Vi behöver också 5 sätt att optimera din Linkedin-profil (tankar om normalitet)

Idag ska jag försöka tvätta lite, städa lite och självklart jobba en del. Publicera en podcast och skriva ihop lite planer. Sen göra en del administration, ligger lite efter och avsluta kvällen med lite träning om min begynnande förkylning håller sig på plats. Det är en ganska normal söndag. Under tiden kommer jag skriva tweets, snapchatta och en massa annat. Normaliteten.

Så varför skriver jag det här? Det är ju knappast intressant alls.

Igår läste jag vännen Anne-Lie Lokkos uppdatering

”Vad kan vi göra? Världen rasar. Är det nu vi alla måste göra mer? Fokusera på rädda världen och mindre på våra egna mål. Vad kan vi som individer göra? Eller ska någon annan få ansvaret och jag går på gymet, hittar mig själv och skriver 5 tips om hur du lyckas med din LinkedIn-profil.”

Jag förstår henne mycket väl. Det här är verkligen inte att ifrågasätta henne.

Det som Trump-maffian och May-gänget och Daesh-galningarna, Erdogan med posse, Putin et conc. plus en massa andra gör är att förstöra ett samhälle som vi hållit som normalt. Vi har samma saker i vårt eget land. Normaliteten i meningen att faktiskt ett liberalt, människovärdigt och jämställt samhälle är det som alla försöker uppehålla, med mångfald och vilja till utveckling.

Det är värt att utmana den förändringen. Men också viktigt att uppehålla vår egen normalitet. Det handlar om den fina balansen mellan att låta allt verka som vanligt och därmed vända ryggen till det som hotar samhället och att samtidigt uppehålla en normalitet för att inte förstöra det vi byggt upp genom att sluta skapa kunskap och insikter även om saker som inte handlar om de stora frågorna.

Rädslan kan innebära att vi slår sönder normaliteten själva – och på så sätt också blir en del av den rörelse som vill förstöra det vi ser som det normala. Skräcken kan göra att vi slutar att göra det som också bygger ett samhälle: kunskap och insikter i det lilla livet.

Vi behöver vara på tå, behöver berätta vad som händer. Men vi behöver också fortsätta att leva i vardagen. Att visa att livet fortsätter trots att det brinner runt omkring oss.

Passiviteten är den stora faran men också att vi slutar att också prata om det normala, om det lilla livet, gläds åt nya spännande händelser. 5 sätt att uppdatera din linkedin-profil innebär också en trygghet: att den vanliga fortfarande fungerar också.

Vi ska fortsätta att hjälpa varandra att både vara så trygga vi kan men också så informerade som det är möjligt. Vi ska fortsätta bygga på en bra värld, vad det än handlar om. Normalitet förändras hela tiden.

I slutänden måste vi ändå tro att sans, medmänsklighet och öppenhet vinner.

NIMBYs – inbilskheten och omänskligheten

NIMBY = not in my backyard är ett uttryck som oftast tenderat att användas om äldre som motsatt sig större byggen. Vissa kommuner har större sammanslutningar av pensionärer som går emot varje liten förändring som kan ge bättre effektivitet och mer befolkning eftersom det är nåt träd som måste tas bort.

Men NIMBY är också ett uttryck för den minskade medmänskligheten, den förminskade empatin som vi ser utveckla sig i galopperande fart. Senaste året har vi sett mängder av upprörda människor runt boenden för flyktingar och inte minst runt ensamkommande. Men det stoppar inte där: LSS-boenden anses med jämna mellanrum förfärliga att ha i närheten. LVU-hem och liknande också. Och nu senast: upprördhet en masse över ett planerat hospice. Det är nästan svårt att ta in. Människor anser alltså att det är fel att bygga ett hem för personer i livets slutskede pga att platsen är för vacker och att de inte vill att deras barn ska behöva tänka på döden.

Låt det sjunka in.

Hur kan man med berått mod välja att bli så inbilsk, så självisk, så oerhört omänsklig att man gör något sånt här.

