Minnesgoda läsare minns kanske den här postningen där jag gjorde mig lite rolig över Mogi och andra modebloggares onlinevideos. Efter det så syntes Mogi lite varstans. Kritikerna var dock inte sena att a) förklara att jag är en gammal gubbe b) fortsätta sitt märkliga lansdragande för stackars unga tjejer.

Själv undrar jag nu om samma pk-journalistiska modebloggs-älskande gäng tänker ”rasa” mot nya ICA-reklamen:

Tyvärr tror jag de inte har guts nog för det. Själv tyckte jag den var sjukt kul. Lyssna särskilt på ”mm!” :)

Uppdatering: Dagens Media har vaknat till. Resumé gör något mer av det hela.

Så många som berätta om känslan: att inte veta vem som lyssnar, att inte veta när man blir anklagad för något som man knappt vet brottet för – på grund av vad någon hört, vad de fragment av samtal som avlyssnats blivit till i hjärnorna hos dem som har som jobb att misstänka allt och alla hela tiden. Det är ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle som vi i väst, vi demokrater, vi som älskar friheten alltid avskytt. Vi har gått i krig för andras frihet, vi har låtit våra söner och döttrar dö för frihetens skull mot diktaturens totalitära övervåld.

Freedom is the freedom to say that two plus two make four. If that is granted, all else follows. (ur 1984)

Imorgon är det första december. En tisdag. En dag som alla andra där vi rushar mot julen. Vi jobbar, vi följer barnen till skolan, vi läser våra tidningar, vi twittrar och bloggar, skickar mail, skickar våra sms. Det är bara det att imorgon kommer vi inte veta vem som lyssnar. Vi vet inte var våra ord hamnar och hur de pusslas ihop av de som har till jobb att leta efter misstänkta. Vi vet inte hur filtren är uppbyggda eller vad som kommer i framtiden vara tillåtet och inte tillåtet.

Nothing was your own except the few cubic centimetres inside your skull. (ur 1984)

Terrorismens idé är att förstöra demokratin inifrån genom att skapa skräck för vad som kan hända. Att man inte vet var, när eller hur en bomb kan sprängas, ett skott skjutas eller en molotovcoctail slängas. De som har makten, de som ska skydda friheten, väljer då att så mycket som möjligt lyssna för att kunna förutsäga när bomben briserar, när kulan avlossas och när flaskan fylls med bensin. Men ingen vet vem som gör det, var det kan tänkas göras – men man vet att människor kommunicerar: alltså lyssnar man av det som sägs för att på så sätt kunna bygga en fri värld. Friheten blir då villkorad utifrån att du är fri men övervakad. Det grova brottet kan förhindras men priset är att det enda som är mitt eget är mina tankar. Mörkret sänker sig.

Power is not a means; it is an end. (ur 1984)

Makten korrumperar. När du kan lyssna på allt så börjar du lyssna efter andra saker. Om du kan kapitalisera på det du har unik kunskap om är det inte lång väg att gå till att faktiskt sälja kunskapen. Eller det kanske inte ens är du: det kanske är någon som har helt andra moraliska standarder, och härbärgerar åsikter som du inte tänkte dig skulle få makten när du kopplade in kablarna och tappade in allt som medborgarna säger, skriver och gör.

Under the spreading chestnut tree
I sold you and you sold me.
(ur 1984)

Utvecklingen är ett sluttande plan. Ingen kommer undan. Imorgon är dagen när samhället förändras. Alla vet att FRA kanske lyssnar. Alla vet att det som skrivs kan bli sett, tolkat och flaggat som misstänkt för … ja, för vad? God jul, Sverige.

Sökmotorer är det som används flitigt idag för att hitta information. Google har en överhängande majoritet av alla sökningar. Att hantera det och förstå hur det hela fungerar är mycket viktigt. Självklart är det alltid en balans mellan att som sökmotor ge relevanta träffar samtidigt som att hantera det faktum att relevans inte alltid har med kronologisk ordning att göra. Google utvecklar konstant sin sökalgoritm och kampen står ständigt mellan relevans och aktualitet. Diskuterar man detta måste man ta in alla aspekter på nyttan av sökmotorer.

