Jag fick uppdraget i den ”riktiga” bloggstafetten: dvs. den som är den klassiska, den första whatever; att skriva om ämnet ”barnförbjudet”. Varför Hakke gav mig det vet jag inte. Som...

Jag fick uppdraget i den ”riktiga” bloggstafetten: dvs. den som är den klassiska, den första whatever; att skriva om ämnet ”barnförbjudet”. Varför Hakke gav mig det vet jag inte. Som vanligt känns det som om man inte har något att skriva om eller jättemycket.

Men jag tänker inte lägga ut några ”barnförbjudna” bilder eller prata om sex¹. För det är vad alla skulle förvänta sig. Jag finner ingen anledning till det. Däremot är själva termen intressant. Vad är det som man ska förbjuda barn egentligen?

Jag har inget bra svar.

Själv har jag en nioåring som är så krass och rationell, men ändå med stor fantasi att han knappast behöver ”förbjudas” filmer och datorspel. Han tjatar för tillfället hål i huvudet på mig att se Matrix med mig – eftersom han är i den åldern där han benchmarkar sig mot mig och vill gilla samma saker som mig. Och jag gillar Matrix – då blir han nyfiken². Men den är ”barnförbjuden”³. Varför skulle han inte få se den? Varför tvekar jag? Det är två saker:

1. Hans mor är mer regelmässig när det gäller åldersgränser. Hon blev knappast överlycklig när han började spela Diablo som är 16 årsgräns på.
2. Matrix är knappast otäck. Men den är invecklad. För att förstå den – och därmed inte uppleva det som en konstig film med våld så måste man egentligen klara av att tänka i fyra dimensioner.

Det fick mig samtidigt att tänka på det här med ”barnförbjudet”? Varför ska man förbjuda barn att se saker? The obvious är ju att utgå från en generell utvecklingspsykologisk profil där man utgår från att barn inte förstår lika mycket som vuxna. Jag tycker, även om jag är beteendevetare, att det är lite galet med regelmässighet. Och när det gäller att försöka generalisera inom beteendevetenskap hamnar man lätt i återvändsgränder. Om man utgår från att varje person är en individ: att då generalisera fram något som kan vara mer än en tendens blir knivigt. Så också när det gäller barn.

Men samhället väljer att se ”barn” som ett kollektiv – alla är precis likadana. Det är först någon gång vid 20 år som en människa, i samhällets ögon, blir en individ. Innan dess väljer skolan, myndigheter och hela vuxenvärlden att ”hantera” barn genom att sätta upp generella regler. Man lär barn att bli anpassade till en mall – även om de hela tiden gör uppror så är det ändå så att det i sig passar in i mallen. Skolan lär barn att överanpassa sig till något annat än till att vara sig själva. Skolan bygger konforma små medborgare; inte individer, inte utifrån varje enskilds behov och förutsättningar.

Problemet med konceptet ”barnförbjudet” i.e att skydda barn mot saker som inte är ”bra” för dem är att det bygger på myten om att barn är rena och oskyldiga, ett sorts blanka papper när de föds. Vilket enligt mig är ren bullshit. Barn är små individer redan innan födelseögonblicket, de styrs av massor av biologiska såväl som sensoriska upplevelser. De sistnämnda tolkas konstant, från början, utifrån de biologiska och genetiska koder som redan finns hårdkodat i varje individ.

För att ta ett exempel: reklam riktat mot barn. Mig varmt om hjärtat. Alltså: vi väljer att sätta förbud mot reklam som riktar sig mot barn. Varför? Jo, för att vuxenvärlden dvs. samhället utgår från att barn inte är kapabla till att skilja mellan reklam och fakta. Problemet är att det finns jävligt många vuxna som är tillräckligt debila för att inte kunna skilja på det heller. Och massor med barn som precis vet vad som är reklam dvs. någon vill att barnet ska be föräldrarna att köpa just produkt X men som utifrån det skapar beslutsunderlag innan de väljer produkter att önska sig. Jag kan iofs se en strategisk vinst när det gäller barnreklamförbudet – det innebär att det blir mindre svårt att nå fram till dem när de är tonåringar eftersom de skyddats från alla kommersiella kommunikationsmeddelanden (vilket ju inte är sant men det är vad diverse politiker och andra söker efter).

Konceptet runt att tänka något som ”barnförbjudet” innebär i sin tur att samhället bestämmer vad som föräldrarna borde få bestämma. Hela tanken med olika ratings, med betyg och med juridiska förbud, bygger på att vi som enskild individ: oavsett ålder, inte anses vara myndiga nog.

Jag tror helt enkelt inte på förbud. Att tänka på något som ”barnförbjudet” handlar många gånger om att man förminskar barnet till en del av ett ansiktslöst kollektiv, till något som är utsatt för alla andras värderingar och själv inte har några incitament till att välja än det ena en det andra. Förbud förminskar och skapar i sig öppningar för att gå runt dem och därmed skapa grogrund för ännu sämre (och fullkomligt oreglerade) påverkansformer.

Så ska jag skicka vidare. Och man ska säkert komma på något jättesmart men när jag läser Ifreds blogg så blir jag fascinerad över en sån person. Så mitt ämne är ”därför utsätter jag mig för allt sånt här”?

1. även om sex börjar bli det mest barnförbjudna att prata om även i Sverige. Anglofiering minst sagt [↩]
2. Efter att detta skrevs har han sett den. Han förstod inte speciellt mycket och det var ganska intressant att se filmen med hans ögon. Den är fasen rejält invecklad. [↩]
3. det är för mig en gåta då de följande filmerna är från 11 år [↩]