Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen

I ett av veckans avsnitt av Loamjom – en podcast som fått mig att börja lyssna på poddar på allvar så diskuterade Jonas och Mats om det är så att den generation som styr idag kan kallas Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen. Detta utifrån att de upplevde att form och typografi som visades i det programmet visade sig nu igen. Jag blev på något sätt inkorporerad i diskussionen. Och det talades om mutor med mera.

Eftersom jag inte sett några pengar eller annat än en märklig merchandise från podden så väljer jag att ta upp spörsmålet här.

Nej, jag tror inte att det är programmet som inspirerat till dagens formgivning. Formgivning tenderar att styras av att formgivare ser någon stjärnformgivare göra något och sen gör alla på precis samma sätt. Plus att de flesta formgivare som kunde vara i Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen idag är creative directors, VD-ar eller på andra sätt mest intresserade av att rita streck och fyrkanter. En sak som möjligen kan rädda tesen är att generationen också har ett antal marknadschefer – och det är ganska väl känt att mycket formgivning skapas utifrån deras tyckanden. Men jag är osäker på om parametern ”barnprogram från förr” håller så hög grad av påverkan att det kan förklara dagens kommunikationsformgivning.

Däremot vill jag lanserar jag en annan tes: förklaringen till hur det blivit som det blivit i vad som i mediamun benämns som ”svenska Twitter”* och därmed ”åsiktskorridoren” mm är just influens av Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag har tre indikatorer för detta:

1. Programmet ansåg sig kunna ge klara svar. En hel generation lärde sig att det bara finns ett svar. Eventuella alternativa lösningar, tänka-utanför-boxen eller helt enkelt möjligheten att det inte alltid finns svar var otänkbart. Så är det i det kluster som anses vara Twitter i Sverige.

2. Brasse är ganska enkelspårig. Och visste alltid svaret och var tvungen att berätta det för alla även om han inte gjort sin research eller på annat sätt grundlagt det genom tester etc. Helt enkelt väldigt likt hur människor på Twitter förhåller sig till fakta och sanningar. Extremt styrt av direkta influenser. Brasse, Buzzfeed och klickmonster hänger liksom ihop.

3. Brasses rollfigur är som gjord för Twitter. ”Fel fel fel” (fast några fler gånger eftersom man har 140 tecken på sig). Sedan tillstöter en lång förklaring som ibland består av ett uns pedagogik, en rejäl skopa elitism och ofta kryddat med lite härskartekniker.

Så ja Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen påverkar antagligen mer än vi vill kännas vid.

* Tittar man på Twittercensus inser man att det finns massor med Twitter utanför den media, politik och teknik-klick som oftast ses som just Twitter.

Fars dag och sånt

Fars dag. Jag har fått läsa fantastiskt fina berättelser om mina vänners fäder. De benämns som hjältar, som fantastiska. Glad för er är jag sannerligen. Själv vet jag inte – jag har ju min farsa, vi har kontakt. Men det har inte varit så enkelt alltid. Vi har nog försökt men kanske ändå inte riktigt lyckats nå varandra. Det är alltid en massa parametrar, särskilt i en ganska dysfunktionell situation som vår familj fanns i pga av min mor. Så nä, jag kan inte ge en fantastisk bild av en pappa som alltid fanns där och ställde upp. För så var det ju inte. Men det är rätt ok idag. Jag är själv pappa, lär bedömas och dömas om några år när mina barn blir stora. Jag är nog kanske inte den där närvarande pappan hela tiden jag heller. Jag jobbar precis som min far med min hobby, och drivs mer av lust och nyfikenhet – och inte så lite av att lyckas göra något riktigt bra.

Nåt jag reagerat på är att det inte är på alls samma sätt när det är Mors dag i flödena. Självklart är det folk som skriver om sin mor men inte på samma…högtravande sätt. Det är inte långa texter på Instagram till någon gammal bild, det är inte så många epitet som hjälte och berättelser. Inte i min subjektiva känsla i varje fall. Funderat över det idag rätt mycket. Jag tror inte det är någon medveten sak men helt klart indikation på hur olika vi hittills sett på föräldrarollerna. Och i det här fallet blir det nästan lite konstigt mycket. Det är kanske så att mamman ändå alltid är den som är där. Papparollen är många gånger ändå lite mer med avstånd, lite mer främmande person för barnet. Det handlar ju självklart inte om att man inte ser och förstår vad mamma är värd – men ibland blir det ändå kanske lite för givet taget. (Jag vet inte eftersom jag skulle ha ännu mindre fint att skriva om min mor…)

Det skulle vara lätt att falla in i en feministisk förklaring av strukturer och säkert finns det såna delar i det – men likväl kan det också vara parametrar som både är biologiska, ganska grundläggande psykologiska och socialpsykologiska som gör att det blir så här. Men jag kan tänka att det ändå säkert finns en del mödrar som biter ihop och känner att papporna får väldigt fina texter i det offentliga under den här gemensamma dagen men de upplevt att de inte får samma på Mors dag.

