När klicken får ta över integriteten

En av de klickraketer som @svtnyheter blivit så bra på är idag nyheten om att en rektor på en skola höjer betyget hos en elev mot betygsättande lärares vilja. Artikeln är välskriven och fylld av indicier på att det hela handlar om en rektor som inte riktigt klarat av att stå emot pådrivande föräldrar. Mikael Jacobsson* ses som hjälte i Twitterdiskussionerna eftersom han påtalat väljer att inte vara anonym för att visa hur lite han har att skämmas för. Som grädde på moset slänger han upp att ”han nog tänker säga upp sig” vilket triggar eftersom diskussionerna om att det saknas utbildade lärare.

Nyheten lämnar en dålig smak i min mun – inte pga av det rektor och förälder (eventuellt gjort) – om det har hänt som berättas är det dåligt ledarskap och dåligt föräldraskap – utan det faktum att läraren frankt lämnar så mycket detaljer som tillsammans med lärarens namn gör det väldigt enkelt att identifiera vilken elev det handlar om.

  • Extremt enkelt att leta reda på vilken skola läraren är mattelärare på
  • Fakta runt elevens annorlunda val när det gäller att tenta av matten
  • Detaljer runt elevens mammas arbete
  • Detaljer runt samarbetet mellan den testande lärarens relation med elevens mor

Min känsla är att denna lärare helt enkelt struntar i det faktum att eleven blir lätt identiferad eftersom han anser att sin stolthet som lärare är viktigare. Collateral damage blir ett barn som blir står mellan en dålig förälder, en dålig rektor – och en minst sagt dålig lärare när det gäller att förstå hur en sån här diskussion kan komma att påverka eleven.

Det här känns mer som en konsekvens av den mycket högljudda diskussion som lärare och lärarfacken skapat runt lärarnas situation, många gånger förståelig, men som på senare tid tenderat att nonchalera det faktum att läraryrket har blivit sig själv nog istället för att primärt se sig som en viktig tjänst för barn och ungas framtid.

Min upplevelse av det här är helt enkelt att den här läraren har fått sin stolthet punkterad. Det som hänt är att föräldrarna använt sig av systemet – rättigheten till omprövning av betyg. Rektorn har gjort ett val att följa detta – kanske rektorn själv har funderingar över betygsättningen från läraren i andra fall också. Plus att vad hade hänt om rektorn vägrat förändra betyget – då hade föräldrarna gått ut och förklarat att rektorn väljer att bryta mot omprövningens tyngd.

Det är framförallt skrämmande hur oerhört dåligt genomtänkt publiceringen är från SVT Nyheter. De har inte tagit sitt ansvar som publicister i det här fallet.

  • De har inte låtit anklagade (förälder, andra läraren) komma till tals. Ensidig rapportering.
  • De har inte i mitt tycke tillräckligt mycket tagit hänsyn till den publicitetsskada som det här kan göra på eleven.

 Uppdatering: SVT undlät att låta föräldrarna komma till tals. Nu har mamman skrivit och läraren blir lite annorlunda beskriven än sin egen bild. Och SVT har gjort ett skitjobb helt enkelt. 

* Jag funderade om jag verkligen skulle skriva ut lärarens namn men valde slutligen att göra det eftersom originalartikeln har både namn och en pressbild (!) på läraren. 

När klicken blir viktigare än pressetiken

Sociala medieflöden toppas plötsligt av en artikel från Kvällsposten om en familj som är djupt upprörda över hur de behandlats på sin all inclusive-resa av reseföretaget. En inte helt unik artikelvinkel och inte sällan viktig konsumentjournalistik när företagen gör fel. Sällan några klickraketer.

Men den här gången blir det en rejäl snackis. Eftersom händelsen är rätt fånig. En familj har fått lov att gå 350 meter till ett annat hotell för att äta sina måltider. Som det visar sig på grund av hotellets agerande i någon affärsuppgörelse – något resebolaget knappast kan göra något åt.

Att det här knappast är någon som helst nyhet vet självklart Kvällsposten. Men den redaktör som såg det här vet också hur klickmonster skapas – och insåg att det här var ett sådant: inte för att resebolaget gjort fel utan för att folk skulle dela det pga av det patetiska gnället från familjen.

Det som gör det hela lite skrämmande är det faktum att jakten på klick här innebär att man väljer att använda en hög med människor som inte vet bättre. De är upprörda, bortskämda och ringer tidningen. Tidningen lägger ut bilder på familjen, de låter dem komma till tals – och de blir därmed laughing stock för publiken. Nogsamt presenteras de med namn och varifrån de kommer. Deras egna bilder används frikostigt. Resebolaget får krishantera något som knappast är någon kris.

