Så här är vi nu

Idag är det 18e december.

Dagen efter konserten. Dagen efter att Kent sa tack och adjö på ett storslaget sätt. Dagen efter att ljusen tändes på scenen för sista gången. Dagen efter tårarna. Dagen efter avskedet.

Ingen dog (jag har kollat alla mina vänner som är hardcore-fans – de är mest lite bakis). Och nej, det är inte i samma paritet som Aleppo, som farorna med Trump eller ens speciellt mer än att ett band som betytt mycket för många väljer att lägga av.

Som satt ord på känslor, som gjort bilder av en tid som är och varit. Som för många av oss har gått från ungdom, in i vuxenhet och nu in i medelåldern. Och berättat om det i varje melodi.

Så ja, sorg för många. En sorg som måste få vara där. Deras musik kommer alltid finnas kvar, våra konserttröjor kommer tvättas ur och våra bilder kommer vi arkivera för att visa barnbarnen.

Men de finns inte längre. Det kommer inte komma något nytt. Det kommer inte vara nya turnéer att hoppas på.

Så vi som älskade det på olika sätt. Låt oss känna. Låt oss vara.

För ja. De vågade göra något som många borde: lägger av innan det blir repetition, innan man gör det för att man måste istället för att man vill, lägger av innan man blir en pastisch på sig själv.

Idag är det 18e december. Igår tog vi farväl. Idag får vi minnas och sörja. Imorgon letar vi en ny väg framåt. Det är så sorg fungerar när den fungerar som den ska.

Vi åker hem. Från en begravning fylld av ljus och confetti. Vi fick den sista sången, den sista gången. En blek vintersol lyser över landet som idag är något annat än det var igår.

Det är över nu

Vi åker genom ett kallt land där hjärtan frostnyps

Hon fanns inte när det startade, jag var tjugo år

Ett helt annat land – ett främmande land – vårt land

Mot en begravning. Till ett sista ackord. Det är slut nu.

Ljusen tänds. Den sista confettin singlar sakta genom luften.

Ett requiem för en epok. Mitt vuxna liv. Vårt nittiotal. Vårt noll noll.

En tid som var som den var och aldrig är igen

En tom scen, ett minne av en gest.

Alla dessa jävla ord. 999 saker man inte borde gjort

Vi blev som de andra. Vi blev 4 tons-martyrerna.

Varje vuxet tonårshjärta, poesin för oss som aldrig var något

men som sedan blev det som de andra aldrig blev

Det som stavas till elit.

Med ett ben kvar i den öde skolkorridoren.

Fait accompli för framgången

Som inte finns om man glömmer att ha kul.

Så genom snön genom gråheten.

Det är slut nu. En sista sång. En sista gång.

Tack.

Då Som Nu För Alltid

Jag har lyssnat en del på Kent senaste tiden. Inte minst från Tigerdrottningen och längtat efter att få höra Jocke Bergs texter om det Sverige som blivit idag.

Ikväll dök det här upp på radarn i Facebookflödet. En vacker film, en värdig sorti, en sak som Lundell försökt men misslyckats med: Kent kommer med en sista skiva, en sista turné och ett avslut.

Jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag gjorde. Jag hävdar numera att Kent är Sveriges bästa band utifrån flera parametrar. Det är sorgligt samtidigt vettigt. Det är chockartat förvånande förväntat på samma gång.

Det finns något fantastiskt i att människor nu uttrycker en sorg. En stor sorg. En tacksamhet. Storheten i det man lämnar efter sig är kanske just det.

 Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Uppdatering:
De följer upp med ett pressmeddelande. Och retar upp gammelmedia. Jag kan inte låta bli att älska dem än mer för det sista.

Sällskapet – ännu ett bevis på ett märkligt 2013

Jag har sagt det förut och säger det igen: 2013 måste vara det märkligaste musikåret på mycket länge. Och det gäller nog mest för oss som, well, är lite till åren komna. För det dyker upp nya skivor från band som man trott försvunnit, skivor som är just så där bra som de tidigare var. Jag har skrivit om Bowie tidigare – en overkligt bra skiva, om DM vars Delta Machine är sjukt bra, och sen har vi Suede som plötsligt blir Suede igen. New Order lyckas bli någorlunda vänner igen och släpper en skiva, syskonen i Knife tar på sig maskerna och levererar skrammel.

Och nu senast Sällskapet – Hell, Ossler och (bland annat) Thåström. Deras Nowy Port är ännu mer av allt, mer vacker, mer lågmält skrämmande: det är musik för en samtid; bortom de glättade reklambladen av nutid. Det är skitigt, det är musik som bygger en väntan som inte är förväntan utan känslan av att vänta på slutet. Det är musik som skulle kunna finnas vid sidan av en William Gibson-roman, det är genomgående en känsla av att vara instängd i ett dockskåp av galenskap med en galen clown som spelar på att ett positiv.

Förutom Thåström så känns Bruno K Öijers närvaro relevant – eftersom dräkten han bär bygger bort lite av hans rösts patetik. Konstansen i att låta Anna von Hausswolff ur djupet bygga en känsla bygger mer av skräckkänslan.

Sällskapets skiva blir en fascinerande resa tillbaka. Till Bowie. Till en eftermiddag på tidigt åttiotal när jag låg på golvet uppe i vardagsrummet och lyssnade på Heroes. För det är samma känsla här som på den skivan. Den skiva vars konvolut återanvändes av Bowie i år.

Nu visar det sig också att Nine Inch Nails kommer åter. Tills dess är mitt tips att lyssna på How To Destroy Angels.

Post #083 i #blogg100

Margaret is dead

Stora ord från politiker idag. Thatcher förändrade saker – en del saker säkert goda men det var mycket som var oerhört smärtsamma för ett Storbrittanien som blev hårdare.

”And when they finally lay you in the ground / I’ll stand on your grave and tramp the dirt down.”
Elvis Costello i Tramp the dirt down.

Den stora diskussionen idag var inte det faktum att Margaret Thatcher dött utan såväl FB som Twitter delades om det var ok att faktiskt inte sörja eller till och med på något sätt glädjas. En som väl inte direkt tog på sig sorgebindeln var Morrissey.

17890_10201009530700035_175456602_n

De som sett Järnladyn inser att Thatcher var en väldigt speciell person. På väldigt många sätt. Extremt driven politiker som ensam visade att kvinnor kunde bli politiker men samtidigt en extremt hårdför konservativ tory. Och tillsammans med det en inblandad liberalism vilka tillsammans inte alltid blev något speciellt vackert.

Oavsett att hon dött så kan jag inte hjälpa att så mycket som man hatat henne så är det svårt att faktiskt sörja. Eller tycka att det är helt rätt att en person som skapat så många hinder för saker att hända nu i mångt och mycket blir upphöjd till skyarna.

Margaret on the guillotine är kanske den mest kända hatlåten men Morrissey var inte ensam. Buzzfeed listade 21 stycken sånger som brittiska musiker skrev om henne.

Post #076 i #blogg100

Uppdatering: Morrisseys uttalande kom från en gammal intervju. Fast han skräder inte orden i det nya uttalandet heller.