Födelsedags-LAN

 

44 timmar LAN. Sex stycken trettonåringar, fem PC och en PS3. En nybliven trettonåring. Det är vad som hänt i helgen. Antalet liter läsk som gått åt till oss sju personer som varit i vårt hus fixar jag inte ens att räkna ihop och det är gissningsvis närmare fem kilo chips som inmundigats. Fan vet hur många olika spel de hunnit spela, jag har hållit mig undan och bara sett till att de får mat och inte svettas bort i värmen av alla datorerna.

20120520-194245.jpg

LANande är uppenbart en konstform. Vi hade inga tekniska problem, allt fungerade och alla var nöjda men rätt trötta. Kylskåpet och uteplatsen är tomma. Så jag gör en liten checklista för trettonårings-LAN:

  • Sörj för god ventilation. Det är inte bara värmen som blir besvärande efter ett tag.
  • De äter chips och godis. Det där med lunch är inte så viktigt. Se till att utfordra dem med pizza, hamburgare etc så klarar de sig.
  • Se till att tekniken fungerar. De är där för att spela, inte för att dra sladdar.
  • Du får förklara lite för andra föräldrar. Typ ”nej, de sover inte speciellt mycket och det är lite själva grejen med det hela”.
  • Skicka lättväckta, TV-gillande familjemedlemmar i exil. Ställ ut kattmaten på altanen (de vågar sig inte in).
  • Fixa ett schysst eget krypin någonstans och stäng dörren. Du hör om du det är kris.
  • Sätt tidig hämtningstid. Den kommer i alla fall att skjutas ett par timmar framåt.
  • Städa tillsammans med tonåringen.

 

20120520-194305.jpg

Skämt åsido. För mig är det kul. Det är bra grabbar och datorspelande är extremt mycket bättre än vad andra saker de kan tänkas hitta på en helg i den här åldern. De hjälper varandra, spelen går ut på att lösa problem (visserligen oftast med vapen och annat men fortfarande) och samarbete. Fascinerande att lyssna på dem när de spelar League of Legends tillsammans. Och då var de plötsligt många fler kompisar eftersom de som inte var på LANet satt och spelade med dem och pratade via Skype.

20120520-194320.jpg

För mig blev det väldigt klart att vi föräldrar måste se till att skapa möjligheter för unga när i lördags kom en flash om en gängskjutning typ ett par rätt långa stenkast härifrån. Det här är något som sker på deras premisser, deras intressen. Att jag ställer upp en helg och brassar käk, dricker Dr Pepper istället för öl och skiter i att titta på TV är en billig kostnad. Maten, inköp av teknik, elen: det är en billig investering. Borlänge liksom. Och nej, det är inte på grund av några datorspel det sker.

Ps. Det var inte den billigaste helgen i mannaminne så om man vill bidra kan man ju Flattra ;) Ds.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Tretton år

20120519-095230.jpg

För tretton år sedan kom han så. Sonen, ättelägget. Jag hade aldrig riktigt kunnat se mig själv som pappa. Min bakgrund, min rastlöshet och mitt jobbknarkande kändes inte som något som var bra att ens försöka kombinera med faderskap.

Men när han sedan kom insåg jag att han ägde mitt hjärta. Fullständigt. (Och några år senare kom hans lillasyster och fullbordade det).

Nu tretton år. Nästa steg i livet. Det skrovlar i rösten, intressena förändras, psyket ändras till att kunna bli vuxet, kroppen förändras.

Jag är sjukt stolt över mina barn. Jag är stolt över att faktiskt lyckats ganska bra med att vara pappa: kanske inte den där normala modellen som man förväntar sig utan en lite mer kustomiserad.

Grattis Villiam Strandh aka @smackogamer

Bloggar etiketter: , ,

Att radera eller inte radera. Vad tycker du?

Så har jag fått mitt första mail som gissningsvis kommer av Du är googlad-lärdomar som folk dragit. Det är en förfrågan om att ta bort en passus i en fem år gammal postning där jag tycker att en person är rätt puckad utifrån det som den skrivit i en publicerad krönika.

Nej, det är ingen postning jag är stolt över. Jag har förhoppningsvis förändrat min syn på hur jag skriver om andra människor. Och personen menar att det inte är en krönika han/hon inte är speciellt stolt över längre – menar sig också ha mognat. Argumentet är att personen blir nedslagen över att min postning syns när personen googlar sitt namn, vet inte om han/hon skäms för sin egen krönika och önskar att den försvann, och personen menar att han/hon skulle ta bort en sån postning själv för att vara schysst. Det är en sån liten sak.

Men för mig är det ingen enkel sak att göra. Jag har bloggat sen 2001 och det är ytterst få saker jag valt att radera eller ändra (och har jag ändrat har jag berättat det i samma postning).

Dock kan jag inte bestämma mig för vad jag ska göra:

  • Jag ogillar att ändra i det som skrivits tidigare. Dels eftersom det innebär att jag förvanskar historien, dels för att det innebär att min trovärdighet som bloggare naggas i kanten. Jag är en historieskrivare precis som alla andra som skapar innehåll online.
  • Var går gränsen? Det här kan tyckas som en liten sak men det är ett sluttande plan man kliver på. Vem kommer maila och säga ”men du hjälpte ju X genom att ta bort – kan du inte ta bort det du skrev om mig/oss/partiet/händelsen?”
  • Om jag gör det – vad hindrar andra att börja ta bort saker som publicerats; och därmed förändra historien?
  • Man får ibland leva med att man inte är konsistent. Jag har mängder av bloggpostningar som jag inte är speciellt stolt över och som syns i olika sökningar. Men bättre att dra lärdomar av dem än att bara ta bort dem.
  • Om det var skrivet i en tryckt publikation: vad skulle man göra då? Samla in och elda upp?

Att jobba med reputation management handlar lika mycket om att skapa innehåll för att på så sätt äga sina sökningar som att försöka få bort misshagliga sökträffar. Självklart är det alltid knepigt eftersom det ibland är ganska starka sidor som man har att fightas mot. Men när det gäller det egna namnet handlar det om att skapa konton och innehåll på flera ställen, att distribuera sitt namn genom att finnas med och vara aktiv på såväl Twitter, Facebook, egen blogg, Youtube, Instagram mm. På så sätt kan man alltid putta ner även starka postningar en bit ner. Bygg upp en bild av dig själv som visar en annan bild än den som visats hittills.

Men samtidigt: jag förstår personen som upplever postningen som besvärande. Jag önskar jag bara kunde ta bort allt, glömma det och gå vidare. Så vad ska jag göra?

  • Jag kan ta bort hela postningen. Det innebär att ganska mycket annat försvinner också.
  • Jag kan ta bort just den passusen där personen förekommer. För mig är det nästan mer censur än att radera hela postningen.
  • Jag kan ändra i posten, exempelvis ta bort efternamnet. Efter ett tag kommer det att slå igenom i Google men eftersom det hela också hänger ihop med en länk till krönikan kommer det fortfarande vara ett problem.
  • Jag kan sätta en no follow no index på just den postningen. Då kommer Google i framtiden inte att indexera just den postningen vilket efterhand kommer att göra att sökordet försvinner.
  • Jag kan låta bli att göra något med hänvisning till min ganska starka känsla över att det är fel att förändra saker utifrån historien.

Vad tycker ni jag ska göra? Please, kommentera!

Bloggar etiketter: , , , ,

LAN för fan

Sonen fyller tretton i helgen. Det är stort. Fylla tonår. Kalaset blir i dagarna tre. Ett LAN.  Med fem andra killar i samma ålder. Och fyra ytterligare stationära datorer och en PS3. Min idé tror jag delvis. Kvinnorna väljer att gå i exil nere på ön. Jag ska sköta matdetaljen och försöka få dem att gå ut och ta lite luft åtminstone en gång per dygn.

Inköp är gjorda/ska göras: hamburgare, 8 portars switch, chips, läsk (bland annat Dr Pepper), frukostmat. Vardagsrummet ska byggas om till LAN-högkvarter och sovdetaljen ska lösas (vilket de brukar göra själva).

Ganska många föräldrar ojar sig gärna över att deras söner sitter och spelar spel. Det har gått så långt att det i det här gänget beslutats om nån sorts tidsavgränsning. Jag blir mest irriterad på det. Spela dataspel är som vilken annan hobby som helst, det är idag en sport och det är knappast förslöande intellektuellt. Ändå är det alltid datorspelande som ska ses som dåligt. Jag hade lust att fråga om de ansåg det bättre att de hänger nere på stan på kvällarna men insåg att jag redan ses som rätt udda i sällskapet.

Det som sker när de spelar tillsammans är att de hjälper varandra, diskuterar problemlösningar, löser problemen, lär sig samarbeta (när de spelar mmorpgs), skaffar sig ett rejält ordförråd av engelska, lär sig följa en story, fokuserar på en uppgift mm mm.  Om de inte sitter i samma rum använder de Skype. De umgås genom att pyssla med sitt intresse, precis som i vilken syförening som helst. Det sociala är upphängt runt ett intresse. Vad är skillnaden mot schackklubben?

Jag gissar att samma föräldrar som ojar sig över datorspelande knappast skulle oja sig över om barnet spelade fotboll lika mycket, eller spenderade mängder av tid med att meka med bilar. För det är ok. Trots att det knappast är speciellt nyttigare (fotboll är rätt farligt om man ser till skador) och lika mycket i bästa fall att lära sig samarbeta och lösa problem. Självklart handlar det om att som vuxen se till att man rör på sig: själv har jag och sonen börjat att träna på gym tillsammans – en winwin då jag tvingas att börja träna också.

Jag gillar att de spelar. Jag gillar det faktum att datorspelande har samma plats i deras liv som musiklyssnande och videotittande hade i vår ungdom. För det här är bättre, mer aktivt, mer att skapa förutsättningar för att klara sig i framtiden: i relationer, i jobb och i världen.

Så jag kommer stolt ta emot killarna imorgon, se till att nätverket kommer igång och brassa käk, diska och sen hålla mig undan. Stolt tonårsfarsa med världens smartaste barn.

Bloggar etiketter: , ,

Korkad användning av term ger hårdragna tolkningar

Ja det är ett korkat sätt att uttrycka det på och det som saknas är att analysera och tänka in konsekvensen att dra av det hela. Men jag tycker att det är väldigt mycket ryggmärgsreaktioner och väldigt hårddragna tolkningar av Reinfeldts uttalande om att ”etniska svenskar i mitten av livet” har låg arbetslöshet. Det är ju faktiskt så. Det som man önskar är att regeringen faktiskt tar konsekvensen av detta och funderar hur det ska ändras. Det stora problemet är inte nödvändigtvis att använda termen (förutom att såklart lyckas Jimmie Åkesson tolka det minst lika snett) utan hur man ser på faktumet att det faktiskt är just så: unga, invandrare och äldre tenderar att ha markant högre arbetslöshet än vita medelålders (män). Om man sedan väljer att skala ner dessa siffror så är det snarare så att arbetslösheten visar klyftorna i andra delar av Sverige och att integrationen helt klart inte är så bra som den borde vara.
Jag har faktiskt grymt svårt att se det @federley ser: att uttalandet på något sätt handlar om att Reinfeldt menar att Sverige tillhör etniska svenskar och spelar i SD i händerna. Det saknas en konsekvensbeskrivning och det är mer problematiskt att Reinfeldt menar att utanförskapet har minskat trots att det inte har det. Problemet är att arbetslinjen inte riktigt fungerat oavsett vad han försöker påskina. Varför inte bara pudla och erkänna att det var ett kasst uttalande? Problemet med Reinfeldt är hans nästintill hubotliknande vägran att våga öppna upp och erkänna att man inte lyckats nå allt. Trovärdighet byggs i mänsklighet och kylan som finns i svenska regeringen kommer att bli deras fall oavsett vad de hittar på.

 

Bloggar etiketter: ,

Diablo 3 och nördigheten

Diablo III

Jag är fascinerad av det sociala, och av riter som skapar gemenskap. Liksom fascinerad av engagemang och vad det kan leda till: och av nördighet. Jag gillar att människor lever ut sin nördighet. Så inatt gjorde jag och sonen det: vi åkte ner och köade oss till nya Diablo III. Gamestop hade öppet inatt nere på Kupolen och vi åkte dit.

Untitled

Ok. Det var inte galen kö som i London eller Stockholm, inga cosplay eller nåt sånt. Men en mängd unga killar och några få tjejer som trotsade snålblåsten utanför Kupolen för att få tag på spelet som väntats på i tolv år.

@smackogamer by Deeped Strandh, on Flickr">...

@smackogamer fick så äntligen spelet. Förtida födelsedagspresent på trettonårsdagen. Jag har fostrat en (eller nog snarare två) nördar. Jag älskar det: att faktiskt våga leva ut sin passion.

Untitled

Det lär komma recensioner (och nytt utseende a la Diablo III) på Smackogamer.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Om att kritisera och mobba – var går gränsen?

Jag tillhör de som knappast kan kallas ömhudade när det gäller att diskutera saker. Jag är van att hantera troll till både höger och vänster och har förr inte duckat att ge smällar när jag ansett att det varit vettigt (och ibland också när jag borde varit tyst). Samtidigt måste man inse att saker förändras: utvecklingen av nätet är gigantiskt snabbt och ingen av oss kunde riktigt förstått hur stort det kunde bli. Och vi har nog inte ens sett början på det.

Din Googlesökning, din image på Twitter, din vänlista på Facebook har ett värde på ett helt annat sätt än förut. Att få en tråd på Flashback kan möjligen ses som ett bevis på att man har genomslag men samtidigt också skapa oreda i sökresultat – något som Nikke Lindqvist nu intresserat följer när det gäller sig själv. Självklart handlar det inte om att skapa ett ”snälla medier” men att ändå skilja på sak och person. Det finns ett uns av osundhet i att det är personen som ska kritiseras – inte sakfrågor.

Själv blev jag trött här för leden på att så ofta få utstå meningslös kritik mot min person. Från anonyma konton. Jag skiter väl egentligen om någon kallar mig bög men att sedan andra väljer att konstant med ”satir” helt utan någon som helst anledning kalla mig namn och lägga saker i ”munnen” på mig blir rätt tröttsamt i längden. Att på min bekostnad vinna kredd i kretsar som lapar i sig skit om andra och roat gärna retweetar saker som är rena dissar. Vars självbild går ut på att de är så jävla häftiga och coola att deras bygge bara går ut på att elakt personkritisera andra.
Jag funderar helt enkelt när satir faktiskt går över till skolgårdsmobbing. När ”gonzojournalistik” blir förföljelse. Jag har inget bra svar men jag tycker inte att hån är speciellt kul, oavsett om den som hånas är ”offentlig person” eller inte. Det är också intressant att fundera över vem som är offentlig person i en tid där det personliga blir publikt på ett helt nytt sätt och det offentliga samtidigt är personligt: personifieringen och reputation management i sin prydno.

Det jag blir lite fundersam över är också vår generella tystnad. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Om vi vill ha en utveckling av sociala medier där varje person känner att den kan vara en del av det demokratiska samtalet så är frågan var vi drar gränserna för vem som är så pass offentlig att man ska tåla hånfulla tillmälen?

Bloggar etiketter: , , ,

Harry Potter Experience och en loppis

IMG_3438

Lördagar är märkliga dagar. Särskilt när man är en familj. Det händer egentligen inte mycket. Det lilla livet liksom pågår ständigt men skillnaderna är ganska små. Det tar tid att vänja sig, kanske gör man det aldrig. Men ibland blir den annorlunda. I det lilla livet. Som den här.

IMG_3423

Den här lördagen innebar första gången som dotter och hennes mor skulle stå på loppis. Förra helgen spenderades med att rensa fram allt som skulle säljas. Nu var det dags att stå på Matjes Emils Gård och sälja eländet. Det gjorde de ganska bra ändå. Trots att det var kallt som fasen.

IMG_3424

Så var det Harry Potter Experience i Prostgården. Sedan 2000 har Västerås stift valt att skapa mötesplats för unga runt Harry Potter-historien, en historia som har massor av teologi i sig. Det hela startades (som allt annat) av Len Howard och sedan 3-4 år har det varit ute på turné bland annat i Borlänge (skrev om det här tidigare).

IMG_3445

Tillsammans med Riddarskolan som samma Len också initierat (precis som rollspelskonfirmander och en massa andra saker) så är det fascinerande många som väljer att möta kyrkan och kyrkans budskap. Som Len viskade till mig ”var nånstans annars möter det här företaget* 1500 personer i den här kreativa andan?”. Amen på det liksom.

IMG_3469

Självklart spelar Len professor Dumbledore och på HP Experience kan barn och unga möta alla karaktärerna, testa på att göra trolldryck, sy sin egen mantel, lära sig trolla, köpa köttätande växter, gå en lektion i drakologi, lära sig om försvar mot svartkonster, hur man bäst jagar bort dementorer (med hjälp av Mentos/Coca Cola-tricket och skriva sina drömmar i små glaskärl.

IMG_3462

En annan sak som noterades av Len och Pontus är att HP Experience har något för alla. Det är spännande och genom att man också kan testa på quidditch blir det möjligt för grabbar med mycket spring i benen att få utlopp för det. Att man sällan ser så många fäder som är engagerade i pyssel på såna här saker är riktigt häftigt.

IMG_3448

För mig är det alltid speciellt att komma dit. Senaste dagarna har jag räknat efter och insett att det är över tio år sedan jag hade min sista gudstjänst som präst. Men att möta mina gamla vänner sen så många år känns som om det var i förrgår jag slutade. Och ärligt talat så är det alltid en dubbel känsla i hjärtat: saknaden och sorgen finns alltid där men också stoltheten att varit med på den tiden så många av de här sakerna skapades.

Så en helt ok lördag.

*”företaget” är Lens omisskännliga omskrivning av Svenska kyrkan

Bloggar etiketter: , , , ,

Det runda bordets möjligheter

IMG_3421Idag släpptes Twittercensus, folkräkningen av svenskar på Twitter, ett fantastiskt jobb av @hampusbrynolf. Diskussionen har alltid varit hur mycket elit det finns på Twitter, hur kan sociala medier bli mer demokratiskt. En del av undersökningen visar att idag är det mindre ”elit” och mer medelsvensson som börjar att twittra.

Idén om sociala medier som ett demokratiskt verktyg är levande; internet har inte bara i den arabiska våren visat att de kan skapa nya möjligheter utan lika mycket visar mindre, närmare händelser: som Klamydiabrevet och andra, att sociala medier faktiskt demokratiserat en del av medievärlden. En disruption om man vill av en gammal form av hierarkier.

Ett digitalt runt bord.

Själv var jag inte på presentationen av Twittercensus och jag följde det en stund via #twittercensus. Jag kommer säkert skriva något om den på DigitalPR senare men inte idag.

För jag var i kyrkan. På riddardubbning. Min dotter dubbades till riddare av min gamle vän, vapendragare och älskade ”farbror” Len Howard (räknade ut att vi känt varandra i minst 25 år).

IMG_3414

Det hela handlar om att skapa en etikundervisning för mellanstadiet, en idé som Svenska kyrkan i Västerås Stift arbetat runt i många år nu. Att genom rollspel, möjligheten att pyssla – sy kläder, göra sköldar och med en spegel av riddarhistorien lära sig vänskapens, frihetens och sanningens vikt. Saker som är så viktiga då som nu. Som så många gånger förr var Len där. Som Kung Arthur, med svärd och allt.

IMG_3402

Det runda bordet. Att ingen är mer än någon annan. En möjlighet att samtala och inte bestämma. Det viktigaste i historien om kung Arthur och riddarna runt runda bordet. Det handlar inte om rollen utan om att skapa möjligheter till delaktighet och vilja till att lyssna på varandra. Det som man önskar att sociala medier får fortsätta ändå vara i olika delar; i kluster där inte ditt kändisskap styr utan vad du faktiskt säger och värdet av det för den som lyssnar, och hur du lyssnar för att göra människor delaktiga i den stora konversationen.

IMG_3406

Bloggar etiketter: , , , ,