Ett rejält uteblivet svenskt handslag

Handtag klapp eller en svensk kyss på kinden…

Diskussionen om handslaget som uteblev (rubriken i princip snodd av KIT) är inte märklig utan snarare väldigt belysande. I grunden: Yasri Khan är politiker, han kandiderade till Miljöpartiets partistyrelse, han vägrade ta en kvinna (Ann Tiberg, van journalist som valde att göra ett bra journalistiskt jobb utan att döma) i hand och var rätt kass på att förklara varför utan att bli sedd som en ganska tyken kvinnofientlig traditionell islamist. Korkat och uselt hanterad kris, vilket för tillfället verkar vara en svårartad och snabb sjukdom som går inom det partiet.

Det intressanta är dock argumenten mot:

Att ta i hand är svensk kultur. Alltså ska alla göra det. Möjligen skulle man kunna säga att det finns en tradition i Sverige att hälsa med hjälp av ett handslag. Det är en vanlig form och anses härröra från den tid då folk hellre högg huvudet av varandra än samtalade. Om du hälsade med högerhand kunde du inte samtidigt dra ett svärd (en längre utläggning i Arnroths utmärkta KIT-artikel). Det fanns alltså en rent livsavgörande praktisk grund för handslaget. Precis som i många andra sammanhang blev det sedan internaliserat och själva den rationella grunden glömdes bort. Finns det idag någon anledning bortanför tradition och vana att ta varandra i hand? Kanske – då det fr a inom mer traditionella (manliga) sammanslutningar ses som en viktig symbol för att sluta ett avtal. Men generellt? Nej. Ingen som helst.

Man respekterar landets seder och bruk. Okej. Det är en ganska intressant argumentation eftersom den till 75 % kommer från personer som i andra andetaget anser att andra länders seder och bruk är förfärliga och borde förbjudas – eller åtminstone inte få influera svenskt modernt samhälle. Det sistnämnda tenderar dock räknas som nån sorts mytologisk femtiotals-enhetssamhälle men det är lite vid sidan av punkten. För visst – det finns en rationell vinst att göra med att respektera seder och bruk om man besöker eller flyttar till ett nytt land (eller by: ni skulle bara se hur det kan vara i Dalarna…) Vill du passa in så kan det vara smart att göra som folk gör mest.

Men det finns en problematik med det argumentet – det blir tvingande utifrån att de normer som gäller ska respekteras utifrån att de är internaliserade, inte nödvändigtvis bra, vettiga. Det man säger när man hävdar att en invandrare alltid ska respektera ett lands seder är också att om man själv var invandrare i säg Saudiarabien så skulle man respektera seder och bruk runt att kvinnor är nedtryckta, nedvärderade etc. Eller om man kommer till länder där det finns statlig rasism eller en folklig sådan så ska man respektera detta. Typ om du åkte till Sydafrika innan demokratiseringen så skulle man respektera apartheid. Assimilering handlar om att relativisera sina värderingar oavsett hur Widar Andersson än försöker göra det till en norm. Och om vi nu är nogsamma med att seder och traditioner ska gälla andra blir det knepigt när det å ena sidan är ok för kvinnor att inte ta i hand men inte ok om det är män som väljer bort det.

Återigen: det finns en rationell vinst att följa saker – inte minst som turist – eftersom det är bökigt att hamna i finkan eller få en smäll om man inte gör det men det är knappast så att det finns någon sorts rim och reson att vi ska gå omkring och ”respektera” normer, seder och bruk som vi anser vara fel, bryta mot mänskliga rättigheter.

Det är en del av den islamistiska hemliga invasionen. Men lägg av.

Kritiken mot Khan är precis som diskussionen om Kaplan ett beställningsjobb för att mörka Panama-krisen. Sitter foliehatten för hårt?

Är det därmed rätt av en person att vägra skaka hand? 

Det beror ju liksom på. Om det fanns en rationell vinst att göra när alla gick omkring med svärd att faktiskt skaka hand så skulle man väl idag säga att det finns en viss rationell vinst att inte göra det – om man inte gillar bakterier och virus. Generellt kan man väl säga att traditionen att skaka en massa händer egentligen är rätt äcklig. Du vet inte var den handen har varit innan.

