In i det lilla livet

Jag har inte skrivit ett ord om nazistdemonstrationen i Borlänge. Jag som spenderat tid och mängder av text på att bekämpa och ifrågasätta fascismen. Inte ett blogginlägg, inte en uppdatering, inte något mer än några snaps på alla polisbilarna utanför Grand i Falun.

Jag har inte skrivit något blogginlägg om Telias frapperande brott mot nätneutraliteten (fast vi pratade om det i podcasten). Jag har varit rätt tyst runt det mesta av kaoset i MP och inte brytt mig särdeles över att Piratpartiet fått ny partiledare (det sista har iofs ingen annan varit speciellt intresserad av heller). Jag har inte ens brytt mig om att oroa mig offentligt för eventuell snuskatastrof. Det har hänt en massa saker, saker som jag vanligtvis brukat både twittra, facebooka och blogga om.

Nu ingenting.

För det är för tillfället ganska ointressant. Jag har gått in i den lilla bubblan. Den väldigt individuella och avskalade. Jag har stängt ner och ute. Mitt eget liv, vårt närmaste liv. Vårt, mitt. Strukturförändring, dekonstruktion, avveckling.

Jag har flyttat, skaffat lägenhet, delat saker och jobbat. Jag har tittat på Youtubevideos och jobbat, planerat, skaffat nya saker. Jag har gråtit, suckat och funderat över livet.

26 år är mer än halva livet. Just nu tänker jag vara här.

Uppgång och fall och livet som går vidare

Det var sannerligen ett sammanträffande. Min sista kväll i huset. Min sista kväll som borlängebo. Då sänds Peace & Love – uppgång och fall. Det blev nån sorts märklig känsla av en historia som går parallellt. Livet fortsätter men det som en gång var kommer inte tillbaka.

Jag kom hit 98 och började jobba som ungdomspräst. Jag minns första Peace & Love 99. Jag har sett hur det växte och de sista åren innan kraschen – och i kraschen – och efter så har jag som reklamare jobbat lite till och från med festivalen. Den förändrade staden. Den förändrade självbilden framförallt för unga men lämnade också många – i kraschen – sargade. Presskonferensen är – för mig som känner de flesta som var bakom bordet – bland det vidrigaste man kan se. När man har en lite större bild, en större bakgrund.

Jag tänker inte diskutera innehållet mer; det finns så många lager och så många saker runt det att det skulle ta bra mycket längre att skriva än jag just nu orkar. Det var en vacker film. Det saknades självklart ganska mycket av det som hänt och hände. Det saknas ett antal pusselbitar för att förstå både storheten och varför det gick som det gick.

Men det är lite som livet är. Och som man kan låta det vara. Pendangen i den känsla som stannar kvar: lite saknad, lite ledsnad, lite hopp, lite av allt. De känslorna ger resonans till min personliga situation. En epok är över. Livet tar ny vändning. Spännande och sorgesamt på samma gång. Nödvändigt och onödigt i en sällsam blandning.

Låt den som sörjer sörja även på sociala medier

Istället för att få chansen att tänka och minnas hur Prince kom in i livet, försöka leta upp lite låtar så fick jag lov att bli förbannad.

När kända personer dör – personer som berört många människor så blir det en flod av sorgsamma tweets, ledsna Facebookinlägg, bilder på personen i Instagram. Människor uttrycker sin sorg och saknad över en person som på många och olika sätt betytt något för dem.

Efter ett tag och idag i samband med Prince så kom självklart de hjärtlösa Jantarna in. De som prompt ska förklara hur fåniga människor är, hur det är ”typiskt att alla plötsligt älskar X” och som skärmdumpar sina mute-knappar eller gör sig lustiga över sorgens uttryck.

nildsfw

Det gör mig rosenrasande. Sorg är något som inte är exklusiv känsla för människor du känner, det är en individuell upplevelse av förlust som kan upplevas över något som betytt något i livet. Stor eller litet, mycket eller mindre.

När jag ibland påpekat att man inte har något med en annan människas sorg att göra och att sånt där bara dissar människors känslor så har svaret blivit ”skiter väl jag i. Vi har åsiktsfrihet här i landet. Jag tycker det är kul att retas.”

Sociala medier skapar närvaro och delaktighet, sorgen delas mellan människor. Kändisar som dör har berört – därmed blir de en del av ens liv. Det är inte konstigt utan fullt normalt förutom för vissa som gärna vill vara lite förmer.

