Jag börjar bli lätt mätt på alla bloggtävlingar – och det innan de ens gett ut sina priser…

I väntan på vilka som vann Stora Bloggpriset (följ här) så har Kulturbloggen utsett sina pristagare till Kulturbloggen Awards:

Bäst bokblogg: En annan sida

Bästa filmblogg: Bloggywood

Bästa musikblogg: Dagens Skiva

Bästa kulturblogg, övriga områden: Lotten – en golgatavandring på legobitar

All Star Award: öppna klassen: Rebel Music

Grattis Petra J – som ju är en bloggveteran precis som Chadie och jag. Grattis Daniel som vinner ett pris ändå idag då han är en av dem som anordnar Stora Bloggpriset. Grattis Kal och Pelle och alla andra på Skivan. Grattis Rebel.

Men framförallt – grattis Lotten! För sannerligen – få bloggar är som hennes. Och jag tycker att beskrivningen av varför hon vunnit är på pricken:

En blogg som sprudlar av upptäckarglädje inom sociala nätverk och kultur och nöje, en blogg som sätter kulturlivet mitt i vardagslivet. En varm blogg som gör alla glada.

Själv brukar jag tänka på Lottens blogg som en sån där feelgood-film som inte duckar för livets otrevligheter men som hela tiden lär mig att se dem i ett lätt sardoniskt och sarkastiskt ljus: och att i grunden bubblar man ändå av livsglädje och nyfikenhet över vad som kommer att hända bakom nästa hörn av livets gata. Det är vad Lotten är för mig.

Om ni har någon annan blogg som känns likadant – nominera den i mitt bakvända bloggpris. Läs mer här och här. Nomineringarna är öppna tills jag känner att jag har fått nog med nomineringar som går att använda för att tävlingen ska bli så kul och annorlunda som jag hoppas.

Och hoppas alla får det kul på Stora Bloggpriset-galan. Alla verkar ju vara där utom jag…

Uppdatering: Ola Larsmo saknar en annorlunda röst bland kulturbloggarna. Och skriver det på DN Debatt. Jag vet inte Ola men det känns som om din kritik faller lite platt – bloggosfären består av närmare 400 000 bloggar ((approximering utifrån ökningstakt och start i siffrorna som WII gav ut i november. Det du efterfrågar finns – men det är självklart inte mainstream. När var senast något mainstream som var en annorlunda röst? Hur ser dagens mediavärld ut, Ola? Finns det något som har en ”annorlunda röst”?

Uppdatering: (jodå jag läste att du gjorde samma fundering – men själva frågeställningen utgår ändå från att det skulle vara annorlunda med bloggar)

Etiketter:bloggande, Bloggywood, Dagens Skiva, Deepedition Bakvända Bloggpris, DN Debatt, En Annan Sida, Kulturbloggen, Lotten, nominering, Ola Larsmo, priser, Stora Bloggpriset, tävling

Rätt bloggtrött. Har inte läst en enda blogg på en vecka. Trött på Twittrande, Jaikuande, Powncande. Fejjan känns trött självt.

Det enda jag orkar är att köra ”Friends for Sale” på Fejjan. Det är vansinnesroligt att köpa sina vänner. Och faktiskt: det kan skapa nya kontakter, själv fick jag en ny vän i en Global CD på en webbyrå.

Vansinnigt roligt, och briljant är också Martin Borgs nya idé TV Garpenberg (här, här och här). Han går runt i Avesta (!) i storstövlar, mössa och en mikrofon och verkar fråga lite korkade frågor – men allt bygger på en grundläggande bevisföring om att svenskar i grunden är jävligt nyliberala. Jag garvar högt åt att Borgs än en gång klär av den politiskt korrekta postsocialismen brallorna.

För övrigt är det en sjukt lugn lördag här i Livelong.

Andra bloggar om: Fejjan, sociala medier, Martin Borgs, TV Garpenberg, politik, vlog

Det går sannerligen utför. De tidigare stalkarbloggar som funnits har på något sätt haft en glimten i ögat. Ta Att Stalka Alex Schulman (som fick en roande stalkingblogg i sin tur – ryktesvis skapad av Schulmansskapad av stalkern själv), tyskungens framgångsrika blogg, eller Darkes tidiga mänskliga GPS:ande av Göran Greider. Men nu: en riktigt sorgligt ful och fullkomligt ironibefriad blogg som ska dissa Johan T Lindwall. Först och främst: det gjorde väl Miss Midja redan 20022004 på Dagens Media? Och herregud: Johan T Lindwall behöver inte hjälp för att bli dissad – han gör det så bra själv. (Hattip Mymlan)

Nä. Nån jävla kvalitet får det vara. Själv har jag rotat fram några gamla De Missanpassade-texter som jag och Angela aka Galatea, kräkte ur oss ”wayback in 2003″.