Men de flesta ser det som en välkomnande gest och den är därmed viktig för att knyta relationsband. Så kan det vara, men det beror mest på vanan. Själva handlingen i sig har idag ganska litet värde.

Dock: när man ser på dagens diskussion så kan det finnas ett rationellt värde att skaka hand för en sån som Khan – helt enkelt just för att det är ganska dumt att skapa en snackis om det här.

Förutom det så är problemet inte ett ifrågasättande av seden utan upplevs (som KIT-artikeln ovan noterar att det inte behöver tolkas så) som att man värderar olika människor olika. Det är inte så att det i det här fanns en rationell anledning till att inte skaka tass utan en värderingsmässig. Enligt politikern så anser han att det är för intimt att skaka hand med en kvinna.

Här blir det liksom en reverserad problematik: oavsett hur han vänder sig så handlar det om att värdera kvinnor på ett annat sätt än män. Att hävda att intimiteten är icke-välkommen blir en värdering. Dessa två tillsammans gör att Yasri Khans vägran att ta en kvinnlig reporters hand faktiskt är mer än brott mot svensk kultur eller tradition – det är ett ställningstagande och en värdering av a) en annan person b) ett specifikt kön c) en icke-respekt för grundläggande överenskomna normativ som bygger på annat än en sedan länge internaliserad rationell handling.

Yasri Khans val att vägra att ta en kvinna i hand (men kan tänka sig ta en man i hand) bygger på tankar om kvinnors orenhet och/eller tanken på att män inte kan bärga sig mot kvinnors attraktion – och att kvinnor ska hållas från främmande män. Eftersom de inte har någon egen vilja när det gäller att välja vem man har sex med. Typ. Det är vad det här handlar om. Det är i samma härad som tanken om kvinnan som oren under menstruation, att tvinga kvinnor att inte träffa främmande män innan de är gifta, att tvinga kvinnor att bära heltäckande kläder (tvånget är problemet inte nödvändigtvis klädesplagget) osv.

Här kommer vi lite till pudelns kärna där mångkulturen och enhetskulturen snedtänder båda två. För att säga ”jag vill att man respekterar den kultur jag kommer ifrån” är ok så länge det inte samtidigt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter som landet ifråga faktiskt bygger på. Men att hävda att ett brott mot svensk tradition av att hälsa med ett handslag är ett brott mot detsamma är bara korkat.

Bortanför det uteblivna handslaget så verkar Yasri Khan stå för ganska sunkiga åsikter om inte minst kvinnors rättigheter och lyfta fram värderingar som går emot andra demokratiskt givna normer. Men det har väldigt lite med själva handslaget att göra.

Uppdatering:

Diskussionen fortsätter och även om den kan ses som mer balanserad så tycker jag ändå att många förenklar det genom att anlägga metanivåer på den:

Halldorf menar att det handlar om intimitetsintegritet. Well, ja, kanske. Men det innebär inte att en politiker kan välja att inte följa en sedvanlig form av hälsning.  Fr a drar han så höga växlar på det att det blir lite surrealistiskt. Jo, vi kan visst gilla olika även om vi kan ha saker som vi tycker ”hör till” en svensk politikers roll.

DNs huvudledare väljer att anlägga en förmodat liberal metanivå och hävdar att allt är en privatsak. Vilket gör att de faller ner i ett moras av problem då de därmed hävdar att människors religiösa åsikter ska gå före vad de som de möter tycker och tänker. Det är knappast någon önskvärd väg att gå heller.

46

Jag tror att det här är den födelsedag som jag sett framemot minst. Dels för att situationen är som den är men fr a. 46. Det låter så jävla gammalt. Ingen återvändo liksom. Nästa stopp 50.

2016-04-17 01.31.12

 

46. Det är knappast enklare att börja lära sig nytt. Det är ju nu det liksom blir svårare och svårare att både bli framgångsrik och lyckas hitta nya vanor. Det senare är något jag nu ska försöka göra.

Helt nya vanor. Ett annat liv. Det är också lite stört. Och se till att fortsätta vara framgångsrik. På mitt sätt på vårt sätt på det sätt som är mer intressant än traditionell framgång.

