Alla inlägg av Deeped

Från hjärtat: Tack!

Jag fyllde 44 idag. En dag som alla andra ändå annan. Ännu ett hack i tiden. Ännu en påminnelse om att jag inte längre är ung.

Jag fyllde 44 idag. Och fått en oändlig mängd gratulationer på nätet. Det är en påminnelse om att jag gjort något rätt.

En del har menat att gratulationer via FB är meningslösa. Att om man inte kan ringa upp så är det ändå inget värt. De har fel. För mig handlar det om att någon tagit en minut av sin tid och skrivit ett grattis. Gett mig en tanke.

Enligt existensialismen blir vi till i den andres öga (jävligt simplifierat). Vi kan bara vara säkra på att vi existerar genom att någon bevisar det genom att se oss. Det här är ett sånt bevis. Det värmer hjärtat.

Att återgälda det. Det försöker jag. Och att se att jag sett att någon sett mig. Det tar tid att gilla såna mängder av inlägg. Men det är värt det.

Jag fyllde 44 år idag. Det viktigaste är att människor helt enkelt valde att stanna upp en stund. För mig är det mer än värdefullt. För mig är det värme. Något att leva på under ett år.

Från hjärtat: Tack!

Detta är en postning i #blogg100.

Allt för din skull – Stielli har tecknat en skrämmande och hoppfull bild

Det tog länge innan jag kunde läsa klart den. Christina Stiellis bok ”Allt för din skull” är smärtsam på många plan. Jag började läsa den när jag fick den – men sedan har jag inte kunnat läsa den – förrän nu. Och viktig läsning: en uppgörelse med både en frikyrka och ett liv som innebär att ständigt passa in.

Det här är ingen recension. För det kan jag svårligen göra eftersom jag är vän med Christina och följt tillkomsten av boken en hel del – och samtidigt är det en bok som inte egentligen går att säga ”bra” eller ”dåligt” om.

Det handlar om Karoline som försöker leva som församlingen säger, hennes mor, moderns bror Aron och det handlar om en far som inte riktigt passar in i den mall, det mönster som skapats genom hans frus – och inte minst fruns brors inflytande på deras tro, vardag och liv.

Det handlar också om att bli tonåring – och det i en miljö som förnekar allt som tonåren handlar om. Och det handlar om övergrepp – och det i namnet av Gud. Det värsta tänkbara.

Det är en djupt teologisk bok utan att någon gång stöka till det med teologiska diskussioner: en bok om att göra upp med sin tro i ljuset av den teologi som klassisk väckelsekristendom fört fram. Men det handlar också om att i slutänden bryta upp och bryta ihop.

Det är också en bok om hopp – och faktiskt kvinnlig styrka gentemot ett manligt patriarkat där Gudsbilden är dömande, en han, och Jesus krävande och i det här fallet pastor Aron, moderns bror, får stå som en sorts symbol för det onda i den manliga samtidigt som pappan får vara pendangen; en man som har svårt att hitta sin plats och sin kärlek igen.

Döden också. Döden som en grym verklighet. Men också en verklighet som testar teologin, tron. Det är en vacker bild i sig och slutet på boken är så mycket hoppfullt i all sin oerhörda mörkhet. Och jag vill ha mer. För det känns som det finns mycket mer att berätta. Mer att visa upp. Jag håller med Fru E om att slutet känns för snabbt (men jag gillar det filmiska).

Christina målar en oerhört bra bild av hur en förkvävande frikyrkoförsamling kan kännas – och samtidigt visar hur dess regler skapar en trygghet för den som inte ännu skakats om i grundvalarna. Jag känner igen mig i en del från min barndom även om det var så mycket mindre av det hårdföra då jag växte upp i Missionskyrkan. Men jag känner alltför väl igen det hårdföra, den dömande guden och inte minst rädslan för besatthet: den totala dikotomin mellan antingen frälst eller annars av djävulen från mina år inom Livets Ord.

För min del blev de erfarenheterna styrka när jag slog mig fri och blev en del av Svenska kyrkan. Där gudsbilden är så totalt annorlunda. Vilket självklart kan sägas vara lite märkligt då jag också känner igen mig i den insikten i att inte längre tro. Uppgörelsen där det för mig handlade om att universum, blev tomt. Den metafysiska närvaron av något mer – försvann.

Skaffa boken och läs den. Läs intervjun med Christina i Dagen. Läs också Sunnlidens recension för den är väldigt intressant.

