För snart 12 år sen gick jag in i väggen. Det har jag skrivit om förut många gånger. Men det som hände var att jag helt enkelt inte kunde jobba mer. Det tog stopp, jag slutade trampa vatten, jag sjönk. Mörkret slöt sig om mig.

När jag läser Ulf Kristerssons uttalanden idag om att personer som är sjukskrivna för psykiska åkommor mår bra av att gå till jobbet blir jag fly förbannad. Förutom att han gör en oerhört märklig jämförelse av tid och att ha en somatisk sjukdom – och hur det fungerar för såna personer att gå till exempelvis andra jobb så är själva uttalandet om att frånvaro från jobbet är en större riskfaktor så vidrig att han borde skämmas. Att babbla om att sjuka borde ordineras att gå till jobbet några timmar är så verklighetsfrånvänt att det borde rendera inspärrning.

Har Ulf Kristersson någonsin känt att det är nog att försöka få ur benen ur sängen? Har hans inre totalt gått sönder av kaoset en depression skapar? Har han känt hur livet fullkomligt sugs ur en bara att åka till affären? Har han någonsin haft dödsångesten av en panikattack?

Om inte. Håll käften.

I mitt fall så fick jag hjälp och stöd. Och fr a kunde jag ligga på soffan, hitta en väg att hantera det jag blivit, sakta sakta klättra upp ur den djupa avgrund jag fallit i. Det tog närmare två år. Det tog många fler år att bli fullständigt frisk. Och fortfarande lider jag av men efter att bränt ut mig. Utan det – då hade jag inte varit tillbaka i arbetslivet. Om jag levt hade jag helt enkelt inte kunnat hitta den nya väg jag tog: från präst till reklamare.

The post Håll käften, Ulf Kristersson appeared first on Deepedition.

Det som den här åklagaren nu gjort är att stämt .SE – alltså den stiftelse som tillhandahåller domännamn under den svenska toppdomänen för att de ska dra tillbaka piratebay.se: den ska anses som förverkad och ägas av staten alternativt för evigt spärras. Läs den meningen igen.

Enligt åklagaren ska .SEs vägran att göra detta räknas som medhjälp till medhjälp till brott. Hans argument är att domänen inte är en adress utan marknadsföring. Det är han nog iofs rätt ensam om att definiera domäner som marknadsföring men faktum kvarstår. Åklagaren är beredd att gå ännu längre än tidigare och nu jaga domänerna och – vad hindrar honom att börja jaga IP-registret? Eller bloggare som nämner The Pirate Bay – kanske med länk. För inget kan egentligen stoppa en sträng av olika medhjälpsyrkanden. Problemet är inte längre själva fildelningen utan att The Pirate Bay fortsätter att existera. Jakten på fildelare som faktiskt delar filer verkar vara mindre viktig än den symbol för inte bara fildelning utan för det faktum att oavsett hur många miljarder som plöjs ner så kan man inte stoppa TPB. Det här är en symbolisk fråga och nu en politisk fråga. En oerhört viktig, i all sin absurdhet, stämning då ett fällande fullkomligt urholkar möjligheten att beskriva eller tillhandahålla något som kan användas till brott. I princip så innebär det att varje producent av varor som kan användas till brott kan dömas.

Var det någon som sa 1984?

VD Daniel Aerts har bloggat om det och noterar att det hela är lätt absurt. .SEs jurist menar att det är minst lika absurt att börja jaga registratorer.

The post Skyldig i tredje, fjärde led appeared first on Deepedition.

Blogg100 är något som är både gemensamt och helt individuellt. @bisonblog har gjort en postning där han samlat vad han lärt sig av det här året. Hela listan av deltagare finns här.

Hur har det gått för övrigt? Här finns min lista med de 99 poster som jag skrivit. Generellt så är det många fler då jag skrivit vissa postningar på både Deepedition och DigitalPR. Lite statistik: mest lästa posten blev den om Nestlé och näst efter det postningen om Sjuårig svenska med fotboja. Tredje mest lästa var posten när jag valde att faktiskt gå hela vägen och bli pirat. Det är också lärorikt att se varifrån läsandet kommer från.

