Bloggar etiketter: arbetslöshet, Reinfeldt

Jag är fascinerad av det sociala, och av riter som skapar gemenskap. Liksom fascinerad av engagemang och vad det kan leda till: och av nördighet. Jag gillar att människor lever ut sin nördighet. Så inatt gjorde jag och sonen det: vi åkte ner och köade oss till nya Diablo III. Gamestop hade öppet inatt nere på Kupolen och vi åkte dit.

Tror jag är äldst och .@SmackoGamer är yngst i kön till #diabloIII

— Deeped Strandh (@deeped) May 14, 2012

Ok. Det var inte galen kö som i London eller Stockholm, inga cosplay eller nåt sånt. Men en mängd unga killar och några få tjejer som trotsade snålblåsten utanför Kupolen för att få tag på spelet som väntats på i tolv år.

@smackogamer by Deeped Strandh, on Flickr">

@smackogamer fick så äntligen spelet. Förtida födelsedagspresent på trettonårsdagen. Jag har fostrat en (eller nog snarare två) nördar. Jag älskar det: att faktiskt våga leva ut sin passion.

Det lär komma recensioner (och nytt utseende a la Diablo III) på Smackogamer.

Bloggar etiketter: diablo 3, Gamestop, Kupolen, lansering, nördighet, Smackogamer

Din Googlesökning, din image på Twitter, din vänlista på Facebook har ett värde på ett helt annat sätt än förut. Att få en tråd på Flashback kan möjligen ses som ett bevis på att man har genomslag men samtidigt också skapa oreda i sökresultat – något som Nikke Lindqvist nu intresserat följer när det gäller sig själv. Självklart handlar det inte om att skapa ett ”snälla medier” men att ändå skilja på sak och person. Det finns ett uns av osundhet i att det är personen som ska kritiseras – inte sakfrågor.

Själv blev jag trött här för leden på att så ofta få utstå meningslös kritik mot min person. Från anonyma konton. Jag skiter väl egentligen om någon kallar mig bög men att sedan andra väljer att konstant med ”satir” helt utan någon som helst anledning kalla mig namn och lägga saker i ”munnen” på mig blir rätt tröttsamt i längden. Att på min bekostnad vinna kredd i kretsar som lapar i sig skit om andra och roat gärna retweetar saker som är rena dissar. Vars självbild går ut på att de är så jävla häftiga och coola att deras bygge bara går ut på att elakt personkritisera andra.
Jag funderar helt enkelt när satir faktiskt går över till skolgårdsmobbing. När ”gonzojournalistik” blir förföljelse. Jag har inget bra svar men jag tycker inte att hån är speciellt kul, oavsett om den som hånas är ”offentlig person” eller inte. Det är också intressant att fundera över vem som är offentlig person i en tid där det personliga blir publikt på ett helt nytt sätt och det offentliga samtidigt är personligt: personifieringen och reputation management i sin prydno.

Det jag blir lite fundersam över är också vår generella tystnad. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Om vi vill ha en utveckling av sociala medier där varje person känner att den kan vara en del av det demokratiska samtalet så är frågan var vi drar gränserna för vem som är så pass offentlig att man ska tåla hånfulla tillmälen?

Bloggar etiketter: hån, hånfullhet, sociala medier, Twitter

Lördagar är märkliga dagar. Särskilt när man är en familj. Det händer egentligen inte mycket. Det lilla livet liksom pågår ständigt men skillnaderna är ganska små. Det tar tid att vänja sig, kanske gör man det aldrig. Men ibland blir den annorlunda. I det lilla livet. Som den här.

Den här lördagen innebar första gången som dotter och hennes mor skulle stå på loppis. Förra helgen spenderades med att rensa fram allt som skulle säljas. Nu var det dags att stå på Matjes Emils Gård och sälja eländet. Det gjorde de ganska bra ändå. Trots att det var kallt som fasen.

Så var det Harry Potter Experience i Prostgården. Sedan 2000 har Västerås stift valt att skapa mötesplats för unga runt Harry Potter-historien, en historia som har massor av teologi i sig. Det hela startades (som allt annat) av Len Howard och sedan 3-4 år har det varit ute på turné bland annat i Borlänge (skrev om det här tidigare).

