Kategoriarkiv: Bloggosfären

Det (i princip) hundrade inlägget i #blogg100

Så var vi där. Hundrade dagen. Dags för en summering även om jag kommer att skriva #101 imorgon eftersom en dag pajade ihop. Anledningen att jag inte bara omdaterat är att jag då måste ändra 84 blogginlägg för att få rätt numrering. Det är lite för mycket jobb.

Blogg100 är något som är både gemensamt och helt individuellt. @bisonblog har gjort en postning där han samlat vad han lärt sig av det här året. Hela listan av deltagare finns här.

Hur har det gått för övrigt? Här finns min lista med de 99 poster som jag skrivit. Generellt så är det många fler då jag skrivit vissa postningar på både Deepedition och DigitalPR. Lite statistik: mest lästa posten blev den om Nestlé och näst efter det postningen om Sjuårig svenska med fotboja. Tredje mest lästa var posten när jag valde att faktiskt gå hela vägen och bli pirat. Det är också lärorikt att se varifrån läsandet kommer från.

Under tiden har jag haft rätt stora problem med bloggen. Det är något som stör just Deepedition som fått den att gå ner då och då.

(Observera att nedan är endast för Deepedition).

51418 har besökt bloggen under den här tiden. Facebook är en galen trafikdrivare – under tiden för Blogg100 har Facebook drivit nästan all extern trafik – m.facebook.com allra störst tätt följt av facebook.com som dock ligger nästan lika med t.co dvs Twitter. Generellt kan man alltså säga att sociala medier gått till att bli den enda viktiga trafikdragaren för min blogg. När det gäller browser och operativsystem så har Deepedition besöks av lika många via mobil än via desktop. Safari för Iphone är den största browsern men tätt följd av Chrome – sedan Firefox och Internet Explorer ligger till och med efter Android Browser. Operativsystemen då: iOS är allra störst med hela 37% av alla besök – sedan kommer Windows med mer än 30% av besöken. Tittar man bara på mobil så är iOS gigantiskt med 75% av de mobila besöken.

Så långt det direkt mätbara. Har jag lärt mig något? Generellt så kan jag se att Deepedition är mest intressant för läsare när jag skriver om media och politik och icke-deepedska saker. Mina läsare är helt ointresserade av mina dagboksanteckningar. Kommentatorerna har inte blivit bättre genom åren, tyvärr. Jag själv då – ett av målen var att faktiskt hitta tillbaka till bloggandet. Jag vet inte om jag egentligen gjort det – är snarare så att den där känslan som smugit sig på förut när man skulle sätta sig att blogga blivit mindre: känslan att det är något som är ganska jobbigt, kräver så mycket tid och kraft för att det ska bli så bra som man på något sätt tänker sig. Blogg 100 tvingade mig på många sätt hela tiden arbeta med olika nivåer av krav på mig själv.

Blogg 100 var också lite ett test för att se om jag faktiskt ska fortsätta att driva två bloggar. Om Deepedition på något sätt har en plats både i mitt liv och i andras. Vissa postningar kan man lugnt säga visar att den har det. Och den har varit en del av mitt liv i snart åtta år. Nu är den en del av mig igen (trots problemen med vad det nu är som gör att den ibland får för sig att käka upp alla systemresurser).

Så vad händer nu? Ett av de mål jag satte upp för mig själv var att jag skulle blogga i exakt hundra dagar i sträck. Eftersom jag missade en dag så skulle det innebära att jag ska blogga i sexton dagar till för att nå det målet. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. En annan idé som dykt upp är att faktiskt köra ett #blogg365-race. Det är något jag inte heller vet om jag ska göra.

Men det här är (i princip) #Post 100 i #blogg100. Tack alla. Om vi inte bevisat något annat så har vi bevisat att bloggosfären lever även utanför lifestyle, mat och de rena politikbloggarna.

En miss i bloggprotokollet

När jag startade #blogg100 hade jag två mål:

  1. Utmana mig att skriva mer genom att tvinga fram något. 
  2. Att göra det i hundra dagar i sträck.

Nu börjar vi närma oss slutet – det här är #096 i #blogg100. Men problemet är att det är egentligen #095 för mig. Jag satte mig och gjorde en excel-lista över alla poster och det visade sig att #016 inte finns. Jag bommade den. Visserligen var jag rejält sjuk den kvällen och skulle föreläsa dagen efter. Och av någon udda anledning – gissningsvis eftersom jag antingen trodde jag faktiskt postat (jag hade 40 grader) eller kollade andra vad de var på för dag så hoppades den postningen helt enkelt över. Visserligen har jag skrivit flera postningar utanför #blogg100 under tiden. Men det känns ändå som ett misslyckande. Jag är grymt besviken på mig själv.