Under tiden har jag haft rätt stora problem med bloggen. Det är något som stör just Deepedition som fått den att gå ner då och då.

(Observera att nedan är endast för Deepedition).

51418 har besökt bloggen under den här tiden. Facebook är en galen trafikdrivare – under tiden för Blogg100 har Facebook drivit nästan all extern trafik – m.facebook.com allra störst tätt följt av facebook.com som dock ligger nästan lika med t.co dvs Twitter. Generellt kan man alltså säga att sociala medier gått till att bli den enda viktiga trafikdragaren för min blogg. När det gäller browser och operativsystem så har Deepedition besöks av lika många via mobil än via desktop. Safari för Iphone är den största browsern men tätt följd av Chrome – sedan Firefox och Internet Explorer ligger till och med efter Android Browser. Operativsystemen då: iOS är allra störst med hela 37% av alla besök – sedan kommer Windows med mer än 30% av besöken. Tittar man bara på mobil så är iOS gigantiskt med 75% av de mobila besöken.

Så långt det direkt mätbara. Har jag lärt mig något? Generellt så kan jag se att Deepedition är mest intressant för läsare när jag skriver om media och politik och icke-deepedska saker. Mina läsare är helt ointresserade av mina dagboksanteckningar. Kommentatorerna har inte blivit bättre genom åren, tyvärr. Jag själv då – ett av målen var att faktiskt hitta tillbaka till bloggandet. Jag vet inte om jag egentligen gjort det – är snarare så att den där känslan som smugit sig på förut när man skulle sätta sig att blogga blivit mindre: känslan att det är något som är ganska jobbigt, kräver så mycket tid och kraft för att det ska bli så bra som man på något sätt tänker sig. Blogg 100 tvingade mig på många sätt hela tiden arbeta med olika nivåer av krav på mig själv.

Blogg 100 var också lite ett test för att se om jag faktiskt ska fortsätta att driva två bloggar. Om Deepedition på något sätt har en plats både i mitt liv och i andras. Vissa postningar kan man lugnt säga visar att den har det. Och den har varit en del av mitt liv i snart åtta år. Nu är den en del av mig igen (trots problemen med vad det nu är som gör att den ibland får för sig att käka upp alla systemresurser).

Så vad händer nu? Ett av de mål jag satte upp för mig själv var att jag skulle blogga i exakt hundra dagar i sträck. Eftersom jag missade en dag så skulle det innebära att jag ska blogga i sexton dagar till för att nå det målet. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. En annan idé som dykt upp är att faktiskt köra ett #blogg365-race. Det är något jag inte heller vet om jag ska göra.

Men det här är (i princip) #Post 100 i #blogg100. Tack alla. Om vi inte bevisat något annat så har vi bevisat att bloggosfären lever även utanför lifestyle, mat och de rena politikbloggarna.

The post Det (i princip) hundrade inlägget i #blogg100 appeared first on Deepedition.

Själv sitter jag i ett sånt projekt sedan över ett år: virtual arena för Falun 2015. En av de stora utmaningarna ligger i just det faktum att vi varken vet vilken teknik som finns om två år – och vilka devices folk kommer att bära med sig.

Ett exempel är Iphones navigation. Mycket tidigare än det fanns en svensk mobiltelefon; Neonode, som använde swipe som navigering. Segt som fan och rätt oanvändbart – men indikerade helt klart ett nytt sätt att tänka. Vilket senare också innebar en patentstrid med Apple.

För några år sedan var det netbooks som var grejen. Det var innan Ipad. Det var helt enkelt mer bärbart. Billigare och de slog ganska bra. Tills Ipaden kom (som också hade föregångare) men också dyrare mindre datorer: exempelvis Air ”11. Idag kan du knappt hitta en netbook-dator.

När nu Blackberry slår på trumman om att läsplattorna kommer att försvinna så – varför inte? Särskilt om man ser det i ett femårsperspektiv som VD Thorstein Heins gör. Självklart kan man säga att det är ”surt sa räven” eftersom företagets Playbook helt enkelt blev ett fiasko när den släpptes även om den verkade ta ett skutt under brittiska julhandeln.