Fel rätt? Det kanske bara är. Men jag tror att det finns pappor som verkligen behöver få höra att de är bra pappor men också mammor som behöver bli kallade hjältar. Gärna varje dag.

Inför det skivade brödet är vi alla lika

”Det är det bästa sedan skivat bröd” är ett uttryck som vi ibland begagnar oss av. Om innovationen ”sälja färdigskivat bröd som inte är formfranska” är en bra sådan eller inte kan kanske vara osagt men idag när jag plockade undan söndagsfrukosten så kom jag ändå att tänka på att det skivade brödet har en del att säga om vårt samhälle idag.

Exempelvis: brödkniv*. Det är inget som man direkt har fler än en numera. När vi för bara några år sedan valde skivat bröd som en option (och orerade om det) till att idag snarare köpa icke-färdigskuret bröd som lyx eftersom det tenderar att vara butiksbakat, bakat på bageri eller tillhöra bröd som har självplock. En total förändring som därmed också indikerar en förändring i vår inställning till både oss själva och samhället. Om vi är på väg in i en individualiserad tjänstevärld så visar det färdigskivade brödet snarare den totala industrialiseringens genomslag i vår vardag.

Tidsbesparingen: vi slipper skiva bröd. Dvs slipper leta upp en skärbräda (vilket därmed förändrat hur vi bygger kök – inbyggd skärbräda är inte default längre) och en brödkniv. Precis som för övrigt i samhället så handlar det om små förändringar som sparar några sekunder vilket i en längre del innebär stor tidsbesparing. Förifyllt, förpaketterat, förbestämt. För att vi ska kunna utnyttja vår tid optimalt.

Resursplaneringen: för bagerierna är färdigskivat smart. För det innebär att man får en bättre möjlighet att planera. För man kan räkna ut hur många limpor som kommer att säljas utifrån en algoritm hur många skivor som konsumeras. När vi skar vårt bröd kunde det på ett helt annat sätt slå fram och tillbaka – eftersom vi skar på olika sätt. Samma sak ser vi i övriga samhället: hur mycket kommer du att använda och avgränsa det i tid så har du en perfekt telekomlösning.

Likriktningen: en skiva bröd är lätt att räkna. De är exakta mått idag. Om jag gillar tunnare skivor limpa eller vill äta en rejält tjock skiva så kan jag inte det (om jag inte köper butiksbakat finbröd). Det innebär att vi vet hur mycket bröd svensken äter. Vi kan definiera en smörgås ner på minsta gramnivå. En påse bröd innehåller en exakt mängd bröd. Big data gömmer sig i en brödpåse.

Brödklyftan: icke-skivat bröd kräver mer kunskap, den kräver en kompetens – både att förstå att skiva det men också i det att det får helt annan perception genom namn som kräver insyn i brödtrender, i traditioner mm. Skivat bröd är för folket, icke-skivat bröd för eliten. Att köpa icke-färdigskivat bröd är ett statement: det bygger på att man visar att man tillhör en del av befolkningen som förstått något som andra inte förstått. Som kan lägga tid på att skiva upp sitt bröd.

Det intressanta med skivat bröd är att det visar så mycket mer när det gäller hur vi förhåller oss till vardagen. Det finns en ständigt pågående diversion mellan det industrialiserade och hantverket. En ständig rörelse mellan det vanliga och normala – folkliga och det udda, annorlunda – elitistiska. Även i bröddisken. Det som sker med brödet – och i förlängningen med många andra varor i vår dagligvaruhandel och som sedan får genomslag i annan konsumtion, och därmed också i andra tjänster och funktioner i samhället. Vi står hela tiden i ett spänningsfält mellan det industrialiserade, strukturerade och renodlade – som få egentligen verkar tycka är eftersträvansvärt och det ursprungliga hantverksmässiga icke-precisa som många söker åtminstone i en teoretisk nivå.

Det kanske handlar om två olika scenarion:

1. Vi är helt i händerna på en situation där det förbestämda och förädlade är helt genomsyrat samhället. Vi upplever att vi har många val men i grunden styrs vi än mer in i avgränsade möjligheter att välja. Det finns fler sorter men färre variationer av själva varan, det finns större möjlighet att göra saker själv men det bygger på en strömlinjeformad och inkapslad informationsnivå.

2. Det maskinellt färdigskivade brödet kommer att efter hand utmanas så hårt av individualiseringen att det kommer att återgå till en situation där det är en option och där individen tar makten – inte bara över tjockleken på limpskivor utan också över sina val.

Helt klart tankar att knåda vidare.

 

* Ett trick jag lärde mig av min vän som är kock är att använda brödkniv när man skär tomat. Dels för att det gör det lättare – framförallt om man inte har en så skarp vanlig kniv, dels för att tomatens skal har en kemisk sammansättning som i kontakten med vad jag förstod kolstål snabbt slöar ner kniven. 

Lilla grå.

