Fejkandet ett wake up-call?

När programledarna bakom Wake up-call nu kommer fram med att allt var en fejk så börjar man fundera över hur det faktiskt står till. Well: att fejka något är de inte först med; förutom Black-kampanjen (som jag också skrivit om på DigitalPR) så har det varit diverse fejk i radio, vi har fejkade Facebookprofiler och tidigare gjorde byrån Studio Total sig ett namn genom exempelvis Black Dalia och Kulturpartiet.

Fine. Vi blev lurade. Problemet var att ingen tyckte det var speciellt skojigt. Tidningarna skrev, Hanna Fahl skrev krönika och folk diskuterade. Blev arga. På programledarna. Deras val att fortsätta att ljuga var ett minst sagt märkligt strategiskt val. De byggde upp en hel historia runt det hela – för att fortsätta ”skämtet”. Tills skämtet började bita dem själva i svansen – de insåg att folk var förbannade på riktigt.

Och nu får de påpeka att deras ”vanliga” wake up-calls inte är fejkade (vilket innebär att de – som Jack visar – faktiskt är riktigt elaka ändå). De har underminerat sin egen trovärdighet. Liksom i grunden underminerat allas möjlighet att tro på vad saker.

When a reputable newspaper lies, it poisons the community; every newspaper story becomes suspect.

 

Orden är från NYTs redaktion efter att Janet Cooke, visat sig ljugit ihop sin (och sin bakgrund) Pulitzeervinnande artikel Jimmy’s World. Det finns mängder med journalister och medier som blivit av med jobbet, konkursat, blivit av med priser, efter att blivit avslöjade med att fejka artiklar.

Plötsligt har vissa valt att höja fejkandet till en sorts konstart. Ljugandet blir en självklarhet i underhållningens namn. Det är ju bara ett skämt. Men i den snabbhet och ibland dåliga källkritik som sker idag så innebär det roliga fejken att det blir en nyhet – och en nyhet i medier som folk tror på. Så blir läsaren lurad av tidningen som är lurad av någon som bara tyckte det var kul. Eller ville skapa en verklighetsbild som inte nödvändigtvis stämmer.

Konstnärskap och marknadsföring har alltid ett uns av fejk: distorterad verklighetsbild. Politiker ljuger ibland: vitt eller svart. Fler och fler ser media som lögnare. Det blir till slut till ett sorts komplext Ropa på vargen.

Vad händer med ett samhälle där det nästa gång någon gör ett liknande mobbingartat samtal de flesta utgår från att det är fejk? Och roat säger ”men det var ju bara ett skämt” när det avslöjas att inget är som det ser ut att vara?

Post #097 i #blogg100

Uppdatering: Ganska många tvivlar på att det verkligen var ett fejk oavsett hur många pudlar de gör. Hela hanteringen av det är märklig. Och att det oavsett var jävligt elakt är alla nu rätt överens om.

Uppdatering: Någon noterade att jag inte tog med P4s Vakna och ”Mariana”. Det känns lite mer komplicerat: att skapa en persona är inte något nytt; men att verkligen försöka mörka det är i samma klass som de andra. Mest fascinerad blir man att ansvarig utgivare inte fått reda på ljuget. Det är kanske det som gör en mest skrämd:

Ansvarig utgivare Lotta Mossberg kände inte till att Mariana var fejk och hon tycker inte att Vaken i P3 och P4 ska lura människor.

– Eftersom vi är ett public serviceföretag så är det faktiskt så att vi inte ska sända saker som kan lura folk.

Det här är ett uttalande som onekligen visar ett komplext problem i radiohuset.

Uppdatering: Hanna Fahl kommer till ungefär samma slutsatser i sin lördagspostning. Hanne Kjöller drar det ännu längre i sin Signerat där hon verkligen visar att trovärdigheten i att det är ett fejk i sig har problem att tros på eftersom man helt enkelt inte vet.

