Kategori: Musik

Battle of the trummisar!

Ni vet hur det kan vara. Man börjar titta på demofilmer för iRig inför sonens födelsedag, fortsätter med att kolla in ett bassolo med Flea, hittar nån som gjort 10 bästa basister, gitarrister och vid det laget har sonen tröttnat och då tittar man på trumporr. Så till slut hittar man det: inslaget från Knesset – det enda jag minns från programserien och som jag så ofta pratat om: Battle of the trummisar. Det finns på Youtube. Och jag hävdar fortfarande att Martina Axén skulle vunnit.

Varför? För i helvete… lyssna på det här blytunga riffet hon får till i Drain STH:

Efter det här är mitt muskelminne i uppror. Jag är så sugen på att spela trummor! Det var alldeles för länge sen. Och jag kan inte göra så mycket åt det: mitt trumset är ju scattered for the wind (jag har bastrumman kvar om någon är hågad att köpa en 1970 Gretsch bastrumma). En gång trummis alltid trummis.

Bloggar etiketter: , ,

Heavy metal och rödvin

Det är onekligen en märklig trend det här att diverse hårdrocksband valt att branda ett antal vinsorter. Det börjar med AC/DC som för ett par år sedan gjorde ett samarbete med en vingård, Warburn Estate, och skapade en hel serie viner med namn från deras mest kända skivor. Vinet är slut hos leverantören så det verkar ha gått si och så med det.

Sen har det fortsatt. Kiss har både öl och vin med sitt namn på och att det är svenskar som ligger bakom lanseringen av Motörheads vin har fått rejäl uppmärksamhet. Det känns onekligen lite märkligt att de även har lånat namnet till ett rosévin. Vet inte men rosé känns inte så rocknroll…

Nu har också Slayer satt sitt namn på ett rödvin – som självklart heter Reign in blood, även det utifrån en som jag förstår det nordisk idé om att hårdrocksvarumärken kan brandstretchas rejält och att rödvin är den rätta drycken för hårdrockare. Den sistnämnda kommer också att komma i en limited edition där flaskan är inpackad i en… kista…

Jag har testat Motörheadvinet och det är ett bra vin. Det avsmakades tillsammans med andra personer i ungefär samma ålder som min – och skrockades om att det var just Motörhead. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att Slayer-vinet är sådär trashigt småcoolt. Jag vill ha limiterade editionen bara för att. Frågan är dock om det här verkligen visar att hårdrocken nu gått in i en riktig gubbålder. Vin är och kommer aldrig bli hårdrock. Problemet är väl att hårdrocken idag snarare är PRO-värdigt; varför annars gör man en serie (omdiskuterad) runt hårdrockens historia. Jo, för att det är en ganska homogen stil och där musiker och musiken sällan förändrar sitt uttryck men där själva livssituationen förändras och därmed kan man komma undan med att stretcha sina varumärken på det här sättet. Det är svårt att tycka att vare sig Motörhead med en sextioårig Lemmy, eller Slayer med femtioåriga gubbar är speciellt farliga. Alltså blir det röda vinet mer en fingervisning om hur heavy metal blivit extremt mycket med radhus, Volvo och pensionsförsäkringar snarare än något som egentligen kittlar en farlighetsnerv.

Bloggar etiketter: , , , , ,

999 välkommen tillbaka hem, Kent

Det är så sällan numera. Som man känner att musik plötsligt slår an de där strängarna i hjärtat. Alla strängarna. Som ett slag i magen, en knipning i hjärtat. Alla 999 strängarna.

Ikväll gjorde Kent det. En smygrelease på Youtube av den låt de inte fick spela på Skavlan eftersom ”den var för lång”.

De är tillbaka efter en resa. Det är ”Vapen…” och ”Du och jag, Döden”. Det är Eskilstuna, ett kargt Sverige men där hjärtat ännu slår. Fan, jag är fullkomligt golvad. Det var länge sedan det var blodsmak i munnen.

Fasen vad bra det kommer bli på Peace & Love i sommar.

- At this touchy thingy. Never mind the default.

Bloggar etiketter: , , ,

Leave them all behind

För tjugo år sen. Den skiva som på många sätt definierade shoegazing. Fortfarande den enda skiva jag har kvar i bilen som CD och spelar helst när det är sol, när man känner att man vill bara köra och köra. Bort. Söderut. Iväg.

Ride. Twisterella of my mind.