 

Det är lite mer än en vecka sen hon lämnade oss. Akut njursvikt. Hon var helt slut. Vi kunde inte göra mer. Hon fick somna in innan hon hade för ont igen. Hon fick en vecka till hemma hos oss. Lilla kärleken.

yodaim

Älskade lilla grå, älskade Yoda. Idag, när det är sista sköna varma dagen på hösten så blir saknaden extra stor. Idag när en talgoxe förvirrade sig in på altanen tänkte jag att det var tur för talgoxen men en oerhörd stor saknad för oss.

Hon fick somna in med sin älskade lill-matte med sig. Det var viktigt. Vi saknar henne alla på våra egna sätt. När jag fick sms-et var jag bara tvungen att gå ut från lektionssalen. Yoda som funnits i våra liv i sju år. Älskade lilla kattskrället.

Sorgen har så många ansikten. Och att sörja en katt kan tyckas irrationellt men det är en lika viktig sorg som andra. Det är en sorg efter en relation, efter en varelse som varit viktig.

Det är tomt. Jag kommer på mig själv att hela tiden titta efter henne, fundera över var hon är, kolla om hon vill in. Men krafset på altandörren kommer aldrig mer höras, den intensiva tassfäktningen på vardagsrumsfönstret finns nu bara i våra minnen. Det kommer inte längre vara ett par stora ögon som uppfordrande tittar in från altanbordet där hon gör sitter på bakbenen för att synas. Ingen tung klump som hoppar upp i sängen med det lilla ljudet hon alltid gjorde. Hennes motor när man myste. Hennes irriterade läte om man inte gav henne mat snabbt nog. Hur hon ibland väntade på oss när vi kom hem.

Det saknas. Hon saknas. Så in i helvete.

Fler bilder på lilla grå finns på Flickr här och här

Det är vårt ansvar att skapa storyn om Sverige

Varför är det 13 % som väljer ett rasistiskt parti i ett svenskt val?

Vad var det som gick så snett? 

Det fanns i princip två vinnare i valet: SD och FI*. Politiskt står jag personligen långt från båda men det är intressant att fundera varför det var så.

Båda har en story som de driver. En vision som inte bara räknar kronor och ören, inte bara handlar om vad andra gör utan som bygger upp bilden av en värld. SDs historia är mörk, dyster och triggar känslor av egoism, rädsla och därmed blir de som parti den sista utposten mot mörkret och förstörelsen. En bild som triggar många. FI bygger en bild av kamp för rättvisa och jämställdhet och plockar upp alla de personer som känner att man kan göra skillnad.

Vad är övriga partiers story? Vad är det som triggar hos övriga? Mycket lite.

Väljer du eller väljer du inte socialdemokraterna så spelar det relativt liten roll, väljer du moderaterna eller inte så är det ganska egalt i längden. Det blir några hundra eller tusen kronor här och där men knappast något livsavgörande. Käbblet (!) handlar inte om att rädda världen, käbblet handlar om procentsatser i a-kassan. Eller om RUT ska finnas kvar. Eller vem som lyckas sämst med att fixa nya jobb.

Medan SD förklarar att de är de enda som kan rädda världen för personer som inte gillar invandrare, som känner sig trängda av att landsbygden ses som ointressant. Medan FI förklarar att de kan rädda världen för de kvinnor som känner att de inte får fram hela sin potential, som känner sig undertryckta.

Många pratar om visioner nu. Frånvaron av visioner. Det tror jag är viktigt. Men än mer så är problemet frånvaron av stories. Hur kan vi berätta för en SD-are vad en bra värld är? Vem ger den historien? Många är idag förvirrade och känner att det inte finns så mycket att göra – för oavsett hur man försöker möta en SD-are eller en SD-väljare så förlorar man. Fakta är inte starkt nog. Storyn är starkare.

I den osannolika parlamentariska röra vi ser ut att leva i kommande fyra år så blir den stora utmaningen att skapa historien om det nya Sverige. Ett Sverige som inte behöver SD, ett Sverige som inte ens behöver FI.

Vi behöver börja berätta våra historier om vårt Sverige. Hur vi vill att det ska se ut, hur vi vill att det ska leva vidare för kommande generationer. Låt inte fakta bli det som toppar utan berätta om drömmarna, viljan, rädslorna och insikterna. Vad tycker du? Vad känner du? Vad tror du? Vad vill du? Vad älskar du? Vad hatar du? Vad önskar du? Vad upplever du? Vad drömmer du om?

Det här är vårt gemensamma ansvar nu. Det är ett ansvar vi inte har råd att lägga på politikerna: för de kan det inte. Det är vi som kan berätta historien – en historia som inte bygger på samma åsikter, samma utgångspunkter utan är en fantastisk mosaik. Låt oss berätta en historia som faktiskt kan trigga människor att förstå värdet av ett Sverige som är inkluderande, mångfacetterat, mångfärgat, kärleksfullt och öppet. Efter det så kan vi börja att skapa politik. Politik som bygger på en vision, en historia och en dröm.

Vad är din story om Sverige?