En miss i bloggprotokollet

När jag startade #blogg100 hade jag två mål:

  1. Utmana mig att skriva mer genom att tvinga fram något. 
  2. Att göra det i hundra dagar i sträck.

Nu börjar vi närma oss slutet – det här är #096 i #blogg100. Men problemet är att det är egentligen #095 för mig. Jag satte mig och gjorde en excel-lista över alla poster och det visade sig att #016 inte finns. Jag bommade den. Visserligen var jag rejält sjuk den kvällen och skulle föreläsa dagen efter. Och av någon udda anledning – gissningsvis eftersom jag antingen trodde jag faktiskt postat (jag hade 40 grader) eller kollade andra vad de var på för dag så hoppades den postningen helt enkelt över. Visserligen har jag skrivit flera postningar utanför #blogg100 under tiden. Men det känns ändå som ett misslyckande. Jag är grymt besviken på mig själv.

Samtidigt har det varit en mycket bra övning. Funderar på att göra precis som min vän @fm gjort med sina outfits – bara fortsätta. Jag skriver så mycket annat – men det här är ändå mer koncentrerat, mer att försöka få ihop något som inte är 140 tecken. Eller en statusuppdatering. Så jag tänker köra vidare även om jag helt klart har misslyckats med ett av målen. Kanske ska jag – för att lyckas med det skriva till #116 vilket därmed innebär att jag även lyckades med mål 2. Vi får se.

Kommer att försöka fixa till en länklista för alla hundra inlägg när de kommer.

NRJ-grejen och att driva med tjejers idoldyrkan

(Edit: Den första rubriken var ett arbetsnamn som tyvärr blev kvar i permalänken eftersom servern jävlas med mig just nu. Postningen är också editerad efter diverse mer eller mindre vettiga diskurser på Twitter under gårdagskvällen. Som skribent är ens viktigaste mål att läsare ska enkelt förstå vad man skriver – även om det finns vissa som vill missförstå eller bara läser rubriker – så jag har gjort vissa editeringar i texten: klargjort separation mellan publicering och själva tilltaget respektive tagit bort dubbelskrivningar. )

Efter dagens krönika från Hanna Fahl om hur NRJs Morgon-Zoo i veckan drivit med en Belieber så känns min postning ”Lite får man tåla” en smula aktuell. Bara för att något kan ses som ett skämt är det inte rätt att skämta. Det finns alltid någon som är offret.

Storyn verkar vara följande (om jag förstår @byizza som verkar vara den enda som är intresserad av att diskutera sitt deltagande: @jakoboqvist lallar mest omkring): tjejens bror hade biljetter till syrran och bad dem göra ett wake up-call. De drog det hela till sin spets osv. De hade kontakten med hennes bror som gillade tanken. Självklart är det ändå de som har ansvaret – de är redaktionen. Sen enter Hanna Fahl. Nu är verkar det som om tjejen tillåtit att samtalet faktiskt sändes vilket gör själva publiceringen mindre rå:

@pernillaericson Hon fick förövrigt lyssna på samtalet och godkänna det :)

— Izabella Fröberg (@ByIzza) April 27, 2013

Själva valet att göra det de gjorde; själva tilltaget, kan man däremot diskutera. Att utsätta en ung tjej för det här – for the laugh. Visst – man kan tycka vad att idoldyrkan som den som Justin Bieber-fans uttrycker är löjlig. Men idoldyrkan handlar inte om något farligt – det handlar om att uttrycka känslor; känslor som man sällan kan få ut på andra sätt. I ett samhälle där vi valt bort religionen saknas något – något att brinna för, känna för och älska. Aversionen kan hänga ihop med rädslan för starka känslor. För att det är något som inte går att kontrollera.

Dock – ikväll har jag och dottern tittat på U2. Hon har hittat bandet och jag går som vanligt i spinn. Vi har alla någon ”sweet spot” – för mig  är det U2. Jag skulle bli lika glad – och oerhört sårad – om någon lurade i mig att jag skulle få träffa dem. Och jag är inte speciellt rädd för att faktiskt älska det bandet – hur patetiskt en del anser det är. Det handlar om känslan av vad något ger en: för mig har U2 alltid följt mig sen 1983.

