Varje tanke kan inte bära sin egen ROI

Morgonens tågresa innebar ett möte mellan två världar. Jag satt och tänkte över den digitala människan och samhälle 2.0 inför min och Sarahs dag på Internetdagarna som kommer heta Den Digitala Människan.

Samtidigt tittade jag ut över södra Dalarna, jordbruksbygd, skogsbygd. En region som på många sätt halkat efter. Tänkte runt urbaniseringen kontra möjligheten till en ny här-tillvaro via digitala verktyg.

Motsättningen i att vi idag kan utföra oerhört mycket arbete var som helst med hjälp av Internet och uppkoppling – samtidigt som vi ser en av de största förtätningar och urbaniseringar i historien.

Doesn’t add up.

Eller så gör det just det – kanske är det så att ju mer digital vår vardag blir desto mer sociala blir vi och därför söker vi att möta andra personer i köttvärlden, uppleva saker AFK.

När jag twittrade ut vad jag gjorde – att jag funderade över de här frågorna fick jag direkt motfrågan: ”Vilken är din slutsats?”

En valid fråga samtidigt väldigt typisk för vår realtid. Och kanske ett möjligt problem för framtiden. Eller som Jesper Åström påpekade:

För om varje tillfälle av eftertanke kräver ett direkt ROI – en samtidig slutsats – så förloras en del av möjligheterna som tänkande alltid haft: tid att testa hypoteser, tid att låta trådar vindla runt varandra i neurondansen utan större mening än just rörelsen.

Det blir meningslöst i omvärldens blick. Det tar för lång tid. Det är inte superlive, det är inte något som kan plockas fram i lagom bitar när man behöver det ondemand.

Ju snabbare vi avkräver att våra tankar ska skapa en produkt desto större är sannolikheten att känslan får styra slutsatserna. Logik är alltid långsammare än emotionen. Pathos snabbare än ethos och logos.

Motsättningen till den digitala världen kan ligga mycket i detta – vår utgångspunkt av att det måste effektivisera och snabba upp snarare än vara ett verktyg som bättre kan ge ytterligare tid.

Tid att tänka. Tid att utveckla något som i tredje, tionde, femtionde steget blir något produktlikt.

Faran med det digitala ligger vare sig i skärmtid, realtid eller i att vi har mångdubbelt mer data tillgängligt – det ligger snarare i det faktum att vi tror att varje tanke behöver bära sin egen kostnad, varje hypotes måste skapa en produkt.

Än en gång: Internet, det digitala, sociala medier är en kniv. Antingen kan vi välja att döda med den eller rädda liv med den. Eller skära det dagliga brödet som ger liv.

Ps. Vad skulle du tycka vara spännande att höra på en dag om den digitala människan? Tipsa om personer, ämnen och sånt i kommentarerna. Ds. 

Åsiktskorridoren igen. Och igen.

Åsiktskorridoren är en seg myt. Den är missvisande, rätt märklig, ibland klart korkad och knappast produktiv vare sig för samtalet eller demokrati. Att skrämmas med åsiktskorridoren är lite som att skrämmas med ett spöke och att krossa den är lite som att vara Don Quixote och vilja döda jättarna som bara är väderkvarna.

Foto: Sarah Larsson Bernhardt
Foto: Sarah Larsson Bernhardt

Skrev om det tidigare när GPs ledarchef Teodorescu skulle till att ”riva åsiktskorridoren”. Jag blir full i skratt över hela den minst sagt märkliga metadiskussionen. Nu har Eberhard, denne märklige läkare och psykiatriker, även dragit sitt strå till stacken och förklarat att ”åsiktskorridoren handlar om skrämseltaktik” utifrån tanken att vi människor alltså är rädda för att inte vara bra nog.

För mig är det uppenbart att åsiktskorridoren handlar om en skrämseltaktik. Det handlar om att spela på starka känslor. Att få folk att känna sig elaka om de hamnar utanför det som är fint.

Exemplet han tar upp må vara ett bra exempel på när en vänsterinriktad skribent (@fvirtanen) använder känslomässiga argument mot en motståndare – i det här fallet min personliga favoritskribent @sakine. Så visst – jag skulle kunna tycka att ”ja titta så jävligt det är” eftersom jag gillar Sakine Madons åsikter mer än jag gillar Fredrik Virtanens åsikter*.

Problemet för Eberhard är helt enkelt att han väljer att använda en bild som jag tycker är problematisk då den inte egentligen har bäring på verkligheten. Är det något man lär sig när man läser både beteendevetenskap men också som jag läst en hel del kateketik och pedagogik är att en liknelse måste på nåt sätt ha en logisk koppling till det den vill berätta om. Åsiktskorridoren är snarare en bild som skapats för att sedan trycka in en verklighet i den.