Det går inte att undvika att tänka på en av de hårdaste uttalanden som Jesus gjorde:

Det ni gör mot en av mina minsta, det gör ni mot mig.

En jättelång text utan bilder om frihet, förbud men faktiskt också om kärlek

För mig har frihet alltid varit viktig. Frihet att tänka, frihet att känna, frihet att uttrycka sig. Den friheten har självklart begränsningar när den inkräktar på andra friheter men samtidigt: friheter måste ha porösa och tänjbara gränser. Det är något som på många sätt är en röd tråd genom mitt liv: från ungdomens anarkism, in i den liberala teologin och frihetliga socialdemokrater till dagens libertarianism. Inte för att styra utan för att jag tror att vi människor behöver mer frihet än vi behöver regler. Det är knappast lätt men civilisation byggdes på frihet snarare än på inskränkningar. Innovation kräver frihet snarare än färdiga tankekonstruktioner. Kommunikation har ett värde när det få vara fritt och inte begränsas oavsett.

Samtidigt kan jag se hur många personer som jag anser har ganska mycket huvud och åsikter jag delar nu börjar att föra fram tankar om avgränsning, begränsning och förbud. Många förbud. Förbud mot kläder, förbud mot mobiltelefoner hos unga, förbud mot tiggeri, hårda begränsningar av asylrätten, höggradiga avgränsningar av ”svensk kultur”. Det skrämmer mig. Samtidigt så kan jag självklart ställa mig frågan: om de tycker så – varför gör inte jag det?

Jag vill inte påstå att jag är bättre än andra. Eller att jag nödvändigtvis använder fler perspektiv eller andra perspektiv* utan jag reflekterar över varför jag känner hela spektrat av känslor från förvåning till avsky runt många av de argument som framförs. Istället för – vilket säkert ibland skulle vara lättare eftersom jag förlorat några viktiga personer i allt det här – att s a s göra ett rationellt och (egoistiskt; min känsla) val att säga ”ja jo, vi kan ju inte ta emot så många, och ja jo tiggeri hjälper ju ingen och det är inte snyggt för gatubilden, och ja jo, burkini är ju en symbol för förtryck osv osv. För jag kan förstå argumenten, i vissa kan jag se en viss logik.

Moral är något som jag känner många gånger är frihetens motpol. Inte förbud eller avgränsning – de är mer moralens konsekvenser. Jag är väl medveten om att moral egentligen har en icke-värderande definition men ett ord blir alltid betydelsebärande av där det mest används och det används mest av personer som anser att frihet inte kan ges hur som helst utan ska styras upp, ramas in och sättas i stram översikt av ”kultur, samhälle, elit, [fyll i valfri hierarkisk moralplattform]”. Den moraliska majoriteten är inte bara en högerkristen galenskap – det är också något som dyker upp i varje samhälle.

Självklart – som libertarian och liberal så kan jag se att varje person har rätt till sin egen moral. Och varje människa har rätt att ifrågasätta andras moral. Men det är en del av friheten. När individuell moral blir till kollektiv norm så blir friheten mindre.

När jag var kristen och framförallt när jag var präst fick jag ofta Frågan. Den där ständiga frågan (nej, inte den om jag som präst får ha sex eller dricka alkohol). De som ställde den kunde uttrycka allt från djup oro till förväntan om att svaret skulle innebära att man kunde slå hål på min tro. Ni vet: teodicéproblemet. Den frågan. Den lilla frågan om hur en allsmäktig Gud kunde tillåta ondska i världen. Det svar jag brukade ge för oss tillbaka till tanken på frihet. Minns inte vem (kanske någon av mina teologvänner med bättre minne kan ge mig svar) som inom religionsfilosofin gav den bilden men så här: En allsmäktig gud älskar sin skapelse. Den (guden alltså) kan välja att skydda den genom att hålla koll på precis allt men frågan är då om skapelsen kan älska guden tillbaka? Eller så kan guden välja att den vill att skapelsen ska älska tillbaka och älska sig själv – och riktig kärlek kommer alltid ur det fria valet. Valet att älska – eller inte älska. Det ligger i allsmäktighetens natur att man faktiskt kan välja att avstå från makt – om det inte gick vore det en ganska keff form av allsmäktighet. Att dra sig tillbaka från sin makt innebär att guden ger friheten att älska genom att ge ett fritt val. Det innebär också att skapelsen får ta ansvar för sig själv, för att älska och vårda sig själv.

