Kategori: Dagbok

Träna bör man sägs det

Jag har ont i kroppen. För jag har börjat nåt sorts nytt liv. Börjat att träna på riktigt igen. För jag kan det nu. Jag kommer inte hem vid halv nio de flesta dagar som förut utan kan åka hem, hämta upp sonen och sedan åka ner till Friskis & Svettis och köra ett pass på gym. Just det faktum att jag och V tränar tillsammans gör det mycket roligare. Han är ju knappt tretton så då måste en av föräldrarna alltid träna med honom – vilket gör att jag måste åka med dit. Bra incitament för mig att komma iväg. Och jag har valt att släppa alla program och strukturer – jag har börjat träna så många gånger att jag vet ungefär hur ett program ser ut men jag struntar i att hålla på att föra ”bok” över det. Jag gör det jag vill, det jag känner för; jobbar med vissa muskelgrupper vissa dagar osv.

En intressant notering med Friskis & Svettis gym är att man lätt trott att det är gymmet för ”vanligt” folk. Jag har ju gått på både Må Bättre och på Nautilus förut. Men det är på Friskis som de med rejäla muskler går. Har nog aldrig sett så många, både kvinnor och män, som är så oerhört vältränade som på F&S. Och nu när Borlänge Friskis ska rejält bygga ut sitt gym, vilket är extremt välbehövligt eftersom det är trångt, rätt sunkigt med dålig luft så kommer det bli ännu bättre träning.

Det är alltid intressant att reflektera över sin egen förändring av inställning till saker och ting. Jag har aldrig varit den tränande typen; både utifrån en sorts anti-inställning generellt och en rätt självdestruktiv syn på liv och lekamen. Samtidigt fyller jag snart 42. Jag närmar mig snabbt åldern där det är stor chans att jag drar på mig både hjärtinfarkter och en massa andra saker. Jag har artros vilket knappast blir bättre av att inte röra på sig och en rygg som behöver mer muskler. Jag är lätt överviktig och kommer helt enkelt att dö i väldigt mycket förtid om jag inte nu sent omsider börjar tänka till lite. Och på nåt sätt bryr jag mig inte längre om gamla hangups utan – va fan: dags att må bättre så då får man träna. Och att hänga en timme varannan dag med sonen är kvalitet och värt varenda öre och varenda svettdroppe.

Bloggar etiketter: , , ,

Dagens outfit med FM

Så har man begått premiär på den välkända och ökända Dagens Outfit av @fm. Jag har skrivit om det tidigare och du kan kolla in hans FB för fler exempel. Enligt många är vi lika, enligt vissa beroende på den lätt galna blicken som båda äger… En fundering är om vi män blir lika när vi når över 40…

Och som många påpekade: vi har halsduk inomhus. Vilket noterats som en stabil trend av den nya bloggen Reklamare med halsduk inomhus som samlar bevis på detta. Roligast där är nog att det är väldigt många bilder på Matias Palm Jensen – kanske är han trendens ”farfar”.

På Webbdagarna drog den sajten på sig en del trafik lite innan jag gick upp på scenen för att moderera en panel om Transparens i företagsvärlden – och snabbt dök en screenshot upp på sajten.

På Twitter diskuterade det en del:

Självklart är halsduk en bra accessoir även för män. Jag förstår sällan varför det ska vara så självklart att kvinnor har diverse accessoirer men att män blir ifrågasatta. Själv har jag många halsdukar. Varför? För att jag gillar det.

Det är lite kul att börja tänka på hur man faktiskt klär sig – det blir ju mer och mer ok även för män i min ålder att tänka stil och utseende: det är inte bara hipsters runt trettio.

Min standard är ju

  • jeans
  • kavaj (företrädesvis svart)
  • T-shirt
  • halsduk
  • boots, Docs eller Converse

Det är sånt jag trivs i. Jag gillar inte skjortor av någon anledning, men jag gillar kavajer. Jag känner mig oklädd utan kavaj – eller snarare: not in work mode.

Jag älskar Pinterest för där kan man få chansen att obsessa i saker som man tycker är snyggt (och inte har råd med – min klädbudget är modest för att inte säga minimalistisk). Jag gillar snygga saker och kläder: kolla gärna in mina boards Style och Things.

Vad har ni för hangups när det gäller outfits?

Bloggar etiketter: , , ,

Skelett i små smyckesboxar till United Power

Det ringde på dörren på United Power på onsdagsmorgonen… ”Niclas och Jesper har paket utanför dörren.” sa en kvinnoröst i porttelefonen. De hade tagit sig in i den låsta dörren och åkt upp och lämnat två paket och sedan ringt upp.

