När jag var ungdomspräst här i Borlänge så jobbade jag med heldagar om värderingar och moral tillsammans med min vän Pena. Målgruppen var unga som i många fall var på glid eller på något sätt fanns i en sfär där risken att skada sig själv eller andra var hög. Vår ingång var aldrig att säga hur något var utan att utmana dem att tänka själva.
En av de saker vi diskuterade var lydnad, auktoriteter och att göra det man egentligen inte vill. Eftersom jag läst beteendevetenskap är Milgrams tester några av de mest fascinerande: de förklarar allt från varför vi kan fungera i grupp till varför det finns krig genom att de testerna visar att människan har en benägenhet att gå emot sina individuella värderingar om ett antal andra sociala parametrar finns: stark auktoritet som individen känner sig rädd, underdånig, har respekt för eller frivilligt valt till sin ledare respektive risken för att inte vara en del av en stark grupp alternativt social utfrysning. The Stanford Prison Experiment är ett annat experiment som tittar på ungefär samma beteendemönster.
I grunden är det relativt enkelt att skapa en sådan lydnad: stark auktoritet som ledare för en grupp som samlas gentemot ett yttre hot. Skapa ”monster” utanför gruppen respektive en gemensam sak att kämpa för (gärna på ett högre plan: nationell säkerhet, artens fortlevnad, religiös moral, hot mot samhällets grundvalar). Det handlar om att sänka individens värde till förmån för gruppens. Svårare är det inte – eftersom vi är sociala varelser så är det en del av hur vi fungerar.
Så när jag läser att människor är chockade över att personer i ett liknande experiment: Game of Death/Zone Extreme, som till på köpet sades vara en pilot till en serie i TV är chockade över att så många är beredda att lyda en auktoritet blir jag mest sorgsen över de chockade personernas naivitet och okunskap. Jag är inte ensam, i en intervju påpekar kriminologiprofessorn David Wilson samma sak:
I wasn’t frankly surprised. We already know that people will behave in certain circumstances, we all know the point that he’s trying to make. How many times does it have to be demonstrated?
Milgrams undersökningar har redan starkt indikerat att lydnad är en djupt liggande betingning utifrån vårt sociala behov. Självklart kan kritiker – som gärna vill se människan som i grunden god försöka att falsifiera men det är enligt min mening rätt tunna argument. Här är en bra bloggpost som också innehåller Milgrams originalstudie att läsa om diskussionnen.
Archie Bland på Independent menar att även om TV adderas till mixen så är det samma sak som händer:
That this new version tweaks the formula to add a live audience and replaces a man with a white coat with a woman in a shimmering dress does not alter the fundamental fact: most of us are more obedient than we would like to believe.
Men jag skulle, precis som andra, påstå att TV-additionen accelererar det hela – något som en av deltagarna förklarar:
I was worried about the contestant. At the same time, I was afraid to spoil the programme.
Däremot är det en alltför grund anklagelse att de 80 % (jämfört med 62% i Milgrams experiment) som faktiskt valde att gå hela vägen skulle göra det i jakt på ”15 minutes of fame”. Det handlar snarare om att TV är en del av vårt sociala liv, av ett socialt curriculum som omsluter vår individ. Det som det visar är däremot att TV är en mycket stark påverkare när vi s a s blir huvudroll i en sändning. Helt enkelt handlar det om att man anlägger ännu en parameter som gör individen mer lydig av rädsla, inte medvetet sökande efter kändisskap, för att bli socialt utstött ur en mycket större grupp: tv-publiken vilket för många är lika med ”alla”.
Är det här ett bra experiment? Rent vetenskapligt har det relativt lågt värde men samtidigt – ska du undersöka media måste det vara media på riktigt som är undersökningsbänk. Jag tycker att public service-kanaler borde ta sig en funderare över sitt suktande efter reality och dokusåpa-format.
För mig personligen blir det ännu en spik i fokusgruppskistan, något jag och Michele Miller diskuterade på Wonderbranding i veckan, eftersom det här indikerar att det hela tiden finns en stor risk för att en fokusgrupp säger vad de tror att undersökningsledaren vill höra.
Avbryter den myspysiga dagboksbloggtiden med något så surrealistiskt som att blogga om Jessica Simpson och Lady Gaga :).
Kan inte låta bli att snabbt notera att det finns en minst sagt synkronicitet i att diverse kändisbloggare och mainstreammedia åter pumpar ut bilder på Jessica Simpson som ”tjock”.
(själv måste jag tillstå att hon är mycket snyggare där än som smal men är glad att de där höga byxorna är ett mode som gått i graven…)
Var är spinnet? Här. Jessica Simpson hostar en TV-serie som handlar om skönhet i olika kulturer. Pratats om länge men nu verklighet. Smart att dra igång de ryktena igen. Och tillåt mig tvivla på att det är en tillfällighet.
En annan som ifrågasatts för diverse kroppsliga attribut är uppenbarligen Lady Gaga. Och i sin och Rihannas senaste video så låter hon Jonas Åkerlund i princip visa att hon är kvinna… Ja kära nån. Varför? Jo för att det ska ha gått rykten om att hon egentligen är man. Eller hermafrodit. Herregud.