Hur kom det till? Enligt Språktidningen så kan man hitta det första offentliga avtrycket hos Norran i en ledare (tyvärr inte längre på nätet):

fantastiskt om en fungerande och flitigt trafikerad åsiktskorridor kan upprättas mellan folken i EU-länderna och parlamentets politiker.

Bilden har senare använts i meningen att det finns ett offentlig samtal som kan ses som en korridor och som kan vara smal eller bred. Språktidningen refererar professorn i statskunskap vid GU:

Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige.

Fortfarande tycker jag själva grundbilden är knepig – en korridor är en dålig bild, och generellt tycker jag synen att det finns ett demokratiskt underskott i dagens Sverige är lite knepig. Aldrig har så många haft möjligheten att uttrycka sin åsikt. Men fortfarande – bilden handlar inte om att korridoren i sig är något som borde krossas eller som man skräms med. Utan det är en sorts värdemässigt neutral arena. Något som gillas av journalister som ser sig som de som ska bredda den.

Det har då förenklats ännu mer till det vi ser idag: en syn på en enda korridor som enligt fr a höger och liberaler används för att förklara hur vänstern försöker skapa en åsiktshegemoni (en märklig teori om man tittar både på gammelmedias ledarredaktioners politiska färg respektive aktivitet på sociala medier: det är knappast så att vänstern äger diskursen).

Det är ju helt enkelt ganska dumt. Det finns otroligt många åsikter som luftas idag. Det är knappast så att Anna Dahlberg på Expressen och Anders Lindberg på Aftonbladet tycker lika.

Så helt enkelt – det enda som åsiktskorridoren handlar om är människors ovilja till att inse att man om man luftar sin åsikt faktiskt kan bli kritiserad för den. Åsiktskorridoren som idé är en jäkla tuttefilt för folk som inte tål att bli motsagda. Eller som har åsikter som är så jävla dumma att de är rätt ensamma om dem.

Liksom att det handlar om att sanningen på nåt sätt är subjektiv: det en person tror på ska inte ifrågasättas usch nej. Varje människa har sin egen sanning och nåde den som kritiserar den med såna petitesser som fakta och logik. Block på direkten.

Det är imho de som lyfter fram åsiktskorridoren som många gånger minskar det demokratiska samtalet – både då det lätt hamnar i en metanivå (som den här bloggposten) och minskar den dynamik varje diskussion behöver: att personer kan kritisera en åsikt utan att anklagas för ”pk-ism” eller ”åsiktskorridor”.

* Som personer gillar jag dem båda. De har en skön stil, är grymt intelligenta och tror att en middag med dem skulle vara oerhört spännande. Jag har senaste åren bestämt mig för att väldigt strikt försöka hålla mig från att blanda sak läs åsikt och person. För jag tror det är där vi skapar det som sedan leder till krig och våld och demokratiunderskott. Plus att jag fått inse att jag ofta träffar människor som jag tycker har förfärliga åsikter men som är riktigt bra personer, och en del som jag delar åsikter med men som jag tycker är riktigt otrevliga. Alltså: sak och person är som olja och vatten.

Moderaternas anti-tiggerilag skrämmande skamlig

Det är skrämmande att se hur moderaterna Beatrice Ask och @tomastobe, med viss initial påhejning av vissa socialdemokrater nu de facto plagierar SD-politik runt EU-migranter och tiggeri. Utan att blinka väljer man att föra fram exakt samma sak som SD gick till val på*. Man går emot det man tidigare sagt. Det är ett förslag som ringer av en gammalmoderatisk ton. Det är också just det som många av oss varnat för: normalisering av SDs bruna politik och offer av grundläggande mänskliga värden. 

CD0mNTpUkAA-YGf

IMHO är det höjden av populism i första hand. Det är ett oerhört avbräck mot det som man stått för under valet i andra hand. Och det är en extremt farlig väg man trätt in på i tredje. Det finns mycket kritik även inom moderaterna: @mariaabrahamsson vågar visa på hur dåligt underbyggt förslaget är. Det finns mycket kritik mot förslaget inom Alliansen och inom politiken.

