Kategoriarkiv: Musik

Sällskapet – ännu ett bevis på ett märkligt 2013

Jag har sagt det förut och säger det igen: 2013 måste vara det märkligaste musikåret på mycket länge. Och det gäller nog mest för oss som, well, är lite till åren komna. För det dyker upp nya skivor från band som man trott försvunnit, skivor som är just så där bra som de tidigare var. Jag har skrivit om Bowie tidigare – en overkligt bra skiva, om DM vars Delta Machine är sjukt bra, och sen har vi Suede som plötsligt blir Suede igen. New Order lyckas bli någorlunda vänner igen och släpper en skiva, syskonen i Knife tar på sig maskerna och levererar skrammel.

Och nu senast Sällskapet – Hell, Ossler och (bland annat) Thåström. Deras Nowy Port är ännu mer av allt, mer vacker, mer lågmält skrämmande: det är musik för en samtid; bortom de glättade reklambladen av nutid. Det är skitigt, det är musik som bygger en väntan som inte är förväntan utan känslan av att vänta på slutet. Det är musik som skulle kunna finnas vid sidan av en William Gibson-roman, det är genomgående en känsla av att vara instängd i ett dockskåp av galenskap med en galen clown som spelar på att ett positiv.

Förutom Thåström så känns Bruno K Öijers närvaro relevant – eftersom dräkten han bär bygger bort lite av hans rösts patetik. Konstansen i att låta Anna von Hausswolff ur djupet bygga en känsla bygger mer av skräckkänslan.

Sällskapets skiva blir en fascinerande resa tillbaka. Till Bowie. Till en eftermiddag på tidigt åttiotal när jag låg på golvet uppe i vardagsrummet och lyssnade på Heroes. För det är samma känsla här som på den skivan. Den skiva vars konvolut återanvändes av Bowie i år.

Nu visar det sig också att Nine Inch Nails kommer åter. Tills dess är mitt tips att lyssna på How To Destroy Angels.

Post #083 i #blogg100

Margaret is dead

Stora ord från politiker idag. Thatcher förändrade saker – en del saker säkert goda men det var mycket som var oerhört smärtsamma för ett Storbrittanien som blev hårdare.

”And when they finally lay you in the ground / I’ll stand on your grave and tramp the dirt down.”
Elvis Costello i Tramp the dirt down.

Den stora diskussionen idag var inte det faktum att Margaret Thatcher dött utan såväl FB som Twitter delades om det var ok att faktiskt inte sörja eller till och med på något sätt glädjas. En som väl inte direkt tog på sig sorgebindeln var Morrissey.

17890_10201009530700035_175456602_n

De som sett Järnladyn inser att Thatcher var en väldigt speciell person. På väldigt många sätt. Extremt driven politiker som ensam visade att kvinnor kunde bli politiker men samtidigt en extremt hårdför konservativ tory. Och tillsammans med det en inblandad liberalism vilka tillsammans inte alltid blev något speciellt vackert.

Oavsett att hon dött så kan jag inte hjälpa att så mycket som man hatat henne så är det svårt att faktiskt sörja. Eller tycka att det är helt rätt att en person som skapat så många hinder för saker att hända nu i mångt och mycket blir upphöjd till skyarna.

Margaret on the guillotine är kanske den mest kända hatlåten men Morrissey var inte ensam. Buzzfeed listade 21 stycken sånger som brittiska musiker skrev om henne.

Post #076 i #blogg100

Uppdatering: Morrisseys uttalande kom från en gammal intervju. Fast han skräder inte orden i det nya uttalandet heller.