Vad är skillnaden mellan ett drev och en granskning? En ganska valid fråga och i grunden hamnar det i frågan: hur mycket indirekt skada (collateral damage) är acceptabel för att...

Vad är skillnaden mellan ett drev och en granskning? En ganska valid fråga och i grunden hamnar det i frågan: hur mycket indirekt skada (collateral damage) är acceptabel för att nå ett mål?

Jag har skrivit en del om det förut, både när det gäller att skapa scapegoats, att moralen blir en styrande del av samhället men också utifrån hur det bygger på grundläggande värderingar av både yttrandefrihet, pressens plats i ett samhälle och vem som ska ha rätt att faktiskt granska och ta fram saker i ljuset.

Tolgfors avgång har satt fingret på flera av dessa frågor där han bland annat anses skylla felaktigt på ett ”mediedrev” och att han är ynklig och feg som gömmer sig bakom sina barn och Melin med ett L tycker ungefär samma sak. I diskussionen har också kommit åsikter som blir märkliga runt media, där man säger att medierna ska granska makten men att de ska göra det utan att exempelvis barn berörs – en sorts granskning utan collateral damage.

Jag tror generellt att det är en omöjlighet samtidigt som det självklart handlar om ett ansvar: är avslöjandet så viktigt att man kan tänka sig hög grad av indirekta offer bland den granskandes signifikanta andra? Matti Palm på Greenhill Relations menar att vi behöver definiera ett drev och har byggt en spännande matris för det. Det jag saknar i den är graden av collateral damage: i matrisen finns programmatiska (och självklart därmed kvantifierbara/evidenta) värden men inga som går in på direkta infiltrationer av signifikanta andra. Det saknas eftersom det i mångt och mycket nu blivit en sorts förklaringsmodell för politikerna: allt från Littorins våldsamma attack via diskussionen om att lägga ut offentliga handlingar på nätet till Tolgfors som berättar om tvååringen som stänger av TVn.
Magnus Kolsjö skriver något i samband med en diskussion runt en krönika. Krönikan försöker att lyfta problemet men hamnar i en märklig slutsats att offentligheten inte ska vara ovillkorad, istället för att hitta en bra diskussionsform blir det Flashback-FUD. Men Magnus försöker att skapa lite ordning:

Den frågan någon som månar om yttrandefriheten och offentlighetsprincipen borde ställa är hur vi kan använda den moderna teknikens möjligheter för att öka insynen i myndigheterna och det politiska beslutsfattandet och samtidigt stärka skyddet för den personliga integriteten?

Det Magnus påpekar är den parallella maktdelning som yttrandefriheten har och som i olika hänseenden blivit oerhört utmanad av Internet, där SOPA, ACTA, IPred mfl lagar siktar in sig på integritet, dock alltför ofta på ägare-integritet istället för individens integritet.

Samtidigt har vi en stark form av yttrandefrihetsanarkism där många (av oss – jag erkänner att jag tillhör den mer liberala skaran) är beredda att betala ganska högt pris i collateral damage för att friheten ska vara så stor som möjligt. Diskussionen runt Anonymous är klart både känslig och problematisk då det finns ett (kanske abstrakt) värde i att cracka databaser, och ge ut personers kontonummer, för att visa på finansiella strukturers orättvisa. På samma sätt är Wikileaks grundpremiss att genom att avslöja så mycket som möjligt, och ibland välja att i autencitetens namn låta namn vara kvar även på personer som inte har makten, vinna en bättre värld.

Det finns en linje att balansera på där politiken och media sätter spelreglerna i en synergi – och där det finns alla möjligheter för båda att trampa snett. Själv blir jag skeptisk till när politiker säger ”media ska granska makten men…” och hävdar ett antal personliga integritetsskäl som det som ska styra en granskning. Det kan lika gärna tolkas som att tystnaden ska råda och att media ska avslöja det som är ok att avslöja: en sorts styrd transparens från statshåll. Kallas också nordkoreansk media.

