NIMBYs – inbilskheten och omänskligheten

NIMBY = not in my backyard är ett uttryck som oftast tenderat att användas om äldre som motsatt sig större byggen. Vissa kommuner har större sammanslutningar av pensionärer som går emot varje liten förändring som kan ge bättre effektivitet och mer befolkning eftersom det är nåt träd som måste tas bort.

Men NIMBY är också ett uttryck för den minskade medmänskligheten, den förminskade empatin som vi ser utveckla sig i galopperande fart. Senaste året har vi sett mängder av upprörda människor runt boenden för flyktingar och inte minst runt ensamkommande. Men det stoppar inte där: LSS-boenden anses med jämna mellanrum förfärliga att ha i närheten. LVU-hem och liknande också. Och nu senast: upprördhet en masse över ett planerat hospice. Det är nästan svårt att ta in. Människor anser alltså att det är fel att bygga ett hem för personer i livets slutskede pga att platsen är för vacker och att de inte vill att deras barn ska behöva tänka på döden.

Låt det sjunka in.

Hur kan man med berått mod välja att bli så inbilsk, så självisk, så oerhört omänsklig att man gör något sånt här.

Det går inte att undvika att tänka på en av de hårdaste uttalanden som Jesus gjorde:

Det ni gör mot en av mina minsta, det gör ni mot mig.

Silence has never made difference

the silence of cows

”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”

De orden skär i en idag. Normaliseringen av det mörka, det onda går i turbofart. Det som för några månader sedan var självklart: att inte tillåta omänskligheten ta plats har nu vänts till något som företag, organisationer och partier som väljer att just göra det.

”I refuse to accept the view that mankind is so tragically bound to the starless midnight of racism and war that the bright daybreak of peace and brotherhood can never become a reality… I believe that unarmed truth and unconditional love will have the final word.”

Kärlek handlar inte om att avgränsa. Men med andrum, kulturdefinitioner och hårdhänthet mot en av dessa minsta så är det en annan väg som väljs. Och orden stockas i halsen. Rädslan börjar att sippra in. Tystnaden börjar bli talande.

”Nothing in all the world is more dangerous than sincere ignorance and conscientious stupidity.”

Fienden är inom. Fienden är vår egen vilja till att blunda, välja att tro att det finns något som är bättre och sämre, välja att tro på de falska profeterna som driver hatets agenda. Det är svårt att tänka kärlek.

I have decided to stick with love. Hate is too great a burden to bear.

 

Fotnot: Den här texten var från början en Facebookuppdatering.

En jättelång text utan bilder om frihet, förbud men faktiskt också om kärlek

För mig har frihet alltid varit viktig. Frihet att tänka, frihet att känna, frihet att uttrycka sig. Den friheten har självklart begränsningar när den inkräktar på andra friheter men samtidigt: friheter måste ha porösa och tänjbara gränser. Det är något som på många sätt är en röd tråd genom mitt liv: från ungdomens anarkism, in i den liberala teologin och frihetliga socialdemokrater till dagens libertarianism. Inte för att styra utan för att jag tror att vi människor behöver mer frihet än vi behöver regler. Det är knappast lätt men civilisation byggdes på frihet snarare än på inskränkningar. Innovation kräver frihet snarare än färdiga tankekonstruktioner. Kommunikation har ett värde när det få vara fritt och inte begränsas oavsett.

Samtidigt kan jag se hur många personer som jag anser har ganska mycket huvud och åsikter jag delar nu börjar att föra fram tankar om avgränsning, begränsning och förbud. Många förbud. Förbud mot kläder, förbud mot mobiltelefoner hos unga, förbud mot tiggeri, hårda begränsningar av asylrätten, höggradiga avgränsningar av ”svensk kultur”. Det skrämmer mig. Samtidigt så kan jag självklart ställa mig frågan: om de tycker så – varför gör inte jag det?