Men hon är inte sämre pr-kvinna än att utnyttja det och koppla ihop möjligheten att skapa lite skandal med nakenhet med att därmed bevisa sitt kön. Lady Gaga är 2010-talets Madonna. Kommer gå långt.
I grunden fattar jag inte det våldsamma intresset runt om Jessica lagt på hullet eller om Lady Gaga har kuk eller inte.
Dock gillar jag att man väljer att utnyttja såna rykten för sin egen nytta: det är att vända vapnet tillbaka. Utnyttja och därmed vinna i längden.
Lady Gaga kan fortsätta att uppröra moralväktarna, gillas av de som gillar personer som inte gör som andra.
Jessica Simpson kan positionera sig som en medveten kvinna och slippa dela plats med Posh och andra som jagar kilon och någon sorts imaginär kollektiv skönhetsnorm.
Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året sattjaghemma i Borlänge och skrev copy.
Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.
Det roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra Jankov, Älskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.
Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp: – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:
Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.
Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.
Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.
Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.
Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:
Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.
En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke1, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.
Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…
Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?
För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashiobloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.
Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).
Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.
Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).
visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter [↩]
Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.
2010 läser vi att Linda Skugge tycker:
Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. [...] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.
Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.
Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. [...]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.
Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.
Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.
Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?
Att äntligen få träffas AFK är så roligt! Farmor Gun – världens tuffaste pirat – var med på JMW Talkshow idag och jag bröt mitt möte bara för att ta chansen att hälsa på henne. Hon är en sån där person som man bara tycker om – med ett stort hjärta och ett knivskarpt intellekt.
Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet. Läs min postning "Vem vill vara kompis med Filip Hammar?” och tyck till själva.
När det gäller Twitter så finns det en del personer som menar att “det är ointressant – det är så få personer där”. Problemet med Twitter är egentligen att vi inte riktigt vet hur många som är där. Det är sant att många testat och sedan inte gjort något mer – vilket ju är synd. En siffra från början av sommaren är 75 000 svenskar på Twitter. Minns ni 2007? När Facebook var på alla mediers läppar? Då var det ungefär 100000 medlemmar i början av sommaren. Kommer Twitter att öka på samma sätt? Nej, men det kommer att öka och bli viktigt på ett annat plan.
Intressanta siffor är hur olika grupper använder sociala medier. En undersökning är om man uppdaterar sin status efter sex: endast 8 % av de över 35 år gör det medan 36 % av användarna under 36 år gör det. Det föranleder en viss fundering om varför det är så. Självklara argument skulle vara att de yngre på ett helt annat sätt är vana vid att hela tiden använda nätverken, har större intresse att dela med sig osv. Dock är två möjliga förklaringar följande:
Folk över 35 år har inte sex.
Folk över 35 år somnar direkt efter att ha haft sex.
…men det är fan vad dåligt med tid jag har att skriva. Har haft en postning om Anna Anka i huvudet men det känns lite som om jag blir lite sen med den. Jag konstaterar bara helt kort:
Anna Anka känns som en silikonbaserad, vätesuperoxiderad, blingblingad version av Arne Anka. Med Louis Vuitton-järnrör. Jag tycker det är rätt kul.
jag lovar att det inte kommer ta slut ännu. Vi kommer få se mer Anna Anka under hela tiden programmet sänds.
För även om jag alltid sitter med en dator, iphone och är uppkopplad så är det fakturerbar tid som gäller. Och deepedition.com är inte så betalande tyvärr. Sen är det här riktigt roligt: 100 dagar om 00-talets mediahistoria. Det ska jag dyka ner i till helgen.
Men om ni vill följa mig så finns jag på Twitter som @deeped eller på Facebook.
Uppdatering: JJ påpekar att jag blandat ihop Arne Anka med Socker-Conny men va fan: den senare har vissa likheter med Anna Anka också :)
Well. Det är ett känt faktum – vi människor tenderar att se det vi bara vill se. I Forum för levande historias film inför utställningen “Middag med Pol Pot” så är det draget till sin spets.
Disclaimer: Ja, det är JMW som ligger bakom kampanjen. Joakim Karlsson har skrivit manus, produktionsbolaget Palladium har gjort filmen och Robin Robinovitch och Filip Hammarström har regisserat.
Uppdatering: En del verkar ogilla att jag och andra anställda på JMW skickar vidare filmer och liknande i våra privata nätverk. Well, jag kan bara tala för mig själv men jag skulle knappast göra det om jag inte tyckte det var bra. Det är självklart så att man gör det – jag skulle faktiskt vilja få en förklaring till de reklamare och pr-konsulter som låter bli att göra det: skäms ni för det ni åstadkommit? ;) I samband med det här har Maria Rankka skrivit en Newsmillpostningom Levande Historia och deras uppdrag.
Jag kan bara säga så här: det är ett annat sätt att marknadsföra sig via sociala medier. Av någon anledning så syns Mogi just nu överallt. Senast är det byrån Wisely som bett henne förklara sitt varumärkesnamn:
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=6e7076c0-3819-4c56-9c7d-6b2b64c04419)
Entries (RSS)