En fars dag

Inser att jag sitter och grunnar ganska mycket på dagen. Det är fars dag. Ser många uppdateringar som handlar om mina vänners pappor. Ser dagen som vanligt politiseras. Läser också texter om de som inte gör några uppdateringar. En text om fäderna som inte klarade av det. En avslappnad text som avslutas med ett skönt citat som skulle kunna vara ur Couplands bok:

Sonen tar också det hela mycket lugnare än jag. Han säger “Tänk inte för mycket på sånt där, det är väldigt få personer som tar sig ur sin familj oskadda”.

Jag gör ingen uppdatering. Inte som någon symbolik eller för att sätta nån sorts gräns. Inte alls. Utan mer för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag var så arg i så många år. Sviken. Lämnad i ett helvete. Lämnad och samtidigt aldrig riktigt välkommen. Min upplevelse.

Jag har slutat vara arg. Jag är inte ens likgiltig utan mer fundersam. För samtidigt själv insett sen många år att det inte var så enkelt. Kanske handlade det i slutänden om att överleva. Att behöva offra något för att ta sig ur en fullkomligt galen situation. Sen. Insett sen många år att det inte är så jävla enkelt att vara far. Det är en konstig roll. Det är en roll som aldrig kommer gratis. Varje dag får man delvis kämpa sig till den. Handlar inte om naturlighet, det kanske handlar om kultur, det kanske handlar om norm.

Eller bara att jag inte riktigt vet hur man ska vara. Aldrig tänkt på att skaffa mig förebilder. Inte riktigt kunnat hitta några. Så jag sitter också och grunnar på mig själv. Jag är inte någon fantastisk far. Jag är på många sätt en sån där som man läser om i uppgörelseböcker: ”inte närvarande”, ”jobbade alltid”. Jag tror inte att mina barn kommer att ringa mig det första de gör på fars dag. Snarare ”just ja, man kanske borde ringa farsan också”. Det är som det är och knappast något att göra åt. Jag gjorde mitt val. Det var kanske på många sätt ett sätt att överleva det också. Det handlar om att varje dag bli mindre trasig och hela tiden söka att hitta alla små bitar som gör att pusslet blir lite mer färdigt. För om ens barndom på många sätt innebar att pusselbitarna slängdes runt och all världens väg tar det lite längre tid. Ett liv typ.

Det börjar skönjas. Så jag landar i att jag har en far, jag är en far. Det är inget nån behöver tacka för. Det är kanske inte ens så mycket att tacka för. Det bara är.

(Vill man höra samtal mellan mig och min dotter så kan man prenumerera på podcasten. )

Deepavali

Minnas de som inte orkade. De som lämnade oss kvar.

En armé som tunnas ur. Åren som går. Åren som försvinner in i mängden.

Den eviga kampen mot demonerna.

Deepavali. Alla helgona.

Och jag landar ännu ett år. Överlevd. År för år. Övertid.

Andas stilla. Andas inåt. Den brända jorden. Den svarta himlen ovanför.

Ser bakåt. Varje ruin där slag efter slag stått. Mina spår och där spår bredvid.

Behöver ingen gud. Behöver bara någon som vågar gå bredvid.

(Musik till det)

Det här med att argumentera mot generaliseringar

För många år sen var jag kristen. Jag gick i kyrkan och jag blev sen präst. Efter en session in i framgångsteologin skulle jag nog vilja påstå att jag sen höll mig till den mycket liberala skaran av kristna, min bibeltolkning var långtifrån fundamentalistisk eller konservativ. Jag svor då och då, jag drack och rökte, jag hade faktiskt sex till och från.

Tid efter annan var det någon annan kristen gruppering som uttalade sig i olika frågor. Abort har alltid varit ett givet ämne för debatt där många konservativa kristna skadar människor genom sin hårdföra hållning. Inställningen till homosexuella är en annan fråga som ofta kom upp. Inom Svenska kyrkan fanns den högljudda kvinnoprästfrågan som skar genom delar av kyrkan som en laserstråle.

Självklart var det ofta som jag fick stå till svars för vad andra kristna gjorde. Ofta även vad andra kristna gjort genom historien. Alla kristna var si och alla var så. Tröttsamt många gånger men det jag insåg var att visst – det är fel att generalisera men nånstans var det ändå på mitt ansvar att inför personer som hade svårt att skilja på saker och ting faktiskt ta avstånd, förklara, inte försvara utan faktiskt bara påpeka att ”nej, enligt mitt förmenande har de fel, de tolkar bibeln åt helvete och min Gud är inte samma Gud som de pratar om.”