Men ändå. Om du har en mobiltelefon – eller vilken sorts device vi nu kommer att bära med oss – som är tillräckligt bra hårdvarumässigt – och med bättre fart på saker som Bluetooth och Airplay liksom en snabb nätkoppling så varför skulle inte mobilen kunna bli en sorts one machine? För två år sedan visade Motorola en sån idé med sin Atrix: en mobiltelefon som sedan kunde dockas med allt från tv till ett laptopskal. Det många fortfarande stirrar sig blinda på är att varje device har en skärmstorlek – något som egentligen är ointressant om du kan koppla en device till olika skärmar. Det är ingen ny tanke och i grunden är det Internet som kan användas – vilket exempelvis kommer krävas för ett genomslag av Google Glasses. Att gå från tanken om att ha dina filer på en egen fysisk hårddisk till att ha tillgång till informationen genom nätet är inte ny men idag mer och mer verklig. Dropbox, Google Drive: det är redan där. Vi använder Spotify, Netflix och självklart – hur många har idag mailsystem som bygger på lokal storage?

Post #099 i #blogg100

The post Surfplattan och datorn borta om fem år? appeared first on Deepedition.

Post #098 i #blogg100

The post Valborgsfilm appeared first on Deepedition.

Fine. Vi blev lurade. Problemet var att ingen tyckte det var speciellt skojigt. Tidningarna skrev, Hanna Fahl skrev krönika och folk diskuterade. Blev arga. På programledarna. Deras val att fortsätta att ljuga var ett minst sagt märkligt strategiskt val. De byggde upp en hel historia runt det hela – för att fortsätta ”skämtet”. Tills skämtet började bita dem själva i svansen – de insåg att folk var förbannade på riktigt.

Och nu får de påpeka att deras ”vanliga” wake up-calls inte är fejkade (vilket innebär att de – som Jack visar – faktiskt är riktigt elaka ändå). De har underminerat sin egen trovärdighet. Liksom i grunden underminerat allas möjlighet att tro på vad saker.

When a reputable newspaper lies, it poisons the community; every newspaper story becomes suspect.

Orden är från NYTs redaktion efter att Janet Cooke, visat sig ljugit ihop sin (och sin bakgrund) Pulitzeervinnande artikel Jimmy’s World. Det finns mängder med journalister och medier som blivit av med jobbet, konkursat, blivit av med priser, efter att blivit avslöjade med att fejka artiklar.

Plötsligt har vissa valt att höja fejkandet till en sorts konstart. Ljugandet blir en självklarhet i underhållningens namn. Det är ju bara ett skämt. Men i den snabbhet och ibland dåliga källkritik som sker idag så innebär det roliga fejken att det blir en nyhet – och en nyhet i medier som folk tror på. Så blir läsaren lurad av tidningen som är lurad av någon som bara tyckte det var kul. Eller ville skapa en verklighetsbild som inte nödvändigtvis stämmer.

Konstnärskap och marknadsföring har alltid ett uns av fejk: distorterad verklighetsbild. Politiker ljuger ibland: vitt eller svart. Fler och fler ser media som lögnare. Det blir till slut till ett sorts komplext Ropa på vargen.

Vad händer med ett samhälle där det nästa gång någon gör ett liknande mobbingartat samtal de flesta utgår från att det är fejk? Och roat säger ”men det var ju bara ett skämt” när det avslöjas att inget är som det ser ut att vara?

Post #097 i #blogg100

Uppdatering: Ganska många tvivlar på att det verkligen var ett fejk oavsett hur många pudlar de gör. Hela hanteringen av det är märklig. Och att det oavsett var jävligt elakt är alla nu rätt överens om.

Uppdatering: Någon noterade att jag inte tog med P4s Vakna och ”Mariana”. Det känns lite mer komplicerat: att skapa en persona är inte något nytt; men att verkligen försöka mörka det är i samma klass som de andra. Mest fascinerad blir man att ansvarig utgivare inte fått reda på ljuget. Det är kanske det som gör en mest skrämd:

Ansvarig utgivare Lotta Mossberg kände inte till att Mariana var fejk och hon tycker inte att Vaken i P3 och P4 ska lura människor.