Jag vill inte påstå att jag är bättre än andra. Eller att jag nödvändigtvis använder fler perspektiv eller andra perspektiv* utan jag reflekterar över varför jag känner hela spektrat av känslor från förvåning till avsky runt många av de argument som framförs. Istället för – vilket säkert ibland skulle vara lättare eftersom jag förlorat några viktiga personer i allt det här – att s a s göra ett rationellt och (egoistiskt; min känsla) val att säga ”ja jo, vi kan ju inte ta emot så många, och ja jo tiggeri hjälper ju ingen och det är inte snyggt för gatubilden, och ja jo, burkini är ju en symbol för förtryck osv osv. För jag kan förstå argumenten, i vissa kan jag se en viss logik.

Moral är något som jag känner många gånger är frihetens motpol. Inte förbud eller avgränsning – de är mer moralens konsekvenser. Jag är väl medveten om att moral egentligen har en icke-värderande definition men ett ord blir alltid betydelsebärande av där det mest används och det används mest av personer som anser att frihet inte kan ges hur som helst utan ska styras upp, ramas in och sättas i stram översikt av ”kultur, samhälle, elit, [fyll i valfri hierarkisk moralplattform]”. Den moraliska majoriteten är inte bara en högerkristen galenskap – det är också något som dyker upp i varje samhälle.

Självklart – som libertarian och liberal så kan jag se att varje person har rätt till sin egen moral. Och varje människa har rätt att ifrågasätta andras moral. Men det är en del av friheten. När individuell moral blir till kollektiv norm så blir friheten mindre.

När jag var kristen och framförallt när jag var präst fick jag ofta Frågan. Den där ständiga frågan (nej, inte den om jag som präst får ha sex eller dricka alkohol). De som ställde den kunde uttrycka allt från djup oro till förväntan om att svaret skulle innebära att man kunde slå hål på min tro. Ni vet: teodicéproblemet. Den frågan. Den lilla frågan om hur en allsmäktig Gud kunde tillåta ondska i världen. Det svar jag brukade ge för oss tillbaka till tanken på frihet. Minns inte vem (kanske någon av mina teologvänner med bättre minne kan ge mig svar) som inom religionsfilosofin gav den bilden men så här: En allsmäktig gud älskar sin skapelse. Den (guden alltså) kan välja att skydda den genom att hålla koll på precis allt men frågan är då om skapelsen kan älska guden tillbaka? Eller så kan guden välja att den vill att skapelsen ska älska tillbaka och älska sig själv – och riktig kärlek kommer alltid ur det fria valet. Valet att älska – eller inte älska. Det ligger i allsmäktighetens natur att man faktiskt kan välja att avstå från makt – om det inte gick vore det en ganska keff form av allsmäktighet. Att dra sig tillbaka från sin makt innebär att guden ger friheten att älska genom att ge ett fritt val. Det innebär också att skapelsen får ta ansvar för sig själv, för att älska och vårda sig själv.

(Vän av ordning eller valfri militant ateist kommer nu påpeka att det inte hänger ihop om man då hävdar att bön fungerar osv men sorry, finns inget som säger att guden inte kan intervenera men väljer att göra det försiktigt för att inte riskera friheten. Typ så plus en hög andra argument men de får vara just nu. Jag tror ju inte ens på det längre liksom.)

För mig, när jag var kristen, var det omöjligt att se att en gud som älskar sin skapelse skulle förringa att ge skapelsen frihet. Det är en viktig del av kärlek: att ge frihet. Den delen har jag kvar. Gud behövdes inte i den algoritmen. Men människor behövs i den. Människor som tar sig friheten att älska istället för att hata, som tar sig friheten att inte vara rädda utan se möjligheter istället för att begränsa i skräck för vad som kan komma.

Så frågan är i en tid där många nu mer tenderar att uttrycka sig krasst och hävda att frihet bara kan få plats i de fickor som lämnas av moralen. Om vi snart inte behöver försöka som individer, som samhälle och som värld fundera över vad kärlek innebär och dra tillbaka den makt som förbudsstiftning ger. Att börja begränsa vårt avgränsande. Att börja fundera över om kollektiv moral gjort någon något gott någon gång.

Frihet alltså. Frihet är kärlek. Värd att värna. Genom att inte stänga in den utan låta människor bestämma själva. Förbud kommer inte förändra en kultur, bara begränsa och låta personer med än mer moral än frihet säga ”se där, de hatar oss”. Frihet att välja även om det kan synas att det är ett dåligt val. Friheten att försöka leva. Friheten att be om hjälp.

