ett hus som ska bli flyktingboende, kalla någon för hedning eller kalla dem för vänster.

Dehumanisera de som inte tycker som en själv. Skapa en mental bild av en fiende så blir det lättare. Det är ”de andra” som är hotet. De som inte är som ”vi”.

Det är ungefär samma sätt som SD valt. Överdrivna påståenden, grav form av faktaresistens och en hög grad av subjektiv bevisföring. Det spelar inte så stor roll vad andra säger, andras bevis spelar ingen roll och deras egen källkritik sträcker sig mest till att bygga på om det som skrivs stämmer överens med deras egen åsikt eller inte.

Hatet får sin egen logik. Det vi ser här är en grym uppvisning, i stora mått, av det som både Milgram, Bauman och Zimbardo visat på sen länge. Bara att nu ser vi det i nationer. Nu ser vi det i nationalismen. Igen.

”Det är kanske inte just så det var men det är för jävligt ändå.”

Den här hypotesen skrämmer mig ganska mycket. Det finns få saker som är en så starka drivkraft som just missionen. Idag är det inte äggskallar på Twitter som står upp för missionen. Idag är det personer med sina egna namn som väljer att häva ur sig rasismer, xenofobier eller rena galenskaper. Utan att blinka.

Uppdatering: Jag funderar vidare tillsammans med flera andra runt vad nästa steg är och varför de gör det. Kommentera gärna här eller ännu hellre i Facebooktråden.

Johanna är en hjältinna och jag väljer att stödja centerpartiet

 

En av de få filmer som jag börjat att gråta till är Johanna Jönssons tal i riksdagen inför det ödesdigra beslutet om id-kontroller för flyktingar. För mig har hösten varit jävlig. Det har till slut blivit för mycket att försöka fajta alla troll, alla personer som vevar samma visa om och om igen och se hur personer som tidigare stått upp för liberalism helt enkelt vänt om och nu normaliserar SDs politik utan att blinka.

Det kommer till en gräns där signalpolitiken slutligen går över till ren och skär ondska. Det skedde i och med regeringens val att inte bara föreslå et inhumant förslag som på många sätt mot FNs mänskliga rättigheter – och som bryter mot hur lagar av den här magnituden brukar stiftas.

Jag spenderade en hel del av gårdagskvällen att fundera vad jag skulle göra. På många sätt har jag sedan länge känt att de ledande personerna i Centerpartiet är personer som jag håller med. Det är helt enkelt på samma sätt som när jag valde att stödja Piratpartiet: det räcker nu.

Efter det här känns det som om det inte finns annat än att stödja det enda liberala partiet som fortfarande har något att säga till om. Det här innebär inte att jag kommer bli aktiv eller plötsligt stå för allt – jag är alltför oberoende, frihetstörstande och obekväm för att bli en partist. Men jag väljer att ställa mig bakom dem i det här.

@jocke skrev till mig tidigare och berättade att han tänkt samma. Läs hans postning. Det är precis det jag känner. Vi är många som gör det. Och han postade sin signal. Jag hoppas vi är många som gör det.

Jag lämnar därmed Piratpartiet.

Jag väljer att skicka signalen till Centerpartiet att de i den här frågan – som är på många sätt en ödesfråga för Sverige – har mitt stöd.

Jag är liberal. Jag är marknadsliberal. Jag är numera centerpartist.

#världenärenKonstfackinstallation

Supervalåret var på många sätt surrealistisk. Att så många människor kunde tänka sig lägga en röst på ett rasistiskt parti gjorde att jag kunde fundera över om det var dolda kameran.

Sen har det bara gått vidare. Det är nån sorts bisarr teater som pågår – som tyvärr är väldigt mycket på riktigt. Människor förvånar mig, personer som förr varit liberala och sansade står plötsligt långt fram i försvaret av Sverige. Stäng gränserna, lyssna på extremisterna inom SD, skydda det svenska.