Samtidigt har det varit en mycket bra övning. Funderar på att göra precis som min vän @fm gjort med sina outfits – bara fortsätta. Jag skriver så mycket annat – men det här är ändå mer koncentrerat, mer att försöka få ihop något som inte är 140 tecken. Eller en statusuppdatering. Så jag tänker köra vidare även om jag helt klart har misslyckats med ett av målen. Kanske ska jag – för att lyckas med det skriva till #116 vilket därmed innebär att jag även lyckades med mål 2. Vi får se.

Kommer att försöka fixa till en länklista för alla hundra inlägg när de kommer.

Halvtid i bloggland

Det är halvtid i #blogg100. Inlägg nummer 50. Det har gått upp och ner kan man lugnt säga. Historien om sjuåringen med fotboja har engagerat många och iförrgår skrev jag en ytterligare del av den. När jag valde att gå med i Piratpartiet tog det också lite fart med läsandet liksom när Pirate Bay blev en hydra. Mitt inlägg om Sveland renderade inte så mycket läsare men en hop ”jämställdister” som skulle få mig på bättre tankar i kommentarerna. Svårt för folk att läsa vad som faktiskt skrivs. För övrigt har det varit rätt lite läsande av posterna. Jag trodde jag skulle skriva fler poster på min andra blogg inom utmaningen. Igår blev det en och några dagar innan.

Vi har under tiden haft rejäla problem med servern som den här bloggen, digitalpr.se, dotterns och Sanasi ligger på.

Jag gick in i det här utifrån att skriva mer och titta mindre på antal läsare. Samtidigt är det lite av ett vinna och försvinna för den här bloggen. Om det jag skriver inte attraherar så vet jag inte om jag känner att det är fruktbart. För att få mycket läsare har jag fått göra ganska mycket push i andra kanaler.

Jag har beslutat mig för att genomföra #blogg100. Det är bara femtio poster kvar. När det är över så är det maj. Det innebär att den här bloggen nästan är åtta år gammal. Kanske det är dags att lägga den till handlingarna – göra ett strukturerat arkiv av både den och Researcher. Satsa på den gamla Tumblr som aldrig hittat sin plats i mitt onlineliv.

I vilket fall. Det här är Post #050 i #blogg100. Och jag avslutar med en reklamfilm som jag direkt tänkte på när jag tänkte ”halvtid”. Vilket indikerar att den är en rätt sticky reklamfilm.