Efter gårdagens hästincident som den gode @entapir orkestrerat och som fick en del uppmärksamhet här och var hade vi en känsla av att något skulle kunna hända. Så vi tog det säkra före det osäkra:

Man vet ju aldrig. Som @lordfredruk påpekade på Facebook:

Låt er inte luras av hjärtana. Kan vara bomber eller anthrax. Ring säkerhetsansvarige ögonaböj.

När vi sedan öppnade dem (jag fick öppna först, jag är äldst och därmed närmast döden) så låg en dekapiterad legoskelettgubbe där. Kroppen i en och huvudet i den andra. Och våra stjärntecken:

Som @stenpoppase frågade: ”vem står för hjärnan och vem för musklerna” så får man tolka de okända (vi misstänker starkt två PR-byråer i närheten för övrigt utifrån färgen på tyget och tillgången till avancerade lådor – och alla hjärtan ) paketskaparna: det är jag som är väduren :).

Credd för the original hästhuvud är bara @entapirs och vår praktikant Emelie helt klart.

Roligt ju! Och ja @dekaminski vi borde bambusat unboxingen…

Bloggar etiketter: , , ,

Döda #mel2012 – allt har redan sagts

Ikväll funderar jag på att inte twittra. Det är #mel2012 och själva hashtaggen är i princip omöjlig att följa i realtid och det känns meningslöst. Va fan liksom: vi har ju redan varit elaka mot alla bidragen en gång förut? Twitter kan omöjligtvis bli värre än Leksandstävlingen med Ranelid. No chance vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Twinglys servrar fick ett hårt test den 18e.

mel2012

Hela Melodifestivalupplägget är twitterfientligt genom att man nu måste dra alla skämt om Ranelid en gång till, alla måste ooa om Loreen en gång till osv. Kreativ utspädning liksom. Det som också kommer att hända är att @jonas_gardell säger något lite putslustigt och han vinner retweet-tävlingen med ziljoner retweets eftersom det han skrivit inte nödvändigtvis är kul utan för att allt som han skriver förväntas vara kul. Typ. @emanuelkarlsten kommer att ajoura om vilka som gjorde vad på nätet med vem och @bakjour skriver något halvkefft försök till satir.

Allt är så förutsägbart. Dags att ladda för #posthumor.

Bloggar etiketter: , ,

Idag

Idag var en sån där dag där jag bara varit instant irriterad utan att veta på vad. Att sen allt gått mig emot är en annan sak. Det blir inte bättre av att min nya Iphone suger batteri fortare än en flodhästbaby, att tankautomaten vägrade ta kreditkortet och att uppdateringar av såväl nya iOS som ATV-programvaran inte fungerar.

Att livet sedan bygger på den omöjliga ekvationen av en to do-lista som är längre än något annat gör ju inte saken bättre. Att det finns massor med kul saker att göra men innan dess måste mängder av annat fixas. Och att jag sedan får kämpa med ekonomi pga av att den byrå som jag gick genom för att ta ett LOU-arbete gått i fixa-så-man-slipper-betala-sina-räkningar kk gör inte livet roligare. Eftersom jag är en av dem som de-slipper-betala.

Hela dagen är ett enda stor ”fuck everything”.

På tal om ”fuck” – kolla in gamle CD-räven Boguskys Pinterest-board. Och jo jag har Pinterest. Såklart.

Bloggar etiketter: ,

Ett steg till

På ett sent tåg norrut. Lokföraren försöker ta nya hastighetsrekord i de hårda kurvorna mellan Uppsala och Sala. Åker norrut. Det är torsdag den första mars. Sista resan som pendlare. Tre år har gått. Idag lämnade jag in nyckeln och sa hej till Kungsgatan 24 och JMW. Tre intensiva år. Minst 15 timmar tåg per vecka i typ 45 veckor per år. 150k senare och jag har lärt mig massor. Både att åka tåg och av att jobba med några av Sveriges bästa PR-konsulter. Mängder av tågförseningar. Massor av olika vagnstyper – tåghistorien har jag levt mitt i. Jag har checkat in på Borlänge järnvägsstation och på Centralstationen med Foursquare en mängd gånger. Litervis av SJs kaffe har jag druckit och köpt många påsar Gott&Blandat för att hålla mig vaken. Eller stå ut. Andraklassvagnar på regionaltågen har varit ett av mina tre kontor. Skakigt och med familjen i telefonen snarare än närvarande. Jag vet precis hur länge jag kan sitta, innan jag måste ta på mig rocken. Stockholms Central är min egen ficka. Tre år och en mängd resmil. Sista milen i mörkret och mina livlinor till nätet är vakna. Sena kvällar hem för att se barnen några timmar, sova några timmar. För att sedan checka in på stationen vid tjugo i sex morgonen efter. En resa i livet. Nu tar en annan vid. Kortare pendling. Bilkörning istället för kajkande med SJ. United Power och reklam blir nästa sträcka: ny biljett, nya stationer att stanna vid. En kvart från hemma. Ett steg till. Tack alla för en fantastisk resa.

