Jag har äntligen fått en invite för Spotify. Och faktiskt: det var värt att vänta på. Fredrik har skrivit en mer analyserande post runt själva tjänsten. Själv är jag mest fascinerad över allt som finns på tjänsten. För min del blir det i mångt och mycket en revival, en djupdykning tillbaka till mitt 80-tal. Att åter få höra Commando M Pigg, att hitta en gammal låt av Squareheads¹, hitta gamla Sing Sing & The Crime, Tant Strul (tyvärr Pena men BCM är inte med) men självklart mer tillgängliga låtar med alla gamla new wave-band man glömt är fascinerande och inte alltid så produktivt. Men det är en massa nostalgi och det är skönt att som snart 40-åring faktiskt känna samma känsla som när man satt med sina vinylplattor, sina kassettband och att hitta gamla punkdängor (”Anna Greta Leijons Ögon”) som Kung Kruka försökte lira covers på i vardagsrummet. Självklart finns inte allt - Abcess Exil får jag fortfarande leta efter (eller köpa mig en skivspelare och digitalisera).

Det som också är kul med Spotify är den sociala dimensionen med öppna spellistor. Någon skapar en spellista på något tema, och sedan fyller andra på.

Själv håller jag på med en lista för svensk punk, en för klassiska new wave och en som ska fyllas med typiska låtar för ett reklambyråkontor :)

1. Anekdot: Ami som sjöng i bandet och som jag kände på den tiden i Köping mötte jag i korsningen Sveavägen-Kungsgatan förra veckan. Vi insåg att det var typ 20-25 år sen sist… [up]

Image via Wikipedia

Mymlan vill att man hittar bra kärlekslåtar för att göra något annat än FRA-postningar.
Kärlek? Själv tillhör jag knappast dem som gillar musik som är “kärleksmusik”. Och Joshen tog U2. Och det känns fan så kul att faktiskt välja vad jag tycker är en av de vackraste låtarna om kärlek:

Susanna And The Magical Orchestras version är den bästa coverversionen av Joy Divisions original Love will tear us apart.

Någonsin.

Även om Swans ligger bra till, också Jarboe-vocalversion. Den här var riktigt kul story runt. Arcade Fire och U2s liveversion känns väl irländskt “jiggig” och det här är inte så kul heller. The Cures version känns lite för trogen - så där när den är för viktig för att göra något eget av. New Orders är… känslomässig trots att den är verkligen New Ordersk. Roande är att den som lagt upp videon kände sig tvungen att skriva “Joy Divison-cover”… hello, läs din musikhistoria… José Gonzales version är annorlunda - känns som om han hittat en originalinspelning; demon som Ian Curtis kunde spelat in. Nouvelle Vagues karriär på att göra om gamla indie och postpunk-Wundergraft har någon sort operesqueversion. Mest oväntade (och sämst) cover är Paul Youngs version. Hoppas att Ian Curtis ande fortfarande spökar för honom… Stone Roses är inte heller speciellt bra. Skummast måste Albert Kuvezins strupsångsversion vara. Fall Out Boy har gjort något som känns nära men ändå sitt eget - och det här är också en bra version. En sorts postpunkig synthversion. Lattjo. Arthur Baker får man ju inte tycka gör något dumt men jag vet inte vad jag gillar hans remix på originalet. Det här får en att bli nostalgisk, The Factory liksom…

Jag brukar gilla att tagga men fasen - jag har inte hunnit läsa bloggar på nån vecka så jag vet knappt vem som gjort dem. Men kanske vill Hemliga Morsan ta en sväng, Pale Green Woman och även om jag vet att de hatar det: Schmut och Dabitch. De har till och med konstigare musiksmak och större udda musikbibliotek än jag.