Fördelarna och styrkorna med användargenererat material – och det faktum att många väljer att uttrycka sina åsikter på egna plattformar bygger en demokratisk styrka men självklart innebär det att när man gör något snett och vint så kommer det att synas. Att försöka backa bandet och på olika sätt skapa en konformistisk publicitetsnorm är knappast välkommet.

I den artikel som Johanna Parikka Altenstedt skrivit på Newsmill vill hon påskina att hon är ett oskyldigt offer för Googles sökmotorsalgoritm (och för de som hon menar förtalar henne) och föreslår ett antal saker som i bästa fall redan är väl medvetna hos människor och i värsta fall faktiskt förminskar såväl integritet men också demokrati på nätet. Vad gäller våra namn som varumärken så har hon fått saker om bakfoten – inte ens vanliga varumärken är skyddade mot att bli omskrivet och recenserat. Det är en balansgång mellan öppenhet och rätten att yttra sig och rätten att äga kontroll över vad som sägs. Parikka Altenstedts förslag bygger på att ingen ska få reagera på vad någon gör – oavsett om det är ett företag eller en person. Tystnaden ska åter råda eftersom det ska vara journalisternas exklusiva rätt att uttala sig. JPA(link) har rätt om att det finns ett hot i att en del av oss faktiskt växt oss starka. Men det beror på att vi tidigt förstod att använda oss av bloggen som plattform. Det bästa man kan göra som företag eller person med starka åsikter är helt enkelt att lära sig och ge sin syn på saken. Det innebär att det finns möjlighet att göra sig en balanserad bild – vilket inte alls finns med i JPAs åsiktspaket på Newsmill. Hon valde att ta bort sin plattform – självklart kommer hon då förlora sin möjlighet att bemöta det som skrivs.

Johanna Parikka Altenstedts SERP på Google har en historia. För mer än två år sedan var diskussionen om sexköpslagen stor i bloggosfären. En bloggare: Isabella Lund, berättade om sitt liv som sexarbetare och diskuterade frågor om sexsäljares rättigheter. Men hon valde, för sina barns skull, att vara anonym. Johanna Parikka Altenstedt valde då att hota Isabella Lund med att gå ut med hennes riktiga namn i media. När många av oss reagerade på detta – oavsett vad man tyckte i sakfrågan – förklarade Parikka Altenstedt att alla som stödde Isabella Lund kände dvs egentligen var kunder till densamma. Alltså brottslingar enligt den då nya sexköpslagen.Isabella blev rädd – men valde också att försöka gjuta olja på vågorna (läs kommentarsfältet för att få en mycket bra översikt över hela historien): något som JPA(link) inte uppmärksammat på annat sätt än att det skulle vara ett försvar för JPA(link). Hon anklagar i Newsmillartikeln andra för förtal – vad det hon själv gjorde då kallas vore intressant att få höra. Hennes historieskrivning idag handlar om att hon egentligen inte ville delta i debatten – vilket onekligen är intressant då hon idogt diskuterade frågor och konstant använde guilty by association-argumentation.

Det Johanna Parikka Altenstedt pysslar med är historierevisionism och de som nu tycker hennes postning är bra riskerar att falla i samma fälla som hon oroar sig för: att man inte har hela bilden för sig.

Kanske hon och andra kunde ta sig tid att läsa de över två år gamla postningar och påminnas om hur hon själv valde att ringa och prata skit om de som inte tyckte som henne själv. Exempelvis är den här postningen minst sagt flagrant över hur Johanna Parikka Altenstedt valde att hantera sanning och lögn när det begav sig.

Själv diskuterar jag gärna med de personer som inte tycker som jag. Jag tror till och med att jag och JPA(link) skulle kunna ha fruktbara diskussioner om hon valde att sikta in sig på mindre knallpulverretorik och anklaganden och mer intresse för sakfrågorna. Problemet med Johanna Parikka Altenstedts sätt på den tiden var att istället för diskussion slänga ut hot, guilty by association-argument och helt enkelt ett minst sagt icke-inbjudande sätt att dela argument.

Jag har skrivit det förut:

Du har inte vunnit någonting. Mer än att det hela har dragits runt en sväng till. Precis som jag sa till dig: du retar upp mig – inse att det helt enkelt slår tillbaka. Du ljuger, hotar och anklagar.