– Eftersom vi är ett public serviceföretag så är det faktiskt så att vi inte ska sända saker som kan lura folk.

Det här är ett uttalande som onekligen visar ett komplext problem i radiohuset.

Uppdatering: Hanna Fahl kommer till ungefär samma slutsatser i sin lördagspostning. Hanne Kjöller drar det ännu längre i sin Signerat där hon verkligen visar att trovärdigheten i att det är ett fejk i sig har problem att tros på eftersom man helt enkelt inte vet.

The post Fejkandet ett wake up-call? appeared first on Deepedition.

1. Utmana mig att skriva mer genom att tvinga fram något. 
2. Att göra det i hundra dagar i sträck.

Nu börjar vi närma oss slutet – det här är #096 i #blogg100. Men problemet är att det är egentligen #095 för mig. Jag satte mig och gjorde en excel-lista över alla poster och det visade sig att #016 inte finns. Jag bommade den. Visserligen var jag rejält sjuk den kvällen och skulle föreläsa dagen efter. Och av någon udda anledning – gissningsvis eftersom jag antingen trodde jag faktiskt postat (jag hade 40 grader) eller kollade andra vad de var på för dag så hoppades den postningen helt enkelt över. Visserligen har jag skrivit flera postningar utanför #blogg100 under tiden. Men det känns ändå som ett misslyckande. Jag är grymt besviken på mig själv.

Samtidigt har det varit en mycket bra övning. Funderar på att göra precis som min vän @fm gjort med sina outfits – bara fortsätta. Jag skriver så mycket annat – men det här är ändå mer koncentrerat, mer att försöka få ihop något som inte är 140 tecken. Eller en statusuppdatering. Så jag tänker köra vidare även om jag helt klart har misslyckats med ett av målen. Kanske ska jag – för att lyckas med det skriva till #116 vilket därmed innebär att jag även lyckades med mål 2. Vi får se.

Kommer att försöka fixa till en länklista för alla hundra inlägg när de kommer.

The post En miss i bloggprotokollet appeared first on Deepedition.

Efter dagens krönika från Hanna Fahl om hur NRJs Morgon-Zoo i veckan drivit med en Belieber så känns min postning ”Lite får man tåla” en smula aktuell. Bara för att något kan ses som ett skämt är det inte rätt att skämta. Det finns alltid någon som är offret.

Storyn verkar vara följande (om jag förstår @byizza som verkar vara den enda som är intresserad av att diskutera sitt deltagande: @jakoboqvist lallar mest omkring): tjejens bror hade biljetter till syrran och bad dem göra ett wake up-call. De drog det hela till sin spets osv. De hade kontakten med hennes bror som gillade tanken. Självklart är det ändå de som har ansvaret – de är redaktionen. Sen enter Hanna Fahl. Nu är verkar det som om tjejen tillåtit att samtalet faktiskt sändes vilket gör själva publiceringen mindre rå:

@pernillaericson Hon fick förövrigt lyssna på samtalet och godkänna det :)

— Izabella Fröberg (@ByIzza) April 27, 2013

Själva valet att göra det de gjorde; själva tilltaget, kan man däremot diskutera. Att utsätta en ung tjej för det här – for the laugh. Visst – man kan tycka vad att idoldyrkan som den som Justin Bieber-fans uttrycker är löjlig. Men idoldyrkan handlar inte om något farligt – det handlar om att uttrycka känslor; känslor som man sällan kan få ut på andra sätt. I ett samhälle där vi valt bort religionen saknas något – något att brinna för, känna för och älska. Aversionen kan hänga ihop med rädslan för starka känslor. För att det är något som inte går att kontrollera.

Dock – ikväll har jag och dottern tittat på U2. Hon har hittat bandet och jag går som vanligt i spinn. Vi har alla någon ”sweet spot” – för mig  är det U2. Jag skulle bli lika glad – och oerhört sårad – om någon lurade i mig att jag skulle få träffa dem. Och jag är inte speciellt rädd för att faktiskt älska det bandet – hur patetiskt en del anser det är. Det handlar om känslan av vad något ger en: för mig har U2 alltid följt mig sen 1983.

