Kategori: Musik

Sällskapet – ännu ett bevis på ett märkligt 2013

Jag har sagt det förut och säger det igen: 2013 måste vara det märkligaste musikåret på mycket länge. Och det gäller nog mest för oss som, well, är lite till åren komna. För det dyker upp nya skivor från band som man trott försvunnit, skivor som är just så där bra som de tidigare var. Jag har skrivit om Bowie tidigare – en overkligt bra skiva, om DM vars Delta Machine är sjukt bra, och sen har vi Suede som plötsligt blir Suede igen. New Order lyckas bli någorlunda vänner igen och släpper en skiva, syskonen i Knife tar på sig maskerna och levererar skrammel.

Och nu senast Sällskapet – Hell, Ossler och (bland annat) Thåström. Deras Nowy Port är ännu mer av allt, mer vacker, mer lågmält skrämmande: det är musik för en samtid; bortom de glättade reklambladen av nutid. Det är skitigt, det är musik som bygger en väntan som inte är förväntan utan känslan av att vänta på slutet. Det är musik som skulle kunna finnas vid sidan av en William Gibson-roman, det är genomgående en känsla av att vara instängd i ett dockskåp av galenskap med en galen clown som spelar på att ett positiv.

Förutom Thåström så känns Bruno K Öijers närvaro relevant – eftersom dräkten han bär bygger bort lite av hans rösts patetik. Konstansen i att låta Anna von Hausswolff ur djupet bygga en känsla bygger mer av skräckkänslan.

Sällskapets skiva blir en fascinerande resa tillbaka. Till Bowie. Till en eftermiddag på tidigt åttiotal när jag låg på golvet uppe i vardagsrummet och lyssnade på Heroes. För det är samma känsla här som på den skivan. Den skiva vars konvolut återanvändes av Bowie i år.

Nu visar det sig också att Nine Inch Nails kommer åter. Tills dess är mitt tips att lyssna på How To Destroy Angels.

Post #083 i #blogg100

Margaret is dead

Stora ord från politiker idag. Thatcher förändrade saker – en del saker säkert goda men det var mycket som var oerhört smärtsamma för ett Storbrittanien som blev hårdare.

”And when they finally lay you in the ground / I’ll stand on your grave and tramp the dirt down.”
Elvis Costello i Tramp the dirt down.

Den stora diskussionen idag var inte det faktum att Margaret Thatcher dött utan såväl FB som Twitter delades om det var ok att faktiskt inte sörja eller till och med på något sätt glädjas. En som väl inte direkt tog på sig sorgebindeln var Morrissey.

17890_10201009530700035_175456602_n

De som sett Järnladyn inser att Thatcher var en väldigt speciell person. På väldigt många sätt. Extremt driven politiker som ensam visade att kvinnor kunde bli politiker men samtidigt en extremt hårdför konservativ tory. Och tillsammans med det en inblandad liberalism vilka tillsammans inte alltid blev något speciellt vackert.

Oavsett att hon dött så kan jag inte hjälpa att så mycket som man hatat henne så är det svårt att faktiskt sörja. Eller tycka att det är helt rätt att en person som skapat så många hinder för saker att hända nu i mångt och mycket blir upphöjd till skyarna.

Margaret on the guillotine är kanske den mest kända hatlåten men Morrissey var inte ensam. Buzzfeed listade 21 stycken sånger som brittiska musiker skrev om henne.

Post #076 i #blogg100

Uppdatering: Morrisseys uttalande kom från en gammal intervju. Fast han skräder inte orden i det nya uttalandet heller.

En kväll med Bowie

Har man någonsin drabbats av David Bowies röst så börjar man genast klappa händerna som en säl.

Andres Lokko sätter fingret på det. Hans recension är precis vad jag twittrat som en galning om. Jag hade tänkt att blogga om något annat men har spenderat kvällen med att lyssna på David Bowies ”The Next Day” (frilyssning på Itunes). Om och om igen. Och så än en gång. Kanske ändå en gång till. Det är magi. Det är Bowie. Kanske det bästa han gjort på decennier. Kanske det bästa han någonsin gjort.

thenextday

För det han gör är att inte kopiera men göra låtar som gör att man slängs mellan årtionden. Det här är nån sorts ”när-världen-vänder”. Jag kommer (hur man nu gör det med digitala versioner av en skiva) spela den här skivan sönder och samman.