Andra bloggar om: Love Will Tear Us Apart, Joy Division, The Cure, The Factory, Paul Young, kärlek, Stone Roses, New Order, Susanna and the Magical Orchestra, Swans, Jarboe, José Gonzales, tagga, FRA

Related articles by Zemanta

• Punk Band Joy Division Left a Legacy That’s to Die For
• Joy Division singer’s gravestone stolen

Everyday takes figuring out how to live,
Sometimes it feels like a mistake,
Sometimes it’s a winner’s parade,
Delight and angers,
I guess that’s the way it’s supposed to be…

Please heal me, I can’t sleep
Thought I was unbreakable, but this is killing me
Call me, everything, make me fell unbreakable,
Lie and set me free

I feel the fear takes hold
Afraid this hell I create is my own
Calm my franticness, I can’t take it anymore,
This used to be my own world,
But now I’ve lost control

Chasing leftovers,
Under the fading sun,
Searching for shelter,
I feel my time has come

In Flames: Delight And Angers

… men fan. Jag är jag. Alla vet att jag alltid överlever. Transparens och presens. Men just nu, just ikväll känns depåerna tömda. Slut. Intressanta saker händer och har hänt. Inte nödvändigtvis trevliga men intressanta och upplysande.

Funderar om jag ska göra en liten vågad sak: att faktiskt ta den här kvällen off. Jag har sjuka högar att ta tag i egentligen, mängder av jobb som måste bli gjorda om jag inte i slutänden ska få lov att fimpa nästa veckas Disruptive-konferens. Samtidigt vet jag att jag får skit för om jag inte fixar grejerna till imorgon.

Förutom att jobba; bland annat har jag idag träffat en fantastisk förebild när det gäller chefskap och strategisk vilja, så har jag köpt två låtar på Itunes, den ena via min Ipod Touch (var ju tvungen att testa):

• “Bird (live)” med Popsicle
• “Förändring” med Kent

(lyssnar på Rapport) Reinfeldt får frågan om han som statsminister skulle diskuterat med apartheidregimen om Nelson Mandela, apropå att han mesar rejält om Kina och frågan om han tänker ta upp frågan om dissidenter. Han svarar undvikande på båda frågorna. Vi som minns tiden när Mandela satt fängslad minns också hur hårt många moderater kunde förklara att Mandela var kommunist och satt där han skulle (Robben Island). Så nej, Reinfeldt skulle knappast försökt ta upp en sån fråga då. Och han lär nog inte göra det nu.

Uppdatering: Att sossarna försöker lira moraliska högtstående när det gäller Kinafrågan känns nästintill ironiskt efter Perssons förklaringar om hur ordningssamt och fint det är i landet…

Mobilkompostkampanjen finns en del att säga om. Det kommer jag göra i andra sammanhang :)

Kickoffen gick av stapeln i torsdags. Det kunde man följa via Bambuser.

Här finns dock den färdiga filmen (av min vän Björn Falkevik) där Titiyo intervjuas och sedan sjunger “Longing for lullabies” i en oerhört vacker avskalad version:

Det här är sanslösa veckor sannerligen. Massor av jobb som ska avslutas och samtidigt andra saker som pågår. Det är lite lätt sanslöst just nu.

• På fredag är det Gyllene Hästen. Regional reklamtävling. Tjohej. Branschen ska tuppa sig lite. Eller nåt.
• Resten av helgen går åt till jobb inför tisdagens resa till Düsseldorf. Som det ser ut en “hit’n'run” över dagen även om jag knappast lär fixa att åka ner till Arlanda på tisdag morgon, pitcha och sedan åka hem på kvällen till Borlänge. Så Stockholm på måndag kväll. Düsseldorf på tisdag och sen hem lite senare på dagen på onsdag.
• På torsdag åker delägarna iväg på hemlig ort för strategiska överläggningar. Jo, det är faktiskt det. Ett och ett halvt dygn.
• Veckan efter det åker jag till Stockholm på onsdagen och är kvar där till sen fredagskväll. Japp, jag kommer att fira min födelsedag där också. På programmet står konferensen Disruptive Media inklusive Master Class med Neville Hobson. På fredagen kör vi en kurs i sociala medier. Tre dagar i “bubblan” alltså. Sounds like paradise :).
• Veckan efter det åker jag ner till Malmö ett par dagar.