Det tråkiga är att de antagligen inte väljer att göra samma mot medelålders Bruce Springsteen-fans, eller de som sprang de digitala benen efter sig för att fixa Maiden-biljetter. Det skulle inte vara lika kul. Det skulle inte ge lika många skratt. (Edit: Läs Mattias Ronges utmärkta bloggpost ”Jag är en belieber” där han gör just den jämförelsen. Eller om La Linda som driver en fansite om Julia Roberts sen 14 år. )

Och hur är det – har de ringt olika sportfans som gråter när ett lag går upp eller vinner SM? Varför är det så? De är väl lika galna i sitt lag? (Edit: en intressant aspekt när man försöker att göra den här jämförelsen är att alla pratar om huliganer (Opassande är bara ett exempel) som de enda som älskar sitt lag på ett liknande sätt – det tror jag är fel.)

För att unga tjejer anses behöva kontrolleras? (Edit: Här ger sig Blogge på en minst sagt kvasivetenskaplig teori om att det är skillnad som kan vara intressant att läsa som insikt i hur vissa diskussioner går…)

Post #095 i #blogg100

The post NRJ-grejen och att driva med tjejers idoldyrkan appeared first on Deepedition.

Postningen har 23839 klick. Det var delningsbeteendet som skapade det. Likes: 1734, Shares: 1644, Comments: 1563. Twitter: 295 tweets och 34 +1 på Google+. Jämförelsevis dock – den artikel som startade det hela har över 30000 olika händelser på Facebook och nästan 900 tweets.

Det fascinerande var också genomslaget överallt annars: förutom att DI till slut fick lov att ändra sig så hörde Nestlé av sig: deras corporate communication manager Marie Louise Elmgren i Sverige mailade:

Hej

Finns det någon möjlighet att du som har skrivit bloggen Nestlé vill inte privatisera vatten – Di gör uselt jobb, kan kontakta mig på mail eller telefon?

Efter många märkliga händelser med storbolag så förväntade jag mig nästan en cease or desist av att jag använt deras namn eller nåt:

Vad vill ni?

Men det var det inte. Inte den här gången.

Egentligen bara tacka för ett mycket bra och objektivt inlägg i debatten!

Eftersom jag fått flera personer som uttryckt att jag antagligen var köpt av bolaget så ville jag helst ha slut på konversationen:

Varsågod. Sköt er nu :)

Avslutningsvis ställde hon sin ståndpunkt:

Jag är personligen mycket stolt över vårt engagemang och arbete med vatten och blev därför också väldigt ledsen över DIs påhopp som är helt felaktigt.
Det värsta är som du också nämner hur många som ”hoppar på tåget” utan någon som helst källkritik.
Och som sagt, tack för att du vågade uttrycka detta!:-)

Jag tycker det sista är intressant att inse att det faktiskt kan vara så att människor även i storbolagen har ett hjärta även om vissa kommentatorer och andra gärna tenderar att anse att det inte är så.

För jag har blivit kallad allt från Nestlévän, att jag ljuger, att jag inte utövat källkritik själv osv. Det är fascinerande hur vi människor tenderar att vara väldigt binära; det är vi alla lite till mans. Det vi tror på, brinner för – och sedan letar vi efter saker som bevisar att vi har rätt. Storbolag är onda, Gud finns inte osv, kaffe är nyttigt.

Det enda som jag gjorde var faktiskt att visa att källkritiken från en av våra största ekonomitidningar var dålig; genom att visa att det finns andra – helt motsatta uttalanden – från den som man valt att referera i den första artikeln. Jag vet inte riktigt vilken sorts övrig källkritik jag skulle valt: det kan vara så att Nestlés ordförande ljuger i de bloggposter som skrivits senaste tiden – men det kan lika gärna vara så att han gör det i den film från 2005 som refererades. Eller blev felciterad, omklippt. Generell logik säger dock att det som man själv skriver oftast är mer rätt än det som någon annan samlat ihop.

