This parrot is… death
Relaterat till det här inlägget…
Och jodå – rubriken är pun intended.
Kategori: Musik
Jag har blivit förälskad
Jag har blivit lite förälskad faktiskt. Vana läsare av Deepedition vet att jag gillar dödsmetall och att jag har ett väldigt gott öga till Angela Gossow i Arch Enemy. Nu har hon fått konkurrens av Alissa White Gluz i The Agonist.
Helvete vilken pipa! Hon får alla andra growlnissar att leta efter sina balls. The Agonist kan bäst beskrivas som på gränsen till defragmenterad musik. Tänk Meshuggah och lägg sedan till en fullständigt faschinerande bredd i sång från Alissa. Den som kan sin musik kan höra i det här, liksom i såväl Arch Enemy, In Flames, Dark Tranquillity och liknande akter att det handlar om klassisk skolning och en extremt hög teknisk kompetens.
Check them out liksom. Och är ni inte riktigt vana vid den här typen av musik: försök att lyssna in hur duktiga musiker man faktiskt måste vara för att göra det här.
Kolla gärna in min lista Metal Vixens som jag började bygga efter att ha läst fåniga kommentarer om ett tjejer inte kan spela metal.
Gott nytt år
Tori amos pretty good year
Uploaded by magik-man2. – See the latest featured music videos.
En gott nytt år-hälsning från mitt företag finns här.
Årets bästa låtar 2010
Alltså. Jag inser att jag tappat en del av min koll på musik. Kollade genom den ”spotifyierade” (helt klart ett verb som borde komma in i SAOL*) listan från Lokko och det fanns faktiskt inte en enda låt från en artist jag hört talas om…
Jag har helt enkelt lyssnat på dödsmetall mest hela tiden. Eller gammal grunge. Alternativt har jag fått dåligt minne. Men jag fixade till en lista i alla fall.
Deeped årets låtar.
Några noteringar:
- Dark Tranquillity är självskrivna. En oerhört bra skiva i Into The Void. Årets skiva i mitt tycke. Deras bästa någonsin. Svårt att välja låt men Arkhangelsk har så mycket av det utvecklade soundet från Skandinavien.
- Dimmu Borgir – jag orkar inte titta på eländet, det är tröttsamt med något som känns som en något upphottad King Diamond show men musiken är riktigt bra.
- All That Remains, Soilwork och Before The Dawn har släppt bra skivor. Utvecklingen inom den melodiösa dödsmetallen är god helt klart. Nästa år kommer In Flames och Arch Enemy med nya plattor.
- Roligt är Finntroll och Raubtier, från olika håll (dödsmetall respektive industry-ebm) som kör svenskspråkigt. De senare är en smula balanserande på patetikens gräns men deras Haparanda-growl räddar det hela.
- How To Destroy Angels. Trent Reznor och hans fru Mariqueen Maandig och Attius Ross (som TR också jobbat med på OST för The Social Network – lyssningsvärd) har gjort en EP som är fabulös. Allt det goda som NIN gick mot har samlats med det ambienta digitala som Ghosts visade på. Det är fantastisk ambient känsla.
- Killing Joke, postpunkens skapare kom 2006 med en våldsam skiva; Hosannas from the basement of hell, som var i vissa stunder bra i andra i princip olyssningsbar. Årets Absolute Dissent känns som en skiva där de tagit det aggressiva från Hosannas… och det bästa från Killing Joke à la åttiotal.
- Robyn är det bästa som hänt dansmusiken det här året. Eget, smart – sådär som Robyn bara är: independent.
- Så mycket bättre var en succé och både September och Petter blev ”folkkära” på ett helt annat sätt än tidigare. Att sedan Plura fick vara mysgubbe med Tourettes syndrom och Lasse Berghagen flummade runt med DiLeva gav onekligen en ny upplevelse. Två låtar tog jag med: Mikrofonkåt och Fulla För Kärlekens Skull.
- På samma sätt kom Crucified Barbara att göra Melodifestivalen lite mer intressant. Låten finns inte på Spotify men Sex Action är både hårdare och coolare.