Själv tycker jag det hela känns överspelat men när hon nu än en gång försöker att, likt historierevisionister runt förintelsen, ta bort och förvanska det som faktiskt hänt och göra sig själv till offer för en konspiration är det bara att ta bladet från mun. I den här historien finns egentligen bara förlorare: och den största förloraren är inte JPA(link) utan själva frågan om sexköp, sexarbetare och hur vårt samhälle ska fungera. Självklart kommer det att finnas många som tycker: vikten ligger i att förstå att välja att göra en bredare bild av verkligheten.

Jag gick faktiskt och röstade en sista gång. Mesigt efter att hävt ur mig det här? Jag tycker inte det. Jag står fortfarande för alltihop och har idag spenderat en del tid att diskutera det med andra. Det intressanta är att många av de som jag var på samma sida som, när jag var präst, tycker som jag – trots att de fortfarande är en del av kyrkan. Liksom att många politiker själva är skeptiska till hela upplägget.

Men när väl HS skulle åka till vallokalen så följde jag ändå med – för trots allt så är jag fortfarande medlem i kyrkan och därmed bör man rösta. Så kändes det då och jag var i valet och kvalet hela vägen in i vallokalen.

Det finns en ganska stark moralisk ”plikt” pådyvlad oss alla när det gäller demokratiska val. Varför ska man egentligen rösta om man inte är intresserad? Jag är osäker om det är en plikt som faktiskt är av godo enbart. Själv valde jag att nu lägga mina röster på POSK – trots att det var rätt sorgliga namn på de lokala listorna. Imorgon ber jag om utträde ur kyrkan. För mig en gång som då blir logisk.

Noterar för övrigt att Bertil Gärtner dog idag (han bloggade senast igår). När jag var aktivt troende och präst och teolog kan vi lugnt säga att vi inte tyckte många saker lika. Men jag tänker inte hurra för att en av de största svartrockarna dött. Dels för att Gärtner, oavsett sina teologiska åsikter, var en god man. Det fanns en ömsinthet hos honom som saknas hos många av de yngre företrädarna inom högkyrkligheten och kvinnoprästmotståndet.

I grunden är problemen för kyrkan med homofobi, kvinnoprästmotstånd knappast svartrockarnas fel utan kyrkans styrande församling som så länge försökt att driva en ”mjuk” linje vilket skadat oerhört många människor – främst kvinnor i prästämbetet – genom att aldrig riktigt sätta ner foten och förklara hur saker och ting ska vara i Svenska kyrkan.

Jag är inte ensam att ha en rejäl beef när det gäller Bo Helgesson, Falun/Borlänges kondiskung med sitt Borlänge Bageri & Konditori Aktiebolag. Nu har han lyckats att sparka en person som ville vara pappaledig. Och gör det så fult genom att mena att personen sagt upp sig själv. Det är rejält illa och oavsett vad man tycker om hur lagar för företagande ser ut i Sverige så måste man för fasen se till att sköta sig snyggare än så här. Men man tvivlar när man läser kommentarerna under artikeln: Bo Helgesson är onekligen inte världens mest trevliga företagare.

Dumt av Thommy Lindström att inte gå med i facket och onekligen dumt att inte se till att ha papper på sin pappaledighet men i slutänden så visar det här Helgessons renons mot sina anställda. Det som varje företagare borde lära sig är att vi idag mer och mer går mot en situation där ingen längre kommer undan med att missköta sina åtaganden som arbetsgivare: människor skapar sina plattformar för att uttrycka sitt missnöje – och sitt nöje om man gör rätt. Varumärkets image skapas genom det som konsumenten möter – inte i vad företaget själva vill ska vara värden kopplade till varumärket.

Hittade det här:

Uploaded with plasq’s Skitch!

Jag har en följdfråga: gäller det också the other way around? Är det förbjudet för modebloggare att dissa manliga bloggare över trettio? Och jag funderar över hur det är med de kvinnor som bloggar om samma sak och råkar vara över trettio – är de tillåtna att dissa modebloggande ungdomar?

Själv minns jag alla de gästboksinlägg på Lunarstorm där unga förklarade att man inte var välkommen på Lunar eftersom man var så gammal. Nu får vi inte kommentera bloggare heller. Aye, this humanity…

Disclaimer: Den här postningen har blivit liggande. Så det är inte dagsfärska länkar men jag tycker ändå den har relevans för livet är oupphörligen på väg någonstans.

