”Jag älskar kvinnor men hatar vissa”

Rubriken är alltså ett travesterat citat efter att försökt få ännu en man att förstå skillnaden på individ och struktur. Det är ett kors att bära.

Det blir dock väldigt roligt med en del män som upprörs över detta med ”att hata män” när de i nästa läge säger ”för jag älskar kvinnor”. Min följdfråga blir självklart ”älskar du alla kvinnor”. Svaret blir då ofta ”nej, jag hatar Zara Larsson”.

Så då får man ju faktiskt lov att fråga hur personer kan hävda att de älskar alla kvinnor men hatar vissa kvinnor. Där nånstans tar ofta den intellektuella kapaciteten i taket. Tyvärr faller inte polletten ner trots att de faktiskt gör samma sak som de kritiserar andra för – bara med ett reverserat verb.

”Älska kvinnor” är samma sak som ”hata män”. Tänk att det ska vara så svårt att förstå det. Du älskar knappast alla individuella kvinnor lika lite som att Zara Larsson hatar alla individuella män. Men du älskar kvinnor som ett kollektiv och som en idé, kanske som en struktur – vilket är det som Zara Larsson och många andra hela tiden förklarat.

 

Känns fortfarande som min ett år gamla text om ”Inte alla män” fortfarande är lika aktuell – och argumentationen från kränkta män har inte förändrats ett dugg på ett år…

Det blir aldrig som man tänkt sig

Jag skulle säga att det viktigaste jag lärt mig i livet är att det aldrig blir som man tänkt sig. Då pratar jag inte om de där kortsiktiga planerna eller sånt utan det mer långsiktiga. Ni vet – de där som handlar om livet.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Idag var det nitton år sen jag prästvigdes. Det är länge sen. Och jag är ju uppenbarligen inte längre präst. Jag har inte jobbat som präst sedan min sista gudstjänst den 18e april 2002. Och jag har inte varit präst på nio år. Man kan väl lugnt säga att det inte blir som man tänkt sig.

I april valde vi att separera. I övermorgon är det 21 år sen vi gifte oss. Jag flyttade till Falun i maj från huset där jag bott i sexton år. Anledningar finns det många och de kan vi låta vara därhän. Men det blir verkligen inte som man tänkt sig.

Sen är det massor med andra saker – de större sakerna, de sakerna som handlar om livet och om allt det där viktiga. Som hela tiden visar sig inte bli som man tänkt sig. Listan börjar bli lång. Det sker om och om igen.

Nånstans har jag valt att sluta att drömma. Det enda som drömmar ger är besvikelse. Det jag lärt mig av min sjukdom är att inte heller hoppas – det gör så mycket ondare när det grusas.

Jag kan lugnt säga att det med jämna mellanrum känns som att det är rätt meningslöst att fortsätta trampa runt här eftersom allt som man drömt, allt som man hoppats hela tiden inte blir.

Men det som fått mig att överleva genom åren och som på många sätt är min grundläggande drivkraft är att då allt förändras och inte blir som man tänkt sig så innebär det att det blir något annat.

Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa livshörn och med vetskapen om att även om det inte blir som man tänkt sig så kommer det bli på nåt sätt som ofta är rätt kul, trevligt, spännande, nytt, annorlunda, inspirerande.

Så även om saker nu inte blir som jag tänkt mig och jag kan sörja det så kommer jag ändå att nyfiket titta efter vad som händer efter nästa hörn.

Intendit ville ge mig en hemsida gratis… telemarketing gone wrong

”Hej, jag ringer från Intendit. Vi söker samarbetspartners i Borlänge och för det så vill vi bjuda på en produktion av en hemsida för Depeedition Digital PR. Hur låter det?

”Ni gör ingen research? Typ innan? Kollar vilket företag ni ringer?”

”…jo lite…”

”Verkligen? Det känns inte riktigt så va?”

”[verkar titta till på företagsnamnet] … nej, kanske inte så mycket nej.”

”Jag tycker vi lämnar det så. Det är nog minst pinsamt för dig eller hur?”

”Mm… jo…”

”Ha en bra dag.”

”[lägger på]”

Seriöst telefonförsäljare. Det finns nåt som heter Google. Använd det. Lovar att er träffyta kommer öka jättemycket samtidigt som ni bara behöver ringa några samtal.

I det där lilla livet

Mitt i skärningspunkten av en jobb-bubbla (det går jättebra för Social by default) och en flytt-bubbla (jag har flyttat till en lägenhet i centrala Falun) så hinner jag med mycket lite förkovran på Twitter och annorstädes. Det jag koncentrerar mig på är mer det lilla livet och att hålla koll på sånt som är jobb-fähigt. Det svischar förbi barnbokscensurering, vice statsminister no more, KIT som får pudla för att ha upprört BDSM-världen, Fridolin-borde-avgå-istället, nån skuggbudget.

Jag kan faktiskt inte för tillfället bry mig mindre. Mitt RAM-minne är fyllt och min CPU arbetar med andra saker.

…och jag inser att mina adrenalin-nivåer och mitt blodtryck antagligen är i mer normala nivåer.

In i det lilla livet

Jag har inte skrivit ett ord om nazistdemonstrationen i Borlänge. Jag som spenderat tid och mängder av text på att bekämpa och ifrågasätta fascismen. Inte ett blogginlägg, inte en uppdatering, inte något mer än några snaps på alla polisbilarna utanför Grand i Falun.

Jag har inte skrivit något blogginlägg om Telias frapperande brott mot nätneutraliteten (fast vi pratade om det i podcasten). Jag har varit rätt tyst runt det mesta av kaoset i MP och inte brytt mig särdeles över att Piratpartiet fått ny partiledare (det sista har iofs ingen annan varit speciellt intresserad av heller). Jag har inte ens brytt mig om att oroa mig offentligt för eventuell snuskatastrof. Det har hänt en massa saker, saker som jag vanligtvis brukat både twittra, facebooka och blogga om.

Nu ingenting.

För det är för tillfället ganska ointressant. Jag har gått in i den lilla bubblan. Den väldigt individuella och avskalade. Jag har stängt ner och ute. Mitt eget liv, vårt närmaste liv. Vårt, mitt. Strukturförändring, dekonstruktion, avveckling.

Jag har flyttat, skaffat lägenhet, delat saker och jobbat. Jag har tittat på Youtubevideos och jobbat, planerat, skaffat nya saker. Jag har gråtit, suckat och funderat över livet.

26 år är mer än halva livet. Just nu tänker jag vara här.