Det jag sedan gjorde var att notera att jag tyvärr tror att han var något på spåren. Helt enkelt att den fråga som lyfts: om tillgången till rent vatten och att det är en ändlig resurs är en viktig fråga. För övrigt ansåg jag inte egentligen annat än att det finns en diskussion om vem som ska ha kontrollen över detta. En komplicerad diskussion – och jag är minst lika skeptisk mot statlig kontroll som mot privat kontroll. Detta fick många att gå i spinn och jag överröstes av artiklar om Nestlés hantering av vatten. Jag var enligt många naiv som inte förstod att Nestlé bara ville skydda sin möjlighet att sälja vatten på flaska osv. Att det helt är en diskussion som inte har med min post att göra – jag har inte tagit ställning varken för eller emot Nestlé i sig – det spelar ingen roll för vissa som helt enkelt inte kan läsa innantill.

Det intressanta var att jag blev anklagad för att ljuga. Det visade sig sedan att personen inte ens brytt sig i att läsa min postning. Bara rubriken. Vilket för oss tillbaka till själva kärnpunkten – källkritik. Om människor endast läser rubriker så ligger vi extremt risigt till eftersom läsaren själv inte ens gör textkritik, än mindre källkritik. Den egna världsbilden måste få råda trots att vi aldrig tidigare haft så stora möjligheter att ta del av flera olika synvinklar.

Min grundläggande kritik – och även förhoppning – ligger helt enkelt i att det här är journalistikens viktigaste fråga. För om alla företag är ett mediaföretag och om alla är ett media så blir välgenomarbetad så objektiv som möjligt journalistik avgörande för ett gott samhälle. För mig är det värre att inse att en i mitt tycke välrenommerad tidning slirar av banan än att många personer råkar dela en satirartikel om Sarah Palin i tron att den är sann (vilket ju skedde någon dag efter). Självklart skapar allt sanningar, sanningar som blir svåra att få bort oavsett hur mycket motbevis som läggs fram. Men journalisten är den som ändå ska vara en sorts bumper mot dumheten. Det är oerhört illa när det då blir de som s a s turbomatar densamma.

Nestlé-affären är månne en liten skitsak. Men för min del visade den en möjlig slippery sloop som är illavarslande.

Post #094 i #blogg100

The post Postscriptum runt Nestlé och DI appeared first on Deepedition.

Niklas, som jag känt i många år (och vars fru jag känt i jävligt många år – som i dalaradion förklarade att jag var hjärtlös i den nyhetspanel vi bevistade några timmar innan föreställning :)), bygger sin föreställning, föreläsning, jävligt stora workshop, på att bygga ett enda case – eller två. Sitt eget exempel och du som publik. Ganska spännande koncept – kan lätt kantra åt det självbespeglande eller bli pannkaka. Men det som fascinerar mig (förutom att vi förutom förkärlek till att ha en viss stil, galna idéer och annat även vankar fram och tillbaka på scen när vi föreläser) är hur det format som han skapar i den här föreställningen suger in mig som publik. Det tar kanske lite längre tid än med mängder av effekter men det gör det. Jag, som då känner honom, som jobbar inom kreativ näring (fint ord), är jäkligt skeptisk till allt runt såna här ”lär vem du är” blev efter någon kvart extremt närvarande.

En del av formatet han gör är att man får en ”bok” som man sedan får interagera med. Ingen ny idé men jäkligt effektiv. Själv började jag att fylla sidorna efterhand – med infall utifrån det jag hörde, med märkliga listor som han bad oss sätta ihop. En bok som vi helt enkelt skrivit tillsammans. Så jag delar med mig av min bok.

Om ni har chansen – kolla in hans föreställning. Dock är de närmaste gigen inbokade i New York, Austin och LA iofs. Och håll koll på hans koncept Great Listening: min käre vän tar Almedalen till USA. Det är coolt som fan.

Post #093 i #blogg100

The post Reclaim your brain – tack för det Niklas Wass appeared first on Deepedition.