Jag kunde iofs sagt ”nej, du borde inte generalisera. Det är bara en liten del av de kristna som tror som hen/dem” eller ”det är lite stökigt men Herrens hage är stor och alla sorter får plats i den” eller ”det viktiga är kyrkans närvaro och den kan ske med många röster”.

Jag tror helt enkelt att man som individ inom en grupp alltid får lov att ta på sig ett ansvar att ta avstånd mot det som människor reagerar mot, även om det sker med breda generaliseringar. Att argumentera mot någon som reagerar mot något som är felaktigt med ”det är fel att generalisera” är faktiskt riktigt dumt. Det gäller oavsett om det handlar om vita män, skepsis till flyktingar eller fotbollssupportrar och huliganism. 

Den farliga mixen: nationalism och sekterism

Uppdatering 150929: Som av en händelse (faktiskt) inleder Helene Lööw en artikelserie just om konspirationssekter online på DN.

För en del kanske det är nytt att jag läst ganska mycket beteendevetenskap. Framförallt har jag läst mycket religionsbeteendevetenskap. Det bygger mycket på att förstå hur människor faktiskt beter sig och är i samband med att man har en tro, hur tro påverkar våra andra beteenden.

Bland annat läser man en del om sekterism. Helt enkelt uttryckt i form av när försanthållandena blir viktigare än allt annat. Wikipedia har en mycket bra genomgång av sekterism och sekter där bland annat min gamla professor Owe Wikström finns med som bland annat menar att marginaliserade och ensamma människor erbjuds ett socialt liv genom sekten och att sektens absoluta sanningar ”förklarar” roten till det onda. Vilket kan vara en delvis förklaring för det vi ser komma upp idag när det gäller nationalism och främlingsfientlighet.

Dock tror jag att det inte är en tillräcklig förklaring. Jag tror det finns mer. Inte minst att människor faktiskt anser att Sverige är hotat oavsett vilka siffror som presenteras. Man ser att ”islam tar över” trots att andelen muslimer i Sverige är oerhört liten. Det hävdas att ”den svenska kulturen hotas” samtidigt som det är få som kan definiera någon svensk kultur (som hotas) och som är ursvensk.

Faktumet på att Sverige faktiskt är ett land som byggts på mångkultur är svår att förstå. Vilket många gånger antagligen beror på att vi byggde ett folkhem. Ett samhälle som vara ganska enhetligt, en stat som styrde och som därmed skapade upplevelsen av en svensk form, en svensk enhet. Tittar man på modern historiskt forskning och socialpsykologisk och socioekonomisk forskning är det mest en myt. Men det spelar sällan någon roll i det här fallet.

Det är en stark mytologisering som pågår. En sorts nostalgisk mytologi om förut. Den är stark och den gillas av många. Den är så stark att den nu driver isär familjer. Flera starka artiklar (Hjälp min son är sverigedemokrat och Rasism i vardagsrummet – och läs gärna kommentarerna) har pekat på hur vi idag inte bara inom offentlig debatt har en stark dikotomi utan också i fikarummen och vid middagsbordet eller i vardagsrummet.

Jag har ju haft ett antal diskussioner med människor och det är intressant hur ett antal saker står ut i som typiskt sektaktiga. Det jag ser även om jag önskar att jag slapp är uppkomsten av en folkhemsrasism, byggd på ungefär samma grund som det många gånger positiva folkhemmet byggde på, en sorts modern Nationalism 2.0 där Sverige som land är ett mytiskt tillstånd som hotas av mångkultur (dvs. det man inte känner igen, det som inte är ”svenskt” enligt en ganska vag och bred defintion) snarare än en avgränsad påtaglig kultur.

Roy Wallis minimidefinition kan vara intressant att utgå från för att fundera över hur det ser ut idag när det kommer till personer i och runt SD.

“sects lay a claim to possess unique and privileged access to the truth or salvation and “their committed adherents typically regard all those outside the confines of the collectivity as ‘in error’”

Om vi tar Wallis sju punkter för hur sekter fungerar så är det några som står ut:

  • Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
    • När det gäller SD och den nya folkhemsrasismen och nationalismen är det ju snarast så att medlemskapet byggs av känslan av att det finns fler som ”tycker likadant” och de samlar sig i olika kluster. Man förtjänar ”medlemskapet” genom att uttrycka sig mer och mer extremt. Hang arounds dyker upp, gillar saker och vågar sedan att försöka bli en synlig del genom att själva uttrycka sig mer och mer ”icke-pk”.
  • Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
    • Exklusiviteten kommer ju av känslan av att alla är emot (se nedan). Det finns inte samma stringenta medlemsskap men däremot så är ju varje avsteg från att ogilla flyktingar, se tiggare som ett problem etc. innebär att de personer som hurrat och gillat direkt vänder sig mot dig.
  • Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
    • Det här känns som en av de verkligen intressanta delarna. Är det något som vanligen syns i diskussioner med SD-anstrukna och nynationalister är att de ”vet”. De har en kunskap som vi andra inte har. Oavsett vilka fakta de får mot sig så vet de att det är som de säger att det är. Deras källor är, hur vaga och dåliga de än är, alltid mer trovärdiga och säkra än andras. Deras modus operandi är ofta att, precis som många andra konspirationsteoretiker, om och om igen upprepa samma fakta, samma länk, samma argument oavsett hur många gånger det blivit motsagt, motbevisat, debunkat. För de ”vet” något som vi andra inte vet.
  • Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
    • Det här är också en ganska solklar likhet. De inom Nationalism 2.0 kan inte nog påpeka att ”pk-media”, ”tyckareliten” och ”sjuklövern” inte bara undlåter att berätta sanningen (se förra punkten) utan de är emot sanningen och emot folket. Folket som enligt dessa är en majoritet som tycker precis som SD och nynationalisterna. Om en mätning visar att det inte är så anses den vara fejkad och att sanningen göms, om en mätning visar höga tal så tas den som sanning även om andra ifrågasätter dess värde. De har rätt, omgivningen är fientlig mot dem och det är det som knyter dem samman.
  • Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
    • Det här är väl frågan om det stämmer samtidigt som ganska vaga ”signalement” kan bli starka röster i rörelsen. Julia Ceasar och många andra skribenter har blivit synliga även om ingen vetat vilka de är. Men alla är med, och själva grunden ligger i att varje person som upplever sig ”sett sanningen” därmed blir en ”krigare för saken” – även om den har ett ägg som avatar på Twitter och 14 följare. Du strider för den goda saken. Du syns plötsligt.
  • Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
    • Upplevelsen av att (även om de är anonyma) offra något för ”saken” finns där. Självklart så är det ibland ett de facto-offer då många upplever att andra helt enkelt tar avstånd från deras åsikter. Och en del lägger ner oerhört mycket tid på att diskutera saken under olika alias, med olika sock puppet-konton på olika plattformar. Det är deras uppgift, de har en mission.
  • Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.
    • Det här är ju svårt då det här inte är en avgränsad grupp.

Helt enkelt så finns det oerhört många saker där man ser hur personer som diskuterar det här helt enkelt skulle kunna definieras med hybris, offerkofta och utan verklighetsförankring. För oavsett vilken person inom nynationalismen, svansen runt främlingsfientligheten osv du diskuterar med så sätter de sig gärna på höga hästar, när de får mothugg anser de att varje motargument är försök att censurera dem – och de börjar att styra diskussionen genom att lägga in sidospår och helt andra diskussioner. De är specialister på halmgubbar och på att när vägs ände nås slänga in något direkt eller indirekt hot om att de nog tar makten och då jävlar.

Jag är på riktigt oroad. Oroad över att det här eskalerar. Det blir mer och mer hårdföra fajter. Fler och fler dyker upp och skapar ganska mycket synlighet. Vilken obskyr uppdatering som helst kan genom delningar i rätt kluster plötsligt bli jättestor. Organisationer upplever det som mängder av motstånd och en del personer, som är pragmatiska, ser möjligheten att öka sin synlighet genom att tvätta av, normalisera och lägga fram ungefär samma saker men lite snyggare.

Tyvärr tror jag vi kommer se en ökad dikotomisering och hårdare tag. Jag är rädd att vi kommer se det här tills någon i den här gruppen gör verklighet av hoten. Börjar att döda flyktingar, bränna hem, ta livet av journalister. Jag hoppas att människor vaknar upp då i alla fall. Men hatet är stort, grovt, bisterheten och bitterheten mot att ”de ser inte sanningen” ligger djupt.

En modig kvinna

Jag brukar inte titta på Skavlan. Och den här gången funderade jag på att göra något annat – särskilt när David Lagerkrantz var drygare än dryg. Men när jag såg att Lina skrev om Skavlan på Facebook och att hon skulle vara med så tänkte jag att det måste jag se.

När jag sedan insåg att hon skulle berätta…det som några av oss vetat om i så många år – då blev jag lite varm i hjärtat.

Jag minns när hon berättade att det var dags. Det var på V-Dala, en sen natt efter några öl. Jag minns när hon ringde och bad mig följa med på den där dagen då alla alltid gick ut hemma i Köping, juldagen eller annandagen. Första gången som kvinna fullt ut. Första gången helt som sig själv.

Jag har sett hennes synlighet som rektor. I tidningar i TV. Och tänkt hur fantastiskt livet ändå är. Till slut. När saker faller på plats.

Hon är så modig.