(Vän av ordning eller valfri militant ateist kommer nu påpeka att det inte hänger ihop om man då hävdar att bön fungerar osv men sorry, finns inget som säger att guden inte kan intervenera men väljer att göra det försiktigt för att inte riskera friheten. Typ så plus en hög andra argument men de får vara just nu. Jag tror ju inte ens på det längre liksom.)

För mig, när jag var kristen, var det omöjligt att se att en gud som älskar sin skapelse skulle förringa att ge skapelsen frihet. Det är en viktig del av kärlek: att ge frihet. Den delen har jag kvar. Gud behövdes inte i den algoritmen. Men människor behövs i den. Människor som tar sig friheten att älska istället för att hata, som tar sig friheten att inte vara rädda utan se möjligheter istället för att begränsa i skräck för vad som kan komma.

Så frågan är i en tid där många nu mer tenderar att uttrycka sig krasst och hävda att frihet bara kan få plats i de fickor som lämnas av moralen. Om vi snart inte behöver försöka som individer, som samhälle och som värld fundera över vad kärlek innebär och dra tillbaka den makt som förbudsstiftning ger. Att börja begränsa vårt avgränsande. Att börja fundera över om kollektiv moral gjort någon något gott någon gång.

Frihet alltså. Frihet är kärlek. Värd att värna. Genom att inte stänga in den utan låta människor bestämma själva. Förbud kommer inte förändra en kultur, bara begränsa och låta personer med än mer moral än frihet säga ”se där, de hatar oss”. Frihet att välja även om det kan synas att det är ett dåligt val. Friheten att försöka leva. Friheten att be om hjälp.

Det finns inget värde utan frihet. Så tror jag, så tänker jag. Du behöver inte tänka så. Du behöver inte tycka som mig. Men jag kommer hävda att jag är fri att tycka som jag vill.

Så en liten fotnot: Flummigt – be my guest men du kan bara gå vidare. Fel? Ge mig argument men helst några jag inte hört ett par tusen gånger. Skippa att prata om ålder, vänstern eller så. Det blir liksom bara fånigt då jag är 46, inte vänster och har en hög med erfarenheter. Fånigt? Må så vara – jag är hellre naiv och håller fram frihet och kärlek.

*Sidospår: Ta 45 minuter och se och lyssna på Tricia Wangs keynote från årets The Conference. Den är lite så där omvälvande som keynotes kan vara på den konferensen. 

”Jag älskar kvinnor men hatar vissa”

Rubriken är alltså ett travesterat citat efter att försökt få ännu en man att förstå skillnaden på individ och struktur. Det är ett kors att bära.

Det blir dock väldigt roligt med en del män som upprörs över detta med ”att hata män” när de i nästa läge säger ”för jag älskar kvinnor”. Min följdfråga blir självklart ”älskar du alla kvinnor”. Svaret blir då ofta ”nej, jag hatar Zara Larsson”.

Så då får man ju faktiskt lov att fråga hur personer kan hävda att de älskar alla kvinnor men hatar vissa kvinnor. Där nånstans tar ofta den intellektuella kapaciteten i taket. Tyvärr faller inte polletten ner trots att de faktiskt gör samma sak som de kritiserar andra för – bara med ett reverserat verb.

”Älska kvinnor” är samma sak som ”hata män”. Tänk att det ska vara så svårt att förstå det. Du älskar knappast alla individuella kvinnor lika lite som att Zara Larsson hatar alla individuella män. Men du älskar kvinnor som ett kollektiv och som en idé, kanske som en struktur – vilket är det som Zara Larsson och många andra hela tiden förklarat.