För de som känner mig sen gammalt så blir det här lätt surrealistiskt eftersom jag egentligen hatar att resa. Fast det går rätt bra. Det är kul till och med. Jag träffar en massa roligt folk, gör roliga saker och är hela tiden uppkopplad mot den digitala lifestreamen.

Som tur var så blev det inget brutet ben på Terrorprinsessan idag heller. Hon tog vårens första cykeltur, vurpade och sedan blev det akuten i Falun. Vi möttes på vägen - jag åkte hem till Solstickan och katten Yoda. Efter nio kom HS och TP hem, det verkar vara ett ledband som är skadat men ingen ko på isen. Kryckor och några dagars vila.

Yoda har vuxit till sig. Hon definierar sin flock rätt roligt. Solstickan och Terrorprinsessan är viktigast. Vi andra två är mest rundningsmärken.

Inatt har jag suttit och jobbat med mina nya älsklingsprogram OmniGraffle Professional och Keynote. I love it. Det är fan att man spenderat så många år med att lida med Visio och Powerpoint. På PC. Min MacBook är som en kärlek. På jobbet har jag också fått en extern jätteskärm och ett smäckert externt tangentbord. Underbart helt enkelt.

Lika underbart är att jag insåg att In Flames nya platta blivit släppt. “A Sense Of Purpose” är åter det In Flames som funnits förut. Hårt, distinkt och melodiöst på samma gång. Njutning minst sagt.

Och nu är klockan fyra. Om fem timmar ska jag presentera ett brand concept för employment branding.

Jag hejar på Richardsson. Han pratar så man förstår. :)

Uppdatering: Men alltså. Jag vill att de ger ut musiken på skiva. Tangocoverversionen av “Seven Nation Army” var fan briljant…

Uppdatering: Allvarligt. Det har hänt något mellan Tony R och hon Annica. Jösses…

Uppdatering: Efter den där showdansen. Dalarna vinner.

Uppdatering: Tar tillbaka det där… Jösses… Tinas showdans var sjuk.

Uppdatering: Det är fan tur att jag är bättre på att prognosticera marknadsföring än musik och dans :)

Nanna Gillberg har doktorerat runt Jantelagen. Hon menar att svenskar älskar medelmåttor och exemplifierar med den aversion som svenskar uppenbart känner inför Carola.
Rent generellt anser jag att hon har rätt i sin underliggande tanke - själv brukar jag snarare kalla det den svenska rättvisefascismen: om inte alla får x så ska ingen få x.

Men Nanna Gs debattartikel har två svagheter:

1. Hon exemplifierar med vad som skrivs i tidningar. Men generaliserar det med att det är svenska folket som hatar. Det blir onekligen ett snett argument: för att det ska hålla så måste Nanna Gillberg utgå från att kvällstidningar och andra mer nöjesinriktade nyhetsmedia helt objektivt refererar till en sann verklighet och att de först lyssnat av en stor del av svenska folkets åsikter. Sorry, men att ha en sån syn ger en bild av en människa som själv lever i en opak bubbla när det gäller vad medierna utvecklats till.
2. Hon menar att aversionen mot Carola skulle bevisa detta. Samtidigt har Charlotte Perelli vunnit Melodifestivalen, visserligen inte med allra högsta “folkliga” poängen men det är bara kvällstidningarna som kan få det till att Charlotte vann ohederligt… Perelli kan knappast kallas “medelmåttig” när det gäller sin stil och sin approach. Liksom att Alexander Bard knappast kan kallas “lagom”. Båda har fått tillräckligt mycket röster för att komma till final. Från svenska folket. Jag vet inte men har Nanna Gillberg funderat över det faktum att Carolas och Andreas låt kanske helt enkelt inte var tillräckligt bra?

