En rant om det här med ”inte alla män”

Ännu ett inlägg som får en hög män att gå i taket. Ett inlägg som försöker förklara: att det inte handlar om alla män men att alla män faktiskt får inse att det blir svårt att se individerna bortom hopen av män som faktiskt är svin. Typ.

Innan ni går igång: Det står i rubriken ”Det här är vad jag hatar när jag hatar män” alltså: det är listans innehåll som hon hatar – inte män i allmänhet. Men självklart missas det av diverse män. ”Men vadå manshat! Inte alla män! Så typiskt att det är fint att hata en folkgrupp! Byt ut man mot jude! Man ska alltid bara se individen!”

Ja ni vet. Det är som en repig skiva.

Det är samma sak som Zara Larsson försökte förklara och samma sak som jag skrev om.

Men det går liksom inte in. Trots att nånstans måste man inse att det knappast kommer gå att övertyga den som skrivit att man har fel. Det är nåt sorts skydd mot att behöva reflektera över att det faktiskt finns en grundläggande struktur som vi män måste ifrågasätta och fundera över.

Det är som om det vore ett nederlag att behöva erkänna att det faktiskt finns en norm, en socialt accepterad och kulturellt ingröpt syn och förhållningssätt som skiljer sig beroende på kön.

Jag blir nästan lite full i skratt eftersom ganska många i princip bevisar, genom att envist gnälla ”men vadå det är ju inte alla män” så bevisar de på många sätt just det som skrivs.

Det är verkligen lärorikt att välja sida i den här frågan. Särskilt som man.  Det blir liksom lite extra kortslutning för många. De kan ju inte mansplaina även om de försöker, de kan ju inte använda andra normala manssätt för att sätta kvinnor på plats. Utan det blir ibland försök med logik som sällan ens håller halvvägs eller ett ganska ”omanligt” gnällande.

Som sagt. Jag blir lite full i skratt. Och på många sätt kan jag åtminstone ana utan att på något sätt ens vara i närheten att uppleva det fullt ut hur kvinnor upplever män. Att jag som man har ett ansvar. Inte bara som individ även om det är som just individ som jag måste ta det ansvaret utan ansvaret är som just man.

En av de konstigaste och imho mest idiotiska motargumenten var att jag som libertarian inte kan hävda att det finns könsstrukturer och normer. Som om synen på individens frihet skulle innebära att grundläggande socialpsykologiska parametrar vore omintetgjorda. Jag skulle snarare säga att jag knappast kan låta bli att ifrågasätta, och se kulturer och normer – men lösningen är inte statliga påbud eller liknande utan varje individ som måste förändra sig och sin del. Underordning av vissa grupper är inte effektivt och det är inte ett dugg liberalt.

Men i själva kärnan för min del ligger i att jag har en dotter. Skulle jag se henne i ögonen och säga ”nej, det finns inga strukturer som gör att du endast pga ditt kön så behandlas du olika, så behöver du vara räddare än din bror, så behöver du få höra en massa nedsättande om dig.” Jag är jävligt stolt över henne. Och ja, att möta en tonårsdotter förändrade min syn på saker och ting. Varsågod att orera om hur patetiskt det är med män som plötsligt inser hur världen är befattad när de får en dotter. Det struntar jag faktiskt i. Nej, jag är inte feminist heller. Jag är inte på något sätt bättre än någon annan.

Det enda jag försöker är att åtminstone förstå. Och förhoppningsvis göra bättre.

Så innan ni väljer att dra igång den gamla vanliga repiga gråtvalsskivan: det här är en personlig sak. Och det är en för mig värderingsfråga utifrån min liberala hållning. Och det är att faktiskt inse att alla de jävligt fantastiska kvinnor som jag har fått förmånen att möta alltid får kämpa bra mycket hårdare än vad jag nånsin fått gjort. För jag är man.

 

I faktaresistensens tid

Hur lätt är det inte att bli religiös? Hur lätt är det inte att följa en falsk Messias?

Lisa Magnusson påpekar det i sin krönika om Julian Assange och Wikileaks:

Maktmissbruk och korruption kan uppenbarligen drabba även de mest godhjärtade av idealister. Det är den djupt ironiska läxa WikiLeaks lär.

Det jag tänker på är hur vi idag har samma religiösa frenesi hos ”invandringsskeptiska”. De spenderar en oerhörd energi på att förklara att invandring är oerhört skadlig: de mer eller mindre dammsuger Facebook efter personer som delar länkar som inte faller dem i smaken. Deras argument är lätta att slå hål på.