Mina blogginläggom SJ

Bloggar etiketter: , , , ,

Hemma och kontor

Nytt hemmakontor

Dags för ett nytt hemmakontor. Eftersom båda barnen fick för sig att sova över hos kompisar så var det läge att bygga ihop grejerna. Nya tider innebär nya platser. Eller nygammalt. Deepedition DigitalPR har flyttat ut från Palladium Dalarna och kommer nu bo i vårt arbetsrum/musikrum/gästrum. Trångt är det men det blev rätt ok.

På torsdag är min sista dag som pendlare. @sj_ab kommer få det lite lugnare och jag kommer kunna sova lite längre på mornarna, bara ha en kvart till jobbet. Omställning. Det är delade känslor och man funderar hur det ska bli, har man gjort ett rätt val osv. Så är det ju alltid.

Bloggar etiketter: , ,

To be Deepedition eller många fler

Ikväll var jag och pratade om mig själv, mitt företagande och om sociala medier i min gamla Round Table-klubb. Det var en intressant upplevelse eftersom vi inte hade någon projektor så jag pratade utifrån någon sorts uppstuds mer eller mindre. Ganska länge följde jag dock min röda tråd som jag skapat i de slides jag slängt ihop men sedan blev det mycket på frihand. Det fungerade bra – jag kan mitt ämne rätt bra vid det här laget.

Trist, mitt i all prinsessyra, var att inse att en byrå som gått i KK inte betalat sin faktura till mig. För en egenföretagare som jag är ett avbräck på motsvarande hela mitt aktiekapital ett rejält avbräck. Det fick mig att tappa sugen en stund.

Det är intensiva dagar just nu. Avslutar jobb med JMW, jobbar med ett par stora pågående projekt med Deepedition och har börjat att jobba med United Power mer och mer. Det är ingen sinekur och en massa saker faller lite mellan stolarna. Min tacksamhet att ha en ekonom som tar hand om en del av sakerna som faller mellan stolarna är oerhört tacksamt.

Några har frågat mig hur jag tänker göra med bloggarna. Jag vet inte riktigt. Kanske slår jag ihop digitalpr med deepedition och ser till att uppdatera en enda oftare än två sällan. Samtidigt blir det då lätt ganska splittrat (som om Deepedition var ett under av stringent ämneskategoriserade inlägg) av för många trådar.

Vad tycker ni?

Ranelid – som att se påven dansa hip hop

Det här med Melodifestival. Jag är lite sådär splittrad inför det. Jag har ju genom åren både livebloggat, skapat #melfest-hashtaggen som året efter togs upp av SVT själva, låtit bli att titta, tittat bakom skämskudde osv.

Jag och dottern fick chansen att kolla på genrepet (tack @sebrob) i Leksand på lördagseftermiddagen. Så – vad gör man som en god far. Man sätter sig i bilen och kör upp till Leksand och Tegera Arena. Det var inte så mycket folk och gissningsvis hade många lyssnat på varningarna om snöoväder, drivis och armaggeddon (fast det var mest plusgrader och saltkladd. Det var kul. Inte sådär ”titta på U2 på Ullevi”-kul men det är alltid annorlunda att se saker live. Och så skulle ju Ranelid vara med.

Jag tog inte med mig någon riktig kamera eftersom man vanligtvis inte får ta med sig såna. Men jag hade kunnat ta med mig en bazooka in på Tegera Arena utan att någon märkt det. Trots att Ranelid skulle uppträda… Kolla fler bilder på Amandas blogg – hon tog med kompaktkameran och tog en del bra bilder. Sen ska vi inte prata mobiltäckning: Telenor verkar anse att Leksand ingår i övre Norrland och det där med mobildata inte är intressant. Det var lögn att få kontakt med Twitter under hela tiden inne i Tegera Arena. Uselt. Verkar som om Molly Sandén hade samma problem.