 

Detta är en postning i #blogg100.

Ingen stor stark – Spendrup missar chansen att ändra opinionen

Jag tycker lite synd om Jens Spendrup. Generellt tror jag inte hann personligen tycker att kvinnor har lägre kompetens; det han är fast i är en väldigt snäv och märklig definition av kompetens. Utbildning+erfarenhet och där både det första och det sista ska vara inriktat på ”företagande”. Det skulle vara ganska enkelt att fälla krokben på den definitionen genom att fråga vad som väger tyngst. Vilket han försöker göra utan att egentligen svara på frågan utan snubblar på orden igen – det är inte bra att säga att ”kvinnor inte varit så intresserade” vilket då skulle vara en förklaring varför det idag finns för få kvinnor som har tillräcklig kompetens för styrelseuppdrag.

Han har faktiskt dragit på sig en rejäl shitstorm. Faktiskt självförvållat.

Hans försvar är ett flagrant sätt att trampa ännu hårdare ner i klaveret istället för att faktiskt få upp foten. Ledsen att säga det och jag tycker synd om Jens Spendrup eftersom jag generellt tror att han är en rätt bra person att leda näringslivets starkaste röst.

Det sämsta är när tillskyndare snackar om drev och Twitterstorm för att därmed automatiskt nedvärdera de åsikterna. Det är nästan pinsamt hur de också väljer att inte använda @svenaringsliv på Twitter i den här diskussionen. Det är som om inget hänt.

Mest tycker jag synd om honom att hans rådgivare inte är bättre. Deras försök att rätta till det som anses som både skandal och riktigt klavertramp gör det inte bättre. Det är ett gammalt obsolet strategiskt tänkande att försöka förklara vad man menade som andra tolkat fel. Det bygger på att passivt aggressivt fortfarande lägga skulden utanför sig själv – på andras tolkning. Det är de som är arga som tolkat honom fel, det är de som har fel och fortfarande han som har rätt. Sorry that won’t fly.

För generellt måste man inse att det handlar om kampen om perceptionen. Jag tror inte att de mer ledande motrösterna mot Spendrup faktiskt tror att han innerst inne tycker som han verkar uttalat sig – men han lät den flanken vara oskyddad och det är där man väljer att attackera. Han verkar tycka så – alltså bygger man kritiken på det som han verkar tycka. Det är möjligt att man kan diskutera det etiska i den strategin men idag är det den logik som bygger Twitter-opinionen. Tyvärr faller goda intentioner att bredda och samtidigt försvara Spendrup platt eftersom de bygger på samma passiv-aggressiva vinkel.

Det som hade varit vettigare att göra vore att proaktivt bjuda in kritikerna till att hitta gemensamma möjligheter att förändra situationen, att påpeka att det kan vara så att man faktiskt har fel, våga diskutera det strukturella problemet mer. Öppna upp och bygg möjligheten att hitta progressiva vägar mot jämlikhet. Med målet att förhindra lagstadgad kvotering.

Jag vill inte ha en lagstadgad kvotering. Det vore ett rejält nederlag och faktiskt hota många fler delar i en fri marknadsekonomi. Men skevheten och ojämvikten i kön är problematisk – den är akut och kräver helt andra krafttag än det som görs från marknadens aktörer. Det här är en vinna eller försvinna-fråga som måste tas på allvar. Stort allvar.

Tyvärr har har Spendrup och hans rådgivare samma dövhet inför opinionen som andra som inte vill ha kvotering: man gör väldigt lite åt det. Det är lite för mycket laissez-faire över de lösningar som vill hindra en kvoteringslag. Dövheten bygger på att man inte förstår att det går för sakta, att upplevelsen av saker har accelererats i paritet med fartökningen av informationen i samhället. Liksom att man missar att det diskuteras strukturer – inte enskilda goda exempel. De facto är att det finns en grundläggande struktur som stoppar kvinnor. Sen kan vi bråka om det beror på att män är per definition onda eller om det handlar om värderingsförändringar som utvecklas med en viss långsamhet. I ett genomindividualiserat samhälle (det är ingen motsättning mellan det och att folk tycker som varandra faktiskt) så blir sanningen den som äger tolkningsföreträdet.

Alltså måste Spendrup, Svenskt Näringsliv och andra köpa det tills de kommer i ett läge där de har möjligheten att ändra perceptionen till den sanning som de ser. Innan dess blir det konstant att slåss mot väderkvarnar som kommer tillbaka och biter dem i arslet.