Bloggar etiketter: , ,

Döda #mel2012 – allt har redan sagts

Ikväll funderar jag på att inte twittra. Det är #mel2012 och själva hashtaggen är i princip omöjlig att följa i realtid och det känns meningslöst. Va fan liksom: vi har ju redan varit elaka mot alla bidragen en gång förut? Twitter kan omöjligtvis bli värre än Leksandstävlingen med Ranelid. No chance vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Twinglys servrar fick ett hårt test den 18e.

mel2012

Hela Melodifestivalupplägget är twitterfientligt genom att man nu måste dra alla skämt om Ranelid en gång till, alla måste ooa om Loreen en gång till osv. Kreativ utspädning liksom. Det som också kommer att hända är att @jonas_gardell säger något lite putslustigt och han vinner retweet-tävlingen med ziljoner retweets eftersom det han skrivit inte nödvändigtvis är kul utan för att allt som han skriver förväntas vara kul. Typ. @emanuelkarlsten kommer att ajoura om vilka som gjorde vad på nätet med vem och @bakjour skriver något halvkefft försök till satir.

Allt är så förutsägbart. Dags att ladda för #posthumor.

Bloggar etiketter: , ,

P3Guld. Vita män får priser. Brudarna rockar skiten ur dem

Först. Maskinen. Har aldrig brytt mig särdeles om dem. Folk var lite smågalna över dem på Peace & Love. Höll på att skratta högt när de dök upp på scenen. Vadå Mellanmjölk-Wu-tang Clan-wannabes? Kom igen liksom.

Det är lite roande. Dock kan jag tycka att svensk hip hop lider av ett trovärdighetsproblem många gånger – och att man inte har samma story som exempelvis Wu-tang, PE mfl hade att berätta. Varje grupp är ett varumärke och ett varumärke utan story blir lätt lite ihåligt.

Nå. P3Guld då. Eller årets ”Vita-män-vinner-pris-medan-tjejerna-rockar-scenen”. Ingen tjej vann och upprördheten var stor. Dock ska man inte glömma att det var många priser som var framröstade av lyssnarna. Om inte lyssnarna ens fattar att rösta på bra kvinnliga artister så är det fortfarande lång väg att gå. Rebecca och Fiona gjorde coolaste scenshowen. Frantic Amber growlade arslet av resten.

Kan säga att i flera kategorier så hade jag inte hört någon av de nominerade – och insåg att det inte gjorde mig något. Kapten Röd liksom – jaha? och

Mustasch-Ralf hade rosa svid. Tove Styrke en fantastisk kreation. Salem Al Fakir gjorde ett fantastiskt medley på Årets låtar genom åren men var sjukt trist som programledare. Minns när Howlin’ Pelle var det. Oh yes.

Det är bara att inse att man börjar bli gammal. Ny musik får man koll på genom att förhöra sig med sin dotter (min son lyssnar ju på nästan samma musik som jag gör..). Minns att jag när jag var ung tyckte det var riktigt töntigt när fyrtioåringar gärna tog fram sina gamla skivor istället för att lyssna på ny musik. Nu är man fan där själv.

Bloggar etiketter: , ,

Arch Enemy till Peace & Love! Yes!!

På Twitter ikväll. Totalt glädjefnatt.

Angela kommer till Borlänge. Vi tar det igen. Angela kommer till Borlänge.

Sing a new song

Såg ni dokumentären From Sky Down med U2. Det är ingen hemlighet att oavsett vilka märkliga uttalanden runt immaterialrätt som Bono gör så är det bandet tätt sammankopplat med mitt liv. Jag älskar dem. De har följt mig genom livet på ett sätt som bara ett band som klickar med en tidigt kan göra.

I will sing, sing a new song.
How long to sing this song?

Dokumentären handlar om vägen mellan Joshua Tree och till Achtung Baby. Om att våga satsa på att helt lägga av sig det gamla för att hitta något nytt. Hur bandet stod inför vägskälet att antingen hitta nya kreativa vägar – eller lägga ner. I filmen så är det tungt, det är svårt och de håller på att ge upp när de försöker hitta vad deras sound ska vara. Så hittar de låten One. Ett nytt spår som samtidigt är bryggan mellan det gamla och det nya U2.

Det får mig att fundera över hur man generellt förändrar sin inriktning, hur man kan känna att man sitter fast – att det till slut måste till någon ganska radikal förändring för att hitta tillbaka det som var värdefullt och sin röst. Och att det blir svårare desto äldre man blir – ju mer nedtrampad man är där man står. Det är inte så enkelt att säga att man bara ska ta en ny väg – det handlar om trygghet, ovisshet och faktiskt att man ibland måste fundera om det är en själv som är problemet eller omvärlden. Att ständigt förflytta sig kan handla om att hitta det värdefulla på nya platser – eller att fly från saker som egentligen bara handlar om enkla handgrepp för att återfå lusten och det värdefulla igen.

Det handlar ibland om att söka på de ställen som man inte i första hand tänker på att söka på. Eller vänta in att rätt tillfälle kommer och faktiskt ta tag i det: det kan innebära att man fångar in en vacker fågel som stannar hos en eller att man lyfter mot nya platser.