Det tråkiga är att de antagligen inte väljer att göra samma mot medelålders Bruce Springsteen-fans, eller de som sprang de digitala benen efter sig för att fixa Maiden-biljetter. Det skulle inte vara lika kul. Det skulle inte ge lika många skratt. (Edit: Läs Mattias Ronges utmärkta bloggpost ”Jag är en belieber” där han gör just den jämförelsen. Eller om La Linda som driver en fansite om Julia Roberts sen 14 år. )

Och hur är det – har de ringt olika sportfans som gråter när ett lag går upp eller vinner SM? Varför är det så? De är väl lika galna i sitt lag? (Edit: en intressant aspekt när man försöker att göra den här jämförelsen är att alla pratar om huliganer (Opassande är bara ett exempel) som de enda som älskar sitt lag på ett liknande sätt – det tror jag är fel.)

För att unga tjejer anses behöva kontrolleras? (Edit: Här ger sig Blogge på en minst sagt kvasivetenskaplig teori om att det är skillnad som kan vara intressant att läsa som insikt i hur vissa diskussioner går…)

Post #095 i #blogg100

Postscriptum runt Nestlé och DI

Inlägget om Nestlé var en märklig sak. Jag hade aldrig en tanke på att den skulle få den fart den fick.

Postningen har 23839 klick. Det var delningsbeteendet som skapade det. Likes: 1734, Shares: 1644, Comments: 1563. Twitter: 295 tweets och 34 +1 på Google+. Jämförelsevis dock – den artikel som startade det hela har över 30000 olika händelser på Facebook och nästan 900 tweets.

Det fascinerande var också genomslaget överallt annars: förutom att DI till slut fick lov att ändra sig så hörde Nestlé av sig: deras corporate communication manager Marie Louise Elmgren i Sverige mailade:

Hej

Finns det någon möjlighet att du som har skrivit bloggen Nestlé vill inte privatisera vatten – Di gör uselt jobb, kan kontakta mig på mail eller telefon?

Efter många märkliga händelser med storbolag så förväntade jag mig nästan en cease or desist av att jag använt deras namn eller nåt:

Vad vill ni?

Men det var det inte. Inte den här gången.

Egentligen bara tacka för ett mycket bra och objektivt inlägg i debatten!

Eftersom jag fått flera personer som uttryckt att jag antagligen var köpt av bolaget så ville jag helst ha slut på konversationen:

Varsågod. Sköt er nu :)

Avslutningsvis ställde hon sin ståndpunkt:

Jag är personligen mycket stolt över vårt engagemang och arbete med vatten och blev därför också väldigt ledsen över DIs påhopp som är helt felaktigt.
Det värsta är som du också nämner hur många som ”hoppar på tåget” utan någon som helst källkritik.
Och som sagt, tack för att du vågade uttrycka detta!:-)

Jag tycker det sista är intressant att inse att det faktiskt kan vara så att människor även i storbolagen har ett hjärta även om vissa kommentatorer och andra gärna tenderar att anse att det inte är så.

För jag har blivit kallad allt från Nestlévän, att jag ljuger, att jag inte utövat källkritik själv osv. Det är fascinerande hur vi människor tenderar att vara väldigt binära; det är vi alla lite till mans. Det vi tror på, brinner för – och sedan letar vi efter saker som bevisar att vi har rätt. Storbolag är onda, Gud finns inte osv, kaffe är nyttigt.

Det enda som jag gjorde var faktiskt att visa att källkritiken från en av våra största ekonomitidningar var dålig; genom att visa att det finns andra – helt motsatta uttalanden – från den som man valt att referera i den första artikeln. Jag vet inte riktigt vilken sorts övrig källkritik jag skulle valt: det kan vara så att Nestlés ordförande ljuger i de bloggposter som skrivits senaste tiden – men det kan lika gärna vara så att han gör det i den film från 2005 som refererades. Eller blev felciterad, omklippt. Generell logik säger dock att det som man själv skriver oftast är mer rätt än det som någon annan samlat ihop.

Det jag sedan gjorde var att notera att jag tyvärr tror att han var något på spåren. Helt enkelt att den fråga som lyfts: om tillgången till rent vatten och att det är en ändlig resurs är en viktig fråga. För övrigt ansåg jag inte egentligen annat än att det finns en diskussion om vem som ska ha kontrollen över detta. En komplicerad diskussion – och jag är minst lika skeptisk mot statlig kontroll som mot privat kontroll. Detta fick många att gå i spinn och jag överröstes av artiklar om Nestlés hantering av vatten. Jag var enligt många naiv som inte förstod att Nestlé bara ville skydda sin möjlighet att sälja vatten på flaska osv. Att det helt är en diskussion som inte har med min post att göra – jag har inte tagit ställning varken för eller emot Nestlé i sig – det spelar ingen roll för vissa som helt enkelt inte kan läsa innantill.

