Låt den som sörjer sörja även på sociala medier

Istället för att få chansen att tänka och minnas hur Prince kom in i livet, försöka leta upp lite låtar så fick jag lov att bli förbannad.

När kända personer dör – personer som berört många människor så blir det en flod av sorgsamma tweets, ledsna Facebookinlägg, bilder på personen i Instagram. Människor uttrycker sin sorg och saknad över en person som på många och olika sätt betytt något för dem.

Efter ett tag och idag i samband med Prince så kom självklart de hjärtlösa Jantarna in. De som prompt ska förklara hur fåniga människor är, hur det är ”typiskt att alla plötsligt älskar X” och som skärmdumpar sina mute-knappar eller gör sig lustiga över sorgens uttryck.

nildsfw

Det gör mig rosenrasande. Sorg är något som inte är exklusiv känsla för människor du känner, det är en individuell upplevelse av förlust som kan upplevas över något som betytt något i livet. Stor eller litet, mycket eller mindre.

När jag ibland påpekat att man inte har något med en annan människas sorg att göra och att sånt där bara dissar människors känslor så har svaret blivit ”skiter väl jag i. Vi har åsiktsfrihet här i landet. Jag tycker det är kul att retas.”

Sociala medier skapar närvaro och delaktighet, sorgen delas mellan människor. Kändisar som dör har berört – därmed blir de en del av ens liv. Det är inte konstigt utan fullt normalt förutom för vissa som gärna vill vara lite förmer.

Låt människor sörja hur mycket de vill. Du behöver inte berätta att du sätter mute på det. Du behöver inte göra putslustiga tweets eller cyniska påpekanden. Om du inte känner något för det hela – fortsätt med det du gjorde innan. Ingen kommer att döma dig för det på det sätt som du dömer ut människors sorg.

På spaning i samtiden: Trådignorans

Ett av de mer udda beteenden som är ganska vanligt är detta:

”Jag orkar inte läsa alla inlägg i tråden men jag tycker så här…”

Inte helt sällan är det något som redan skrivits, ibland har personen själv sagt det tidigare, och det har säkerligen disputerats i tråden tidigare. Men det struntar man i – för man utan att skämmas förklarar att man inte orkar läsa allt som diskuterats utan man vill bara säga sin mening. Oftast försvinner personen spårlöst i fortsatta diskussioner.

Ignoransen är inte ens subtil utan uttalad. Respektlösheten uppenbar både mot de som deltar och den som startat tråden. Men jag funderar vad det är för trigger som gör att man kan säga ”jag orkar inte läsa alla inlägg” och ändå tänka att det man säger ska vara något som folk tar in. Funderar man inte på om man faktiskt verkar ganska … korkad?

Deeped tar #icebucketchallenge #ALSicebucketchallenge

Om du vill ge en gåva och hjälpa vännen Karin med sin insamling så tipsar jag om Karins insamling via Neurogåvan.

Uppdatering: bara ALSA.org har fått in över 70 miljoner dollar. Det är nästan en halv miljard svenska kronor.

Jag blev utmanad att göra #icebucketchallenge eller #ALSicebucketchallenge av @jonas_halmstad (längst ned i posten finns videon och vilka jag utmanat).

Det intressanta blev egentligen diskussionen runt den – om det ”bara” är ett jippo eller om det finns någon mening. Först kanske man helt enkelt ska titta på den här filmen:

Generellt är det mängder med kändisar som antagit utmaningen och även skänkt pengar. Uppenbarligen har det kommit in oerhört mycket mer pengar till ALS-forskning under några veckor av vattenhällande än det kommit in motsvarande tid utan en sån här meme.

Reglerna är enkla:

  1. Bli utmanad.
  2. Anta utmaningen eller inte.
  3. Om du bailar – betala motsvarande 100 dollar till forskningen.
  4. Om du antar den – fixa så att du häller jävligt kallt vatten över skallen (helst is men det misslyckades jag med).
  5. Filma det och lägg ut. Gärna med information om donationer mm.
  6. Donera pengar själv. Enligt ”reglerna” mindre än 100 dollar men här är det väldigt mycket rekommendationer snarare än regler :).

Kritiken har dels handlat om att utmaningen i grunden bygger på att antingen hälla vatten över sig eller skänka pengar. Idag är det snarare så att man gör både ock – och utmanar andra. Kritiken har också handlat om att det hela inte egentligen berättar om ALS eller vad det handlar om utan blir en mer grej runt att hälla vatten över sig. Också att kopplingen isvatten – ALS är väldigt vag.

