Eftersom jag försökt att förklara mina ställningstaganden inför Ship To Gaza-händelserna här och här tänker jag inte dividera om själva händelsen mer utan notera att jag anser att det som hände efteråt är allvarligare än själva bordningen om man tittar på internationella relationer, israeliska myndigheters syn på brott och straff och en generell känsla av en människosyn som fått utveckla sig till en övermänniskotes. De förklaringar som ges är ihåliga.
Att man valde att ta Mehmet Kaplans diplomatpass liksom att internera honom är oerhört allvarligt eftersom det visar fullständig renons på respekt för gemenskap, internationella överenskommelser och i princip så omintetgör man all diplomatisk frihet. Israel själva är oerhört snarstuckna när det kommer till sina diplomater men här visar man en högst märklig relativism gentemot andra länders diplomater.
Att man först bordar konvojen på internationellt vatten, tvingar in den i hamn och sedan internerar alla ombord är i sig kidnappning. Att sedan deportera de gripna och hota med att anklaga dem för inte bara terrorism utan också att de illegalt befinner sig i Israel är hårresande och visar en oerhörd respektlöshet mot internationella lagar och överenskommelser. Det är att medvetet skapa ett moment 22 för egen vinning.
Att vi idag inte vet hur såväl Mattias Gardell som Dror Feiler mår eller var de egentligen är skrämmande. Det innebär att två svenska medborgare hålls fångna och isolerade, utan direkt kontakt med sitt lands ambassad och sina advokater, vilket är mot alla internationella konventioner. Den misshandel av Dror Feiler som flera av svenskarna vittnar om är tyvärr inte förvånande men visar hur rutten människosynen blivit – Dror är jude, han har med sitt stöd till Ship to Gaza förrått sitt folk.
Det här är saker som kanske skrämmer mig mer än en misslyckad militär operation.
Uppdatering: Jag har lite svårt att se Kaplan, Mankell, Calmersund och Strand som känslokalla propagandamaskiner och deras berättelser visar tyvärr att israelisk militär knappast var intresserade av en fredlig kapning av skeppen. Det visar också deras välplanerade hantering av mediaflödet liksom det här. Sedan har det uppenbarligen eskalerat olika mycket på olika håll – Calmersunds påpekande att de, förutom att kolva kaptenen, förhöll sig korrekta visar det.
Jag ber er läsare att notera att jag inte i någon av mina texter skrivit ”israeler” eller ”Israel”. För lika lite som Hamas är palestinierna eller Palestina så är de styrande inom Israel detsamma som Israel. Myndigheterna är inte ”israelerna”. Att demonisera ett helt folk, ett helt land eller en suverän stat utifrån vad deras styrande myndigheter gör är att alltför enkelt komma undan – och att medverka till att en låst situation aldrig kan förändras.
Uppdatering: Som jag tidigare skrev – att den israeliska säkerhetspolisen inte skulle ha full koll på konvojen är bara dumheter. Mehmet Kaplan vittnar om detta – och stärker min tes om att Dror Feiler ses som en förrädare och behandlades därefter. Förfärligt och jag hoppas att svenska regeringen starkt fördömer detta handlande mot en svensk medborgare.
För att göra en disclaimer för att kanske slippa de värsta idiotkommentarerna: jag anser att det var fel av israeliska myndigheter att borda Ship To Gaza. Att våldet som användes var oproportioneligt gentemot det eventuella våld som de möttes av när soldaterna bordade skeppet. Det var ett elitförband – de borde vara bättre rustade att hantera en sån här situation. Sverige ska hårt fördöma och Israel ska inte komma undan med en liten slap on the hand. Självklart ska det markeras att attacken skedde på internationellt vatten – om det nu faktiskt var så. Carl Bildt är den som starkast lyser av statsmannaskap när han väljer att resolut och koncist förklara hur läget ligger.
Vad ska vi göra? Jag anser att bojkotter knappast gör varken från eller till. Väldigt mycket av de förslag som kommit upp är mer någon sorts individsymboliska handlingar: det känns bra för Kalle att bojkotta israeliska apelsiner (antagligen skördade av palestinier som i samband med en bojkott blir av med jobbet) men rent politiskt gör det knappast från eller till. Det som måste göras är det som sker idag: starka uttalanden från världssamfundet.