Men 46 är som en nesa. Det är gammalt. Samtidigt: att jag ens kom så långt är ganska oväntat. Dåliga odds på det. Nu flippar vi sida igen. Dags att utforska ännu en karta med uncharted lands.

Men först en rejäl sväng till Linköping och Stockholm…

Hanne Kjöller slår huvudet på spiken

Rätt många blev lite förvånade över Hanne Kjöllers text i gårdagens DN runt ett samhällskontrakt. Och en hel del har nog delat texten utifrån ”nu jäklar ska det bli ordning på alla de här flyktingarna som inte sköter sig”. Självklart tycker jag hon missar att faktiskt lyfta diskussionen och slutet känns ganska förvirrat – även om det är krasst så: följer du inte reglerna så får du klara dig själv. Det man saknar är att hon kanske kunde ta upp den retoriska noten runt att det finns många svenskar som knappast skulle kunna skriva under den listan.

För de punkter hon tar upp på ett snyggt retoriskt sätt faktiskt pekar mot svårigheten med ett samhällskontrakt på samma gång. Det finns otaliga exempel på svenskar som bryter mot dessa punkter. Hanne väljer att inte rakt av påpeka detta men implicit ligger det en not av att det är inte helt okomplicerat. För kontraktet gäller ju vad som gäller i Sverige: alltså för alla som befinner sig inom nationen. Det blir intressant att peka på att SD-are och andra xenofober, rasister och vanliga Svenssons ofta bryter mot flera av dessa punkter:

  • Religionsfriheten. Alltså är det inte tillåtet att hävda att islam är på ett visst sätt. Det är en oerhört snyggt skriven punkt som i sig pekar på allt från fundamentalister inom såväl islam som kristendom men också mot fundamentalistiska ateister.
  • Den principiella friheten i att vara nästan naken. Onekligen intressant punkt utifrån hur domstolar och inte sällan ”äldre herrar” sitter och förklarar att kvinnor som är lättklädda får skylla sig själva, åsikter runt att män inte kan beskyllas för sexuella närmanden pga av lättkläddhet eller generell sexism. Och att diskussionen om burka och niqab är lika nedvärderande.
  • Kärlek och äktenskap. Helt klart en inte helt enkel sak att skriva under för vare sig fundamentalistiskt kristna svenska pingstvänner eller homofoba SD-svansar. Samtidigt som den pekar på vikten av skydd för de personer som faktiskt kommer hit pga av förföljelse för sin sexuella läggning. Och ger en bred spark mot hederskulturen.
  • Individen som den minsta gemensamma nämnaren i samhället. Oerhört viktigt och som hon pekar på: det innebär jämställdhet och jämlikhet. Hur ser det ut med det inom svenska företag och inom offentlig sektor? Hur ser män på kvinnor?
  • Barnen i centrum. Förbud mot aga är i sin förlängning att respektera barnet som individ. Inte helt säker på att viss lagstiftning i Sverige kan sägas göra det ens. Synen på barn exempelvis när det gäller skärmtid, när det gäller arbetsmiljö i skolan visar på ett minst sagt komplicerat förhållningssätt även för infödda svenskar.

Självklart – det är oerhört knepigt hur ett straff för brott mot respekten för detta skulle se ut. Kanske är det inte ens möjligt att genomföra, kanske är det inte ens något som borde genomföras men oavsett – det är åtminstone ett försök att ta diskussionen lite längre. Det är punkter som var och en av oss behöver fundera hur vi själva står inför dem.

Själv tycker jag alla på 18 års-dagen borde få skriva på detta. Oavsett härkomst. Om inte – well, då respekterar du inte den ordning som Sverige har.

Tough love liksom.

Då Som Nu För Alltid

Jag har lyssnat en del på Kent senaste tiden. Inte minst från Tigerdrottningen och längtat efter att få höra Jocke Bergs texter om det Sverige som blivit idag.

Ikväll dök det här upp på radarn i Facebookflödet. En vacker film, en värdig sorti, en sak som Lundell försökt men misslyckats med: Kent kommer med en sista skiva, en sista turné och ett avslut.

Jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag gjorde. Jag hävdar numera att Kent är Sveriges bästa band utifrån flera parametrar. Det är sorgligt samtidigt vettigt. Det är chockartat förvånande förväntat på samma gång.