Tillsammans med Riddarskolan som samma Len också initierat (precis som rollspelskonfirmander och en massa andra saker) så är det fascinerande många som väljer att möta kyrkan och kyrkans budskap. Som Len viskade till mig ”var nånstans annars möter det här företaget* 1500 personer i den här kreativa andan?”. Amen på det liksom.

Självklart spelar Len professor Dumbledore och på HP Experience kan barn och unga möta alla karaktärerna, testa på att göra trolldryck, sy sin egen mantel, lära sig trolla, köpa köttätande växter, gå en lektion i drakologi, lära sig om försvar mot svartkonster, hur man bäst jagar bort dementorer (med hjälp av Mentos/Coca Cola-tricket och skriva sina drömmar i små glaskärl.

En annan sak som noterades av Len och Pontus är att HP Experience har något för alla. Det är spännande och genom att man också kan testa på quidditch blir det möjligt för grabbar med mycket spring i benen att få utlopp för det. Att man sällan ser så många fäder som är engagerade i pyssel på såna här saker är riktigt häftigt.

För mig är det alltid speciellt att komma dit. Senaste dagarna har jag räknat efter och insett att det är över tio år sedan jag hade min sista gudstjänst som präst. Men att möta mina gamla vänner sen så många år känns som om det var i förrgår jag slutade. Och ärligt talat så är det alltid en dubbel känsla i hjärtat: saknaden och sorgen finns alltid där men också stoltheten att varit med på den tiden så många av de här sakerna skapades.

Så en helt ok lördag.

*”företaget” är Lens omisskännliga omskrivning av Svenska kyrkan

Bloggar etiketter: Harry Potter Experience, Len Howard, loppis, Matjes Emils gård, Svenska kyrkan

Idén om sociala medier som ett demokratiskt verktyg är levande; internet har inte bara i den arabiska våren visat att de kan skapa nya möjligheter utan lika mycket visar mindre, närmare händelser: som Klamydiabrevet och andra, att sociala medier faktiskt demokratiserat en del av medievärlden. En disruption om man vill av en gammal form av hierarkier.

Ett digitalt runt bord.

Själv var jag inte på presentationen av Twittercensus och jag följde det en stund via #twittercensus. Jag kommer säkert skriva något om den på DigitalPR senare men inte idag.

För jag var i kyrkan. På riddardubbning. Min dotter dubbades till riddare av min gamle vän, vapendragare och älskade ”farbror” Len Howard (räknade ut att vi känt varandra i minst 25 år).

Det hela handlar om att skapa en etikundervisning för mellanstadiet, en idé som Svenska kyrkan i Västerås Stift arbetat runt i många år nu. Att genom rollspel, möjligheten att pyssla – sy kläder, göra sköldar och med en spegel av riddarhistorien lära sig vänskapens, frihetens och sanningens vikt. Saker som är så viktiga då som nu. Som så många gånger förr var Len där. Som Kung Arthur, med svärd och allt.

Det runda bordet. Att ingen är mer än någon annan. En möjlighet att samtala och inte bestämma. Det viktigaste i historien om kung Arthur och riddarna runt runda bordet. Det handlar inte om rollen utan om att skapa möjligheter till delaktighet och vilja till att lyssna på varandra. Det som man önskar att sociala medier får fortsätta ändå vara i olika delar; i kluster där inte ditt kändisskap styr utan vad du faktiskt säger och värdet av det för den som lyssnar, och hur du lyssnar för att göra människor delaktiga i den stora konversationen.

Bloggar etiketter: det runda bordet, Len Howard, Sverige, Twitter, Twittercensus

Problemet är att om vi väljer att börja se sorg som ett sjukdomstillstånd så väljer vi samtidigt att definiera det som något som är negativt. Något som man bör undvika. Om sorgen blir en diagnos hamnar vi i en situation där stora förluster medför sjukdom. Alltid sjukdom. Och vi behöver börja att mäta sorgen, skapa strukturella matriser för hur mycket sorg en person känner och hur detta påverkar personens möjlighet till att fungera som normal medborgare och människa.

Det är en skrämmande framtid. För sorgen är en process som behöver arbetas igenom. De fyra faserna är väl bevisade (och jag har beskrivit dem för några år sedan ganska ingående) och handlar inte om någon sjukdom utan om en fullt normal process för att gå vidare i livet. När man är redo, när ens förtvivlan, känslan av tomhet och när de symptom som skapas av den tid som var innan sorgen slog till blivit genomarbetade, behandlade så är nästan allas upplevelse att sorgen som process hjälper till.