När röken börjar lägga sig visar det sig också att det onekligen finns större komplexitet i själva Ship To Gaza-händelsen än som vissa kravallargument vill göra gällande. Det mest fantastiska är de personer som hävdat att soldaterna sköt på sovande personer. Reality check: ingen var omedveten om att israeliska styrkor tänkte borda båtarna – bara det faktum att man har radar på moderna båtar gör ju att det knappast var en nyhet att ett antal robotfartyg stävade mot konvojen. Om man läser Magnus Norells text på Newsmill sätts också komplexiteten i ett nytt ljus. Självklart har han en vinkel på sin tolkning medan andra har minst lika biased vinklar (läs kommentarerna…). Ytterligare mer verserade röster dyker äntligen upp men såväl Israellobby och Hamaslovers gör allt för att förklara att den ena eller den andra sidan har gjort fel.
Jan Kallberg må vara riktigt vass, och lite ”skelögd” för att driva enögdhetsmetaforen, men jag kan inte låta bli att fundera över hur det plötsligt är så att diverse – företrädesvis vänsterfolk – inte problematiserar Hamas och det som ändå är en bakgrund till Gazahändelserna. Som vissa påpekat: ska inte de nu tillskyndande Hamasanhängarna be att få anordna Gaza Gay Pride Parade? Och se hur det går.
Det märkliga är också att det skulle vara någon skillnad mellan att vara politisk och att vara humanitär. Självklart är det här en politisk aktion: från båda håll. Israel kan inte släppa igenom båtarna eftersom förra gången innebar det ett svårt bakslag för deras Gazahållning – och tar därmed nederlaget i pr-hänseende. Samtidigt är det självklart så att Ships to Gaza är ett politiskt statement – det handlar om att bryta en blockad. Det blir – oavsett hur man vänder sig – ett stöd för Hamas styre även om det inte nödvändigtvis innebär att man automatiskt ”demoniserar Israel” (en del liberaler är sannerligen minst lika kravalliga som vänstern).
Men likaväl som att det är en politisk insats så är den humanitär: det handlar om att faktiskt också vilja ge mat och förnödenheter till människor som är instängda. Oavsett vem som började, vem som är mest ansvarig: Israel eller Hamas så är förnekandet av att ge människor mat och livsnödvändigheter moraliskt fel – det handlar om kollektiv bestraffning. I det här fallet kollektiv bestraffning för både våld men också att palestinier i Gaza i demokratiska val (remember: demokrati är den minst dåliga styresformen – så vi skiter i att orera om ”hur” demokratiska valen var just nu) valde Hamas.
I grunden är varje handling vi gör, varje ställningstagande och varje humanitär hjälp vi ger ett politiskt ställningstagande. Om det inte vore det skulle det vara meningslöst. Så att många idag försöker att förklara att Ship to Gaza ”bara” är en humanitär insats är dels i ljuset av uttalanden från organisationen men också rent grundmässigt felaktigt. Och tar udden av inte bara viljan att göra gott utan också den mening som människor lagt i att skänka pengar till insamlingen.
Vi har tagit flera steg tillbaka i Palestinafrågan. Vem som tog det första steget kommer debatteras men frågan är om det ens är intressant: det har skett och nu måste det bli lite ordning på torpet. Det blir svårare och svårare – men viktigare och viktigare att vi får en folkrätt som faktiskt fungerar. Läs exempelvis Klambergs torra och faktaspäckade genomgång. För internationell politik är knappast så enkel som en hel del av de mest högljudda kravallisterna vill göra gällande. Det finns sällan något som är svart eller vitt, bara en glidande skala av bättre och sämre.
Uppdatering: Det fortsätter – nu har Haaretz en kritisk artikel mot israeliska myndigheternas handlingar. Det man inte ska glömma är att Haaretz räknas som en rejält vänsterorienterad tidning: knappast den mest objektiva källan för att säga vad Israel tycker…
Dexion skriver med ett kritiskt öga mot vad det som även jag känner: det är inte riktigt så enkelt att säga att händelseförloppet – minus dödandet – kommer som någon chock för någon (utom naiva blåögda vänsterkravallister).