Men visst. Det finns en aversion mot just Carola. Att som Nanna Gillberg kalla det “hat” tycker jag är att ta i. Men jag tror till skillnad mot Gillberg att folks aversion mot Carola handlar om det som svenskarna faktiskt har väldigt svårt att diskutera men gärna pratar om: religion och pengar. För om amerikanerna har hangups runt sex (och även britterna) så har svenskarna svårt för människor som uttrycker en stark tro eller faktiskt erkänner att de tjänar pengar. Carola har gjort båda felen. Och att hon gjort det hänger ihop. Hon har aldrig valt att undvika att faktiskt visa upp sin starka fundamentalistiska kristna tro, och hon har inte kopplat sig loss helt från Livets Ord - vars teologi är så osvensk att den faktiskt hyllar framgång även i ekonomiska hänseenden. Det är något man inte ska göra i Sverige. Du ska inte tjäna pengar och vara stolt över det, och du ska inte tro på något (om det inte är politiskt korrekt) och framförallt ska du inte tro på det med en eldig övertygelse. Det gäller inte bara religion men det är mest flagrant när det kommer till religionen.

Själv blir jag mest mörkrädd över att en forskare som Nanna Gillberg väljer att gå på såna solklara argumentmissar och att generaliseringen är så otroligt ytlig. Problematiseringen av den egna hypotesen saknas helt och det hela blir snarare en sorts fånig moraliserande diskurs utan något vetenskapligt värde. Kass pr för hennes forskning.

Andra bloggar om: Carola, Jantelagen, Nanna Gillberg, vetenskap, problematisering, aversion, hat, Sverige, svenskarna, generaliserande, Charlotte Perelli, BWO, media

Via Bullshit hittar jag en intressant ny sak. Som känns som en återkomst man väntat på i… arton år (jeez)? Eric Gadd gör det på svenska. Och gör det bra. Och har släppt slick-soulen och rör sig tillbaka mot funken, mot Prince anno 80-tal.

Som det här:

Hurra jag lever, pang pang du är död.

Ska det här året innebära att de gamla drakarna försvinner?
Charlotte Perelli har aldrig misslyckats i en Melodifestval. Ungefär som Carola.

1. Allvarligt. Är det verkligen så att Melodifestivalen ska vara till för att lansera sin skiva. “Många ord om kärlek” är väl för fan sämre än det mesta som varit i den här svängen. Och Strömstedt är sur i tonen…
2. Calaisa. Svensk version av Dixie Chicks. Popcountry. Känns som Sara Isaksson. …det här är fan bra. Jösses. Det är deras egen grej. Skitsamma om den kommer vidare. Det här är en hit. Det är årets Sarah Dawn Finer.
3. Han med det grekiska namnet. Vi pratar inte mer om det. Det gör ont. Jag räknade till ungefär tre rena toner. I hela låten. Tack och hej. (Och vad i helvete - engelska är ok men det är ett jävla flirtande med mångfalden… lägg ner hemspråksundervisningen…)
4. Jag har hört om stylister. Och låten heter “Hur svårt kan det vara” och ärligt talat: ser man Bentzing så är det en bra fråga…I mellanliret så känns det helt osannolikt. Och nu på scen: Posh-wannabe. Just ja, handlade om låten… Habil popschlager. Är det bra? Fan vet. God chans bland svenska folket uppenbarligen (min dotter gillar den). Fast vad dansarna gjorde där vet jag inte. Slutet är typiskt Linda Bentzing - det är fan PRV:at med att jobba med singback för sången också.
5. Okej. Nordman - varför letar jag efter Steven Spielberg? Och introt är antingen Nordman eller Pontare. Texten kommer säkert göra succé i katolska Europa… jösses *mohahahaha* Nej, ta en drink mannen. Det här var riktig folkmusikporr. Fy fan, för första gången blir jag rejält upprörd över hur jävla dåligt det kan vara. Och Mathias Wiberg är snyggare.
6. Nu då. En av de här utfyllnadspersonerna. Sibel. Söt skånska. Ännu en av dessa försök att leka Within Temptation. Den mest utstuderade balladen hittills. För liten röst för den stora låten. För mycket skrik och för lite känsla. Hon river av låten. Inte mer. Sarah Dawn Finer - kom tillbaka… Det gör ont.
7. Västerås. Fronda känns ju faktiskt på riktigt. Galet, lätt franskt. Tyvärr en kopia av förra årets franska låt. Bra och ok.
8. Nu då. This is the pro. Jävlar. Ljunggren och Kempe har blockat resten med en sjukt bra låt. Tack. Hej, Seribien. Här är det svenska bidraget. En ruskig mix av disco, pop och läcker schlager. Jösses… det är så att musikern i mig ryser. Så här skriver man riktig hitmusik. Ja jävlar…

Jag och Studiomannen är inte överens (han är hos sin morsa och farsa och därmed utan internet).
Och Carl Bildt är fan ett tema. Förra veckan hans kavaj. Idag han själv. Briljant.