- Get Mama A House visar på Teddybears briljans. Låten passade perfekt till en stor reklamkampanj. Vad som är hönan eller ägget? Well. Plattan Devil’s Music är i sin helhet riktigt bra.
- Johnossi och Danko Jones får symbolisera sommarens Peace & Love-festival och att hitta nya saker att lyssna på.
- Slutligen: Slash. Det trevliga med låten är att höra Ian Astbury sjunga. Jag gillar The Cult sedan länge. Rösten är mycket speciell.
Uppdatering: *Det visar sig att just ordet spotifiera har kommit in bland de svenska nyorden:
använda Spotify, bli kund hos Spotifyrespektive överförd betydelse: lägga sig till med något som tidigare var gratis och erbjuda det fritt mot kunden måste acceptera reklam eller andra restriktioner.
Just den andra delen av betydelsen – den utökade betydelsen hittar man bland annat en lång utläggning om Nätet och Torget respektive den post som sägs ha skapat verbets utökade betydelse.
En annan dag
Ranting över Spotify Premium
I helgen köpte jag Spotify Premium. Jag har inte gjort det eftersom jag dels vill se hur man hanterar reklamen och för att jag faktiskt inte spenderar så mycket tid att lyssna på musik eftersom jag har en ganska rejäl tinnitus. Men när vi skulle nu ha fest hemma så tänkte jag att nu var det ändå dags.
Det fungerar ju jättebra. På datorn. Eller säkert mitt inne i stan med bra täckning för att köra mobilappen. Men jag lyssnar på oftast vid två tillfällen: när jag åker tåg mellan Stockholm och Borlänge och när jag tränar på Svea. Problemet är att efter Uppsala och fram till Avesta låter Spotify som en sämre radio eftersom täckningen suger med jämna mellanrum. Hur kul är det att betala 99 spänn i månaden då? Det är visserligen inte Spotifys fel men det visar på problemet att vi helt enkelt inte har en tillräckligt utbyggd mobiltelefoni för dylika tjänster. Samma gäller när jag tränar, Svea träningscenter är en bunker. Det finns inte tillstymmelse till täckning därnere. Vilket iofs är bra för mig eftersom jag inte kan twittra, facebooka eller nås via sms eller telefon. Dock skiter sig ju hela idén med strömmande media till mobilen en sån gång.
Spotify har ju tänkt på det genom att skapa offline-mode vilket innebär att man kan ladda ner spellistor. Problemet är då följande: jag har sällan ro att göra spellistor: jag var redan på kassetternas och lpns tid kass på blandband. Förutom det brukar jag välja musik utifrån den sinnestämning jag är i, liksom att jag gärna tränar till olika musik – och att jag är så lätt att tråka ut att jag sällan följer samma träningsprogram. Alltså blir spellistor meningslösa… Och eftersom man inte kan se sina Facebookvänner i mobilappen så kan man inte sno andras på samma sätt.
Att mobilappen är extremt buggig är en annan sak och att den verkligen äter batteri gör det inte bättre.
Det här gör att jag nog kan säga att det inte blir fler månader med Premium. Synd, och det visar att vi som digitala strateger, utvecklare och andra helt enkelt måste inse att vi hela tiden har andra flaskhalsar att kämpa med när det kommer till att edgeutveckla.
Jag gillar Spotify och ja, det är framtiden men för vissa av oss ligger framtiden lite längre fram :)
Gotta go
I say he should watch his ass
My friend don’t listen to the crowd
They say ‘Jump’
…Got to believe somebody
Got to believe
Uppdatering: en bra postning om mod.
Nördar som nördar
Onekligen viss igenkänning…
Det är inte konstigt att de värsta nördarna inom IT-världen som jag känner också är gamla musiker…
(Tack för inspiration @chrisbjo)
Gravitones do Bardmarketing
En del undrar när jag sover. Garvade lite när jag såg inledningen på den här artikeln (som en viss person skickade till mig :)):
Does Alexander Bard ever sleep?