Hos Aftonbladet finns det bilder på vad som hittades på det turkiska skeppet. Men som vanligt – det måste tas med en nypa ”wag the dog”-salt:
Uppdatering:
Nu börjar de riktiga stollarna dyka upp. Om det förut var kravallister som blundade för Hamasproblematik och att det inte är så enkelt och svartvitt så är det nu de minst lika tokiga Israeltillskyndarna som dyker upp. Phillip Wendahl jobbar med mänskliga rättigheter och är förbundsordförande i något som kallas Liberal Mångfald men kan inte problematisera saker bortom sin egen näsa. Fr a är det oroande med någon som ska stå för saker som mångfald och mänskliga rättigheter som inte förstår att varje humanitär insats också är en politisk handling. Sen kommer det totala stolpskottet: plattnacke är bara förnamnet på Henrik Unné som frankt menar att Israel borde ha sänkt skeppet och låtit folk drunkna. Detta i samma stund som han förklarar att Israel ska ha carte blanche eftersom de är typ… Israel.
Det är onekligen mycket trist att det nu hamnat i en vänster-högerskala. Vänstern anklagar alla som är till höger för att vara medlöpare till det israeliska styret (exempelvis blev centerpartistiska talare utbuade vid manifestationerna) medan högerspöken verkar konstant fastna i någon sorts pseudoförsvar för anfallet. Från att det ändå funnits ett sökande efter fakta är det nu påkdebatt som gäller.
Minnesgoda läsare minns kanske den här postningen där jag gjorde mig lite rolig över Mogi och andra modebloggares onlinevideos. Efter det så syntes Mogi lite varstans. Kritikerna var dock inte sena att a) förklara att jag är en gammal gubbe b) fortsätta sitt märkliga lansdragande för stackars unga tjejer.
Själv undrar jag nu om samma pk-journalistiska modebloggs-älskande gäng tänker ”rasa” mot nya ICA-reklamen:
Tyvärr tror jag de inte har guts nog för det. Själv tyckte jag den var sjukt kul. Lyssna särskilt på ”mm!” :)
Så många som berätta om känslan: att inte veta vem som lyssnar, att inte veta när man blir anklagad för något som man knappt vet brottet för – på grund av vad någon hört, vad de fragment av samtal som avlyssnats blivit till i hjärnorna hos dem som har som jobb att misstänka allt och alla hela tiden. Det är ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle som vi i väst, vi demokrater, vi som älskar friheten alltid avskytt. Vi har gått i krig för andras frihet, vi har låtit våra söner och döttrar dö för frihetens skull mot diktaturens totalitära övervåld.
Freedom is the freedom to say that two plus two make four. If that is granted, all else follows. (ur 1984)
Imorgon är det första december. En tisdag. En dag som alla andra där vi rushar mot julen. Vi jobbar, vi följer barnen till skolan, vi läser våra tidningar, vi twittrar och bloggar, skickar mail, skickar våra sms. Det är bara det att imorgon kommer vi inte veta vem som lyssnar. Vi vet inte var våra ord hamnar och hur de pusslas ihop av de som har till jobb att leta efter misstänkta. Vi vet inte hur filtren är uppbyggda eller vad som kommer i framtiden vara tillåtet och inte tillåtet.
Nothing was your own except the few cubic centimetres inside your skull. (ur 1984)
Terrorismens idé är att förstöra demokratin inifrån genom att skapa skräck för vad som kan hända. Att man inte vet var, när eller hur en bomb kan sprängas, ett skott skjutas eller en molotovcoctail slängas. De som har makten, de som ska skydda friheten, väljer då att så mycket som möjligt lyssna för att kunna förutsäga när bomben briserar, när kulan avlossas och när flaskan fylls med bensin. Men ingen vet vem som gör det, var det kan tänkas göras – men man vet att människor kommunicerar: alltså lyssnar man av det som sägs för att på så sätt kunna bygga en fri värld. Friheten blir då villkorad utifrån att du är fri men övervakad. Det grova brottet kan förhindras men priset är att det enda som är mitt eget är mina tankar. Mörkret sänker sig.
Power is not a means; it is an end. (ur 1984)
Makten korrumperar. När du kan lyssna på allt så börjar du lyssna efter andra saker. Om du kan kapitalisera på det du har unik kunskap om är det inte lång väg att gå till att faktiskt sälja kunskapen. Eller det kanske inte ens är du: det kanske är någon som har helt andra moraliska standarder, och härbärgerar åsikter som du inte tänkte dig skulle få makten när du kopplade in kablarna och tappade in allt som medborgarna säger, skriver och gör.