Låt människor sörja hur mycket de vill. Du behöver inte berätta att du sätter mute på det. Du behöver inte göra putslustiga tweets eller cyniska påpekanden. Om du inte känner något för det hela – fortsätt med det du gjorde innan. Ingen kommer att döma dig för det på det sätt som du dömer ut människors sorg.

Ett rejält uteblivet svenskt handslag

Handtag klapp eller en svensk kyss på kinden…

Diskussionen om handslaget som uteblev (rubriken i princip snodd av KIT) är inte märklig utan snarare väldigt belysande. I grunden: Yasri Khan är politiker, han kandiderade till Miljöpartiets partistyrelse, han vägrade ta en kvinna (Ann Tiberg, van journalist som valde att göra ett bra journalistiskt jobb utan att döma) i hand och var rätt kass på att förklara varför utan att bli sedd som en ganska tyken kvinnofientlig traditionell islamist. Korkat och uselt hanterad kris, vilket för tillfället verkar vara en svårartad och snabb sjukdom som går inom det partiet.

Det intressanta är dock argumenten mot:

Att ta i hand är svensk kultur. Alltså ska alla göra det. Möjligen skulle man kunna säga att det finns en tradition i Sverige att hälsa med hjälp av ett handslag. Det är en vanlig form och anses härröra från den tid då folk hellre högg huvudet av varandra än samtalade. Om du hälsade med högerhand kunde du inte samtidigt dra ett svärd (en längre utläggning i Arnroths utmärkta KIT-artikel). Det fanns alltså en rent livsavgörande praktisk grund för handslaget. Precis som i många andra sammanhang blev det sedan internaliserat och själva den rationella grunden glömdes bort. Finns det idag någon anledning bortanför tradition och vana att ta varandra i hand? Kanske – då det fr a inom mer traditionella (manliga) sammanslutningar ses som en viktig symbol för att sluta ett avtal. Men generellt? Nej. Ingen som helst.

Man respekterar landets seder och bruk. Okej. Det är en ganska intressant argumentation eftersom den till 75 % kommer från personer som i andra andetaget anser att andra länders seder och bruk är förfärliga och borde förbjudas – eller åtminstone inte få influera svenskt modernt samhälle. Det sistnämnda tenderar dock räknas som nån sorts mytologisk femtiotals-enhetssamhälle men det är lite vid sidan av punkten. För visst – det finns en rationell vinst att göra med att respektera seder och bruk om man besöker eller flyttar till ett nytt land (eller by: ni skulle bara se hur det kan vara i Dalarna…) Vill du passa in så kan det vara smart att göra som folk gör mest.

Men det finns en problematik med det argumentet – det blir tvingande utifrån att de normer som gäller ska respekteras utifrån att de är internaliserade, inte nödvändigtvis bra, vettiga. Det man säger när man hävdar att en invandrare alltid ska respektera ett lands seder är också att om man själv var invandrare i säg Saudiarabien så skulle man respektera seder och bruk runt att kvinnor är nedtryckta, nedvärderade etc. Eller om man kommer till länder där det finns statlig rasism eller en folklig sådan så ska man respektera detta. Typ om du åkte till Sydafrika innan demokratiseringen så skulle man respektera apartheid. Assimilering handlar om att relativisera sina värderingar oavsett hur Widar Andersson än försöker göra det till en norm. Och om vi nu är nogsamma med att seder och traditioner ska gälla andra blir det knepigt när det å ena sidan är ok för kvinnor att inte ta i hand men inte ok om det är män som väljer bort det.

Återigen: det finns en rationell vinst att följa saker – inte minst som turist – eftersom det är bökigt att hamna i finkan eller få en smäll om man inte gör det men det är knappast så att det finns någon sorts rim och reson att vi ska gå omkring och ”respektera” normer, seder och bruk som vi anser vara fel, bryta mot mänskliga rättigheter.

Det är en del av den islamistiska hemliga invasionen. Men lägg av.

Kritiken mot Khan är precis som diskussionen om Kaplan ett beställningsjobb för att mörka Panama-krisen. Sitter foliehatten för hårt?

Är det därmed rätt av en person att vägra skaka hand? 

Det beror ju liksom på. Om det fanns en rationell vinst att göra när alla gick omkring med svärd att faktiskt skaka hand så skulle man väl idag säga att det finns en viss rationell vinst att inte göra det – om man inte gillar bakterier och virus. Generellt kan man väl säga att traditionen att skaka en massa händer egentligen är rätt äcklig. Du vet inte var den handen har varit innan.