Samtidigt blir jag fundersam över värdet i olika avslöjanden som görs (aka granskningar) där journalister bara ser målet och väljer att kliva över både barn, grannar och vänner (och lagar) med hänvisning att man i prinicip får skylla sig själv att man råkar vara signifikant annan till en person som hamnar i skottgluggen. Allt i det heliga namnet av Gräv. Vems är agendan? Finns det ens objektivitet?

Det finns mängder kvar att definiera innan vare sig samhälle eller journalister kan säga att det här med mediedrev är färdigt. Allt från att definiera nyhetsvärden på ett objektivare sätt, att definiera altituden av ett drev respektive räkna in kostnaden för oönskade skador på den granskades signifikanta andra.

Vem som helst kan få nervöst sammanbrott av att få ett brev från Falu tingsrätt så när jag kom hem igår så rev jag upp kuvertet. Det var dock en...

Vem som helst kan få nervöst sammanbrott av att få ett brev från Falu tingsrätt så när jag kom hem igår så rev jag upp kuvertet. Det var dock en information om att jag inte kan räkna med att få ut något från konkursboet av reklambyrån BNG som gick i konkurs. Det är sjukt surt för mig som småföretagare eftersom det är en ganska stor summa och att jag nu dels inte får in några pengar av det, dels får lov att ändå betala momsen och skatt. Det är också väldigt segt att inse att ett helt års projekt som gjorts ger en försvarlig minuspost i företaget.

Kan säga att personerna bakom det bolaget inte kommer vara kvar på mina vänlistor och jag kommer att varna alla som frågar (och det är en del eftersom de är igång igen som om inget hänt) för att samarbeta med dem.

Fråga mig inte idag om det är en bra idé att starta eget ok?

Den här dagen känns jävligt trist och jag inser att jag nästa vecka behöver gå till banken.

- At this touchy thingy. Never mind the default.

Ofta känner jag för att skicka upp den här bilden när jag läser diverse ”raserier” på nätet eftersom man till slut ger upp när det gäller att försöka förklara, diskutera...

Ofta känner jag för att skicka upp den här bilden när jag läser diverse ”raserier” på nätet eftersom man till slut ger upp när det gäller att försöka förklara, diskutera utifrån mer rationella termer. Senaste diskussionen om ”hen” har jag istället valt en linje där jag förespråkar att man tar bort alla mänskligt inriktade personliga pronomina och endast använder ”det” eller alternativt ”X”. Det sistnämnda skulle dock snabbt bli genusinriktat med att folk adderar ”Y” – eller för oss i MAD-generationen skulle det innebära att vi får visioner av spetsnästa seriefigurer.

På samma sätt börjar jag känna när vi nu igen ser raserier stå som spön i backen mot reklam och reklamare. Ja, det finns typ 85% av reklamen som är dålig – alternativt läs effektiv utbudsreklam. En del annan borde aldrig lämnat byråns war-room och viss reklam skulle inte ens lämnat CDns huvud. Så är det. Men det verkar oftast som om folk anser att det är reklamares fel och att företaget som gör reklamen inte har något med saken att göra – lite offer för sin reklambyrå (vilket iofs händer men mer och mer sällan). Bara så vi alla förstår: ja reklamare tar fram förslag och de kan vara lite si och så helt klart. Men det är och måste vara företagets ansvar att signa off ett förslag. Kreativitet handlar om att tänja på gränser, hitta sätt att prata som inte är safe. Men företaget, om man är en bra reklamköpare, ska förstå var deras gränser går.

Så åter till könskriget – produktutveckling. Ja, det är extremt uppdelat inom exempelvis leksaker. Men det man lätt glömmer är att alla saker är testade på ohemula mängder fokusgrupper när det kommer till nya produktlinjer. Där storyn alltid driver ännu mer mot rosa vs blått. Det är extremt stora pengar i omlopp när man släpper nya produkter – att det skulle bygga på någon grundläggande ”äh, vi gör si och så” är företagsekonomiskt omöjligt.

Det rasas helt enkelt hela tiden. Upprördheten är stor över både det ena och det andra.

- At this touchy thingy. Never mind the default.

- At this touchy thingy. Never mind the default.