Så kom Ranelid på slutet – jag satt i en smärre chock. Det är som att se påven dansa hip hop. Det är så svulstigt och konstigt att det inte går att säga om det är bra eller riktigt jäkla uselt. Att låten är skriven av samma snubbe som skrev ”Zlatan”-låten innebär att ni kan tänka er själva musikinramningen. Och Ranelid går omkring på scenen och reciterar texter typ:

om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år, så dör mänskligheten ut

och människan de plockat fram för att sjunga med honom, Sara Li, kan man lugnt säga bara blir utfyllnad. Det här är Ranelid-show och jag satsar på att han faktiskt går direkt till finalen: hörde många runtomkring som tyckte det var ”bra”. Själv skrev jag till @ronnieritter att

Det är lite så jag känner fortfarande.. Var det bra? Fan vet. Kommer det att hålla. Antagligen. Ranelid är på något sätt ett fenomen som inte lämnar någon oberörd.

För övrigt så skulle jag säga att Molly Sandén har en minst sagt intressant goth-inspirerad klädsel. Hon sjunger riktigt bra men det är en såsig ballad – dock har hon i stark konkurrens med Mattias Andréasson snyggaste scenografin. Love Generation tror jag har chansen att gå till andra chansen mer tack vare att det är Red One som varit med och gjort låten snarare än vare sig scenshow eller låt. Den här lätt katolska levandeljus-balladen som Maria BenHajji gör har jag svårt att tro kan gå vidare. Dock noterade både jag och dottern att under den beiga draperade klänningen hade hon ett par riktigt läckra pjuck. Youngblood var så dåliga att jag funderade på att gå och hämta kaffe. Andreas Johnson levererar en… Andreas Johnson-låt. Det är bra, han är säker på det han gör men det är inte något som sätter sig. Kvar är då den minst kände medlemmen i gamla EMD: Mattias Andréasson och well: det är kanske inte så konstigt att han är det. Slutligen Carolina Wallin Pérez är emo-kidsens favorit och säkert kommer en del pk-aktiga innegänget. Skulle passat bättre på P3Guld tillsammans med First Aid Kit.

Mitt tips är: Ranelid och Li och Molly Sandén går vidare till final. Love Generation och Andreas Johnson till Andra chansen. Men jag sätter inte så mycket pengar på det. Svenska folket är sällan rationellt vare sig när det gäller att rösta i Melodifestivalen eller i demokratiska val.

Men Amanda var glad och jag älskar att kolla på produktionen. Vi kan lugnt säga att det är många kameramän som krävs för att fånga glädjen och sorgen i samband med omröstningen.

Uppdatering: Hanna Fahl har samma känsla som mig: surrealistiskt med Ranelid på scen.

Uppdatering: Tre av fyra rätt också på placeringar.

Bloggar etiketter: , , ,

United Power, Deepedition och jag

Som förälder tror man att större barn blir mer självständiga – och delvis är det sant. Men man behöver vara där kanske mer än tidigare: inte hela tiden men standby. Jag har varit borta oerhört mycket under gångna tre åren: har jag inte varit i Stockholm så har jag varit någon annanstans i Sverige – eller suttit på ett tåg. I medeltal har jag spenderat mellan tio och femton timmar på tåg per vecka under åren som gått. Pendlandet sliter inte bara på ens egen kropp och själ utan också på de som är ens familj.

Så det är dags nu. Jag behöver komma hem till Dalarna.

För några få veckor sedan fick jag erbjudande att bli en del av en byrå igen. Delägare och planner med inriktning på att bygga ett knivskarpt digitalt erbjudande för United Power i Falun. Jag valde efter en kort betänketid och lite förhandlingar hänga med. Deepedition DigitalPR kommer att leva vidare – dels som ägarbolag till min del av United Power, dels under en tid med föreläsningsuppdrag och pågående kunduppdrag.

Det är en resa det här också. Det ska bli spännande att ge sig ut på den. Jag gick från att vara delägare i Heimer & Company, och ett kollektiv, till att bli egenföretagare och en del av JMW. Nu ska jag bli en del av ett kollektiv igen. En annan kultur, nya vanor och rutiner. Jag kommer att åka bil eller buss i knappt en halvtimme istället för att nyttja @sj_ab och jag går tillbaka till reklambranschen efter tre år inom PR.

Det är spännande att göra en förändring. Otäckt, spännande och många gånger sorgligt. Tre år är lång tid på många sätt. Och har samtidigt gått väldigt fort.

Tack alla som jag hittills mött. På återseende.

(och Resumé drog på att jag heter Deeped :))

 

Bloggar etiketter: , , , ,