 

Känns fortfarande som min ett år gamla text om ”Inte alla män” fortfarande är lika aktuell – och argumentationen från kränkta män har inte förändrats ett dugg på ett år…

Ett rejält uteblivet svenskt handslag

Handtag klapp eller en svensk kyss på kinden…

Diskussionen om handslaget som uteblev (rubriken i princip snodd av KIT) är inte märklig utan snarare väldigt belysande. I grunden: Yasri Khan är politiker, han kandiderade till Miljöpartiets partistyrelse, han vägrade ta en kvinna (Ann Tiberg, van journalist som valde att göra ett bra journalistiskt jobb utan att döma) i hand och var rätt kass på att förklara varför utan att bli sedd som en ganska tyken kvinnofientlig traditionell islamist. Korkat och uselt hanterad kris, vilket för tillfället verkar vara en svårartad och snabb sjukdom som går inom det partiet.

Det intressanta är dock argumenten mot:

Att ta i hand är svensk kultur. Alltså ska alla göra det. Möjligen skulle man kunna säga att det finns en tradition i Sverige att hälsa med hjälp av ett handslag. Det är en vanlig form och anses härröra från den tid då folk hellre högg huvudet av varandra än samtalade. Om du hälsade med högerhand kunde du inte samtidigt dra ett svärd (en längre utläggning i Arnroths utmärkta KIT-artikel). Det fanns alltså en rent livsavgörande praktisk grund för handslaget. Precis som i många andra sammanhang blev det sedan internaliserat och själva den rationella grunden glömdes bort. Finns det idag någon anledning bortanför tradition och vana att ta varandra i hand? Kanske – då det fr a inom mer traditionella (manliga) sammanslutningar ses som en viktig symbol för att sluta ett avtal. Men generellt? Nej. Ingen som helst.

Man respekterar landets seder och bruk. Okej. Det är en ganska intressant argumentation eftersom den till 75 % kommer från personer som i andra andetaget anser att andra länders seder och bruk är förfärliga och borde förbjudas – eller åtminstone inte få influera svenskt modernt samhälle. Det sistnämnda tenderar dock räknas som nån sorts mytologisk femtiotals-enhetssamhälle men det är lite vid sidan av punkten. För visst – det finns en rationell vinst att göra med att respektera seder och bruk om man besöker eller flyttar till ett nytt land (eller by: ni skulle bara se hur det kan vara i Dalarna…) Vill du passa in så kan det vara smart att göra som folk gör mest.

Men det finns en problematik med det argumentet – det blir tvingande utifrån att de normer som gäller ska respekteras utifrån att de är internaliserade, inte nödvändigtvis bra, vettiga. Det man säger när man hävdar att en invandrare alltid ska respektera ett lands seder är också att om man själv var invandrare i säg Saudiarabien så skulle man respektera seder och bruk runt att kvinnor är nedtryckta, nedvärderade etc. Eller om man kommer till länder där det finns statlig rasism eller en folklig sådan så ska man respektera detta. Typ om du åkte till Sydafrika innan demokratiseringen så skulle man respektera apartheid. Assimilering handlar om att relativisera sina värderingar oavsett hur Widar Andersson än försöker göra det till en norm. Och om vi nu är nogsamma med att seder och traditioner ska gälla andra blir det knepigt när det å ena sidan är ok för kvinnor att inte ta i hand men inte ok om det är män som väljer bort det.

Återigen: det finns en rationell vinst att följa saker – inte minst som turist – eftersom det är bökigt att hamna i finkan eller få en smäll om man inte gör det men det är knappast så att det finns någon sorts rim och reson att vi ska gå omkring och ”respektera” normer, seder och bruk som vi anser vara fel, bryta mot mänskliga rättigheter.

Det är en del av den islamistiska hemliga invasionen. Men lägg av.

Kritiken mot Khan är precis som diskussionen om Kaplan ett beställningsjobb för att mörka Panama-krisen. Sitter foliehatten för hårt?