Inom fr a  amerikansk fotboll och basebool är en ishink alltid närvarande, det är ett prank att hälla det över någon – och att flytta över det till att göra det själv för något – ganska vettigt. Att det sedan för oss i Sverige verkar konstigt beror på olika kulturella preferenser. Uppdatering: jag anade att det var något sådant men tanken runt isvatten är att ge en förnimmelse av den domnad och isande känsla som sjukdomen skapar hos den som är sjuk.

Sen finns det imho märklig kritik om att det är fel att slösa på rent vatten när det finns folk som inte har vatten. Den kritiken tycker jag är mest märklig, småsint och ganska dum. Det ställer helt olika saker mot varandra. Och andelen vatten är försvinnande liten. Konsekvensen är alltså att all användning av vatten som inte är för direkt livsavgörande saker är felaktig. Att använda några liter vatten för att idag få frågor att slå igenom så är det här en ganska enkel men direkt sak känns knappast som något värre än att tvätta fönster eller bilen med mångdubbelt mer rent vatten.

Som jag förstår hur det hela började så är isvattenhinken självklar då det hela startat runt idrottsmän och brandmän (startade med Cold Water Challenge). Fr a var det en av sjukdomen drabbad basebollspelare Pete Frates som började (se filmen tack @sa_na_si för länken).

Om det är ett jippo så är det frågan om det ändå inte är ett bra jippo. Man kunde självklart önskat att det fanns ett sorts ”kunskapskit” runt ALS för alla att lägga in i filmen men generellt ser man ändå att sökningarna på ALS och ALS disease mm ökat markant de senaste veckorna liksom att den stora amerikanska organisationen ALSA har gjort ett bra jobb med att både haka på memen och informera om sjukdomen. Kolla också in deras berättelser på Facebook.

De har fått in mycket pengar (uppdatering: på två dagar har de fått in tio miljoner till, uppdatering: och nu mer än tio miljoner till):

As of Wednesday, August 20, The ALS Association has received $31.5 million in donations compared to $1.9 million during the same time period last year (July 29 to August 20). These donations have come from existing donors and 637,527 new donors to The Association.

vilket indikerar att den kritik som dykt upp om att folk bara gör utmaningen men struntar i donationerna verkar vara mindre valid. Konverteringen är grym. Och i grunden: om pengarna kommer in så kommer de göra gott. Även om folk inte riktigt vet allt om ALS.

Sen kan man fundera – i en värld där engagemang är den nya räckvidden, och klick är det nya kapitalet, hur viktigt det ändå är att någon uppmärksammar och skapar en trigger i folks medvetande om en sjukdom. Det här bygger på all grundläggande nya medier-metodik som vi många arbetar med i vår vardag. Att genom att man ser mer och mer av detta till slut inser att det handlar om en sjukdom – och börjar lära sig mer om den eller uppmärksammar saker om det som i vanliga fall skulle gå förbi utan uppmärksamhet.

Generellt bygger idag all marknadsföring och informationsarbete på att skapa triggerpunkter runt ett varumärke eller ett ämne som sedan ligger i vårt semimedvetna och triggas när man ser nya saker runt det. #icebucketchallenge blir en sån sak.

Sjukdomen är dödlig. @sa_na_si la upp en text på FB som är viktig:

ALS är en fruktansvärt skoningslös sjukdom som gör att nervcellerna som styr kroppens muskler sakta förtvinar. Sjukdomsprocessen är snabb och brutal. En genomsnittlig person lever bara mellan två och fem år efter att ha fått diagnosen och den snabba dödligheten leder till att antalet levande drabbade är få – och att rösterna för att komma tillrätta med sjukdomen därför är svaga. 

Forskning behövs för många sjukdomar. Forskning behöver pengar. Självklart är det så. Men det finns ingen mening att säga att ”men om ALS får uppmärksamhet så får någon annan inte det” – det är vårt förbannade ansvar att konstant uppmärksamma sjukdomar på olika sätt. Idag väljer vi ALS eftersom det är en rörelse för den.

Vill man läsa mer om sjukdomen så finns Hjärnfonden som har mycket bra saker om sjukdomen respektive Ulla Carins Stiftelse som instiftades efter att journalisten Ulla Carin Lindquist dog i sjukdomen. Boken ”Ro utan åror” om hennes sjukdom har lästs av många – och som Brit Stakston tar upp i sin film.

Kolla också in hur Hjärnfonden själva antar utmaningen.

Så tillbaka till min utmaning. Jag blev utmanad av Jonas. Här är hans film. Leopardkalsonger? Seriöst? Liten hink? Allvarligt?

Resten av byrån gick igång på det hela så hinken blev en papperskorg som fylldes med motsvarande tre vanliga hinkar riktigt jävla kallt vatten. Realtidsvideo finns här. Eftersom vi är det vi är så blev det en film.