Det intressanta var att jag blev anklagad för att ljuga. Det visade sig sedan att personen inte ens brytt sig i att läsa min postning. Bara rubriken. Vilket för oss tillbaka till själva kärnpunkten – källkritik. Om människor endast läser rubriker så ligger vi extremt risigt till eftersom läsaren själv inte ens gör textkritik, än mindre källkritik. Den egna världsbilden måste få råda trots att vi aldrig tidigare haft så stora möjligheter att ta del av flera olika synvinklar.

Min grundläggande kritik – och även förhoppning – ligger helt enkelt i att det här är journalistikens viktigaste fråga. För om alla företag är ett mediaföretag och om alla är ett media så blir välgenomarbetad så objektiv som möjligt journalistik avgörande för ett gott samhälle. För mig är det värre att inse att en i mitt tycke välrenommerad tidning slirar av banan än att många personer råkar dela en satirartikel om Sarah Palin i tron att den är sann (vilket ju skedde någon dag efter). Självklart skapar allt sanningar, sanningar som blir svåra att få bort oavsett hur mycket motbevis som läggs fram. Men journalisten är den som ändå ska vara en sorts bumper mot dumheten. Det är oerhört illa när det då blir de som s a s turbomatar densamma.

Nestlé-affären är månne en liten skitsak. Men för min del visade den en möjlig slippery sloop som är illavarslande.

Post #094 i #blogg100

Reclaim your brain – tack för det Niklas Wass

Igår var jag på en sån här föreläsning som inte handlar om något annat än personlig utveckling. And there goes halva läsarskaran. I vilket fall: den som höll i den var min vän Niklas Wass som driver en pr-byrå: Brutal PR. Eller kanske ska man säga att Reclaim Your Brain handlar om kreativitet. (Och där försvann ytterligare en tredjedel). I vilket fall: det var ingen vanlig föreläsning. Eller föreställning. Vare sig inom kreativitet eller inom personlig utveckling. De förstnämnda kan bli en hög med case och ett gäng teorier som sedan blir någon sorts mer eller mindre bra slutsats av vad publiken kan göra (hm, inte helt olika mina föreläsningar) medan de sistnämnda lätt blir en smula…frireligiösa.

Niklas, som jag känt i många år (och vars fru jag känt i jävligt många år – som i dalaradion förklarade att jag var hjärtlös i den nyhetspanel vi bevistade några timmar innan föreställning :)), bygger sin föreställning, föreläsning, jävligt stora workshop, på att bygga ett enda case – eller två. Sitt eget exempel och du som publik. Ganska spännande koncept – kan lätt kantra åt det självbespeglande eller bli pannkaka. Men det som fascinerar mig (förutom att vi förutom förkärlek till att ha en viss stil, galna idéer och annat även vankar fram och tillbaka på scen när vi föreläser) är hur det format som han skapar i den här föreställningen suger in mig som publik. Det tar kanske lite längre tid än med mängder av effekter men det gör det. Jag, som då känner honom, som jobbar inom kreativ näring (fint ord), är jäkligt skeptisk till allt runt såna här ”lär vem du är” blev efter någon kvart extremt närvarande.

En del av formatet han gör är att man får en ”bok” som man sedan får interagera med. Ingen ny idé men jäkligt effektiv. Själv började jag att fylla sidorna efterhand – med infall utifrån det jag hörde, med märkliga listor som han bad oss sätta ihop. En bok som vi helt enkelt skrivit tillsammans. Så jag delar med mig av min bok.

ryb1 ryb23

 

Om ni har chansen – kolla in hans föreställning. Dock är de närmaste gigen inbokade i New York, Austin och LA iofs. Och håll koll på hans koncept Great Listening: min käre vän tar Almedalen till USA. Det är coolt som fan.

Post #093 i #blogg100