Är det därmed rätt av en person att vägra skaka hand? 

Det beror ju liksom på. Om det fanns en rationell vinst att göra när alla gick omkring med svärd att faktiskt skaka hand så skulle man väl idag säga att det finns en viss rationell vinst att inte göra det – om man inte gillar bakterier och virus. Generellt kan man väl säga att traditionen att skaka en massa händer egentligen är rätt äcklig. Du vet inte var den handen har varit innan.

Men de flesta ser det som en välkomnande gest och den är därmed viktig för att knyta relationsband. Så kan det vara, men det beror mest på vanan. Själva handlingen i sig har idag ganska litet värde.

Dock: när man ser på dagens diskussion så kan det finnas ett rationellt värde att skaka hand för en sån som Khan – helt enkelt just för att det är ganska dumt att skapa en snackis om det här.

Förutom det så är problemet inte ett ifrågasättande av seden utan upplevs (som KIT-artikeln ovan noterar att det inte behöver tolkas så) som att man värderar olika människor olika. Det är inte så att det i det här fanns en rationell anledning till att inte skaka tass utan en värderingsmässig. Enligt politikern så anser han att det är för intimt att skaka hand med en kvinna.

Här blir det liksom en reverserad problematik: oavsett hur han vänder sig så handlar det om att värdera kvinnor på ett annat sätt än män. Att hävda att intimiteten är icke-välkommen blir en värdering. Dessa två tillsammans gör att Yasri Khans vägran att ta en kvinnlig reporters hand faktiskt är mer än brott mot svensk kultur eller tradition – det är ett ställningstagande och en värdering av a) en annan person b) ett specifikt kön c) en icke-respekt för grundläggande överenskomna normativ som bygger på annat än en sedan länge internaliserad rationell handling.

Yasri Khans val att vägra att ta en kvinna i hand (men kan tänka sig ta en man i hand) bygger på tankar om kvinnors orenhet och/eller tanken på att män inte kan bärga sig mot kvinnors attraktion – och att kvinnor ska hållas från främmande män. Eftersom de inte har någon egen vilja när det gäller att välja vem man har sex med. Typ. Det är vad det här handlar om. Det är i samma härad som tanken om kvinnan som oren under menstruation, att tvinga kvinnor att inte träffa främmande män innan de är gifta, att tvinga kvinnor att bära heltäckande kläder (tvånget är problemet inte nödvändigtvis klädesplagget) osv.

Här kommer vi lite till pudelns kärna där mångkulturen och enhetskulturen snedtänder båda två. För att säga ”jag vill att man respekterar den kultur jag kommer ifrån” är ok så länge det inte samtidigt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter som landet ifråga faktiskt bygger på. Men att hävda att ett brott mot svensk tradition av att hälsa med ett handslag är ett brott mot detsamma är bara korkat.

Bortanför det uteblivna handslaget så verkar Yasri Khan stå för ganska sunkiga åsikter om inte minst kvinnors rättigheter och lyfta fram värderingar som går emot andra demokratiskt givna normer. Men det har väldigt lite med själva handslaget att göra.

Uppdatering:

Diskussionen fortsätter och även om den kan ses som mer balanserad så tycker jag ändå att många förenklar det genom att anlägga metanivåer på den:

Halldorf menar att det handlar om intimitetsintegritet. Well, ja, kanske. Men det innebär inte att en politiker kan välja att inte följa en sedvanlig form av hälsning.  Fr a drar han så höga växlar på det att det blir lite surrealistiskt. Jo, vi kan visst gilla olika även om vi kan ha saker som vi tycker ”hör till” en svensk politikers roll.

DNs huvudledare väljer att anlägga en förmodat liberal metanivå och hävdar att allt är en privatsak. Vilket gör att de faller ner i ett moras av problem då de därmed hävdar att människors religiösa åsikter ska gå före vad de som de möter tycker och tänker. Det är knappast någon önskvärd väg att gå heller.