Några saker om Internationella Mansdagen

Idag är det visst ”Internationella mansdagen” (samma dag som Internationella toalettdagen vilket går att göra hur många skämt om som möjligt). Citationstecknen är medvetna eftersom den har utropats utan att få officiell stämpel från FN (det har däremot toalettdagen). Läser man vad den står för blir man lite fundersam. Förutom att den också känns oerhört… testosteroninjicerad på ett åtminstone för mig rätt främmande sätt.

Jag ser faktiskt inte riktigt något värde i att en dag (till) lyfta fram ”manliga förebilder” faktiskt. Jag skrev om det förut runt Farsdag och vidhåller att det ofta känns som om det aldrig är någongång som det faktiskt visar sig att det finns en strukturell obalans mellan könen som den dagen.

Det vore intressant att testa hur lång tid det tar för människor att säga en manlig förebild kontra en kvinnlig förebild – oavsett vilket kön den som svarar har. Jag vågar sätta ganska mycket på att de flesta har mycket enklare att hosta upp manliga förebilder än kvinnliga – eftersom det är så historien sett ut.

Så att ha en mansdag kontrasterar att ha en kvinnodag – och där får man vara rätt blind och inte så lite inbilsk för att inte se att det finns grava ojämlikheter inte minst internationellt mellan mäns möjligheter att leva ett gott, säkert och långt liv och kvinnors möjligheter att göra detsamma. Om man istället menar att de båda dagarna inte går att jämföra bör man nog ta bort ett par av anledningarna till varför mansdagen finns då de klart påskiner att det är synd om män.

Jag kan inte se att män är vare sig förfördelade eller på andra sätt underkastade en sämre utveckling än kvinnor – något som dagen delvis vill försöka påskina. Självklart är det jättebra att lyfta mäns och pojkars hälsa – samtidigt är ett av de stora problemen i medicinen att det just är män som står som default-person i all forskning vilket är problematiskt i sig.

Det här är en konstig inställning också:

Särart? Helt ärligt så fattar jag inte det där. Lika lite som jag förstår de hårdföra ”kvinnor är annat än män” – förvisso delvis biologiskt och säkert många gånger pga av uppfostran och kultur mm: men är det något vi ska fortsätta att underblåsa? Har ”män” en särart som har ett värde? Har kvinnor det? Varför är det viktigt att definiera en grupp utifrån deras kön – fr a om en del av dem inte har någon lust att definieras på det sättet. Och att hävda att ”man” som del av språket (som en allmän beskrivning faktiskt ganska könlös) på något sätt bevisar att män som kollektiv har en särart är… märkligt.

Själv har jag helt enkelt svårt för att fundera över att definiera om personer jag har som förebilder är män eller kvinnor. Jag ser upp till personer som är smartare än andra, har större passion för det de gör än andra och som på något sätt lyckas att ge mig inspiration, kunskap och upplevelse. Inget av det sitter mellan benen på dem.

På spaning i samtiden: Trådignorans

Ett av de mer udda beteenden som är ganska vanligt är detta:

”Jag orkar inte läsa alla inlägg i tråden men jag tycker så här…”

Inte helt sällan är det något som redan skrivits, ibland har personen själv sagt det tidigare, och det har säkerligen disputerats i tråden tidigare. Men det struntar man i – för man utan att skämmas förklarar att man inte orkar läsa allt som diskuterats utan man vill bara säga sin mening. Oftast försvinner personen spårlöst i fortsatta diskussioner.

Ignoransen är inte ens subtil utan uttalad. Respektlösheten uppenbar både mot de som deltar och den som startat tråden. Men jag funderar vad det är för trigger som gör att man kan säga ”jag orkar inte läsa alla inlägg” och ändå tänka att det man säger ska vara något som folk tar in. Funderar man inte på om man faktiskt verkar ganska … korkad?

Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen

I ett av veckans avsnitt av Loamjom – en podcast som fått mig att börja lyssna på poddar på allvar så diskuterade Jonas och Mats om det är så att den generation som styr idag kan kallas Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen. Detta utifrån att de upplevde att form och typografi som visades i det programmet visade sig nu igen. Jag blev på något sätt inkorporerad i diskussionen. Och det talades om mutor med mera.

Eftersom jag inte sett några pengar eller annat än en märklig merchandise från podden så väljer jag att ta upp spörsmålet här.