När jag var på samma föreläsning som Alexander berättade han om @gravitonas och onekligen är det en av de mer kreativa förväntansmarknadsföringsinsatser jag sett. Och det är så mycket Internet: the tribe of Gravitonas. Och att välja .net istället för .com. Bard does it all the way. Iphoneringsignal innan singeln släpps.
Dags att börja prata om en ny marknadsföringsform? Bardmarketing.
Trumslagarpojkar
Den unge begåvade @axelnilsson hade tagit en bild på sina trummor och skickade till mig och @jocke. Påpekas är väl att såväl @bisonblog som @hammarstrand och flera andra också är trummisar. Jocke svarade direkt med att visa sitt digitala kit.
Jag började att spela trummor i fjärde klass. Jag är son av en styck kompositör och musikledare respektive en fd konsertpianist och musiklärare så ptjaa… det var liksom inte så mycket att välja på. Jag började spela fiol med tidig Suzuki-metod vilket var ett helvete; ett helvete för de omkring mig och som jag nu får betala tillbaka med en dotter som spelar just… fiol. Sen spelade jag blockflöjt och hade min morsa som lärare vilket fick både henne och mig att tvivla på musik rent generellt. Så när man sedan fick välja vilket instrument man ville så förklarade jag frankt att om jag inte får spela trummor så spelar jag ingenting. Ett uttalande som var lite känsligt i den familjen.
Så trummor blev det. Jag har spelat alla slagverk som finns förutom trummor eftersom jag spelade i orkester under många år. Plus att jag spelat marschtrumma. Det var faktiskt lite kul trots att man ibland missade upptakten eftersom man slog sig själv på fingrarna istället för slog ihop stockarna.
Nu är jag ju inte längre direkt aktivt trummande. Men när jag sätter mig vid trummor – oavsett om det är ett analogt, digitalt eller Rockband så finns det där. Jag spelade i mer än tio år. Då är man trummis. Att jag sedan också har en rejäl tinnitus efter att ha spelat i diverse odämpade källarlokaler med olika konstellationer eller själv är ju också ett bevis, om än numera rätt smärtsamt, på att man är det. Hörselskydd hade jag men då hörde man ju inget liksom.
Mitt set har stått i garderoben länge och nu ska det säljas så mina bilder är mest sorgliga för en gammal trummis som en annan:
Det här är mina Gretsch från -65. Baskagge och virvel. Baskaggen lite avskavd och virveln med ny sejare annars faktiskt original alltihop.
Mina två hängpukor från -80 eller -81. Blev bara två, morsan hade inte råd med golvpuka.
Sen har jag två avsågade tube toms (don’t ask) och tre timbales som jag stämde till golvpukor. Paiste-hihat, Zildjan Heavy Ride från 80-talet (när de var som bäst) och en crash av okänt märke (och ursprung faktiskt :)). Det är liksom det. Om nån är intresserad är jag intresserad av att sälja det på grund av platsbrist – dottern vill ha en garderob.
Uppdatering: Hade tänkt att ta med den här redan i ursprungspostningen men saker kom emellan:
Det här är trumgodis.
Jag och @jocke diskuterade det här förut på Jaiku och förutom oss och numera @alexnilsson så visar det sig att @andersmi är gammal trummis liksom @johanlarsson, @bisonblog – sen dök @walternaslund upp på Facebook och påpekade att även han var en gammal skinnplågare. Nån mer?
Uppdatering: Det är ofta så att det är snubbar som lirar trummor. Men glöm inte exempelvis Sheila E. Nedan är ett helt jävla fantastiskt solo:
Tyvärr finns det inte på YouTube men jag har alltid varit kär i Martina Axén – ända sedan hon, enligt mitt tycke, vann ”Battle of the trummisar” på Z-TV och Knesset (enligt Erik Haag och nån telefonpanel vann Myror-i-brallan och polisen från Borlänge: Jonas Leksell – här finns en rolig diskussion om det).
Sen måste man plocka fram Josephine Forsman i Sahara Hotnights. Hon är nog tillsammans med Martina trumstocktillverkarnas bästa vän: