Jag råkade visst vinna ett pris på Yaba. Årets mesta twittrare. Should have seen that coming :). Och jo – över 30000 tweets har det blivit genom åren. Nån (@hyttfors ?) räknade ut att det är en tweet per halvtimme sen Twitter skapades. Så illa det verkar. Grejen är att jag låtit automatfeeda en del, varit rätt duktig på att retweeta – och självklart: det är ett perfekt verktyg för mig som gillar att prata men hatar att chatta.

Grattis till de “riktiga” vinnarna: Björn Alberts, Jocke Jardenberg, Johan Ronnestam och InUseful.

Själv ska jag sätta upp mitt diplom på väggen:

Jag har äntligen fått tummen ur och ska göra mig av med mina trummor. Tidsbrist innebär att jag i princip slänger iväg dem – för några år sedan värderade en person dem till närmare 30 lök…

Det jag lärt mig är att trummisar är nördar. Riktiga nördar. Vi sociala medie-nördar är normala människor jämförelsevis…

Så nu har jag gjort min research och insett att mina cymbaler säljer jag tokigt billigt. Trummorna är väl ok.

Roligt var personen som åkte hit ikväll för att kolla grejerna och visade sig vara präst i Säterbygdens församling. Onekligen surrealistiskt.

Självklart sliter det i hjärtat. När jag bar ner bastrumman slog det mig hur själva muskelminnet finns kvar när det gäller att bära trummorna. Så mycket bärande ut och in i bilar, in i lokaler, rodda upp det och sedan reverserat igen… Jag menar – HS och jag blev i princip ihop i samband med en sån konsert…

Men nu är det över. Visserligen har jag inte spelat på dem på länge men det känns ändå som om något går förlorat.

Skrev ju en liten grej om trummisar – och sociala medienördar förut.

På udda vägar så visar det sig att Mattias Boström som twittrar på @piratforlaget och som är en del av mitt sociala medienätverk kommer från Kolsva. Kolsva, samhället utanför Köping. Köping som jag spenderade min barndom och ungdom i. Det visar sig exempelvis att vi båda känner Per Kraft.

Mattias har skrivit en lång text om just minnen och hur populärkultur blir en sorts markörer för alla andra minnen – och refererar exempelvis till en tidig Europe-konsert i Folkets Park i Köping. En konsert jag själv inte kan minnas jag var på men en historia som triggar igång att minnas andra konserter, galna händelser och hur man själv var på den tiden. Från barn i Missionsförbundet, till medlem i en Livets Ord-knuten grupp till svartrockare och US-are till att förändras sakta till blivande präst. Sen flyttade jag…

Det är lätt att glömma: att varje människa är en historia. Det är väl det som Lasse Holmquist var så bra att visa i det klassiska ”Här är ditt liv” och som idag inte längre lyckas eftersom allt är medietränat och tillrättalagt. Och samtidigt sker det igen – men idag på bloggar, på Facebook och andra sociala medier – att vi berättar mer om vilka vi faktiskt är. Nonsens? Knappast – det är bitar av livet som vi idag kan se och lära känna och förhålla oss till. Biografierna skrivs i realtid snarare än samlas ihop mot slutet av livet.

För mig är Köping ett avslutat kapitel men precis som Mattias skriver så är det en av de kontexter som format mig som människa. När jag föreläser om skillnaden mellan analoga värderingar och digitala värderingar så är det enkelt att i bakhuvudet reflektera över hur man som tonåring var tvungen att forma om sig för att passa in i småstaden. Det fanns ett avgränsat antal personer att umgås med – vilket innebar att man fick slipa bort sånt som var en själv och försöka att leta efter minsta gemensamma nämnare. Idag behöver man inte det om man inte vill: idag finns hela världen tillgänglig och man kan leta efter sina gelikar och nätverka utifrån den man faktiskt är.

I posten (ni vet sånt där som då och då kommer i form av bokstäver, i förekommande fall även med bilder på, tryckt på papper och i något som kallas kuvert och landar i en sak som kallas brevlåda utburet av någon person i en elbil) fick jag idag ett brev från Dalarnas Tidningars familjeredaktion. En förfrågan om jag ville att de skrev om mig. Även om jag känner mig en smula död efter för lite sömn och väl mycket stress på grund av för många åtaganden så insåg jag att det inte var min dödsruna som de bad mig skriva utan om jag ville finnas med i tidningen då jag ju fyller 40 år om inte alltför lång tid. Till på köpet får man en TRISSLOTT (jepp, det var utskrivet med versaler) för besväret. Det och att det är kostnadsfritt! Fantastiskt fint av dem.

Det roliga blir att fylla i de sex tomma fält där man ber att man själv köra sin hisspitch eller barpresentationen:

Skriv lite om dig själv, vad du arbetat med. Eventuella fritidsintressen, föreningsverksamhet etc.

Jag får sitta på händerna för att inte skriva något riktigt galet.

Med i brevet var också ett papper om annonsbeställning eftersom många, enligt säljtexten, gärna vill tacka för uppvaktningen. Smart sälj. Först får man skriva om sig själv och få komma i tidningen – sen tror alla självklart att människor kommer att läsa någon liten radannons under Uppvaktningar. 150-200 kr tar de för det. Fattar inte hur tidningar kan gå back med sånt här smart sälj. Man kan välja mellan ett antal förberedda texter:

Mitt hjärtliga tack för all trevlig uppvaktning på min ______-årsdag. Undertecknad.

Med andra ord: tack för alla meningslösa presenter ni tror att man vill ha som fyrtioåring och de pinsamma sånger ni skrivit till festen.

Min födelsedag blev ett oförglömligt minne. Tack för uppvaktningen. Undertecknad.

Frun var försvunnen med halva bohaget när jag vaknade upp dagen efter. Chefen ringde och förklarade att jag nu inte var välkommen eftersom jag blivit för gammal för mitt jobb och hunden kräktes på de nya mockaskorna.

All uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligt men bestämt. Undertecknad.

Helt enkelt: den jävel som påminner mig om att jag fyller 40 kommer jag att skjuta med hagelbössan. Jag är deprimerad nog ändå utan att en hoper släktingar ska komma och äta mig ur huset.
Den mest deprimerade är nog ändå:

På min födelsedag är jag bortrest, undanber mig därför all uppvaktning. Undertecknad.

Enda anledningen till att resa bort på en sån dag är att man a) inte har några vänner b) har en släkt full av idioter c) tänker åka med färjan till Åland för att supa bort sin ålderskris.

Själv åker jag till London.

Så – tur att man får skriva själv. En möjlighet är exempelvis:

Jesus prövades under 40 dagar och 40 nätter. Själv har jag prövats under 40 år. Det finns därmed ingen anledning att skåla för det. Möjligen ge sig själv 40 rapp med rottingen för att betänka arvssynden. Guds frid. Undertecknad.

Eller kanske:

Jag blir 40. Frun har lämnat mig, huset har brunnit ner, mina barn hatar mig och arvet från farmor spelade jag bort på canasta. Ber att få tacka för den vita lilja min arbetsplats förärade mig. Den kommer leva länge då den var av plast från Dollar Store. Undertecknad.

Nej, jag har ingen åldersnoja alls. Jag är bara sån här.

Roande var också att dessa två papper är tryckta på rätt tjockt papper (120 gr) i A4-format. Svarskuvertet är ett litet A6-kuvert. Ryktet om att Familjeredaktionen är sista avstjälpningen innan arkivet verkar inte helt taget ur luften.

Jag tog en paus och började rensa lite i en låda. Hittade ett gäng disketter och visade det för dottern som log och sen förklarade “men vad använder man den till?”. Bara att inse att det vi en gång tog som självklart inte längre är ens med i kidsens symbolvärld. Onekligen dags att byta ikon för “Spara” i applikationer och program…

Sonens mobiltelefon har totalt lagt av. Diskussionen om en ny börjar. Som jag tidigare berättat har jag närt en nörd vid min barm och nu ska det vara touch-skärm. När jag råkade nämna Tatoo blev han eld och lågor eftersom han lyckats att snappa upp att Android är något häftigt. Fast helst önskar han att Apple skulle släppa en ny version av Iphone eftersom han känner sin far och därmed kunde ta över den “gamla” Iphonen. Samtidigt skulle vi verkligen behöva uppgradera både Solstickans och Terrorprinsessans mobiler.

Det intressanta är att flera personer reagerat runt att de har mobiltelefoner. Vad tycker ni?

En tisdag har gått. Status på sjukfronten är att liket lever. Men det är inte mycket mer. Själv har jag fungerat som logistikcentral och kört barn till skidbacken och fixat medicin och hämtat barn och kört barn till kompisar för övernattning. Åkte själv ut en sväng i backen i eftermiddag. Vackert väder, mängder med ovana skidåkare och uppkörda backar. Men jag fick luft och syre och sol på näsan. Tog med mig stackars TP som inte kan åka skidor på grund av sin vurpa i januari och köpte pizza. Vi myste lite på kvällen innan hon pep iväg och pysslade med sitt. Vid elva hittade jag henne sovande ovanpå sängen inne i storebrors tomma rum.