Det är som ett illaluktande nystan som liksom växer för varje dag. När jag tänker att jag borde säga något, blogga något så inser jag att jag behöver börja dra i det. Vet inte var jag ska börja. Och jag orkar inte med den eviga svansen av SD-anhängare, konservativa och generella puckon som alltid dyker upp.

Målet för dem är tystnaden. För argumentet ”ingen lyssnar på oss” handlar mer om ”folk säger emot oss” vilket de inte vill. Fakta – skitsamma, etik – fuck it. Hårdhet, kyla, hat. Det är vad som såtts av de som valde att normalisera åsikterna.

Nu står alla där. Säger samma saker. Hela världen har blivit en jävla konstfacksinstallation för att undersöka ondskans ansikte.

En fars dag

Inser att jag sitter och grunnar ganska mycket på dagen. Det är fars dag. Ser många uppdateringar som handlar om mina vänners pappor. Ser dagen som vanligt politiseras. Läser också texter om de som inte gör några uppdateringar. En text om fäderna som inte klarade av det. En avslappnad text som avslutas med ett skönt citat som skulle kunna vara ur Couplands bok:

Sonen tar också det hela mycket lugnare än jag. Han säger “Tänk inte för mycket på sånt där, det är väldigt få personer som tar sig ur sin familj oskadda”.

Jag gör ingen uppdatering. Inte som någon symbolik eller för att sätta nån sorts gräns. Inte alls. Utan mer för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag var så arg i så många år. Sviken. Lämnad i ett helvete. Lämnad och samtidigt aldrig riktigt välkommen. Min upplevelse.

Jag har slutat vara arg. Jag är inte ens likgiltig utan mer fundersam. För samtidigt själv insett sen många år att det inte var så enkelt. Kanske handlade det i slutänden om att överleva. Att behöva offra något för att ta sig ur en fullkomligt galen situation. Sen. Insett sen många år att det inte är så jävla enkelt att vara far. Det är en konstig roll. Det är en roll som aldrig kommer gratis. Varje dag får man delvis kämpa sig till den. Handlar inte om naturlighet, det kanske handlar om kultur, det kanske handlar om norm.

Eller bara att jag inte riktigt vet hur man ska vara. Aldrig tänkt på att skaffa mig förebilder. Inte riktigt kunnat hitta några. Så jag sitter också och grunnar på mig själv. Jag är inte någon fantastisk far. Jag är på många sätt en sån där som man läser om i uppgörelseböcker: ”inte närvarande”, ”jobbade alltid”. Jag tror inte att mina barn kommer att ringa mig det första de gör på fars dag. Snarare ”just ja, man kanske borde ringa farsan också”. Det är som det är och knappast något att göra åt. Jag gjorde mitt val. Det var kanske på många sätt ett sätt att överleva det också. Det handlar om att varje dag bli mindre trasig och hela tiden söka att hitta alla små bitar som gör att pusslet blir lite mer färdigt. För om ens barndom på många sätt innebar att pusselbitarna slängdes runt och all världens väg tar det lite längre tid. Ett liv typ.

Det börjar skönjas. Så jag landar i att jag har en far, jag är en far. Det är inget nån behöver tacka för. Det är kanske inte ens så mycket att tacka för. Det bara är.

(Vill man höra samtal mellan mig och min dotter så kan man prenumerera på podcasten. )

Deepavali

Minnas de som inte orkade. De som lämnade oss kvar.

En armé som tunnas ur. Åren som går. Åren som försvinner in i mängden.

Den eviga kampen mot demonerna.

Deepavali. Alla helgona.

Och jag landar ännu ett år. Överlevd. År för år. Övertid.

Andas stilla. Andas inåt. Den brända jorden. Den svarta himlen ovanför.

Ser bakåt. Varje ruin där slag efter slag stått. Mina spår och där spår bredvid.

Behöver ingen gud. Behöver bara någon som vågar gå bredvid.

(Musik till det)