Intendit ville ge mig en hemsida gratis… telemarketing gone wrong

”Hej, jag ringer från Intendit. Vi söker samarbetspartners i Borlänge och för det så vill vi bjuda på en produktion av en hemsida för Depeedition Digital PR. Hur låter det?

”Ni gör ingen research? Typ innan? Kollar vilket företag ni ringer?”

”…jo lite…”

”Verkligen? Det känns inte riktigt så va?”

”[verkar titta till på företagsnamnet] … nej, kanske inte så mycket nej.”

”Jag tycker vi lämnar det så. Det är nog minst pinsamt för dig eller hur?”

”Mm… jo…”

”Ha en bra dag.”

”[lägger på]”

Seriöst telefonförsäljare. Det finns nåt som heter Google. Använd det. Lovar att er träffyta kommer öka jättemycket samtidigt som ni bara behöver ringa några samtal.

I det där lilla livet

Mitt i skärningspunkten av en jobb-bubbla (det går jättebra för Social by default) och en flytt-bubbla (jag har flyttat till en lägenhet i centrala Falun) så hinner jag med mycket lite förkovran på Twitter och annorstädes. Det jag koncentrerar mig på är mer det lilla livet och att hålla koll på sånt som är jobb-fähigt. Det svischar förbi barnbokscensurering, vice statsminister no more, KIT som får pudla för att ha upprört BDSM-världen, Fridolin-borde-avgå-istället, nån skuggbudget.

Jag kan faktiskt inte för tillfället bry mig mindre. Mitt RAM-minne är fyllt och min CPU arbetar med andra saker.

…och jag inser att mina adrenalin-nivåer och mitt blodtryck antagligen är i mer normala nivåer.

In i det lilla livet

Jag har inte skrivit ett ord om nazistdemonstrationen i Borlänge. Jag som spenderat tid och mängder av text på att bekämpa och ifrågasätta fascismen. Inte ett blogginlägg, inte en uppdatering, inte något mer än några snaps på alla polisbilarna utanför Grand i Falun.

Jag har inte skrivit något blogginlägg om Telias frapperande brott mot nätneutraliteten (fast vi pratade om det i podcasten). Jag har varit rätt tyst runt det mesta av kaoset i MP och inte brytt mig särdeles över att Piratpartiet fått ny partiledare (det sista har iofs ingen annan varit speciellt intresserad av heller). Jag har inte ens brytt mig om att oroa mig offentligt för eventuell snuskatastrof. Det har hänt en massa saker, saker som jag vanligtvis brukat både twittra, facebooka och blogga om.

Nu ingenting.

För det är för tillfället ganska ointressant. Jag har gått in i den lilla bubblan. Den väldigt individuella och avskalade. Jag har stängt ner och ute. Mitt eget liv, vårt närmaste liv. Vårt, mitt. Strukturförändring, dekonstruktion, avveckling.

Jag har flyttat, skaffat lägenhet, delat saker och jobbat. Jag har tittat på Youtubevideos och jobbat, planerat, skaffat nya saker. Jag har gråtit, suckat och funderat över livet.

26 år är mer än halva livet. Just nu tänker jag vara här.

Uppgång och fall och livet som går vidare

Det var sannerligen ett sammanträffande. Min sista kväll i huset. Min sista kväll som borlängebo. Då sänds Peace & Love – uppgång och fall. Det blev nån sorts märklig känsla av en historia som går parallellt. Livet fortsätter men det som en gång var kommer inte tillbaka.

Jag kom hit 98 och började jobba som ungdomspräst. Jag minns första Peace & Love 99. Jag har sett hur det växte och de sista åren innan kraschen – och i kraschen – och efter så har jag som reklamare jobbat lite till och från med festivalen. Den förändrade staden. Den förändrade självbilden framförallt för unga men lämnade också många – i kraschen – sargade. Presskonferensen är – för mig som känner de flesta som var bakom bordet – bland det vidrigaste man kan se. När man har en lite större bild, en större bakgrund.

Jag tänker inte diskutera innehållet mer; det finns så många lager och så många saker runt det att det skulle ta bra mycket längre att skriva än jag just nu orkar. Det var en vacker film. Det saknades självklart ganska mycket av det som hänt och hände. Det saknas ett antal pusselbitar för att förstå både storheten och varför det gick som det gick.

Men det är lite som livet är. Och som man kan låta det vara. Pendangen i den känsla som stannar kvar: lite saknad, lite ledsnad, lite hopp, lite av allt. De känslorna ger resonans till min personliga situation. En epok är över. Livet tar ny vändning. Spännande och sorgesamt på samma gång. Nödvändigt och onödigt i en sällsam blandning.

Låt den som sörjer sörja även på sociala medier

Istället för att få chansen att tänka och minnas hur Prince kom in i livet, försöka leta upp lite låtar så fick jag lov att bli förbannad.

När kända personer dör – personer som berört många människor så blir det en flod av sorgsamma tweets, ledsna Facebookinlägg, bilder på personen i Instagram. Människor uttrycker sin sorg och saknad över en person som på många och olika sätt betytt något för dem.

Efter ett tag och idag i samband med Prince så kom självklart de hjärtlösa Jantarna in. De som prompt ska förklara hur fåniga människor är, hur det är ”typiskt att alla plötsligt älskar X” och som skärmdumpar sina mute-knappar eller gör sig lustiga över sorgens uttryck.

nildsfw

Det gör mig rosenrasande. Sorg är något som inte är exklusiv känsla för människor du känner, det är en individuell upplevelse av förlust som kan upplevas över något som betytt något i livet. Stor eller litet, mycket eller mindre.

När jag ibland påpekat att man inte har något med en annan människas sorg att göra och att sånt där bara dissar människors känslor så har svaret blivit ”skiter väl jag i. Vi har åsiktsfrihet här i landet. Jag tycker det är kul att retas.”

Sociala medier skapar närvaro och delaktighet, sorgen delas mellan människor. Kändisar som dör har berört – därmed blir de en del av ens liv. Det är inte konstigt utan fullt normalt förutom för vissa som gärna vill vara lite förmer.

Låt människor sörja hur mycket de vill. Du behöver inte berätta att du sätter mute på det. Du behöver inte göra putslustiga tweets eller cyniska påpekanden. Om du inte känner något för det hela – fortsätt med det du gjorde innan. Ingen kommer att döma dig för det på det sätt som du dömer ut människors sorg.