Cynismen lyser för första gången igenom. Engagemang är den nya räckvidden har blivit ett rätt cyniskt utnyttjande av tredje man. Konsumentens egen insikt om sin makt slår tillbaka med full kraft då konsumenten inte har vett att avgöra om det är värt att utnyttja den, och media väljer att vara villigt verktyg i vetskapen om att det kommer ge klick.

Jag valde att göra en skärmdump och pixla det som bara i första delen identifierar dem. Blir inte mycket kvar.

Ingen_all_inclusive_–_de_fick_äta_på_annat_hotell___Kvällsposten

Jag älskar den nya medielogiken många gånger men när det så flagrant görs avsteg från normal nyhetsvärdering, och en så uträknad double jeopardy används för att skapa trafik så blir jag beklämd. Aldrig förut har pressetik varit så viktig som idag när vi har en mediavärld fylld av allsköns mer eller mindre etiska nyhetssajter. Tummandet på den innebär att man spelar in sig i en helt annan position än tidigare.

Tofsen som blev en riksnyhet

“We do not measure a culture based on its output of undisguised trivialities, but what it claims as significant.”

Dagens stora nyhet om att Anders Borg klippt sig fick mig att tänka på en av de visserligen många gånger utmanande mot min teknikpositivism men samtidigt bästa böcker jag läst: Neil Postmans ”Amusing ourselves to death”. För boken är i grunden en uppgörelse med hur enkelt vi väljer att låta tekniken skapa yta snarare än djup. Så i grunden är den snarare kritisk mot människans val.

För Borg-historien är ett sorts  bevis på att trivialiteten många gånger tagit över. Det är trivialiteter som får flest klick, det är de som diskuteras helst lite här och var. För de innebär att man inte behöver komma i konflikt. Självklart gillar man att rasa lite, men det är alltid ett vågspel – någon annan kan ju tycka tvärtom. Så istället väljer man att diskutera det triviala. Vi delar det, vi gillar det och alla följer med. Och vi kan vinna saxen som klippte tofsen.

Och klickjournalistiken vill hitta det som många vill prata om – och söker efter de triviala nyheterna. Snabbhetens pris blir inte fördjupningen utan trivialiseringen allt för många gånger. Frågan är vad det kostar i längden.

“When a population becomes distracted by trivia, when cultural life is redefined as a perpetual round of entertainments, when serious public conversation becomes a form of baby-talk, when, in short, a people become an audience, and their public business a vaudeville act, then a nation finds itself at risk; culture-death is a clear possibility.”

När blå blir black men egentligen beige

Dagens konspirationsteori är nyheten om att Tommy Nilsson ska kalla sig ”Black” eller hur det nu var. En del började orera om att det var en pr-kupp för AIK. Well – viss logik men rätt trist. @abbespappa lanserade teorin om att det är en kupp runt Marabou Black. Detta då det visat sig att blacktheartist.com är reggat på Forsman & Bodenfors, som har Marabou som kund. För er som inte är i den märkliga reklambranschen låter det som ett långskott men det är rätt logiskt. Liksom att det är rätt logiskt att göra det här med Tommy Nilsson då han tidigare varit väldigt känd för en annan färg. Blå. Pripps Blå.

Och det här är väl ett exempel på den nya formen av stealth marketing – och väldigt mycket exempel på realtidsmarknadsföring. Allt sker via förtjänade medier och samarbeten byggs utifrån båda ingående ”varumärkenas” vinstmöjlighet. I det här skulle logiken ligga i att Marabou får en sorts ”Old Spice guy” fast i rock-tappning (eller nåja…), och herr Nilsson slipper gå den långa vägen för att nå ut med ett nytt album.

Om det nu inte är så att karln fått för sig att någon skulle ta honom på allvar… Då blir det här ännu roligare.

Oavsett tycker jag det är rätt beigt…

Ps1. Många vill försöka få det till att spinoffen whitetheracist.se på något sätt adderar till framgången för #blacktheartist. Det tvivlar jag på. Däremot är Billström en sorts politisk motsvarighet till herr Nilsson. För mycket ballader så när han försöker bli hård och tuff blir det bara patetiskt. Och för övrigt är rubriken på den här artikeln så underbart vass…(för dem som kan sin Billström-historia). Ds.1

Ps2. Min #blogg100-postning är mycket mer intressant och du hittar den på min andra blogg: en gästpost från @jesperastrom om hur man räknar ROI på en like. Sjukt intressant! Ds2.

Uppdatering: Jodå. @abbespappa hade rätt (vilket Marabou noterade genom att buda hem ett gäng chokladkakor inkl. en med autograf på. Journalister känner sig lurade, reklamare är lite lätt splittrade i frågan om det är bra eller kass marknadsföring. Jag och @sa_na_si har fått ett klockrent case att ta upp under vår hiss och dissDigital Knowledge Day den tionde april. Hiss eller diss? Det får du reda på om du kommer dit :) Med koden ”dns13” så får du specialpris.