I det där lilla livet

Mitt i skärningspunkten av en jobb-bubbla (det går jättebra för Social by default) och en flytt-bubbla (jag har flyttat till en lägenhet i centrala Falun) så hinner jag med mycket lite förkovran på Twitter och annorstädes. Det jag koncentrerar mig på är mer det lilla livet och att hålla koll på sånt som är jobb-fähigt. Det svischar förbi barnbokscensurering, vice statsminister no more, KIT som får pudla för att ha upprört BDSM-världen, Fridolin-borde-avgå-istället, nån skuggbudget.

Jag kan faktiskt inte för tillfället bry mig mindre. Mitt RAM-minne är fyllt och min CPU arbetar med andra saker.

…och jag inser att mina adrenalin-nivåer och mitt blodtryck antagligen är i mer normala nivåer.

In i det lilla livet

Jag har inte skrivit ett ord om nazistdemonstrationen i Borlänge. Jag som spenderat tid och mängder av text på att bekämpa och ifrågasätta fascismen. Inte ett blogginlägg, inte en uppdatering, inte något mer än några snaps på alla polisbilarna utanför Grand i Falun.

Jag har inte skrivit något blogginlägg om Telias frapperande brott mot nätneutraliteten (fast vi pratade om det i podcasten). Jag har varit rätt tyst runt det mesta av kaoset i MP och inte brytt mig särdeles över att Piratpartiet fått ny partiledare (det sista har iofs ingen annan varit speciellt intresserad av heller). Jag har inte ens brytt mig om att oroa mig offentligt för eventuell snuskatastrof. Det har hänt en massa saker, saker som jag vanligtvis brukat både twittra, facebooka och blogga om.

Nu ingenting.

För det är för tillfället ganska ointressant. Jag har gått in i den lilla bubblan. Den väldigt individuella och avskalade. Jag har stängt ner och ute. Mitt eget liv, vårt närmaste liv. Vårt, mitt. Strukturförändring, dekonstruktion, avveckling.

Jag har flyttat, skaffat lägenhet, delat saker och jobbat. Jag har tittat på Youtubevideos och jobbat, planerat, skaffat nya saker. Jag har gråtit, suckat och funderat över livet.

26 år är mer än halva livet. Just nu tänker jag vara här.

Uppgång och fall och livet som går vidare

Det var sannerligen ett sammanträffande. Min sista kväll i huset. Min sista kväll som borlängebo. Då sänds Peace & Love – uppgång och fall. Det blev nån sorts märklig känsla av en historia som går parallellt. Livet fortsätter men det som en gång var kommer inte tillbaka.

Jag kom hit 98 och började jobba som ungdomspräst. Jag minns första Peace & Love 99. Jag har sett hur det växte och de sista åren innan kraschen – och i kraschen – och efter så har jag som reklamare jobbat lite till och från med festivalen. Den förändrade staden. Den förändrade självbilden framförallt för unga men lämnade också många – i kraschen – sargade. Presskonferensen är – för mig som känner de flesta som var bakom bordet – bland det vidrigaste man kan se. När man har en lite större bild, en större bakgrund.

Jag tänker inte diskutera innehållet mer; det finns så många lager och så många saker runt det att det skulle ta bra mycket längre att skriva än jag just nu orkar. Det var en vacker film. Det saknades självklart ganska mycket av det som hänt och hände. Det saknas ett antal pusselbitar för att förstå både storheten och varför det gick som det gick.

Men det är lite som livet är. Och som man kan låta det vara. Pendangen i den känsla som stannar kvar: lite saknad, lite ledsnad, lite hopp, lite av allt. De känslorna ger resonans till min personliga situation. En epok är över. Livet tar ny vändning. Spännande och sorgesamt på samma gång. Nödvändigt och onödigt i en sällsam blandning.

46

Jag tror att det här är den födelsedag som jag sett framemot minst. Dels för att situationen är som den är men fr a. 46. Det låter så jävla gammalt. Ingen återvändo liksom. Nästa stopp 50.

2016-04-17 01.31.12

 

46. Det är knappast enklare att börja lära sig nytt. Det är ju nu det liksom blir svårare och svårare att både bli framgångsrik och lyckas hitta nya vanor. Det senare är något jag nu ska försöka göra.

Helt nya vanor. Ett annat liv. Det är också lite stört. Och se till att fortsätta vara framgångsrik. På mitt sätt på vårt sätt på det sätt som är mer intressant än traditionell framgång.

Men 46 är som en nesa. Det är gammalt. Samtidigt: att jag ens kom så långt är ganska oväntat. Dåliga odds på det. Nu flippar vi sida igen. Dags att utforska ännu en karta med uncharted lands.

Men först en rejäl sväng till Linköping och Stockholm…

En fars dag

Inser att jag sitter och grunnar ganska mycket på dagen. Det är fars dag. Ser många uppdateringar som handlar om mina vänners pappor. Ser dagen som vanligt politiseras. Läser också texter om de som inte gör några uppdateringar. En text om fäderna som inte klarade av det. En avslappnad text som avslutas med ett skönt citat som skulle kunna vara ur Couplands bok:

Sonen tar också det hela mycket lugnare än jag. Han säger “Tänk inte för mycket på sånt där, det är väldigt få personer som tar sig ur sin familj oskadda”.

Jag gör ingen uppdatering. Inte som någon symbolik eller för att sätta nån sorts gräns. Inte alls. Utan mer för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag var så arg i så många år. Sviken. Lämnad i ett helvete. Lämnad och samtidigt aldrig riktigt välkommen. Min upplevelse.

Jag har slutat vara arg. Jag är inte ens likgiltig utan mer fundersam. För samtidigt själv insett sen många år att det inte var så enkelt. Kanske handlade det i slutänden om att överleva. Att behöva offra något för att ta sig ur en fullkomligt galen situation. Sen. Insett sen många år att det inte är så jävla enkelt att vara far. Det är en konstig roll. Det är en roll som aldrig kommer gratis. Varje dag får man delvis kämpa sig till den. Handlar inte om naturlighet, det kanske handlar om kultur, det kanske handlar om norm.

Eller bara att jag inte riktigt vet hur man ska vara. Aldrig tänkt på att skaffa mig förebilder. Inte riktigt kunnat hitta några. Så jag sitter också och grunnar på mig själv. Jag är inte någon fantastisk far. Jag är på många sätt en sån där som man läser om i uppgörelseböcker: ”inte närvarande”, ”jobbade alltid”. Jag tror inte att mina barn kommer att ringa mig det första de gör på fars dag. Snarare ”just ja, man kanske borde ringa farsan också”. Det är som det är och knappast något att göra åt. Jag gjorde mitt val. Det var kanske på många sätt ett sätt att överleva det också. Det handlar om att varje dag bli mindre trasig och hela tiden söka att hitta alla små bitar som gör att pusslet blir lite mer färdigt. För om ens barndom på många sätt innebar att pusselbitarna slängdes runt och all världens väg tar det lite längre tid. Ett liv typ.

Det börjar skönjas. Så jag landar i att jag har en far, jag är en far. Det är inget nån behöver tacka för. Det är kanske inte ens så mycket att tacka för. Det bara är.

(Vill man höra samtal mellan mig och min dotter så kan man prenumerera på podcasten. )