Några punkter jag skulle föreslå:

  • Omdefiniera kompetens till att vara både mer up-to-date med ny forskning liksom att gör det mer inklusivt.
  • Var proaktiv och använd Svenskt Näringslivs muskler till att konstant addera frågeställningen i allt man gör.
  • Varför inte skapa en frivillig kvotering? Ungefär som #tackanej och andra liknande strävanden. Som företag är det en win-win.
  • Var aktiva i debatten på de platser som den sker. Sociala medier är verklighet.

Uppdatering: Well, rådgivarna verkar liksom inte ens kunna läsa innantill.  Peter Isling verkar inte ens läst vad jag skrivit:

Lyssnar man på vad Jens Spendrup sagt efter det här så säger han att han ångrar sig att han inte uttryckte sig tydligare och det går ju inte ihop med Niclas Strandhs resonemang.

Det är ju det som jag just skrivit om: han behöver öka proaktiviteten i  frågan. Att hävda att feminism är en pseudodebatt och att ”många gillar att slå på organisationen” är precis de fel som jag kritiserade: passivt-aggressivt försök att göra andra till syndabockar. Det är i sig oerhört roande då jag ju råkar vara en tillskyndare av Svenskt Näringsliv generellt. Men det är klart – såna detaljer bryr sig inte Peter Isling om att notera. Ej heller att jag generellt anser att jag inte ens tror att Jens Spendrup är motståndare till kvinnor utan skulle behöva uppdatera sitt sätt att kommunicera i frågan.

Jag skulle väl tyvärr påstå att Peter Isling lyckas på ett flagrant sätt faktiskt bevisa att jag har rätt i min kritik.

#thedaywefightback

Idag är det #thedaywefightback. Stora protester mot NSA och andra övervakningar av internet.

En dag som faktiskt står upp för nätneutralitet och frihet på Internet. Något som är omöjligt när Internet idag är en infrastruktur? Kanske. Men som nätokrat, pirat och libertarian anser jag det värt att kämpa för en infrastruktur som inte ägs eller kontrolleras av någon utan faktiskt får ha kvar sin kollaborativa ställning.

Skriv på – det här är oerhört viktigt.

Notering om Lexbase

Lexbase-diskussionen är på många sätt viktig men komplex. Det är viktigt att komma ihåg. Domar är offentliga i Sverige – men problemet med Lexbase är att de gjorts sökbara dvs. åtkomliggjorda i en digital form som gör det (delbart) till en ny nivå av tillgänglighet vilket inte varit meningen. En inskränkning av grundlagen om offentlighetsprincipen i det här kan tyvärr öppna för fler och andra inskränkningar som innebär ett mer stängt samhälle, mer opaka myndigheter. Det tror jag ingen tjänar på mer än kommersiella medier och politiker med icke-demokratiska ambitioner. Att ständigt ropa på lagändringar är oroväckande då lagen tenderar att bli ett lapptäcke av mer moral än av etik. Samtidigt behöver något göras åt tillgängligheten när det gäller sökbarheten – eftersom det inte bara är den som är dömd som hängs ut utan lika mycket brottsoffret.

Problemet med Lexbase är att tjänsten väldigt klart visar hur samhället idag misslyckats med att utifrån ett humanistiskt perspektiv skapa ett rättsmedvetande. Kriminalitet är en sak men grunden för ett rättssamhälle är att genom att avtjäna ett straff så har du sonat ditt brott. Genom Lexbase och även hur såväl belastningsregister, domstolar mm hanterar gamla domar så är vi snarare inriktade på att en gång dömd – alltid kriminell. I Lexbase-världen, där du kan se om någon är dömd men måste betala 50-79 kronor för varje dom så blir det den kriminella klisterlappen som gäller – inte vad du egentligen är dömd för.

Det är därmed inte okej att talespersoner för tjänsten blir mordhotade, eller att media väljer att hårdvinkla för att hämnas på att deras egen hegemoni hotas (medier har alltid kunnat söka i domar).

Generellt, oavsett min digitala och företrädesvis transparenta syn på information, är inte Lexbase något som är för samhället gott. Det är för många som skadas av det respektive att det bygger på en skev syn på hur ett humant rättssamhälle måste vara uppbyggt. Men på samma sätt måste ett tillika demokratiskt rättssamhälle byggas på solida och konsekvensneutrala regelverk vilket gör att ändringar i grundlagen inte bör efterfrågas lättvindigt.