Och det är vad han gör så väl även på ”The next day”: David Bowie låter som David Bowie igen.

Exakt som Lokko skriver. Det här är pure Bowie. Det är för mig att bli slängd omkring mitt eget liv. Det är insikten att den vackra mannen – Thin White Duke – hela tiden funnits där.

En del har gnisslat (jag har fått det mot mig) ”nu kommer folk och säger att de gillat Bowie men hallå liksom”. Själv köpte jag ”Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” 1978. Då flera av de som försöker förklara att en del av oss ”aldrig fattat Bowie” inte ens var födda. Och en del kommer säga ”äh nostalgiskt dravel”

Låter det modernt? Nej. Nyskapande? Absolut inte. Fantastiskt? Ja.

För det är verkligen det. Och jag twittrade om gitarrer. För konstigt nog är antagligen Bowie den som vågat låta sina gitarrister vara speciella – för mig är självklart Mick Ronson, Tony Visconti och Robert Fripp stora – men jag tycker Reeves Gabrels också är en viktig del av Bowie. Till skillnad mot Lokko (om jag förstår honom rätt) så tyckte jag Tin Machine var bra (första plattan). Och jag gillade hans märkliga utflykter i dubstep och utmarkerna av NIN-influenser.

Det är det som gör honom så fascinerande. Att aldrig stå still. Att alltid vara nyfiken. Minns ni Bowie.net? Han började titta på såväl sociala nätverk som att skapa digitala banker mm innan de flesta ens fattat att det fanns något som hette Internet.

Och det är det här som gör skivan så fascinerande. För det här är inte en musikstil – det här är Bowie. Även om han valt att titta bakåt – mot Aladdin Sane, mot Ziggy, mot Scary Monsters, mot Berlin-tiden (Heroes, Station, Young Americans) och inte minst Lodger och Motown-influenserna, och sen lite Let’s Dance och så klart lite små influenser av senare plattor – så är det så oerhört nytt. Och det är ett rejält långfinger mot alla som tycker att såna som han är föredettingar. Det är fascinerande att höra hur han istället visar på hur hans musik influerat så många andra. Skivan igenom så känner man ”men vänta – det här är Bowie och andra har gjort det efteråt”.

Här finns en handfull sånger som tillhör det absolut bästa Bowie har skrivit sedan 1970-talet

Det här är årets skiva. Kanske decenniets skiva. Eller så är det så att jag och Lokko och andra helt enkelt fått vårt liv paketterat i en skiva av den där fantastiskt vackra 66-åringen. Det är underbart att skivomslaget är smart. ”Heroes” (som tillsammans med Ziggy jag anser vara hans bästa skiva) men med en fyrkant med nya skivans namn. Det behövs inget nytt och effektsökande – det behövs att ta vara på det man har och skapa utifrån det. För någon gång då och då sker miraklet. En person omskapar musiken, omskapar det vi förstår. För vår generation är det Bowie.

Och hur många som än har försökt upprepa vad David Bowie en gång gjorde så är ”The next day” – sina smärre brister till trots – ett sjudundrande självsäkert bevis på att ingen annan ens har kommit i närheten.

Det här är som om Gud kommit tillbaka. Och så är det här #038 i #blogg100.

När de gamla hjältarna rör på sig

Depeche Mode har släppt sin senaste video. Med singeln ”Heaven”. Svartvit, studio, lite live.

Den känns onekligen inte helt olik Kents ”999”:

Inte fullt lika live men med samma svartvita känsla (fast i färg) var videon för Bowies singel ”Where Are We Now”

Det som fattas nu (men den lär nog vänta ännu ett år) är en singel från U2 för att fullborda att alla gamla hjältar från mitt sjuttio- och åttiotal plötsligt börjat röra på sig. U2, Bowie och DM är en sorts musikalisk ryggrad trots att jag idag lyssnar på mycket mer hårdför musik.

Gud är tillbaka

Den första skiva jag någonsin köpte var Ziggy Stardust. Det var typ 1978. Sedan dess har Bowie följt mig i bakgrunden. Han vågar göra sin grej oavsett om det handlar om musik, online (minns Bowie.net) eller som person. Alltid testat nya saker.

Nu kommer en ny singel, ny webb och nytt album. Mer klassisk Bowie och jag kan inte låta bli att älska det då det finns klara likheter med mitt andra genom-livet-band-som-följt-mig: U2.