Nej, jag tror inte att det är programmet som inspirerat till dagens formgivning. Formgivning tenderar att styras av att formgivare ser någon stjärnformgivare göra något och sen gör alla på precis samma sätt. Plus att de flesta formgivare som kunde vara i Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen idag är creative directors, VD-ar eller på andra sätt mest intresserade av att rita streck och fyrkanter. En sak som möjligen kan rädda tesen är att generationen också har ett antal marknadschefer – och det är ganska väl känt att mycket formgivning skapas utifrån deras tyckanden. Men jag är osäker på om parametern ”barnprogram från förr” håller så hög grad av påverkan att det kan förklara dagens kommunikationsformgivning.

Däremot vill jag lanserar jag en annan tes: förklaringen till hur det blivit som det blivit i vad som i mediamun benämns som ”svenska Twitter”* och därmed ”åsiktskorridoren” mm är just influens av Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag har tre indikatorer för detta:

1. Programmet ansåg sig kunna ge klara svar. En hel generation lärde sig att det bara finns ett svar. Eventuella alternativa lösningar, tänka-utanför-boxen eller helt enkelt möjligheten att det inte alltid finns svar var otänkbart. Så är det i det kluster som anses vara Twitter i Sverige.

2. Brasse är ganska enkelspårig. Och visste alltid svaret och var tvungen att berätta det för alla även om han inte gjort sin research eller på annat sätt grundlagt det genom tester etc. Helt enkelt väldigt likt hur människor på Twitter förhåller sig till fakta och sanningar. Extremt styrt av direkta influenser. Brasse, Buzzfeed och klickmonster hänger liksom ihop.

3. Brasses rollfigur är som gjord för Twitter. ”Fel fel fel” (fast några fler gånger eftersom man har 140 tecken på sig). Sedan tillstöter en lång förklaring som ibland består av ett uns pedagogik, en rejäl skopa elitism och ofta kryddat med lite härskartekniker.

Så ja Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-generationen påverkar antagligen mer än vi vill kännas vid.

* Tittar man på Twittercensus inser man att det finns massor med Twitter utanför den media, politik och teknik-klick som oftast ses som just Twitter.

Fars dag och sånt

Fars dag. Jag har fått läsa fantastiskt fina berättelser om mina vänners fäder. De benämns som hjältar, som fantastiska. Glad för er är jag sannerligen. Själv vet jag inte – jag har ju min farsa, vi har kontakt. Men det har inte varit så enkelt alltid. Vi har nog försökt men kanske ändå inte riktigt lyckats nå varandra. Det är alltid en massa parametrar, särskilt i en ganska dysfunktionell situation som vår familj fanns i pga av min mor. Så nä, jag kan inte ge en fantastisk bild av en pappa som alltid fanns där och ställde upp. För så var det ju inte. Men det är rätt ok idag. Jag är själv pappa, lär bedömas och dömas om några år när mina barn blir stora. Jag är nog kanske inte den där närvarande pappan hela tiden jag heller. Jag jobbar precis som min far med min hobby, och drivs mer av lust och nyfikenhet – och inte så lite av att lyckas göra något riktigt bra.

Nåt jag reagerat på är att det inte är på alls samma sätt när det är Mors dag i flödena. Självklart är det folk som skriver om sin mor men inte på samma…högtravande sätt. Det är inte långa texter på Instagram till någon gammal bild, det är inte så många epitet som hjälte och berättelser. Inte i min subjektiva känsla i varje fall. Funderat över det idag rätt mycket. Jag tror inte det är någon medveten sak men helt klart indikation på hur olika vi hittills sett på föräldrarollerna. Och i det här fallet blir det nästan lite konstigt mycket. Det är kanske så att mamman ändå alltid är den som är där. Papparollen är många gånger ändå lite mer med avstånd, lite mer främmande person för barnet. Det handlar ju självklart inte om att man inte ser och förstår vad mamma är värd – men ibland blir det ändå kanske lite för givet taget. (Jag vet inte eftersom jag skulle ha ännu mindre fint att skriva om min mor…)

Det skulle vara lätt att falla in i en feministisk förklaring av strukturer och säkert finns det såna delar i det – men likväl kan det också vara parametrar som både är biologiska, ganska grundläggande psykologiska och socialpsykologiska som gör att det blir så här. Men jag kan tänka att det ändå säkert finns en del mödrar som biter ihop och känner att papporna får väldigt fina texter i det offentliga under den här gemensamma dagen men de upplevt att de inte får samma på Mors dag.

Fel rätt? Det kanske bara är. Men jag tror att det finns pappor som verkligen behöver få höra att de är bra pappor men också mammor som behöver bli kallade hjältar. Gärna varje dag.