Andra bloggar om: Johan T Lindwall, Miss Midja, Att stalka Alex Schulman, Där är Göran Greider, stalkarbloggar

Det är dags. Nomineringarna för årets upplaga av Årets Politiska Blogg är igång borta hos Bloggen Bent. Valobservatör är förra årets vinnare Promemorian. Se till att nominera: reglerna är visserligen kniviga om man tittar på vilka som faktiskt är mest framstående som politiska bloggare och jämför det med Bents regelverk (som jag tycker är bra):

alla som faller utanför följande kriterier:
* är professionella politiker
* jobbar som högre tjänstemän inom politiska staber
* har ett redaktionellt jobb på någon större tidning
* Är kända på ett sådant sätt att tävlingen kan förvridas av kändisskapet snarare än av en värdering av blogginnehållet (Jag vet att den här sista punkten är krånglig, men utan den kan vi lika gärna ge priset till Magnus Uggla på en gång).

Andra om: årets politiska blogg, Bloggen Bent, tävling, bloggande, bloggar

Jag fattar inte riktigt vad såväl Timbro som Svenskt Näringsliv håller på med. Tidigare har vi Timbro som dissar hela CSR(link)-utvecklingen och idag berättar Frk Look om SN:s annons som försöker att förklara att alla de som är emot det kommersiella julfirandet har fel, via en märklig saga. Själv är jag knappast att kalla kommersiellt fientlig men att göra något sånt här återskapar bara den gamla synen på Svenskt Näringsliv som en ondskefull organisation som struntar i människan och bara intresserar sig för kollektivet företagen. Hela idén känns som att slå in rätt öppna dörrar: vi går mot en jul med nya omsättningsrekord, handlarna är knappast oroade över att kundtillströmningen inte blir minst lika stor som förra året – och att ge sig på mediernas kultursidor är i bästa fall som att sparka på någon som redan ligger, i värsta fall ett sätt att försöka tysta kritik.

Ännu mer förbannad blir jag som företagare på Sagan om företagaren som inte ville tjäna pengar. Det är en fullkomligt kontraproduktiv saga, som både nedvärderar mig som företagare och samtidigt skapar bilden av att sanna företagare bara vill tjäna pengar. När det gäller den sista sagan: om flickan som inte fick chansen så är även jag skeptisk till turordningsreglerna när det gäller avskedande men sagan som SN skapat bortser från det faktum att sagan helt enkelt inte är sann: om flickan var den duktigaste hade hennes chef kunnat undandra henne från turordningsreglerna.

Helt enkelt känns det som om jag, som marknadsliberal, fått ett hugg i ryggen av den organisation som borde vara en som jag kände samhörighet med.

Uppdatering: Kontraproduktiviteten visar sig direkt i den ”motsaga” som Ullgren skriver i DN. Den är lika sann/osann som SN:s, vilket gör det hela till en helt öppen bana. Dumt, strategiskt otänkt och sorgligt att SN inte lärt sin läxa.

Uppdatering: Jag är iofs inte förvånad att Deepedition omnämns som ”en annan blogg” i Dagens Medias rapportering – RvdB brukar ju inte direkt få några guldstjärnor här. (Tipstack till Jonas på Promemorian) Nu väntar jag med spänning på Synnöves mailsvar…Svaret har kommit och det var ett misstag.

Uppdatering: Dagens Media har ett lite udda publiceringssystem som helt enkelt gör en ny postning när de uppdaterar artiklarna. Här är den uppdaterade där Deepedition finns relaterad. Det hela blir än sorgligare när Tove Lifvedahl ska förklara kritiken och menar att

Av dem som är kritiska finns det ofta en koppling till Al Gore och klimatdebatten.

och att jag och andra kritiska röster egentligen bara har dåligt samvete:

ingen särskilt villig att själv berätta hur de får ihop sin egen konsumtion och samhällssyn – enklare då att ventilera dåligt samvete på oss.

Jävla skitsnack. Jag har inget som helst dåligt samvete för min konsumtion och min samhällssyn är antagligen många gånger mycket mer libertinsk än Toves. Att jag skulle vara ”Gore”-anhängare tar jag som en personlig skymf. Men det är klart har man lagt ner ett par millar på en sån kass annonskampanj, där alla sidor blir förbannade, så måste man väl rädda ansiktet. Och jag skulle vilja se vem som är mest ”politiskt korrekt” av Tove L och mig i säg prostitutionsdebatten eller diskussionen om termen pedofili. Nej, Lifvedahl har blivit svartfot gentemot sann liberalism och köpt den konservativa agendan. Det trodde jag inte skulle ske.