Under the spreading chestnut tree
I sold you and you sold me. (ur 1984)
Sökmotorer är det som används flitigt idag för att hitta information. Google har en överhängande majoritet av alla sökningar. Att hantera det och förstå hur det hela fungerar är mycket viktigt. Självklart är det alltid en balans mellan att som sökmotor ge relevanta träffar samtidigt som att hantera det faktum att relevans inte alltid har med kronologisk ordning att göra. Google utvecklar konstant sin sökalgoritm och kampen står ständigt mellan relevans och aktualitet. Diskuterar man detta måste man ta in alla aspekter på nyttan av sökmotorer.
Fördelarna och styrkorna med användargenererat material – och det faktum att många väljer att uttrycka sina åsikter på egna plattformar bygger en demokratisk styrka men självklart innebär det att när man gör något snett och vint så kommer det att synas. Att försöka backa bandet och på olika sätt skapa en konformistisk publicitetsnorm är knappast välkommet.
I den artikel som Johanna Parikka Altenstedt skrivit på Newsmill vill hon påskina att hon är ett oskyldigt offer för Googles sökmotorsalgoritm (och för de som hon menar förtalar henne) och föreslår ett antal saker som i bästa fall redan är väl medvetna hos människor och i värsta fall faktiskt förminskar såväl integritet men också demokrati på nätet. Vad gäller våra namn som varumärken så har hon fått saker om bakfoten – inte ens vanliga varumärken är skyddade mot att bli omskrivet och recenserat. Det är en balansgång mellan öppenhet och rätten att yttra sig och rätten att äga kontroll över vad som sägs. Parikka Altenstedts förslag bygger på att ingen ska få reagera på vad någon gör – oavsett om det är ett företag eller en person. Tystnaden ska åter råda eftersom det ska vara journalisternas exklusiva rätt att uttala sig. JPA har rätt om att det finns ett hot i att en del av oss faktiskt växt oss starka. Men det beror på att vi tidigt förstod att använda oss av bloggen som plattform. Det bästa man kan göra som företag eller person med starka åsikter är helt enkelt att lära sig och ge sin syn på saken. Det innebär att det finns möjlighet att göra sig en balanserad bild – vilket inte alls finns med i JPAs åsiktspaket på Newsmill. Hon valde att ta bort sin plattform – självklart kommer hon då förlora sin möjlighet att bemöta det som skrivs.
Johanna Parikka Altenstedts SERP på Google har en historia. För mer än två år sedan var diskussionen om sexköpslagen stor i bloggosfären. En bloggare: Isabella Lund, berättade om sitt liv som sexarbetare och diskuterade frågor om sexsäljares rättigheter. Men hon valde, för sina barns skull, att vara anonym. Johanna Parikka Altenstedt valde då att hota Isabella Lund med att gå ut med hennes riktiga namn i media. När många av oss reagerade på detta – oavsett vad man tyckte i sakfrågan – förklarade Parikka Altenstedt att alla som stödde Isabella Lund kände dvs egentligen var kunder till densamma. Alltså brottslingar enligt den då nya sexköpslagen.Isabella blev rädd – men valde också att försöka gjuta olja på vågorna (läs kommentarsfältet för att få en mycket bra översikt över hela historien): något som JPA inte uppmärksammat på annat sätt än att det skulle vara ett försvar för JPA. Hon anklagar i Newsmillartikeln andra för förtal – vad det hon själv gjorde då kallas vore intressant att få höra. Hennes historieskrivning idag handlar om att hon egentligen inte ville delta i debatten – vilket onekligen är intressant då hon idogt diskuterade frågor och konstant använde guilty by association-argumentation.
Det Johanna Parikka Altenstedt pysslar med är historierevisionism och de som nu tycker hennes postning är bra riskerar att falla i samma fälla som hon oroar sig för: att man inte har hela bilden för sig.
Själv diskuterar jag gärna med de personer som inte tycker som jag. Jag tror till och med att jag och JPA skulle kunna ha fruktbara diskussioner om hon valde att sikta in sig på mindre knallpulverretorik och anklaganden och mer intresse för sakfrågorna. Problemet med Johanna Parikka Altenstedts sätt på den tiden var att istället för diskussion slänga ut hot, guilty by association-argument och helt enkelt ett minst sagt icke-inbjudande sätt att dela argument.