I det fall som nu delats av mer än åttiotusen nyhetsflöden så är det så självklart att det handlar om annat än sorgen. Att behöva kämpa och kämpa mot en cancer hos ett barn, och misslyckas. Det är händelsen, det är det som kommit före som gör människor sjuka: det är chockfasen som utlöser mängder med tillstånd. Den stressen, den fullkomligt förintade förlusten. Det är värre än att vara i krig, det är en tortyr som inte går att föreställa sig. Att förlora ett barn bör vara något som ingen myndighet tar lätt på. Men sorgen i sig är inte det som gör att Försäkringskassan bör göra allt i sin makt för att ge Jimmy Fredriksson en vettig väg tillbaka – det här handlar om saker som post-traumatisk stressyndrom, om svåra fall av utmattningsdepressioner. Det är vad som måste hanteras, det är de symptom och tillstånd som självklart kommer av såna här situationer. Att Försäkringskassan inte har utbildning, insikt eller förståelse för det är skrämmande. Att man försöker att förklara att det handlar om sorg, och då menar att det bästa sättet är att gå tillbaka i normala gänger är okunnigt.

Men det är inte sorgen som det handlar om. Och nej, den bör inte politiseras som vissa väljer att göra på bred front.

Bloggar etiketter: förlust, Försäkringskassan, Markus Birro, process, sjukförsäkring, sorg

Samtidigt inser jag nu att det hela verkligen kan kännas sökt (och knappast speciellt nytt) – och att det faktiskt inte är så enkelt att om hon visar sig naken på omslaget av sin tidning så ger det andra självkänsla. Lika lite som att den gamla bilden med @lindaskugge i vardagsunderkläder och osminkning antagligen gjorde till eller från för kvinnors skönhetsideal. Samtidigt blir det lite patetiskt när hela diskussionen går i flera led igen och det blir kvinna mot kvinna - det är knappast så att Skugge sabbar för Blondinbella. Man har olika åsikter. Utan detta blir det helt enkelt helt omöjligt att förändra förutsättningar. Den som blir mest gnälligast i det här är ju Isabella.

Frågan är när något är rätt att göra och när något bara blir en sorts tom kampanj som egentligen fäster gamla strukturer. Jag vet inte. Jag tycker att @saraohman skriver bra om att det handlar inte om gener eller dna om hon är en bra entreprenör eller inte utan om vad hon faktiskt åstadkommer.

jag själv bestämt mig för att min genetik inte ska få avgöra min prestation – Och jag tycker heller inte att oron bör ligga i det kroppsliga (om jag är man eller kvinna, lång, kort, tjock eller smal) utan i om jag kan utföra jobbet eller ej. Det tror jag vi alla är överens om, frågan är då HUR vi gör det?

Frågan är hur man väljer att arbeta med förebilder? Finns det något enkelt sätt, ett enkelt recept att utgå från?

Jag tycker att @saraohman sätter fingret på det stora problemet, som också gjorde att ”hen”-debatten blev så oerhört infekterad: vi slår samman kön och kapacitet. Vi låter ett biologistiskt synsätt genomgripande styra hur vi ser på varandras möjlighet att lyckas i livet.

För självklart är det så att det fortfarande finns mycket ojämlikhet i hur kvinnor och män behandlas men jag är inte helt säker att bilder av hud är det som är problemet. Det är snarare bara ett ganska enkelt sätt att diskutera en mycket mer komplex fråga. Sexism handlar inte om en naken bakdel utan synen på ”produktionsvärdet” hos en annan människa utifrån ett kön. För mig själv ganska ointressant och svårförståeligt.

Bloggar etiketter: Blondinbella, Egoboost, kön, Linda Skugge, sexism

Vem ljuger? Journalisten eller KDs pressekreterare? Båda står inmålade i varsitt hörn: om journalisten erkänner att han fabricerat den lilla intervjuns uppbyggnad förlorar han all trovärdighet som journalist. Om KD väljer att erkänna att de i sina led har en person som inte vet vad 1a maj innebär så kommer inte bara Miriam behöva avgå från sin post utan även partiet tappar i förtroende.

