”Now the selfish bastards have taken him back…”

”O Captain! My Captain! rise up and hear the bells; Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;” Walt Whitman. 

Twitter formligen exploderade inatt svensk tid när nyheten om Robin Williams död dök upp. En sorglig nyhet som tog många djupt. För skådespelaren har varit en sorts symbol för nåt sorts god komik. Rollfigurerna allt från Mork i Mork och Mindy via den moderna läraren i Dead Poets Society och den udda figuren i Fisher King. Radioprataren som insåg sanningar i Goodmorning Vietnam och insikterna om människors yta och djup i Mrs Doubtfire.

Det är så sorgligt. För att citera Terry Gilliam:

Robin Williams, the most astonishingly funny, brilliant, profound and silly miracle of mind and spirit, has left the planet. 
He was a giant heart, a fireball friend, a wondrous gift from the gods. Now the selfish bastards have taken him back. Fuck ‘em!

Att det visade sig vara självmord som följd av missbruk och depression blev en pendang och tankar om clownen med tåren bakom skrattet, konstnärens lidande som en del av dess framgång luftades. Robin Williams är kanske den störste som faktiskt visat sig välja att ta livet av sig inom celebriteterna. Åtminstone som vi vet om.

Det goda är ändå att depressionen lyftes fram. Vi har senaste tiden sett en förändring i att prata om depressioner och fr a det faktum att det är en alltför ofta dödlig sjukdom.

Xenis tweet och flera efterföljande från henne fick mig att tänka på hur oerhört illa Freud och flera av hans efterföljare egentligen gjort människor. Depression har setts och ses av många som något som inte är en sjukdom på samma nivå som cancer, malaria eller lunginflammation. Utan beror på människans svaga psyke – eller setts som en svaghet per definition.

Depressioner är oerhört vanliga. Om du pratar med människor i din omgivning så kommer du snart hitta flera som haft både en eller två depressioner. Ibland kommer du möta någon som lever med depression som en del av livet. Men det har ofta varit något som talats tyst om. Något som man hyssjat ner. Vilket gjort att den som lider av depression ofta kan känna att hen hellre skulle lidit av någon sjukdom som innebar att folk förstod mer.

Insikten att man blir sedd som en parasit om man blir sjukskriven för depression delas av många. Liksom känslan av att vara mycket mycket ensam. För skulle du uttrycka ditt deltagande och säga att du tycker synd om någon som säger att hen lider av depression? Skulle du uttrycka förfäran och fråga om det är något du kunde göra på samma sätt som de flesta gör om någon berättar om en cancerdiagnos?

Depressioner är oerhört vanliga. Och dödliga. För även om många av de självmord som noteras ofta också har med missbruk att göra så är det knappast som en del väljer att ignorant försöka påskina: att det är missbruket som skapar depressioner. Eller att det handlar om något annat än sjukdomar oavsett om det är beroende eller psykisk sjukdom.

Synen på sjukdomen skrämmer ofta – och det skapar ett motstånd för den som skulle behöva söka hjälp i tid. För att ha haft en depression eller ha en kronisk depression kan så många gånger ligga en i fatet. Oavsett om du kämpar emot så blir du väldigt lätt din sjukdom. Det är en sån stark identifierare.

Samtidigt söker man gärna förklaringar – och får ibland höra att ”nu får du sluta vara så deppad”. Depression är inte deppighet. Depression är när någon drar undan mattan, du faller ner på mörka stenar, slår dig hårt och inser att du balanserar på en knivsvass kam vid svarta avgrunder och den vittrar sönder. Depression är när luften pressas ur dina lungor, när du inte kan värja dig mot tankarna, mot känslan av att något pressar dig ner mot botten. Det är när du inte orkar gå upp eftersom kroppen helt enkelt säger ifrån, när det inte längre finns något ljus, något hopp, något vackert kvar i världen. Världen svartnar. Allt krackelerar. Livet blir en fiende.

[uppdatering] När jag läser Simon Arons bloggpost där han även tar upp Malik Bendjellouls självmord så tänker jag på att vi som lever med antingen binär sjukdom eller kronisk depression på många sätt alltid lever med döden i hälarna. Ständigt en gnagande insikt att det snart kan vara dags igen. Snart kan det vara över en igen. Snart faller man. Hur ska man orka en gång till.

Depressioner är vanliga. Det är bra att det blir synligt. Och att vi kanske äntligen kan slippa att behöva gömma undan vad vi lider av. Att kunna prata om det. Att kunna söka hjälp utan att bli destinerad att se som ett misslyckat psykfall.

Tidigare i sommar skrev Kristoffer Andersson en fantastisk text som är värd att läsas både som igenkännande för den som har varit eller är deprimerad – och för alla andra. De vackra slutorden bär ändå hopp:

Och när ditt hjärta fastnar bland molnen, kom ihåg att det kommer en dag när ditt huvud blänker bland stjärnorna.

2014-08-12 02.01.47

För i henvete!

Jag fattar inte att folk har så svårt för att språk förändras. Jag skrev om ”hen” tidigare och det har knappast ändrats. Vad är problemet? Kommer du som man känna dig mindre manlig om någon råkar kalla dig hen då du dabbat bort att skriva ditt namn? Kommer du som kvinna uppleva dig förminskad om du omskrivs som ”hen” då någon inte riktigt kommit ihåg att kolla upp om du är man eller kvinna i ett referat?

Att hen nu kommer i SAOL är självklart. Precis som andra ord som börjar användas. För att världen förändras. Även om du inte orkar inse det. Det är fan inte svårare än så här.

För sorry, om du inte tillhör den grupp som faktiskt sliter och lider med att känna sig främmande i den av samhället satta könstillhörigheten, så lär inte ordet förändra dig. Även om man ibland önskar att det gjorde det – till nån sorts högre insikt om att språket aldrig är statiskt, att det aldrig står still.

Men vad är att förvänta sig. I samma fålla som hen finns chokladbollarna som vissa bara måste kalla ett nedsättande epitet. För att det

a) alltid varit så (alltid i meningen hela deras patetiska liv)
b) som ord från början (dvs. innan det användes om slavar, om personer som ansågs ha mindre värde) ska komma från ett portugisiskt ord (att det sedan inte är så skiter hen i).
c) att det ju är i en annan kontext och de som blir kränkta måste skärpa sig. Det handlar ju inte om ”dem”.
d) att det finns viktigare saker att diskutera och därmed kan man låta lite folkhemsrasism gå förbi. Det är lite folkloristiskt utan det man ska satsa på är de stora frågorna (att det är ganska klart att det lilla skapar det stora struntar dessa i).

Språket har förändrats. Vår (förutom de med empatisk blind spot så fort det handlar om att de inte får vara lite käckt folkhemsrasistiska) insikt om att människor faktiskt kränkts har ökat. Våra insikter och erfarenheter är bättre och fr a vågar personer som kränks säga ifrån. Det är helt enkelt bara att bita i den sura chokladbollen. Eller sluta äta såna.

Och med hen samma sak. Plus att det faktiskt är jävligt bekvämt och smart att kunna använda ett ord som inte bestämmer genus när man inte vet eller det faktiskt är ointressant. För det är det oftast.

Läs också Simons bloggpost om hen.