Inför det skivade brödet är vi alla lika

”Det är det bästa sedan skivat bröd” är ett uttryck som vi ibland begagnar oss av. Om innovationen ”sälja färdigskivat bröd som inte är formfranska” är en bra sådan eller inte kan kanske vara osagt men idag när jag plockade undan söndagsfrukosten så kom jag ändå att tänka på att det skivade brödet har en del att säga om vårt samhälle idag.

Exempelvis: brödkniv*. Det är inget som man direkt har fler än en numera. När vi för bara några år sedan valde skivat bröd som en option (och orerade om det) till att idag snarare köpa icke-färdigskuret bröd som lyx eftersom det tenderar att vara butiksbakat, bakat på bageri eller tillhöra bröd som har självplock. En total förändring som därmed också indikerar en förändring i vår inställning till både oss själva och samhället. Om vi är på väg in i en individualiserad tjänstevärld så visar det färdigskivade brödet snarare den totala industrialiseringens genomslag i vår vardag.

Tidsbesparingen: vi slipper skiva bröd. Dvs slipper leta upp en skärbräda (vilket därmed förändrat hur vi bygger kök – inbyggd skärbräda är inte default längre) och en brödkniv. Precis som för övrigt i samhället så handlar det om små förändringar som sparar några sekunder vilket i en längre del innebär stor tidsbesparing. Förifyllt, förpaketterat, förbestämt. För att vi ska kunna utnyttja vår tid optimalt.

Resursplaneringen: för bagerierna är färdigskivat smart. För det innebär att man får en bättre möjlighet att planera. För man kan räkna ut hur många limpor som kommer att säljas utifrån en algoritm hur många skivor som konsumeras. När vi skar vårt bröd kunde det på ett helt annat sätt slå fram och tillbaka – eftersom vi skar på olika sätt. Samma sak ser vi i övriga samhället: hur mycket kommer du att använda och avgränsa det i tid så har du en perfekt telekomlösning.

Likriktningen: en skiva bröd är lätt att räkna. De är exakta mått idag. Om jag gillar tunnare skivor limpa eller vill äta en rejält tjock skiva så kan jag inte det (om jag inte köper butiksbakat finbröd). Det innebär att vi vet hur mycket bröd svensken äter. Vi kan definiera en smörgås ner på minsta gramnivå. En påse bröd innehåller en exakt mängd bröd. Big data gömmer sig i en brödpåse.

Brödklyftan: icke-skivat bröd kräver mer kunskap, den kräver en kompetens – både att förstå att skiva det men också i det att det får helt annan perception genom namn som kräver insyn i brödtrender, i traditioner mm. Skivat bröd är för folket, icke-skivat bröd för eliten. Att köpa icke-färdigskivat bröd är ett statement: det bygger på att man visar att man tillhör en del av befolkningen som förstått något som andra inte förstått. Som kan lägga tid på att skiva upp sitt bröd.

Det intressanta med skivat bröd är att det visar så mycket mer när det gäller hur vi förhåller oss till vardagen. Det finns en ständigt pågående diversion mellan det industrialiserade och hantverket. En ständig rörelse mellan det vanliga och normala – folkliga och det udda, annorlunda – elitistiska. Även i bröddisken. Det som sker med brödet – och i förlängningen med många andra varor i vår dagligvaruhandel och som sedan får genomslag i annan konsumtion, och därmed också i andra tjänster och funktioner i samhället. Vi står hela tiden i ett spänningsfält mellan det industrialiserade, strukturerade och renodlade – som få egentligen verkar tycka är eftersträvansvärt och det ursprungliga hantverksmässiga icke-precisa som många söker åtminstone i en teoretisk nivå.

Det kanske handlar om två olika scenarion:

1. Vi är helt i händerna på en situation där det förbestämda och förädlade är helt genomsyrat samhället. Vi upplever att vi har många val men i grunden styrs vi än mer in i avgränsade möjligheter att välja. Det finns fler sorter men färre variationer av själva varan, det finns större möjlighet att göra saker själv men det bygger på en strömlinjeformad och inkapslad informationsnivå.

2. Det maskinellt färdigskivade brödet kommer att efter hand utmanas så hårt av individualiseringen att det kommer att återgå till en situation där det är en option och där individen tar makten – inte bara över tjockleken på limpskivor utan också över sina val.

Helt klart tankar att knåda vidare.

 

* Ett trick jag lärde mig av min vän som är kock är att använda brödkniv när man skär tomat. Dels för att det gör det lättare – framförallt om man inte har en så skarp vanlig kniv, dels för att tomatens skal har en kemisk sammansättning som i kontakten med vad jag förstod kolstål snabbt slöar ner kniven.