Men de flesta ser det som en välkomnande gest och den är därmed viktig för att knyta relationsband. Så kan det vara, men det beror mest på vanan. Själva handlingen i sig har idag ganska litet värde.

Dock: när man ser på dagens diskussion så kan det finnas ett rationellt värde att skaka hand för en sån som Khan – helt enkelt just för att det är ganska dumt att skapa en snackis om det här.

Förutom det så är problemet inte ett ifrågasättande av seden utan upplevs (som KIT-artikeln ovan noterar att det inte behöver tolkas så) som att man värderar olika människor olika. Det är inte så att det i det här fanns en rationell anledning till att inte skaka tass utan en värderingsmässig. Enligt politikern så anser han att det är för intimt att skaka hand med en kvinna.

Här blir det liksom en reverserad problematik: oavsett hur han vänder sig så handlar det om att värdera kvinnor på ett annat sätt än män. Att hävda att intimiteten är icke-välkommen blir en värdering. Dessa två tillsammans gör att Yasri Khans vägran att ta en kvinnlig reporters hand faktiskt är mer än brott mot svensk kultur eller tradition – det är ett ställningstagande och en värdering av a) en annan person b) ett specifikt kön c) en icke-respekt för grundläggande överenskomna normativ som bygger på annat än en sedan länge internaliserad rationell handling.

Yasri Khans val att vägra att ta en kvinna i hand (men kan tänka sig ta en man i hand) bygger på tankar om kvinnors orenhet och/eller tanken på att män inte kan bärga sig mot kvinnors attraktion – och att kvinnor ska hållas från främmande män. Eftersom de inte har någon egen vilja när det gäller att välja vem man har sex med. Typ. Det är vad det här handlar om. Det är i samma härad som tanken om kvinnan som oren under menstruation, att tvinga kvinnor att inte träffa främmande män innan de är gifta, att tvinga kvinnor att bära heltäckande kläder (tvånget är problemet inte nödvändigtvis klädesplagget) osv.

Här kommer vi lite till pudelns kärna där mångkulturen och enhetskulturen snedtänder båda två. För att säga ”jag vill att man respekterar den kultur jag kommer ifrån” är ok så länge det inte samtidigt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter som landet ifråga faktiskt bygger på. Men att hävda att ett brott mot svensk tradition av att hälsa med ett handslag är ett brott mot detsamma är bara korkat.

Bortanför det uteblivna handslaget så verkar Yasri Khan stå för ganska sunkiga åsikter om inte minst kvinnors rättigheter och lyfta fram värderingar som går emot andra demokratiskt givna normer. Men det har väldigt lite med själva handslaget att göra.

Uppdatering:

Diskussionen fortsätter och även om den kan ses som mer balanserad så tycker jag ändå att många förenklar det genom att anlägga metanivåer på den:

Halldorf menar att det handlar om intimitetsintegritet. Well, ja, kanske. Men det innebär inte att en politiker kan välja att inte följa en sedvanlig form av hälsning.  Fr a drar han så höga växlar på det att det blir lite surrealistiskt. Jo, vi kan visst gilla olika även om vi kan ha saker som vi tycker ”hör till” en svensk politikers roll.

DNs huvudledare väljer att anlägga en förmodat liberal metanivå och hävdar att allt är en privatsak. Vilket gör att de faller ner i ett moras av problem då de därmed hävdar att människors religiösa åsikter ska gå före vad de som de möter tycker och tänker. Det är knappast någon önskvärd väg att gå heller.

46

Jag tror att det här är den födelsedag som jag sett framemot minst. Dels för att situationen är som den är men fr a. 46. Det låter så jävla gammalt. Ingen återvändo liksom. Nästa stopp 50.

2016-04-17 01.31.12

 

46. Det är knappast enklare att börja lära sig nytt. Det är ju nu det liksom blir svårare och svårare att både bli framgångsrik och lyckas hitta nya vanor. Det senare är något jag nu ska försöka göra.

Helt nya vanor. Ett annat liv. Det är också lite stört. Och se till att fortsätta vara framgångsrik. På mitt sätt på vårt sätt på det sätt som är mer intressant än traditionell framgång.

Men 46 är som en nesa. Det är gammalt. Samtidigt: att jag ens kom så långt är ganska oväntat. Dåliga odds på det. Nu flippar vi sida igen. Dags att utforska ännu en karta med uncharted lands.

Men först en rejäl sväng till Linköping och Stockholm…