Du har inte vunnit någonting. Mer än att det hela har dragits runt en sväng till. Precis som jag sa till dig: du retar upp mig – inse att det helt enkelt slår tillbaka. Du ljuger, hotar och anklagar.
Själv tycker jag det hela känns överspelat men när hon nu än en gång försöker att, likt historierevisionister runt förintelsen, ta bort och förvanska det som faktiskt hänt och göra sig själv till offer för en konspiration är det bara att ta bladet från mun. I den här historien finns egentligen bara förlorare: och den största förloraren är inte JPA utan själva frågan om sexköp, sexarbetare och hur vårt samhälle ska fungera. Självklart kommer det att finnas många som tycker: vikten ligger i att förstå att välja att göra en bredare bild av verkligheten.
Jag gick faktiskt och röstade en sista gång. Mesigt efter att hävt ur mig det här? Jag tycker inte det. Jag står fortfarande för alltihop och har idag spenderat en del tid att diskutera det med andra. Det intressanta är att många av de som jag var på samma sida som, när jag var präst, tycker som jag – trots att de fortfarande är en del av kyrkan. Liksom att många politiker själva är skeptiska till hela upplägget.
Men när väl HS skulle åka till vallokalen så följde jag ändå med – för trots allt så är jag fortfarande medlem i kyrkan och därmed bör man rösta. Så kändes det då och jag var i valet och kvalet hela vägen in i vallokalen.
Det finns en ganska stark moralisk ”plikt” pådyvlad oss alla när det gäller demokratiska val. Varför ska man egentligen rösta om man inte är intresserad? Jag är osäker om det är en plikt som faktiskt är av godo enbart. Själv valde jag att nu lägga mina röster på POSK – trots att det var rätt sorgliga namn på de lokala listorna. Imorgon ber jag om utträde ur kyrkan. För mig en gång som då blir logisk.
Noterar för övrigt attBertil Gärtnerdog idag (han bloggade senast igår). När jag var aktivt troende och präst och teolog kan vi lugnt säga att vi inte tyckte många saker lika. Men jag tänker inte hurra för att en av de största svartrockarna dött. Dels för att Gärtner, oavsett sina teologiska åsikter, var en god man. Det fanns en ömsinthet hos honom som saknas hos många av de yngre företrädarna inom högkyrkligheten och kvinnoprästmotståndet.
I grunden är problemen för kyrkan med homofobi, kvinnoprästmotstånd knappast svartrockarnas fel utan kyrkans styrande församling som så länge försökt att driva en ”mjuk” linje vilket skadat oerhört många människor – främst kvinnor i prästämbetet – genom att aldrig riktigt sätta ner foten och förklara hur saker och ting ska vara i Svenska kyrkan.
Jag är inte ensam att ha en rejäl beef när det gäller Bo Helgesson, Falun/Borlänges kondiskung med sitt Borlänge Bageri & Konditori Aktiebolag. Nu har han lyckats att sparka en person som ville vara pappaledig. Och gör det så fult genom att mena att personen sagt upp sig själv. Det är rejält illa och oavsett vad man tycker om hur lagar för företagande ser ut i Sverige så måste man för fasen se till att sköta sig snyggare än så här. Men man tvivlar när man läser kommentarerna under artikeln: Bo Helgesson är onekligen inte världens mest trevliga företagare.
Dumt av Thommy Lindström att inte gå med i facket och onekligen dumt att inte se till att ha papper på sin pappaledighet men i slutänden så visar det här Helgessons renons mot sina anställda. Det som varje företagare borde lära sig är att vi idag mer och mer går mot en situation där ingen längre kommer undan med att missköta sina åtaganden som arbetsgivare: människor skapar sina plattformar för att uttrycka sitt missnöje – och sitt nöje om man gör rätt. Varumärkets image skapas genom det som konsumenten möter – inte i vad företaget själva vill ska vara värden kopplade till varumärket.
Jag har en följdfråga: gäller det också the other way around? Är det förbjudet för modebloggare att dissa manliga bloggare över trettio? Och jag funderar över hur det är med de kvinnor som bloggar om samma sak och råkar vara över trettio – är de tillåtna att dissa modebloggande ungdomar?