Jag har sluppit sorg ett tag. Och glädjen ligger i att både mitt galna hopp ut i osäkerheten fungerade, och att mina barn växer och utvecklas till fantastiska individer. Runt om pågår livet, precis som det alltid gör. Jag hinner sällan läsa alla de bloggar jag vill läsa eller träffa alla de människor som jag genom åren hakat ihop med.

Det är så många som fått barn. Lord Fredruk, Moe, Pena. Andra har till slut funnit frid i varandras armar, knutit hymens band mm.

Livet är två diametraler: en svart och en vit sida – ett yin & yang. Nära mig går en vän genom ett helvete så jag får tillfälle att tänka på sorgens faser. Sorgen är närvarande som en skugga. Några av mina favoritbloggar har den senaste tiden skrivit om sorg.

Pash skriver vackert om insikten om hur det måste vara att förlora ett barn – och samtidigt en mormor. Genom att han  har ett mer utanförperspektiv: nästan nära men ändå inte direkt så blir det oerhört tänkvärt. Tänker på de som förlorat barn tidigt i livet – och som går vidare trots att det är emot all logik som tänkas kan.

Sandra skriver rakt av om när det händer. 

Ulrika R, som under våren gått igenom alla sorgens faser, ser nu lite mer ljus och  möjligheter att gå vidare. Att förlora en vän, i självmord är så hårt och brutalt. Själv satt jag på Varda i Västerås för någon vecka sen och mitt i en mening blev jag tyst och stirrade ut på gatan. HS undrade vad det var eftersom jag såg ut som om jag sett ett spöke – och det var nästan så. För ute på gatan stod en kvinna som var så oerhört lik vår vän L. Men L tog livet av sig för snart tjugo år sen. Ändå är hon så nära, så inpräntad i mitt sinne att jag reagerar.

Linda, som skriver naket och öppet om barnlösheten och kampen för att bli gravid skriver också hoppfullt om sin farmor och hur det ger henne ny energi i kämpandet med att bli gravid. Och hur hon samtidigt sörjer det som inte blev och det som kan bli nästa gång.

Det här är en mycket vacker text runt sorg: Tomas Sjödin beskriver något stort förfärligt och ändå blir det vackert. Och läs Stig Öbergs betraktelse efter.

Jag skrev om sorgens faser för några år sedan och ibland inser jag att Cullberg som strukturerat upp sorgens psykologi borde få Nobelpris.

Att blogga kan vara som att koka soppa på en spik ibland. Så jag avslutar den minst sagt märkliga lilla krusningen på bloggosfärens yta som den här postningen.

Den bästa kritiken som jag kan tycka är både verserad och vettig kommer från Julia Skott. För jag insåg att oavsett hur jag själv ser på mig själv – så är jag ändå något annat i andras ögon. Ibland behöver man påminnas om det. Och att ändå inse: det är olika världar. Vem är jag att säga åt någon om något?

Några har inspirerats att tänka några varv till: Vicky har skrivit om att vara ung som enligt uppgift kom till efter fundering runt det där inlägget. Johnny Stationsvakt remixade en av filmerna och personen på densamma tyckte det var kul. Johan Ingerö hittade likheter med en ung Mona Sahlin.

Uppenbarligen har modebloggare humor. Ebba von Sydow tyckte uppenbarligen det var kul.

Det är onekligen intressant att det fortfarande går att röra om i grytan även om det i det här fallet inte var meningen utan mer av misstag. För vill jag få uppmärksamhet så ska det fasen vara på grund av någon mer intelligent postning än den där.

Uppdatering: Fredrik Strömberg har skrivit en lång diskuterande postning om utgivarskap utifrån min postning. Intressant och även om jag menar att han inte väljer att se till kontexten i det specifika sammanhanget så är den lärorik. Det här är riktigt bra exempelvis:

Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.

Johanna gör en ganska skarp postning. Tyvärr faller det lite: att skratta åt någon innebär inte att man skrattar åt dess person: vi skrattar åt roliga personer. Det är ingen som säger att man skrattar ”med” Jonas Gardell som ståuppare eller liknande.