Jag blev arg när information om att artikeln var lätt fabricerad till sin form, det erkänner jag. Efterhand fick jag andra indikationer som gör att jag idag inte vet vem som egentligen vet ”sanningen”.

Min grundläggande upplevelse är ändå att drevet på sociala medier handlar om ren mobbing. Man kan göra fina uttalanden om att det är en ”offentlig person” och att det handlar om att visa den låga ”historiska kunskapen” men till syvende och sidst blir det att sparka på en person som i det här läget har svårt att försvara sig. Det är fel oavsett vem som börjar sparka.

Att försvara det här med att politiker ska veta bättre klingar lite illa då man inte bryr sig om att fundera över vilken ställning inom politiken personen har. I det här fallet är det en landstingspolitiker. Det är inte en politiker med eget mediautrymme. Svartmålningen blir därmed mot en person som i princip är privatperson. Om uttalandet gjorts som det citeras är det dumt, korkat och man kan ifrågasätta både agenda och intellekt – men problemet är att det knappast är ett sånt fruktansvärt uttalande att det borde rendera den hårda och breda nedsabling som skett på sociala medier i det här fallet.

Helt enkelt måste vi börja fundera över hur vi hanterar den negativa viraliteten. För vi delar för att få egen credd, hittar roliga saker som våra vänner kan interagera med. Men varje bild, varje text är delbar på sociala medier vilket gör att det förs vidare till nya personer: din vän skapar sig egen credd genom att föra vidare det som publicerats in i sina kretsar och sen börjar det rulla. I marknadsföring en positiv sak, i händelser av politiskt värde viktigt men det kan också innebära att personer hängs ut på ett sätt som inte motsvarar ”brottet”.
Jag har själv många gånger varit starter för ganska elaka saker via bloggen och sociala medier. Det är inget jag idag är stolt över. Det är dumt. Att sedan jag kommer fortsätta ifrågasätta personer som jag anser ligger i en riktigt offentlighet är en annan sak. Men generellt har vi idag skapat en så pass hög grad av räckvidd med sociala medier att vi behöver tänka efter nån gång till.

Det är vad jag anser skett här oavsett om uttalandet är sant eller inte. Det roliga uttalandet blir till en flod av mobbing när det förs vidare. Det blir en kedja av elakheter som igår slagit sönder en persons liv. Om politikern har barn kommer de få höra om sin dumma morsa i skolan, mannen hennes kommer få skämmas och försöka förklara på sin arbetsplats, hennes vänner kommer att försöka hantera det negativa kändisskap som hon nu fått.
Vi har alla gjort mer eller mindre smarta uttalanden.

Fråga dig själv hur du skulle tycka om att något av de började valsa runt på Facebook utan någon kontroll och du får höra hur jävla korkad du är. Det är grunden till min kritik. Att det här sammanfaller med andra märkliga saker som personer ut vänstersidan av politiken gjort är tyvärr en sak som blir ihopkopplat.

Bloggar etiketter: mobbing, politiker, sociala medier, svartmålning

Uppdatering: Kristdemokraternas press-sekreterare har skrivit vad som verkligen hänt. Det sätter verkligen Arbetarens ”bevis” i annan dager. Skäms för fan! Pinsamt är bara förnamnet och alla som spenderat ganska mycket ord på att förklara hur dum i huvudet hon är: vad tänker ni göra nu?

Det här har valsat runt på Facebook under dagen. Det är ett klipp från tidningen Arbetaren Zenit och enligt dem så är det sant, något som andra ifrågasatt och KD förnekar att Miriam Eriksson skulle sagt det här. Andra noterar att det är lika jäkla illa ställt med de flestas historiekunskaper, eftersom Första Maj inte blev viktig bara för att arbetarrörelsen dök upp utan mycket tidigare. (Att referera till Haymarket känns väldigt internt; som gammal anarkist är det knappast ens något som man refererade till och alla de som roat sparkar på henne vet knappast vad det innebär). Självklart kan inte folk låta bli (och kanske triggade detta minnet av den här lilla artikeln) att koppla det med Arkelstens fatala uttalande i historiska frågor.