http://youtu.be/_PE5V4Uzobc

Jag skriver därför finns jag

Det här med att skriva. Jag gillar att skriva. Har alltid gjort det. Men mitt skrivande har förändrats genom åren. Precis som många andra så började det självklart med att skriva olika berättelser – ungefär som för alla andra när man lär sig att skriva. Men för mig fortsate det. Jag började skriva sångtexter. Redan i tredjeklass hade vi vårt första band: Kung Kruka. En fantasifull instrumentering – jag på trummor, Mattias på piano och Daniel på gitarr. Till saken hör att Daniel inte spelade gitarr utan han skötte bandspelaren som vi spelade in våra demos på. Och spelade på en sträng på gitarren. Samma sträng oavsett vilken av våra tre låtar som vi körde. Och tryckte på Rec på bandaren. Texterna? Well – vi var nio och punkare. Anti-kärnkraft var väl av någon udda anledning det som var genomgående i låtarna. Bandet utvecklades efterhand (Daniel slutade när vi försökte få honom att spela på fler strängar) och jag fortsatte skriva texter. När jag lärde mig spela piano började jag också skriva andra låtar – mer olycklig kärlek. Och i den svängen började jag också bli sådär kulturellt svår och svartrockare. Fleur de mal, Sartre och sånt. Självklart började jag skriva poesi. Fick en bok av en tjej som jag var kär i (hon var självklart inte kär i mig) och där började en lång väg in i poesin. Från början sådär tonårigt patetiskt men framåt gymnasietiden hade jag börjat att dels läsa mycket bra poesi och även skriva på ett annat sätt. Framförallt var mötet med Majakoviskij och de ryska futuristerna omvälvande. Eller kanske mötet med futuristerna var väl mer upplysande men mötet med Volodja var pur kärlek. Precis som mötet med Lundells lyrik. Jag tillhör de få som äger hans lyrikböcker. Så det där blev, tillsammans med en förkärlek för Eva Dahlgrens sånger, till en influensmix som efter ett tag innebar att jag blev publicerad både i en svensk lyrikantologi och i en amerikansk (!). Under den här tiden började jag också att skriva krönikor för lokaltidningen. Min första – som handlade om hur olika gymnasielinjer väljer sina väskor – blev en stor succé. Teknisterna satte ett pris på mitt huvud. Studietiden sen då? Då började det akademiska skrivandet ta över mer och mer – och poesin, fantasin, novellerna blev utputtade mer och mer. Jag skrev fortfarande låtar men jag hade samtidigt börjat att göra tidningar. Vilket innebar att jag började skriva mycket såna texter. Två år av min studietid ägnade jag åt att göra tidning på nationen. Det fanns inte så mycket tid att skriva annat än det – och saker för studierna: det där som jag hade vid sidan av nationslivet :). Jag fick sen Internet. Och började redan 1996 att reloada och skriva krönikor som jag la upp på min första hemsida. Samtidigt började jag mer och mer förbereda mig för prästeriet – och en viktig del av det är att skriva predikningar och andra tal. Det är ett annorlunda sätt att skriva – man skriver ett manus snarare än en text. Samtidigt började BBS-erna dyka upp och First Class hade en sorts funktionalitet för dagboksskrivande. Plus att diskussionsinlägg tenderade att bli smärre uppsatser eftersom man skrev dem nedkopplad och sedan skickade upp dem alla på en gång – in the holy name of telefonräkning. Det blev också mycket av det man skrev när jag började jobba som präst. Begravningstal, doptal och predikningar. Sen kom Lunarstorm. Och Quicksilver. Det roligaste var kanske att skriva de långa texterna. Sen kom bloggen. Min första blogg startades nästan momentant med att jag blev sjukskriven. Den var inte så kul. Samtidigt startade jag mängder med andra bloggar – för jag insåg att stöket med reloadingen var över. Bloggandet innebar att jag inte behövde (åtminstone inte på Blogger-tiden) fundera över en massa tekniska saker utan jag kunde helt enkelt bara skriva. Det gjorde jag. Så jag startade föregångaren till Researcher.se på Blogger, och genom närvaron på Bold (ännu ett forum) så blev jag sugen på att dra det helt live. Vilket jag gjorde. Bloggandet blev en daglig rutin. 2005 insåg jag att fler och fler började blogga om en massa saker som jag ville skriva om men som inte fungerade på Researcher. Så jag startade Deepedition. Innan dess hade jag insett att skrivandet var min grej. Jag drog iväg till reklambranschen, utbildade mig till copywriter – och sen blev det mer planning. Så är vi någonstans där man står idag. Mängder med ord man skriver, statusuppdaterar och twittrar varje dag. Jag skriver. Jag skriver för att finnas. Jag skriver för att jag finns. Jag skriver för att det är mitt bästa sätt att berätta en historia, att driva en argumentation, att skapa en bubbla av existens för mig själv.

Varför skriver ni?

Post #039 i #blogg100

Fler tecken i tidningen ger tryggare samhälle #blogg100

När jag tänker på hur Mats Svegfors suttit och räknat varje bokstav, varje tecken så blir man lite rörd. Hur han verkligen gått in för att nu bevisa att den nya tiden förflackat journalistiken, hur tidningarna lämnat sitt uppdrag, hur bilder och personifiering håller på att slå undan benen på samhället. Att detta: en mindre textmassa i printtidningarna är svaret på allt det dåliga som händer i samhället. På mord, hat, rasism, höjda mjölkpriser, elevernas mobilanvändande, större ensamhet, åldringarnas sämre standard. Mer text i printpublikationer är trygghet, ordning och stabilitet.

Den gode Svegfors har tidigare försökt att kväsa oroligheterna. Sociala medier har varit hans måltavla: journalister är de som ska filtrera, inte några såna där bloggare och twittrare.

Att det kan finnas såna saker som en bättre hantering av text, mer fokus och inte sällan en större fragmentarisering även på djupnivå? Nej nej. Helst bara text. I åtta punkter. Mellanrubriker är populism.

Jag vet inte. Jag läser inte papperstidningar.

Kanske är han betald av tidningen Filter? :)

 

Post #020 i #blogg100