Vad tror jag:
Till final: Perelli, Bentzing
Till andra chansen: Nordman, Fronda (wildcard Sibel)

Vad jag hoppas:
Till final: Perelli, Calaisa.

Yes! Det var ungerfär som jag trodde. Calaisa får en ny chans. Perelli är fan klar redan.

Ok. Jag har röstat på Calaisa. Gör det ni med och på Perelli. Plocka bort Bentzing och Nordman. För i helvete. Och Sibel? Hon är inte Carola. Nånstans.

Nä, nu är det Diablo II som gäller.

Förutom att jag är sjukt förbannad på att bli konspirerad av “apan” (säkert fuckin jävla Mikael Apskaft från Köksveckan) som att ha något med Mr Vi-Tror-Att-Vi-Kommit-På-Något-Nytt-Green så är det dags för melodifestivaluttagning 3.
Allvarligt. Mellanspelet var kul i ett och ett halvt program. Nu börjar det hela bli fullkomligt fånigt. Och eftertjafset är fan under all kritik.

1. BWO. Klockrent. Fast varför de hade danska prästkragar runt halsen vetefan. Men en riktig Bard-dänga.
2. Mickey Huskic. En låt från Sverige på ett minispråk. Intelligent. Eller… Nä. Tack och hej. Nu börjar vinnarskallen hos Hybris Björkman bli väl synlig… Jag garvade allvarligt… plötsligt drog snubben in lite engelska… men ta bort…
3. Frida feat. Headline. Muränan har dykt upp igen. Jahaja. En ordinär svensk pop-reggae. Sommarlåt men allvarligt - den som röstar på den måste vara tondöv. Extremt irriterande rapröst. Headline lär nog inte bli något mer än en tillfällig fjäril. Hoppa upp och sätt dig… *asg* Frida missade slutet… herregud… och de stackarna som tvingats till en snake-pit… Björkman…
4. Therese A från PayTV. Jaha. Nåt är fel när låten börjar med en åskknall… Och sen en popversion av Within Temptation med en massa fåniga centraleuropeiska inslag. Jösses… det här var verkligen uselt.
5. Patrik Isaksson och Bandet. Habil låt. Synd att det var fel sångare… Isaksson sjunger surt. Det laggar hårt i tonerna… Synd på en så pass bra låt. Trummisen är från På Spåret. Fast inte med i Bandet… HS föreslår att den skulle sjungits av Stenmark.
6. Caracola. Namnet gör att de inte borde få vara med… Snygg pop. Men… sorry, surt och att köra något “Oh a bobapodopa”… *gäsp*. HS tror att den går vidare. Själv är jag i en mycket positivistisk attityd så jag tror att de går möjligen till andra chansen… Linköping är nog den sämsta deltävlingen hittills… Så verkar de lånat överblivna fyrverkerier av E-type.
7. Ainbusk. Har typ firma Pling, Ljunggren bakom sig. Och man lyckas att klanta till det i OB-bussen. Men allvarligt. Det vore jävligt cool att skicka fyra fyrtioåriga gotlänningar till Serbien. … och plötsligt blev det proffs på scenen. Ja jävlar. Det här är Sarah Dawn Finer-klass. Det här är fan… ja jävlar. Tack. Nu var det dags. Serbien får lära sig gotländska.
8. Och så avslutar vi med Eskobar… helt fel kontext. Låten kommer att bli en hit. Men inte här. De borde haft med Heather Nova eller Lisa. Kul idé med karaokestuket i grafiken. Men helt seriöst - kommer Isaksson före Eskobar blir det jävligt irriterat på den här bloggen.