Det är två saker jag själv noterat under dagen. Att ifrågasätta journalister är inget man gör ostraffat. Så fort någon använt ordet ”fejk” så ställer sig många upp till försvar för tidningen. Att chefredaktören ser till att publicera artikeln igen ses som ett bevis på att uttalandet skett, ett bevis som känns lite som att bevisa att vatten är vått genom att säga att vatten är vått. Den andra noteringen är att, trots att det i många andra sammanhang är oerhört viktigt om saker är ”dokumentärt” och därmed sant eller inte så bryr sig få om de invändningar som finns i den här frågan.

Varför? För att det handlar om kristdemokraterna.  Jag är knappast någon tillskyndare av partiet men oavsett om det är höger eller vänster så är kristdemokrater paria. Jag har lite svårt att se att någon annan skulle gås lika hårt åt. Min upplevelse är helt enkelt att man vill att det ska vara sant.

Det är lite samma sak som händer om och om igen: ifrågasättande av sanningshalt är inte ok om det handlar om en bra historia. Innebandypappan, Caremafallet och andra fall är några exempel. Det finns en ny form av historieberättande som helt enkelt räknar med att det kommer bli en del collateral damage: kolla aldrig en bra historia, strunta i att kolla källor (skyll gärna på att allt går så fort idag) och låt sedan kraften i sociala medier göra resten.

Jag är inte helt säker på vinsten i att hänga ut henne i något större drag. Om en politiker är så renons på normal omvärldsuppfattning så kan man ju säga att det kan vara bra om någon påpekar det men är det verkligen så att det förhindrar henne i hennes utövande av politik? Är inte det här faktiskt ungefär samma sak som den håriga armhålan, förutom att hon nu råkar vara politiker och där lite mer egal kanonmat i mångas ögon?

Det här startar ändå i vänstern. Samma vänster som i Malmö låter barn slå med basebollträn på en pinata med bilder på borgerliga politiker. Vinsten är när bollen går sönder – då kommer det godis ut ur den. En symbolism som knappast fostrar till fred och endräkt. Om du slår sönder något så får du vinsten. Det är vad barn förstår och det otäcka är; precis som med kulturministerns slaktande av en tårta, alla som glatt tittar på och tar bilder. Eller ska vi också hänsyfta det här till ett konstverk och anse att det är ett briljant sätt att visa på underklassens sökande efter rikedomens goda?

Jag tycker att vänstern idag har en del att förklara.

Bloggar etiketter: drev, Kristdemokrater, Malmö, Miriam Eriksson, mobb, mobba, mobbning, pinata, sanningen, våld

1. Vilken årstid är den bästa och varför?

2. Vilken app använder du mest? (Jag räknar kallt med att du är modern och har en smartphone)

3. Har du någon gång snattat och i så fall vad?

4. Bör vi ha republik eller ska vi fortsätta med monarkin?

5. Är du rädd för att bli utsatt för ett terrorattentat?

6. Äter du alltid samma sak till frukost eller varierar du dig varje morgon?

7. Vad sa du till folk att du skulle bli när du var liten?

8. Vilken maträtt är den äckligaste du vet?

9. Vilken är din favoritrestaurang?

10. Läser du Blondinbellas blogg?

11. Vilka varumärken gillar du på Facebook?

Så ska man alltså sedan hitta typ en hög som ska svara på elva frågor. Vilka bloggar numera lite så där mer lättsamt? Inte så många:

• Monas Universum
• Per P
• Sanasi
• Kakan
• Doktor Spinn

Så till frågorna:

1. Varför är det vackert med körsbärsblommor?
2. Vilken sociala medietjänst skulle du vilja vara?
3. Om du fick resa någonstans med helpension men utan uppkoppling: vart skulle du då resa?
4. Ditt favoritplagg alla kategorier (kom ihåg att jag kommer avfölja alla som skriver one-piece)?
5. Om du var tvungen att namnge ditt barn ett namn på Y vilket skulle det bli?
6. Bästa sättet att röra på sig?
7. Favoritbil? Och varför det?
8. Det gör dig glad.
9. Vad bjuder du din bästa vän på för mat?
10. Om du fick önska att du kunde något du inte alls kan vad skulle det vara?
11. Hur många tecken är den perfekta bloggposten på?

Ps. För den minnesgoda. Tidigare bloggstafetter här, här, här, här

Bloggar etiketter: bloggmeme, bloggstafett, frågor, meme