Kategori: Medier

Media media media

När blå blir black men egentligen beige

Dagens konspirationsteori är nyheten om att Tommy Nilsson ska kalla sig ”Black” eller hur det nu var. En del började orera om att det var en pr-kupp för AIK. Well – viss logik men rätt trist. @abbespappa lanserade teorin om att det är en kupp runt Marabou Black. Detta då det visat sig att blacktheartist.com är reggat på Forsman & Bodenfors, som har Marabou som kund. För er som inte är i den märkliga reklambranschen låter det som ett långskott men det är rätt logiskt. Liksom att det är rätt logiskt att göra det här med Tommy Nilsson då han tidigare varit väldigt känd för en annan färg. Blå. Pripps Blå.

Och det här är väl ett exempel på den nya formen av stealth marketing – och väldigt mycket exempel på realtidsmarknadsföring. Allt sker via förtjänade medier och samarbeten byggs utifrån båda ingående ”varumärkenas” vinstmöjlighet. I det här skulle logiken ligga i att Marabou får en sorts ”Old Spice guy” fast i rock-tappning (eller nåja…), och herr Nilsson slipper gå den långa vägen för att nå ut med ett nytt album.

Om det nu inte är så att karln fått för sig att någon skulle ta honom på allvar… Då blir det här ännu roligare.

Oavsett tycker jag det är rätt beigt…

Ps1. Många vill försöka få det till att spinoffen whitetheracist.se på något sätt adderar till framgången för #blacktheartist. Det tvivlar jag på. Däremot är Billström en sorts politisk motsvarighet till herr Nilsson. För mycket ballader så när han försöker bli hård och tuff blir det bara patetiskt. Och för övrigt är rubriken på den här artikeln så underbart vass…(för dem som kan sin Billström-historia). Ds.1

Ps2. Min #blogg100-postning är mycket mer intressant och du hittar den på min andra blogg: en gästpost från @jesperastrom om hur man räknar ROI på en like. Sjukt intressant! Ds2.

Uppdatering: Jodå. @abbespappa hade rätt (vilket Marabou noterade genom att buda hem ett gäng chokladkakor inkl. en med autograf på. Journalister känner sig lurade, reklamare är lite lätt splittrade i frågan om det är bra eller kass marknadsföring. Jag och @sa_na_si har fått ett klockrent case att ta upp under vår hiss och diss på Digital Knowledge Day den tionde april. Hiss eller diss? Det får du reda på om du kommer dit :) Med koden ”dns13″ så får du specialpris.

 

Parken Zoo’s handlande öppnar en mänsklig avskrädesavgrund

Parken Zoo-händelserna har öppnat ett stort svart hål. Där man inser att väldigt många svenskar är fullkomligt renons på civiliserat sätt. Mängden hot, hatiska personpåhopp och idiotier går knappt att räkna. Man avkräver självklart avgång för både VD, styrelse och särskilt djurparkschefen: upprördheten verkar ibland vara störst över att hon uppfattas ha ljugit. Alla försök att både be om ursäkt eller förklara och ge sin bild möts av hat och högljudda krav där många också önskar livet ur de ansvariga.

Det är öga för öga som ska gälla. Djur eller människa spelar ingen roll. Det är en fullkomlig uppsjö av personer som på Facebook, under sitt eget namn, skriker ut att andra människor inte är värda att leva.

Det som är i svang är ett antal parametrar som gör att jag blir än en gång beklämd:

  • Moralismen utan struktur och filosofisk grund.
  • Genommedialisering. Kalla Fakta (följt av andra granskningsprogram och debattprogram) har patenterat snäva vinklar och hårt driven enfrågedriven journalistik.
  • Kränktheten. Ibland kränkthet by proxy där man blir kränkt å någon annans vägnar.
  • Foliehatteri. Man väljer att tro att den som försöker ge en annan bild av en händelse alltid har en bakomliggande agenda.
  • Scapegoating. Istället för att diskutera sakfrågor söks hela tiden någon som ska straffas för saker som hänt.
  • Sammanblandning av sak och person. Personangrepp direkt en felaktighet hittas.
Man kan tycka att folk som sätter sig i en sån här situation kan få skylla sig själv. Men det som folk inte verkar förstå är att det här sällan skapar annat än en nedåtgående spiral. Företag kommer knappast bli mer villiga att släppa in konsumenter, media kommer få ta till större åthävor för att komma genom tjockare och tjockare väggar. Självklart handlar det om att människor plötsligt fått möjlighet att uttrycka sig så att det syns: det här är vad som sägs runt kaffeborden, i tvättstugan, på stan. Problemet är just att det känns som om man inser att det knappast är ett vackert fundament som samhället byggs på. 

Det finns mycket att säga om hur Parken Zoo hanterat Kalla Faktas granskning. Deras initiala höga hästar var ett haveri. Att de lovade att svara togs som att de skulle svara på alla saker som kom in vilket var omöjligt.

Generellt är det ändå så: även om du som företag gjort fel så har du rätt att ha kontroll över din Facebooksida. Personangrepp som dessa går bort eftersom de kan bryta mot flera lagar både PUL och Brottsbalk. Helt enkelt kan man annars välja att åtala Parken Zoo för att inte rensat sin sida från innehåll som bryter mot lagarna – trots att det är riktat mot dem själva.

Jag i tjejtidningen Solo. Say no more.

Nu har man gjort allt.

Jag är sociala medieexpert och pratar om internettrollande i tidningen Solo.

Kan säga så här: det är lite som att gå in i en annan värld att läsa en sån tidning…

Jag har också intervjuats av Platsjournalen. Men från säkra källor inom AF är det ingen som läser den längre. Förutom de som ogillar Internet. Eller är rädda för strålning. I Borlänge sägs den vara gömd under trappen. :)

Journalistik i demokratins tjänst och en kränkt filmregissör

Jag skrev om Martin Shibbye och Johan Persson i samband med att de fängslades och dömdes då jag reagerade på att det fanns ett drag av att journalistik står ovanför lagen men med slutsatsen att då och då måste det ske, för demokratins skull - det viktiga ligger i transparensen om varför man väljer en väg.

Efter att de blivit benådade och kommit hem har deras historia visat att om man kan vikta brott mot lagar så väger deras brott ganska lätt gentemot det sätt som säkerhetsstyrkorna i Etiopien brutit mot både internationella lagar och rent mänskliga regler. Skenavrättningar, förfalskade bevis innebär att det knappast är möjligt att, förutom att vara glad att de är hemma, inte se deras val att bryta mot ett lands lagar som en kamp för demokratin. Att vissa regissörer som Ulf Malmros, verkar tycka det är skitsamma är ungefär lika intellektuellt redligt som att uppröras över sjöfyllerilagar.

Journalistik har precis som demokrati alltid återerövra sin grund och vision. Journalistik är ett verktyg som ibland behöver se demokrati bortom juridik. I vissa tillfällen. Det bevisar Shibbye och Persson. Det bevisar Dawit.