Själv minns jag alla de gästboksinlägg på Lunarstorm där unga förklarade att man inte var välkommen på Lunar eftersom man var så gammal. Nu får vi inte kommentera bloggare heller. Aye, this humanity…
Disclaimer: Den här postningen har blivit liggande. Så det är inte dagsfärska länkar men jag tycker ändå den har relevans för livet är oupphörligen på väg någonstans.
Jag har sluppit sorg ett tag. Och glädjen ligger i att både mitt galna hopp ut i osäkerheten fungerade, och att mina barn växer och utvecklas till fantastiska individer. Runt om pågår livet, precis som det alltid gör. Jag hinner sällan läsa alla de bloggar jag vill läsa eller träffa alla de människor som jag genom åren hakat ihop med.
Det är så många som fått barn. Lord Fredruk, Moe, Pena. Andra har till slut funnit frid i varandras armar, knutit hymens band mm.
Livet är två diametraler: en svart och en vit sida – ett yin & yang. Nära mig går en vän genom ett helvete så jag får tillfälle att tänka på sorgens faser. Sorgen är närvarande som en skugga. Några av mina favoritbloggar har den senaste tiden skrivit om sorg.
Pash skriver vackert om insikten om hur det måste vara att förlora ett barn – och samtidigt en mormor. Genom att han har ett mer utanförperspektiv: nästan nära men ändå inte direkt så blir det oerhört tänkvärt. Tänker på de som förlorat barn tidigt i livet – och som går vidare trots att det är emot all logik som tänkas kan.
Ulrika R, som under våren gått igenom alla sorgens faser, ser nu lite mer ljus och möjligheter att gå vidare. Att förlora en vän, i självmord är så hårt och brutalt. Själv satt jag på Varda i Västerås för någon vecka sen och mitt i en mening blev jag tyst och stirrade ut på gatan. HS undrade vad det var eftersom jag såg ut som om jag sett ett spöke – och det var nästan så. För ute på gatan stod en kvinna som var så oerhört lik vår vän L. Men L tog livet av sig för snart tjugo år sen. Ändå är hon så nära, så inpräntad i mitt sinne att jag reagerar.
Linda, som skriver naket och öppet om barnlösheten och kampen för att bli gravid skriver också hoppfullt om sin farmor och hur det ger henne ny energi i kämpandet med att bli gravid. Och hur hon samtidigt sörjer det som inte blev och det som kan bli nästa gång.
Det här är en mycket vacker text runt sorg: Tomas Sjödin beskriver något stort förfärligt och ändå blir det vackert. Och läs Stig Öbergs betraktelse efter.
Att blogga kan vara som att koka soppa på en spik ibland. Så jag avslutar den minst sagt märkliga lilla krusningen på bloggosfärens yta som den här postningen.
Den bästa kritiken som jag kan tycka är både verserad och vettig kommer från Julia Skott. För jag insåg att oavsett hur jag själv ser på mig själv – så är jag ändå något annat i andras ögon. Ibland behöver man påminnas om det. Och att ändå inse: det är olika världar. Vem är jag att säga åt någon om något?
Några har inspirerats att tänka några varv till: Vicky har skrivit om att vara ung som enligt uppgift kom till efter fundering runt det där inlägget. Johnny Stationsvakt remixade en av filmerna och personen på densamma tyckte det var kul. Johan Ingerö hittade likheter med en ung Mona Sahlin.
Det är onekligen intressant att det fortfarande går att röra om i grytan även om det i det här fallet inte var meningen utan mer av misstag. För vill jag få uppmärksamhet så ska det fasen vara på grund av någon mer intelligent postning än den där.
Uppdatering: Fredrik Strömberg har skrivit en lång diskuterande postning om utgivarskap utifrån min postning. Intressant och även om jag menar att han inte väljer att se till kontexten i det specifika sammanhanget så är den lärorik. Det här är riktigt bra exempelvis:
Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.
Johanna gör en ganska skarp postning. Tyvärr faller det lite: att skratta åt någon innebär inte att man skrattar åt dess person: vi skrattar åt roliga personer. Det är ingen som säger att man skrattar ”med” Jonas Gardell som ståuppare eller liknande.
Det var länge sen men Maleandro är tillbaka. Med besked.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=378ef559-bde4-40d5-858d-1f9fcdfdfaff)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=1deaf738-f278-4abb-b395-030a910d9275)