Uppdatering: *asg* Lasse Berghagen som ondskefull nemesis. Det är fan briljant.
Vad i helvete… Nä, nu går jag och lirar Diablo II…
Jag la tre röster på BWO innan jag stänger ner… Svenska folket borde fan gå på hörselkontroll…

Face down on pavement and drunk at the end of my days
I hang from a noose that was made to slowly decay
The pangs of distress salt my flesh to slowly flay
Face down on pavement and drunk at the end of my days
The end of days

Ministry: End of Days Pt II

Det visade sig att firma Häggkvist/Johnssons låt låg ute på YouTube innan deltävlingen. Det är emot reglerna. Christer Björkman förklarar:

Vi kan inte styra över dessa medier men gör vad vi kan för att minimera spridningen. Vi ligger på Youtube konstant - varje dag

Förstår att YouTube och Google verkligen känner av att “det här är viktigt - svenska melodifestivalens deltävlingar måste vi hålla extra koll på. Skit i Obama och hon Clinton: Chrille har ringt och hittat ett suddigt klipp med Carola!”. Och det hela känns väl mer som ett bevis för att reglerna för Eurovisionsfestivalen är obsoleta i det nya medielandskapet…

Men Björkmans megalomaniska drag börjar bli roande…

Deltävling två¹. Barnens morföräldrar sitter i publiken. Och jag kan redan nu sticka ut näsan och säga att det är klart. Ola och firma Häggkvist/Johnson går till final.

Allvarligt - är det inte mycket utfyllnad i år? Saker som inte har en chans. Den där Spears-versionen som sjöng surare än surt (ok Ola var sur flera gånger men ändå)…
Nä, om inte Melodifestvalens Überführer får till fler tunga namn även tidigt i turnén så kommer det här konceptet dö i år.

Uppdatering: Och efter att hört den där Schöld så börjar jag fundera över Plings känsla. Har kärringen blivit senil? Nån sorts mes-emo med en snubbe som glömt att gå till frisören…

Uppdatering: Ok, bröderna Rongedal (från Dalarna faktiskt) är ju med och sångmässigt är de i klass med typ det mesta… De ser också ut som Ridderstråhle/Nordström som skrev Funky Business :). Fast låten var så där…

Uppdatering: Sanna Nielsen… vänta nu… början på den refrängen har jag hört förut och halva låten också… Vafan…. det känns ungefär så där “nej inte Disco-Peters introtävling igen…” :)

Kan nån ta bort det där mellansnacket? Tack.

Uppdatering: Allvarligt. Visst public service. Så lite schysst invandringstjosan. Andra Generation med någon Kebabpizza-låt. På göteborgska… Kpist tack. Och allvarligt - ska man lira på en trumma är det bra att skinnet åtminstone är helt… löjligt… För att citera en styck son: Den går ju inte ens att digga till alls!

Uppdatering: Ok, det är knappast världens mest fantastiska låt men i det vi senast sett så: Häggkvist/Johnsson till Serbien.

Uppdatering: …det var som fan… Nielsen i final?

Uppdatering: Ok. Nästan rätt. Ola andra chansen. …WTF?!!! Carolas monopol är dött… Jag är faktiskt chockad…

Uppdatering: Jamen tack. Jag slipper att totalt tappa tron på svenskarna. Men allvarligt… det här var sjukt oväntat… både när det gäller kvalitet och nån sorts logik…

Uppdatering: Smarta Rongedal. Mika-travesti. Funkade.

Andra bloggar om: Rongedal, firma Häggkvist/Johnsson, Melodifestival

1. Deltävling 1 avnjöts *mohahaha* i sällskap av vänner så realtidsblogging var inte läge [up]

Emptiness is loneliness, and loneliness is cleanliness
And cleanliness is godliness, and god is empty just like me
Intoxicated with the madness, I’m in love with my sadness

Smashing Pumpkins; Zero


Andra bloggar om: Smashing Pumpkins, zero