Bloggar etiketter: , ,

Garageband, masterfiler och en vecka som är över

Reclaim your brain

En extremt rolig vecka men rejält tuff är till ända. SIME och moderering av workshop, första programmet för P4 Västmanland om sociala medier (kommer bli en serie), lektion på Berghs och kundmöten. Reclaim your brain med vännen Niklas Wass och avslutades med att jag blir utsedd till Sveriges näst mest inflytelserika PR-konsult inom digitala medier. Det är jag stolt över. Det handlar om mycket tid nedlagt och faktiskt att försöka förstå vad det hela handlar om. Tack alla för gratulationer också.

Ikväll valde jag att göra något som jag inte gjort på länge – musik. Förra veckan spelade jag och barnen men nu började jag remixa en låt – NINs ”The Hand That Feeds” eftersom NIN redan 2005 valde att lägga upp masterfiler.

På bilden: Garageband, Korg IMS20 och Animoog. De två senare på Ipaden – Garageband kör jag företrädesvis på datorn eftersom filerna tenderar att bli rätt stora snabbt. Dock gör jag numera mycket skisser och första versioner av låtar i Garageband på Iphone och på Ipad. Den första har ju en riktigt rolig sampler. Kommer också utnyttja min midi-koppling till synthen, köra in en del gitarr och dra en del inspelade ljud genom min EMP100.

Det är de program jag numera kör. Finns ingen egentlig anledning att börja rota med Cubase VST när Garageband finns.

Det var många år sedan jag gjorde musik nu. Det som då gjorde finns på Soundcloud och där lär nya grejer snart dyka upp. Neosonic Syndicate har börjat att röra på sig.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Klart grabben ska ha en elgitarr

Min son spelar gitarr. Under sensommaren var det som om han kom på att det var riktigt kul så han har valt bort datorn flera gånger för att faktiskt spela. Och självklart – efter ett tag kommer ”jag skulle vilja ha en elgitarr”.

För de som inte vet om det så kommer jag från en minst sagt musikindränkt familj. Min farsa är kompositör och har jobbat som musikledare sen sextiotalet. Morsan var musiklärare ungefär lika länge. Själv har jag spelat trummor, keyboards och bas. Och kan hjälpligt ta mig fram på min stålsträngade Yamaha. Och fiol ett tag men det glömmer vi. Jag har lärt mig spela allt det själv utom trummor (ok, jag spelade lite kontrabas men det är ett jävla konstigt instrument…och jobbigt att ha med sig till skolan. Att barnens mor har spelat tvärflöjt långt upp på gymnasiet och att deras morbror är rätt bra på gitarr gör det ju inte bättre.

Så vanliga föräldrar hade nog sagt ”vänta till jul” och hoppats att det skulle gå över. Så är det inte här. Direkt började vi kolla på nätet efter lagom-prisade gitarrer och stärkare. Men faktiskt – hur digital jag än är: att titta på instrument på nätet är skittrist.

I eftermiddags cyklade därför V ner till stan och vi gick in på Musikcenter. För mig var det som att bli förflyttad tillbaka till ungdomen när man hängde inne på Connys Musik. Eriksson och company är vissa delar av Borlänges bästa ungdomsledare helt klart. Vi fick hjälp och hittade ett par gitarrer som duger som instegsinstrument. Hade jag haft råd skulle jag iofs gärna köpt den skönt slitna Strata jag hittade men den var också prissatt som vintage-strator brukar vara prissatta… Han satt och testade runt lite, en Epiphonegitarr och en Stratakopia. Själv gick jag runt och strök handen över alla vackra basar och gitarrer, testade en Jacksonbas och en Squierbas (stavades inte det Squire när jag var ung?) bara för att och spelade lite på en nyproducerad Hagström Viking Rextone. Petade på en stagekeyboard från Nord – och hade jag haft tid hade jag testat ett nytt Pearlset där man byggt in synthtrummorna i riktiga träsargar.

Att vara inne i en musikaffär är liksom det bästa och det värsta som finns: det bästa eftersom jag älskar instrument men det värsta genom att man vill köpa allt.

Hem kom vi sen – lite fattigare på pengar men med en elgitarr och en förstärkare. Så kvällen har gått åt till att förstå den moderna tekniken på stärkaren (den har inbyggda effekter vilket ju innebär att man måste hålla tungan rätt i munnen) och spela. Hans syster kommer in, spelar lite synth, wailar lite. Så lyssnar vi på musik (Linkin Park) som han vill lära sig spela. Han testar runt med inställningarna för single-coils, tone och allt på gitarren. Jag bara sitter och njuter – för jag vet hur kul det är med musik. Det är något jag saknar och nej – det är inte samma sak att göra loopad techno i Garageband. Analog musik är något speciellt.

Bloggar etiketter: ,