Det finns något fantastiskt i att människor nu uttrycker en sorg. En stor sorg. En tacksamhet. Storheten i det man lämnar efter sig är kanske just det.

 Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Uppdatering:
De följer upp med ett pressmeddelande. Och retar upp gammelmedia. Jag kan inte låta bli att älska dem än mer för det sista.

En rant om det här med ”inte alla män”

Ännu ett inlägg som får en hög män att gå i taket. Ett inlägg som försöker förklara: att det inte handlar om alla män men att alla män faktiskt får inse att det blir svårt att se individerna bortom hopen av män som faktiskt är svin. Typ.

Innan ni går igång: Det står i rubriken ”Det här är vad jag hatar när jag hatar män” alltså: det är listans innehåll som hon hatar – inte män i allmänhet. Men självklart missas det av diverse män. ”Men vadå manshat! Inte alla män! Så typiskt att det är fint att hata en folkgrupp! Byt ut man mot jude! Man ska alltid bara se individen!”

Ja ni vet. Det är som en repig skiva.

Det är samma sak som Zara Larsson försökte förklara och samma sak som jag skrev om.

Men det går liksom inte in. Trots att nånstans måste man inse att det knappast kommer gå att övertyga den som skrivit att man har fel. Det är nåt sorts skydd mot att behöva reflektera över att det faktiskt finns en grundläggande struktur som vi män måste ifrågasätta och fundera över.

Det är som om det vore ett nederlag att behöva erkänna att det faktiskt finns en norm, en socialt accepterad och kulturellt ingröpt syn och förhållningssätt som skiljer sig beroende på kön.

Jag blir nästan lite full i skratt eftersom ganska många i princip bevisar, genom att envist gnälla ”men vadå det är ju inte alla män” så bevisar de på många sätt just det som skrivs.

Det är verkligen lärorikt att välja sida i den här frågan. Särskilt som man.  Det blir liksom lite extra kortslutning för många. De kan ju inte mansplaina även om de försöker, de kan ju inte använda andra normala manssätt för att sätta kvinnor på plats. Utan det blir ibland försök med logik som sällan ens håller halvvägs eller ett ganska ”omanligt” gnällande.

Som sagt. Jag blir lite full i skratt. Och på många sätt kan jag åtminstone ana utan att på något sätt ens vara i närheten att uppleva det fullt ut hur kvinnor upplever män. Att jag som man har ett ansvar. Inte bara som individ även om det är som just individ som jag måste ta det ansvaret utan ansvaret är som just man.

En av de konstigaste och imho mest idiotiska motargumenten var att jag som libertarian inte kan hävda att det finns könsstrukturer och normer. Som om synen på individens frihet skulle innebära att grundläggande socialpsykologiska parametrar vore omintetgjorda. Jag skulle snarare säga att jag knappast kan låta bli att ifrågasätta, och se kulturer och normer – men lösningen är inte statliga påbud eller liknande utan varje individ som måste förändra sig och sin del. Underordning av vissa grupper är inte effektivt och det är inte ett dugg liberalt.

Men i själva kärnan för min del ligger i att jag har en dotter. Skulle jag se henne i ögonen och säga ”nej, det finns inga strukturer som gör att du endast pga ditt kön så behandlas du olika, så behöver du vara räddare än din bror, så behöver du få höra en massa nedsättande om dig.” Jag är jävligt stolt över henne. Och ja, att möta en tonårsdotter förändrade min syn på saker och ting. Varsågod att orera om hur patetiskt det är med män som plötsligt inser hur världen är befattad när de får en dotter. Det struntar jag faktiskt i. Nej, jag är inte feminist heller. Jag är inte på något sätt bättre än någon annan.

Det enda jag försöker är att åtminstone förstå. Och förhoppningsvis göra bättre.

Så innan ni väljer att dra igång den gamla vanliga repiga gråtvalsskivan: det här är en personlig sak. Och det är en för mig värderingsfråga utifrån min liberala hållning. Och det är att faktiskt inse att alla de jävligt fantastiska kvinnor som jag har fått förmånen att möta alltid får kämpa bra mycket hårdare än vad jag nånsin fått gjort. För jag är man.