Uppdatering: Läs också Brits drapa mot SN och deras saggiga sagor.

Uppdatering: Trulsa påpekar att det hela handlar om att se sin målgrupp som rätt imbecill (och jag håller med många av de reklamare som uttalat sig i artikelkommentarerna om att det helt enkelt är uselt genomfört, dålig copywriting helt enkelt):

Det var tilltalet i det skrivna. En saga är normalt skrivet för barn, men har fler dimensioner och därmed behållning även för vuxna. Den här ”sagan” är skriven som att jag som avsedd målgrupp (konsument) är en vuxen med en femårings hjärna.

Uppdatering: Nina, ännu en planner, blir lika sned hon. Dels över själva kampanjen och dels över Toves fånutspel:

Grejen är bara att kampanjen inte alls har startat en diskussion om de sakfrågor Svenskt Näringsliv vill lyfta. Reaktionen är för det första inte diskussionsartad. Den är förbannad och/eller raljerande. Och den rör inte alls arbetsrätt eller rättvis handel eller fritt företagande, utan en koloss till organisation som uttrycker sig som om alla andra vore puckon.

Uppdatering: Unni Drougge väntar tio dagar på att kommentera det. Och gör det kanske inte riktigt solitt…

Uppdatering: Bull säger sitt (via Banal).

Andra om: sagor, Svenskt Näringsliv, propaganda, misslyckat, falskt, faktafel, Frk Look

Om de politiska bloggarna handlar om citizen journalism, om att skapa ett medialandskap som bygger på delaktighet så finns det andra bloggar som är minst lika viktiga – eftersom de faktiskt berättar om det lilla livet. Trulsa skriver oerhört ingående och personligt om sin osäkerhet och sitt ”bajsbagage”, Ajja skriver om att ha en mamma som inte klarar av att hennes dotter kommit ut som homo.

Andra om: bloggar, perspektiv, verkligheter

Sigge Eklund och Linda Skugge är några som står bakom Vulkan.se, en ny print-on-demandtjänst som ska ge ”författare” möjlighet att faktiskt få ut sina tryckta alster. I en kommentar påpekar Niklas Darke att det kommer innebära att ”vi kommer att vada i skit” (i BT tyvärr inte på nätet). Han blickar bakåt under tiden han själv drev ett förlag, utifrån myten om att det finns massor av duktiga författare som inte blir publicerade, att det finns en idé med att förlagens litteratörer faktiskt finns.

När det gäller frihet och yttrandeberättigande så är Vulkan-tanken helt rätt. Det ska dock bli intressant om Sigge och Skugge väljer att verkligen låta frihet råda eller om det kommer att ske en viss censur, ex.vis när det gäller texter som går emot samhällets grundbultar: demokrati, mångfald och jämställdhet.

Själv blir jag fundersam över varför man väljer att gå vägen över döda träd-formatet? Boken må leva vidare men det finns inget egenvärde att bli publicerad i en bok idag. Förutom att man tror att ”det blir mer på riktigt då”. Det finns ett antal exempel där man fört över bloggpostningar och annat till tryckt form och det tappar helt enkelt både kontext och vitalitet. Framförallt kommer det handla om mycket mer av utlämnanden – både av sig själv och av andra personer, döda eller levande, eftersom den trenden varit mycket stark – och personer som visserligen har en god hand med text men inte lyckas att jobba med fiktion, helt enkelt väljer att lämna ut sitt och andras liv rakt av – för att bli publicerade. Vissa gör det med en vision om att berätta en historia – andra gör det oreflekterat för att bli publicerade.

Men är inte Vulkan-tanken en del av The Long Tail-teorin? Jo, det är det. Men är det alltid vettigt att föra över det som skapas på ett format till ett annat? Nej. Är mediet en del av meddelandet? I vissa fall anser i varje fall jag det. Själv har jag tackat nej till inviter om att publicera valda delar som bok. Eftersom jag tror på bloggens kraft, och att när kommentarer och liknande försvinner så försvinner också en del av postningens mening. Själv ser jag ingen som helst anledning för någon att läsa deepedition tryckt på sidor i en bok.