Eller har varit – för idag har de blivit sanningar när fler och fler inom tyckonomin ansluter. Fortfarande inga verifierbara argument men högröstat och med en i vissa fall illa dold agenda att normalisera SD och en minst sagt skrämmande konservatism.

Andra ser att det fanns ett tomrum i tyckonomi-korridoren, ett tomt rum varur man kan sitta och förklara lite frankt att man visserligen inte stödjer SD men konstant hävda att de argument de kommer med stämmer.

I faktaresistensens tid så är ”jag tror att det är så” lika sant som ”jag vet att det är så”.

Det kanske inte är sant men det känns rätt.

Det kanske inte hände men det är för jävligt ändå.

Mina pengar, våra pengar, andras pengar

Bland framförallt sk ”flyktingskeptiska” liksom ett antal mer mörkblå sk liberaler finns det en syn att ”det är lätt att göra av med andras pengar” när det kommer till en diskussion om flyktingar eller migranter. Helt enkelt är grunden – de är personer (många är korstågsmän) som betalar skatt men den som vill ha en stor flyktinghjälp, hjälp till EU-migranter eller på annat sätt hjälpa andra än ”Svenskar” gör det med andras pengar – dvs. deras skattepengar.

Problemet är att det är en halmgubbe. Det är inte ”andras pengar” eftersom det skulle förutsätta att alla som vill ha en generös flyktingpolitik inte betalar skatt alls.

Det är våra pengar.

Skatten är allas pengar. Alla betalar skatt på olika sätt. Olika mycket beroende på inkomst, förutsättningar och konsumtion men alla betalar skatt (utom möjligen barn eller mycket gamla). Det är bland annat en del av varför vi har en demokrati: vi väljer dem som ska stifta lagar och vi väljer dem som ska förvalta allas pengar dvs. skatten.

Vi kan gilla dem som gör det eller inte – och det är där valen kommer in. Och när man väljer borde man fundera över om den som man väljer faktiskt kan hantera ekonomi. Bara en påminnelse till ca 20% av befolkningen…

Eftersom det är allas pengar så är det inte heller ”någons” pengar – tanken som en del har att de vill öronmärka sina skattepengar att gå till viktiga saker (dvs. allt annat än flyktingmottagande) går emot själva grundtanken.

Själv är jag libertarian så för min del skulle jag se så liten stat som möjligt, och så lite skatteuttag som möjligt. Men då ska också samhället byggas för att på bästa sätt kunna växa utifrån de premisserna. Det är ett helt annat systembygge än vi har idag – alltså behöver vi några som kan förvalta våra pengar = allas pengar.

Argumentet ”de använder andras pengar” är därför fullkomligt meningslöst och endast till för att skapa en barriär mellan den som anser sig ta ansvar för ekonomin (dvs. vilja snåla in på flyktingar) och den som är slösaktig (dvs. vill hjälpa flyktingar). Det är ett icke-valitt argument.

Att dessa personer inte kommer vilja förstå det är iofs en del av den verklighet vi har att möta; faktaresistensen är stor. Det är en sekterism av stora mått vi ser bland SD-are, SvD-krönikörer och andra.

De har en mission: den skrämmande hypotesen

Det är nästintill omöjligt att offentligt uttala sig om flyktingfrågan eller förr om EU-migranterna offentligt utan att det kom en eller flera personer i flödet som snabbt förklarade att man hade fel, att man var naiv, att man inte förstod.

Jag har en hypotes. (Uppdatering: Hänger faktiskt ihop med den här texten.) Och några iakttagelser som dock baserar sig på icke-vetenskaplig kvantifiering.

  1. Det är till en stor majoritet män. Det är liksom 99 mot 1.
  2. Oftast i 45-årsåldern och uppåt.
  3. Ofta åt det borgerliga hållet – frapperande ofta med moderatavatar.
  4. Ganska ofta personer inom konsultbranschen men ofta säljare eller liknande. Alternativt så har de gått ”Livets hårda skola” men de tenderar att minskat till förmån för de förstnämnda
  5. De använder ofta en argumentation som bygger på personangrepp tidigt i diskursen.  Sen väljer de att göra cirkelresonemang som många gånger går i så många cirklar att de blir svåra att följa.
  6. Hela diskursen bygger på ett stort mått av självgodhet eller kanske än mer självupptagenhet i form av att personen ifråga förstått något som inte andra förstår.