Det var länge sen men Maleandro är tillbaka. Med besked.

Jag vill be om ursäkt om jag sårat Mogis eller Belle eller Amanda. Det var inte min mening, även om det kan verka så för vissa, och även om deras filmer fick vara exempel så försökte jag ändå att mer titta på själva fenomenet. Lite sarkastiskt, lite ironiskt och med ett uns elakhet men med glimten i ögat.

Det var dumt. Jag misslyckades och det har för en del verkat som plumpt. Det kan tyckas som rätt taskigt mot de personer som blev exempel på fenomenet.

Ber om ursäkt och om någon av de drabbade vill att jag tar bort postningen så gör jag det.

Låt mig ändå försöka förklara:

Jag borde vid det här laget lärt mig att det är korkat att göra en postning som bygger på double jeopardy-ironi. Min postning om “bloggmobbning” har tagits väldigt ordagrant. För mig är ordet bloggmobbning underligt: kan man mobba någon med ett verktyg? Mediamobbning? Hammaremobbning.

Sen fick jag tips om ett antal filmer som jag helt enkelt tyckte var roliga, utifrån min fascination över något jag inte förstår.  Jag insåg också varför det varit så svårt att få gamla mediarävar att förstå nyttan med bloggar, med videobloggande osv, om det är modebloggare och såna filmer som varit deras enda ingång i bloggosfären.

Sedan gjorde jag en personlig reflektion över fenomenet: jag blev sådär fascinerad över en helt ny kultur som öppnade sig och gjorde mig, dumt nog, rolig över det. I retrospektion lika dumt som det var dumt av Livingstone att kanske le åt nya kulturella uttryck i Afrika.

Det som fascinerade mig var också den oerhört hårdföra ton som dök upp i kommentarsfältet. Vilket jag försökte skriva om mer kritiskt granskande både min egen och andras vilja att ibland nedvärdera andra alltför enkelt. Helt enkelt så insåg jag att det jag gjort, och framförallt varit en katalysator för var samma sak som skedde i exempelvis den i mitt tycke märkliga syn på modellen i Apolivareklamen etc. Det var rätt skrämmande. Det är också nu intressant att se att vissa väljer att kritisera mig men inte att 100000 väljer att “mobba” en viss person.

Jag har blivit anklagad för översitteri: vilket skulle innebära att jag har någon sorts makt över modebloggarna i fråga. Vilket ju är ganska fånigt. Jag har bara uttryckt en åsikt, en recension av ett fenomen. Jag får höra att jag hatar kvinnor. Jahaja. Jag vet inte – men jag är sällan sen att lyfta fram andra bloggare som är *drumroll* av kvinnligt kön.  Dock sällan unga modebloggerskor utan mer personer i min egen ålder. Så det räknas antagligen inte.

Självklart är det så att vi alla har gjort inspelningar i vår ungdom som vi kanske inte vill ska komma ut. Så är det: själv kan jag säga att demokassetterna med låten “Barsebäck” med gruppen ASA nog bör finnas kvar i glömskans arkiv. Och jag tror att vissa av de bloggare som nu går över till videobloggande nog kommer att roat le åt sina egna filmer om några år. Och jag håller med – det finns onekligen ett drag av driv hos dessa unga tjejer som snarare visar en god framtid för Sverige. 

Men det försvarar inte att jag uppenbarligen gjort vissa personer en smula fundersamma över om jag mobbat. Det är mig fjärran faktiskt. Jag försökte vara noggrann att inte skriva om dessa personer mer av ett fenomen där det finns en sorts regelverk hur man ska vara och bete sig som är… märkligt.

Tycker dock att en del kritiker kanske ska göra en viss självrannsakan över hur man själv skriver om andra personer – det är lätt att kasta sten i sitt eget glashus. Det intressanta är också att man glömmer att det är rätt många som skickat upp filmerna av sig själva på såväl Facebook som andra. Att många har skrattat åt filmerna själva men plötsligt får för sig att vara lite pk. Sila mygg och svälja elefanter är ibland lika lätt som att slinta till och bli plump istället för ironisk.

Min postning om “bloggmobbning” förstod de flesta var en viss sarkasm – både mot själva uttrycket men också självklart mot min upplevelse av filmerna. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har vissa elitistiska drag i mitt sätt att tolka min världsbild; men jag försöker vara rätt noga med att aldrig tro att mitt tyckande nödvändigtvis är generellt det rätta. Jag hatar kategoriska imperativ, ser inte någon mening med att sätta regler som inte har grund och elasticitet utifrån en kontext. Visst: det finns ett antal nödvändiga riktlinjer – om man bortser från den religiösa aspekten så är Gyllene regeln rätt smart. Om den får stå själv och inte trycks samman med “vända andra kinden till”  eller “you get pie in the sky when you die” etc som begränsar det till en underdånighet gentemot förtryck.

Det intressanta i postningen är kommentarerna. Dels det faktum att många blir oroade av det som visades. Och ja, det kan man bli – även om min oro var mycket ironisk och lite ett spel för galleriet. Men som Martin påpekar, och som jag insåg i samband med att jag skrev postningen: det är de här tjejerna som skapar bilden av bloggosfären. Inte undra på att massor med redaktörer och andra är skeptiska. Som jag skrev i inledningen: Lisa Bjurwalds nedvärdering av hela bloggosfären kan bero på att hon läst en massa modebloggar och man kan lätt förstå hennes beskrivning om en särskrivande sörja.

Men det är också intressant hur lätt vi människor blir nedvärderande. Jag tycker de här filmerna är roande – visst, jag har en viss förkärlek till lyteskomik, men inte så mycket att ta på allvar. Jag tror att de tjejer som ser Mogis och andra som förebilder ändå har en viss distans till det hela. Samtidigt så skapar den snabba möjligheten till kommunikation också drag av att inte tänka efter och ett flockbeteende. Det är något som jag tycker visat sig i den minst sagt märkliga grupp som skapats om Apoliva-reklamen – eller snarare mot modellen i filmen. Varför det? Det är självklart lite humor för en del men 100 000? Att sen Ladislaus Horatius: mästaren av populistiska imperativ drar åt andra hållet är väl bara signifikativt…

Samtidigt får jag, iofs väntat, såna här kommentarer:

Visst är du korkad rakt igenom fortfarande och framförallt generalblåst i din egen lilla tvångströja … pucko.Idag erbjuder jag gratis linser till dig med en fet smäll på glasögonen. :)

Det är inte första gången nån (dock har trollen lärt sig lägga sig bakom anonymiseringstjänster) hotar med att spöa mig, eller i vissa fall döda mig men jag förstår fortfarande inte varför. Jag fattar varför vilket gör att jag fortfarande tycker att Marcus Birros och andras rop efter förbud mot anonymisering är idiotiska. Men jag kan förstå känslan av vanmakt och rädsla. Jag är inte speciellt intresserad av att få spö eller att någon ska hota mina barn som tidigare gjorts – men jag inser att vi idag har en situation där provokation på något sätt är så vanlig att en del anser sig i sin tur ha rätt att gå över till en hot- och våldssida. Det är också förståeligt – fr a då vi skapar, genom sociala medier, en meritokrati där den som äger ordets makt helt enkelt med några fina snärtiga repliker kan skapa en rörelse mot vad än det må vara. Att den person som a) inte har ordet i sin hand b) tycker tvärtom c) inte har normala spärrar då väljer att hota och ta till våld är en, för att låna psykodynamisk teori, normal reaktion när Detet får regera.

Så vad är min tes? Det har jag ingen. Jag gillar att ibland skriva såna där postningar: deepedition var ju tidigare känd för att vara besk, ironisk och för många år sen nu skapade jag och Angela De Missanpassade som var ett sorts Badlands Hyena på syra. Och jag är emot normer och imperativ. Men – vi måste helt enkelt inse att ju mer personer som börjar att läsa bloggar, som börjar använda sig av sociala medier som delar för att tolka sin världsbild – desto mer behöver man göra en konsekvensanalys både före och efter. När ett media mognar och blir viktigt så blir dess konsekvenser mer och mer genomgripande och det kräver en helt annan eftertanke. Jag tror inte på den konsekvensneutralitet som medieteoretiker och journalister håller för högt: eftersom den rent praktiskt är en chimär. Allt vi säger på konsekvenser och det är något man har som ansvar i yttrandefriheten.