Andra bloggar om: Vulkan, Sigge Eklund, Linda Skugge, print-on-demand, medier, döda träd, bok, publicering, The Long Tail, utlämnade, författare, skit, Niklas Darke

”Novemberregn” från Eva Dahlgrens nya Petroleum och Tång. Jävlar. Dubbeljävlar. Så bra…

Uppdatering: Så gott som hela skivan är mycket bra. ”Snö” var en riktig mellanskiva. Tack och lov. Nu är den blekta blondinen tillbaka, fokuserad och med texter som bitvis är bland den bästa svenska rockpoesi som idag skrivs (tillsammans med Jocke Berg) – eftersom den inte försöker vara något annat än vad den behöver vara. Det är helt enkelt i Dahlgren-klass. Och musikaliskt är det enkelt, direkt och känns inte överproducerat utan bygger på att låta känslan ligga först och främst.

”Novemberregn” är som tidigare sagt fantastisk – den får håret att resa sig på armarna. Men ”Ingen är som jag” och ”När jag såg dig” är starka kort. Skivan är värd att köpas.

Andra bloggar om: Eva Dahlgren, Petroleum och tång, rockpoesi, musik, rock

F-Secure laggar och vill inte uppdatera definitioner. Hela datorn laggar när man kör scan. Mellanslagstangenten fungerar bara hjälpligt.

Jag kom hem från jobbet vid halv nio.

Såg Första Andra Tredje och det är ett bra koncept. Man har ökat spänningsmomenten ett snäpp till och tagit in det bästa från Antikrundan och kryddar det med lite rep och folks usla kläd- och inredningssmak. Toppar med personer som betalar mer än sju lök för en gammal skylt. Och självklart tvingar man, enligt den nya medieteorin, Ernst att blogga. Sen ser onekligen Johanna Isacsson ut som Linda Isacssons syrra.

Såg bilder från bloggträffen på B&B. Saknade en viss känd bloggare som blivit författare. Hon har väl blivit för fin för bloggarpöbeln.

Själv har jag lagt ut några bilder från Omform. Bland annat den här:

En fet jävel lyfter ur en fet 24″ iMac. Det är verkligen en sjukt stor skärm.

En del av utställningen. En sorts visualisering av allt som en blogg kan vara.

Det blev väldans tyst på ”anna” aka BRB. Och på ”stina”. Det märkliga är att dessa troll aldrig kommenterar postningar som handlar om Burma eller liknande saker utan alltid bara där de kan provocera eller skriva ner den som postat något. Sug på den ni.

Och jag fattar inte det här med att folk, exempelvis på Facebook sätter en bild på sig själva som barn i sin presentation. What’s with you people? Tanken med Facebook och liknande saker är att nätverka, att hitta folk som man tidigare känt eller som man kan känna igen när man träffar dem. Sannolikheten att man känner igen någon från att man var så liten är minimal. Sannolikheten att man kommer att känna igen personen om man träffar dem IRL är minimal.

Insåg att inflationen är hyperbol inom bokbranschen. Jag beställde en bok av en känd bloggförfattare och fick betala närmare tvåhundra spänn. Idag fick jag se att samma bok säljs för en hundring på Bok&Bibliotek. Det är nästan snabbare halveringstid än på datorpriser.

Heroes har ett sjukt välskrivet manus och en story som är bland det bästa jag sett på mycket länge. Studio 60 har däremot inget av det fantastiska som gjorde Vita Huset/West Wing så trollbindande (nej, jag menar varken anna/BRB eller stina).

Den nördigaste applikationen på Facebook måste vara ZDNet Australias Speed Challenge. Jepp. Jag, Wass och Jack och några till kör ikapp. Med våra bredband… Dock – idén bakom applikationen är att skapa någon sorts översikt över hur snabba uppkopplingar folk sitter på i världen. Sverige ligger tvåa efter Finland men då finns det en viss bias i att det Finland har endast ungefär 250 testresultat medan vi svenskar är snabba på knappen och ligger på över fyratusen. Och att mäta en så pass fluktuerande datakälla som ett bredband är lite knivigt då färre testresultat sannolikt ger ett högre medelvärlde. Nördigt är det i vilket fall som helst.

För övrigt skulle jag vilja slå den som kommit på konceptet för Elons reklam. Hårt. Och länge.

Jävlars… I’m stunned…

Jag missade tjugo minuter. Men jag älskade det jag såg. Sorkin är tillbaka. Jag kommer klistra mig vid tv-n när ”60″ går. Nu tänker jag gå och lägga mig. Jag är lite lätt salongsberusad efter att ha bjudit revisorerna på lite öl, ost och whisky. Och efter att ha hittat de 14700 som fattades i bokföringen. Ekonomi är inte min grej. Det är bevisat nu.

Andra om: Studio 60, salongsberusad, revisorer, Aaron Sorkin