Min hypotetiska slutsats är att dessa män helt enkelt hittat sin mission. De kan här ”göra skillnad”. Och eftersom de ser att de är flera har de hittat sin grupp. De är inte ensamma och därmed skapas en rörelse.

Det är därför de konstant kan lägga timmar på att ge sig in i diskussioner på personers postningar om frågorna – de ger sig aldrig in i andra diskussioner men just de här frågorna ”brinner de för”. De är den sista utposten mot det onda.

Jag kallar dem ”korstågsmännen”.

De är helt enkelt ute på ett korståg. De har en uppgift. De ska rädda något från det stora okända. Det handlar inte om att vara egoistiska eller inhumana – det här är en uppgift bortom detta. För att rädda landet från den uppfattade undergången (kulturen, samhället you name it) så måste saker som medkänsla, etik och juridik – i slutänden även demokrati – gå bort. I slutänden blir missionen viktigare än detta. Ändamålet helgar alltid medlen: bränn en häxa, bränn ett hus som ska bli flyktingboende, kalla någon för hedning eller kalla dem för vänster.

Dehumanisera de som inte tycker som en själv. Skapa en mental bild av en fiende så blir det lättare. Det är ”de andra” som är hotet. De som inte är som ”vi”.

Det är ungefär samma sätt som SD valt. Överdrivna påståenden, grav form av faktaresistens och en hög grad av subjektiv bevisföring. Det spelar inte så stor roll vad andra säger, andras bevis spelar ingen roll och deras egen källkritik sträcker sig mest till att bygga på om det som skrivs stämmer överens med deras egen åsikt eller inte.

Hatet får sin egen logik. Det vi ser här är en grym uppvisning, i stora mått, av det som både Milgram, Bauman och Zimbardo visat på sen länge. Bara att nu ser vi det i nationer. Nu ser vi det i nationalismen. Igen.

”Det är kanske inte just så det var men det är för jävligt ändå.”

Den här hypotesen skrämmer mig ganska mycket. Det finns få saker som är en så starka drivkraft som just missionen. Idag är det inte äggskallar på Twitter som står upp för missionen. Idag är det personer med sina egna namn som väljer att häva ur sig rasismer, xenofobier eller rena galenskaper. Utan att blinka.

Uppdatering: Jag funderar vidare tillsammans med flera andra runt vad nästa steg är och varför de gör det. Kommentera gärna här eller ännu hellre i Facebooktråden.

Johanna är en hjältinna och jag väljer att stödja centerpartiet

 

En av de få filmer som jag börjat att gråta till är Johanna Jönssons tal i riksdagen inför det ödesdigra beslutet om id-kontroller för flyktingar. För mig har hösten varit jävlig. Det har till slut blivit för mycket att försöka fajta alla troll, alla personer som vevar samma visa om och om igen och se hur personer som tidigare stått upp för liberalism helt enkelt vänt om och nu normaliserar SDs politik utan att blinka.

Det kommer till en gräns där signalpolitiken slutligen går över till ren och skär ondska. Det skedde i och med regeringens val att inte bara föreslå et inhumant förslag som på många sätt mot FNs mänskliga rättigheter – och som bryter mot hur lagar av den här magnituden brukar stiftas.

Jag spenderade en hel del av gårdagskvällen att fundera vad jag skulle göra. På många sätt har jag sedan länge känt att de ledande personerna i Centerpartiet är personer som jag håller med. Det är helt enkelt på samma sätt som när jag valde att stödja Piratpartiet: det räcker nu.

Efter det här känns det som om det inte finns annat än att stödja det enda liberala partiet som fortfarande har något att säga till om. Det här innebär inte att jag kommer bli aktiv eller plötsligt stå för allt – jag är alltför oberoende, frihetstörstande och obekväm för att bli en partist. Men jag väljer att ställa mig bakom dem i det här.

@jocke skrev till mig tidigare och berättade att han tänkt samma. Läs hans postning. Det är precis det jag känner. Vi är många som gör det. Och han postade sin signal. Jag hoppas vi är många som gör det.

Jag lämnar därmed Piratpartiet.

Jag väljer att skicka signalen till Centerpartiet att de i den här frågan – som är på många sätt en ödesfråga för Sverige – har mitt stöd.

Jag är liberal. Jag är marknadsliberal. Jag är numera centerpartist.