När jag satte mig att jobba vid en dator – eftersom jag just i den här fasen av mitt plannerprojekt mest läser och ritar i en anteckningsbok – hade jag fått en inbjudan via Facebook till min systers prästvigning.
Äntligen är hon klar! Men självklart finns det en sorg att jag inte kommer vara hennes personliga assistent. Jag minns hur det tyngsta var att berätta för henne när jag väl bestämt mig för att avsäga mig ämbetet.
Alla minnen dök upp från min egen (och HS) vigning. Ekot av allt det brinnande engagemang, känslan av hur tro skulle kunna bära även i en frustrerat seg kyrka och att jag kanske kunde göra skillnad.
Insikten om att universum aldrig kommer vara så tomt som den 13e juni slog hårt. Men jag vet vad hon ska få som present. Något som var viktigt för mig.
Men ja – idag sörjer jag faktiskt allt som hänt och som gör att jag inte längre är präst. Jag vet att det inte går att förklara för andra, det är rätt så invecklat att förstå även för mig alla komplexa turer känslan tar.

Lite annat. Min gamle vän Per Madsen behövde hjälp för att försöka lokalisera sin fru och yngsta son efter jordbävningen i lördags. Jag gav honom en hand med att hitta rätt sätt i sociala medier och idag bad jag honom att gästblogga på DigitalPR. Läs den – den är i sin enkelhet ett av de starkaste bevisen på att sociala medier är extremt nyttigt och viktigt – bortom dagboksstatusar, kattbloggar och #mel2010-tweets.

Kvällen har handlat om lite gurgel i Twitterville men det behöver vi inte orda så mycket om. Roligare är den lätt surrealistiska diskussionen om vem som är lik vem och vem som är mest lik ett lik eller hur det nu var när @nikkelin, jag, @stromberg och @stellan kom igång. Senare dök kära @opassande upp och gjorde Twitpollen ”Vem är snyggast?” mellan mig och @nikkelin. Men jag tycker att den här är bättre:

Vem är likast?

Ibland är det bara tur. Ibland undrar man om ödet ändå har en viss ironisk hand med i laget. Det är måndag. Jag är nästan alltid i Stockholm på måndagar. Inte idag. Vilket ju var tur eftersom HS kommer hem från jobbet och lägger sig ner med något som verkar vara Vinterkräkan Från Helvetet. Båda barnen är hemma eftersom det är sportlov och jag hade planerat att jobba hårt med ett projekt respektive skriva lite för Politik 2.0. Nåväl – saker blir inte alltid som man tänkt sig men det är onekligen en viss tur att jag är dalabaserad den här veckan.

För övrigt är det mer eller mindre fjällväder här i Borlänge. Snön yr och faller och trots att jag redan varit ute en sväng och skottat så är det snart dags igen. Ett jävla väder helt enkelt som möjligen skulle vara ok om man var ute i Romme Alpin. Men eftersom TP lyckades ramla för flera veckor sedan och göra illa nån menisk så är det inte så mycket läge att åka ut om inte någon kan vara hemma hos henne. Som är någorlunda med i matchen.

(Bild av exlibris)

Dottern har bestämt hur Strandh.DigitalPR HQ (för övrigt har jag ändrat design på min jobb-blogg…) borde se ut:

Gärna för mig. Hon har känsla för någon sorts essens av vad jag är och jobbar med: människor och kommunikation, det globala och möten…

Dock är det nog en bit kvar innan det. Just nu är det någon sorts gröna väggar, bokhyllor med all vår studielitteratur och fullständigt icke-gjort som kontor för mig. Det gick ju lite fort när jag väl bestämt mig för att hoppa av byrån.

1. Det är jävla sorgligt. En av världens garanterat bäst skrivna bloggar har gått i graven. Angela har bara stängt ner, fimpat och tagit bort :( I will miss you Angela.

Edit: Det vart ett jävla gnäll över att jag blev ledsen över att inte få läsa mer. Men då struntar vi i det då.

2. På andra håll öses kärlek i bloggosfären.

3. Johanna Nylander har valt att låta sin blogg Frihet, Fildelning och Feminism läggas ner och flyttat över på JohannaNylander.se

Frihet, fildelning och feminism föddes sommaren 2005. En god vän utmanade mig till att börja blogga, jag antog utmaningen. Efter drygt 1400 bloggposter, över 7000 kommentarer och med några hundratusentals besökare har namnet fått göra sitt. Jag tycker att nästan fem år är lagom, och jag har förhoppningsvis vuxit lite grann under åren. Dessutom finns det mycket mer än feminism och fildelning.