Mina utmaningar:

  • Mårten Schultz. Professor i juridik. Grym twittrare och har en frisyr som garanterat inte står emot en hink vatten.
  • Kajsa Dahlberg, världens bästa marknadsförare på McDonalds Sverige. Förväntar mig att hon har tillgång till is :). Uppdatering: Kajsa har redan fixat det. Klart snyggaste klänningen i hela challenge :)
  • Robert Bronett. Cirkusdirektören. Gammal kund. Tillräckligt galen för att gilla det här. Och vi förväntar oss att vi får höra ”stöörrsta möööjliiga tyyystnad”. Och Robban gjorde det i självklar Cirkus Scott-stil!

Tack till Thom, Jocke, Jan-Eric, Emilia och Amalia.

Uppdatering: Glömde den tråkiga nyheten som kom imorse om att en av de som var med och startade utmaningen Corey Griffin dog häromdagen i en dykolycka. Tack Sarah för påminnelsen.

#thedaywefightback

Idag är det #thedaywefightback. Stora protester mot NSA och andra övervakningar av internet.

En dag som faktiskt står upp för nätneutralitet och frihet på Internet. Något som är omöjligt när Internet idag är en infrastruktur? Kanske. Men som nätokrat, pirat och libertarian anser jag det värt att kämpa för en infrastruktur som inte ägs eller kontrolleras av någon utan faktiskt får ha kvar sin kollaborativa ställning.

Skriv på – det här är oerhört viktigt.

Piratpartiet är inte TPB osv.

Gårdagens förvirrade nyhet om att TPB skulle få internetkoppling från Nordkorea var intressant. Först var det så sen var det inte så och sen var alla rätt osäkra. Och personer som tidigare skickat vidare det hela förklarade nu att det självklart var lulz och andra som också skickat det vidare valde att gå på Piratpartiet utifrån att man ansåg att det inte var förenligt med att kalla sig frihetsälskande och samtidigt låta världens hårdaste diktatur ge Internetlina till TPB.

Hello liksom.

För att citera Anna Troberg:

Lär er nu detta en gång för alla: Piratpartiet är inte The Pirate Bay. The Pirate Bay är inte Piratpartiet. Det är två fantastiska, men av varandra oberoende organisationer som till viss del arbetar parallellt mot samma mål utan att för den skull vara samma sak. Det är fakta. Det är bra att förhålla sig till fakta innan man twittrar loss.

Hur jävla svårt kan det vara att förstå? Piratpartiet och TPB är två vitt skilda organisationer. Motsvarande skulle vara att beskylla Vänsterpartiet för vad Svarta Blocket gör. Det hela tog sig smått surrealistiska uttryck. Liksom orerandet om ”men lite källkritik kan aldrig skada”. Det där är ett elitistiskt sätt att diskutera på. Att tracerouta och notera avvikelser är knappast så enkelt. Även Rick Falkvinge gick på det som kan det.  Liksom att TPB valde att gå ut med en verifiering.

Jag tycker det var ett rätt kasst lulz som kostar mer än det smakar opinionsmässigt.

Själv blir jag generellt trött på att ständigt läsa att jag skulle bara vilja ha gratis filmer och därför väljer att stödja Piratpartiet och genom åren diskuterat problemet med en immaterialrätt som totalt tappat koncepterna. För mig handlar det om något som är mycket större och jag är i sak rätt ointresserad av själva fildelningen – men menar att det är en del av den större frågan. Ett symptom snarare.

Men samtidigt måste man ta det faktum till sig att det sker. Inte alla sammanblandningar handlar om medvetna försök att undergräva Piratpartiets förtroende utan det finns ett problem där Piratpartiet ses som endast en sorts skapad yta för illegal fildelning och TPB. Ett sorts Sinn Fein snarare än separata organisationer som i vissa delar står för samma frihetliga ideologi. Som jag skrev igår runt att låta symbolen bli för stark och som jag skrivit tidigare så kan fildelningsfrågan komma att bli en black om foten. Som PP hela tiden måste hantera på ett balanserat sätt. Liksom att förstå att cyniska lulz inte är så bra för det som man vill uppnå.

Det finns självklart naivitet på båda sidor om staketet. Många väljer att se Internet som något som inte kan regleras och oroas inte för det. Medan andra menar att det är så – och samtidigt tycker fildelningen är den viktigaste frågan runt den regleringen. Inför foliehattande är vi alla lika. Bara att man väljer att sätta på sig hatten inför olika saker.

Nästa fråga blir då om Internet är så viktigt? Ja faktiskt. Ett öppet och fritt internet är lika viktigt som boktryckarkonsten, demokratiseringen genom skrivmaskinen och möjligheten att kommunicera via telefon.

Det är mer skrämmande hur tyst det är från andra partier om den här frågan.

Post #042 i #blogg100