Det finns inget värde utan frihet. Så tror jag, så tänker jag. Du behöver inte tänka så. Du behöver inte tycka som mig. Men jag kommer hävda att jag är fri att tycka som jag vill.

Så en liten fotnot: Flummigt – be my guest men du kan bara gå vidare. Fel? Ge mig argument men helst några jag inte hört ett par tusen gånger. Skippa att prata om ålder, vänstern eller så. Det blir liksom bara fånigt då jag är 46, inte vänster och har en hög med erfarenheter. Fånigt? Må så vara – jag är hellre naiv och håller fram frihet och kärlek.

*Sidospår: Ta 45 minuter och se och lyssna på Tricia Wangs keynote från årets The Conference. Den är lite så där omvälvande som keynotes kan vara på den konferensen. 

”Jag älskar kvinnor men hatar vissa”

Rubriken är alltså ett travesterat citat efter att försökt få ännu en man att förstå skillnaden på individ och struktur. Det är ett kors att bära.

Det blir dock väldigt roligt med en del män som upprörs över detta med ”att hata män” när de i nästa läge säger ”för jag älskar kvinnor”. Min följdfråga blir självklart ”älskar du alla kvinnor”. Svaret blir då ofta ”nej, jag hatar Zara Larsson”.

Så då får man ju faktiskt lov att fråga hur personer kan hävda att de älskar alla kvinnor men hatar vissa kvinnor. Där nånstans tar ofta den intellektuella kapaciteten i taket. Tyvärr faller inte polletten ner trots att de faktiskt gör samma sak som de kritiserar andra för – bara med ett reverserat verb.

”Älska kvinnor” är samma sak som ”hata män”. Tänk att det ska vara så svårt att förstå det. Du älskar knappast alla individuella kvinnor lika lite som att Zara Larsson hatar alla individuella män. Men du älskar kvinnor som ett kollektiv och som en idé, kanske som en struktur – vilket är det som Zara Larsson och många andra hela tiden förklarat.

 

Känns fortfarande som min ett år gamla text om ”Inte alla män” fortfarande är lika aktuell – och argumentationen från kränkta män har inte förändrats ett dugg på ett år…

Det blir aldrig som man tänkt sig

Jag skulle säga att det viktigaste jag lärt mig i livet är att det aldrig blir som man tänkt sig. Då pratar jag inte om de där kortsiktiga planerna eller sånt utan det mer långsiktiga. Ni vet – de där som handlar om livet.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Idag var det nitton år sen jag prästvigdes. Det är länge sen. Och jag är ju uppenbarligen inte längre präst. Jag har inte jobbat som präst sedan min sista gudstjänst den 18e april 2002. Och jag har inte varit präst på nio år. Man kan väl lugnt säga att det inte blir som man tänkt sig.

I april valde vi att separera. I övermorgon är det 21 år sen vi gifte oss. Jag flyttade till Falun i maj från huset där jag bott i sexton år. Anledningar finns det många och de kan vi låta vara därhän. Men det blir verkligen inte som man tänkt sig.

Sen är det massor med andra saker – de större sakerna, de sakerna som handlar om livet och om allt det där viktiga. Som hela tiden visar sig inte bli som man tänkt sig. Listan börjar bli lång. Det sker om och om igen.

Nånstans har jag valt att sluta att drömma. Det enda som drömmar ger är besvikelse. Det jag lärt mig av min sjukdom är att inte heller hoppas – det gör så mycket ondare när det grusas.

Jag kan lugnt säga att det med jämna mellanrum känns som att det är rätt meningslöst att fortsätta trampa runt här eftersom allt som man drömt, allt som man hoppats hela tiden inte blir.

Men det som fått mig att överleva genom åren och som på många sätt är min grundläggande drivkraft är att då allt förändras och inte blir som man tänkt sig så innebär det att det blir något annat.

Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa livshörn och med vetskapen om att även om det inte blir som man tänkt sig så kommer det bli på nåt sätt som ofta är rätt kul, trevligt, spännande, nytt, annorlunda, inspirerande.

Så även om saker nu inte blir som jag tänkt mig och jag kan sörja det så kommer jag ändå att nyfiket titta efter vad som händer efter nästa hörn.