Det mest skrämmande är nog att fr a Ask och Tobé sällan bryr sig särdeles om sånt. Det vet vi sedan gammalt. Typ avfärdas ofta så här:

Det är självklart också realpolitik. Den där formen av realpolitik som är smutsig och extremt kortsiktig. Och kommer från flera håll än bara moderater: kommunalpolitiker i Skåne ser det som en självklar lösning. Det är en skrämmande utveckling där sparkandet sker nedåt. Svensken vill ha det – bevisas av Expressens undersökning (ni vet de här undersökningarna som de flesta som pysslar med slikt undviker att ta i med tång). Fast en annan undersökning visar att stödet minskar

Tiggarna har blivit många. De blir bara fler och fler. Människor i valkretsarna börjar hetsa om att något måste göras. En hoper högerliberaler blir mer och mer vänligt sinnade mot tankegods från SD. För SD är ju lite mindre värre än andra. Och vänstern har ökat sin våldsretorik vilket gör att de ses som värre. Och alarmisterna varnar för Ryssland – och Ryssland är fortfarande kommunism i människors ögon. Sen är man rädd för islam. Fast man vill inte erkänna det. Och de som tigger ser ju ut som muslimer. 

Så man kidnappar sina motståndares lösning: förbud av organisering. En idé som man antagligen vet egentligen inte ens är genomförbar: men det visar fast hand, det visar beslutsamhet. Det är signalpolitik. Oavsett om det kommer från SD eller Moderaterna eller skånska folkpartister.

Nånstans i bakhuvudet tänker man att ett sånt förbud inte är så farligt – det går inte att efterleva, kanske kan det innebära färre tiggare och man vinner både sina kommunalpolitikers gillande och snor väljare tillbaka från SD. De där som inte gillar öppenheten, som inte gillar att icke-svenskar får komma in i landet i sån stor mängd som de tycker sker.

Fast en del, som @tovelifvendahl, som vanligtvis brukar se och varna för sluttande plan väljer att förlöjliga och förringa kritiken av förslaget. Expressen steppar iväg från sin liberala historia och blir ”hårda högern”. SD hoppar av glädje.

För nej, tiggande är inte värdigt, men förslaget vill inte lösa tiggarnas situation. Men det är ett billigt signalpolitiskt instrument i en oerhört knepig parlamentarisk situation. 

Tiggarna är ett bondeoffer som för politikerna kan tas. De är inte svenskar, man kan surfa på den starka anti-utlänningsvåg som finns. 

Problemet är att det är jäkligt farlig lag. För den försöker förbjuda det som i grunden är djupt mänskligt – att i en krissituation, i en situation där allt det normala är satt på ända välja att gå ihop och organisera sin vardag. Självklart – en majoritet av svenskar som hör ordet ”organiserat tiggeri” tänker kriminalitet. Det vet politikerna mycket väl. Det är därför enkelt att lyfta upp det som att ”svenskarna tycker så här”. 

Det är hela idén att använda ordet: man pratar egentligen om något som är ett ytterst litet problem men som därmed får genomslag och kan därmed hantera en stor grupp personer som om de vore kriminella. Ett förbud som det här slår i slutänden tillbaka.

Som Mårten Schultz påpekar: byt ut ordet tiggare i förslaget mot något annat: arbetare, jude, kvinna, tandläkare. Eller familj. Det är onekligen ett fascinerande bevis på hur rätt Schultz har när en sån som @tommyfunebo måste ta till omkväden om författaren för att nedvärdera artikeln:

Lagen kan också bli dissonant mot annat ”tiggeri” – tänk fotbollsföreningar, politiker som söker stöd även med pengar. Om vi stiftar lagar mot organiserat tiggeri per se kommer det krävas mängder av undantag – och undantagen blir därmed maktmedel där vissa får undantag andra inte: vem ska få tillåtelse att pyssla med tiggeri? Det blir en lotterilag av guds nåde.

En lag mot att organisera sig innebär stora utmaningar i att se till att den efterlevs. För vad är en organisering? Att två personer åker med en tredje i en bil? Att man inom familjen delat upp ett antal platser att tigga på? För att göra det här krävs mycket information, listningar – och det innebär att saker som ”romregistret” kommer att krävas.

En lag mot organisering av tiggeri är en lag mot hur människor fungerar.

Målet då? Många väljer att försiktigt säga ungefär samma sak som SD – att det är deras hemländers problem, att vi borde sätta press på Rumänien och andra länder för att se till att dessa inte behöver åka och tigga. Hjälpa dem i närområdet liksom. Det har sin grunda logik men konsekvensen innebär att vi stänger gränserna. Att vi avhumaniserar landet i snabb fart.

En lag mot organisering av tiggeri kommer att slå mot de som är svagast. Och mot flera andra delar i samhället som lever på allmosor. En lag mot tiggeri som blir nästa logiska följd är ett steg som innebär att flera grundvalar av att vara ett demokratiskt land går om intet.

Det var självklart väntat att något parti skulle gå den här vägen: det är viktigare att vinna väljare än att vinna respekt för en humanistisk politik. Det är rätt skamligt det som föreslagits. Skrämmande skamligt.

 

Uppdateringar:

* @jbergmanhstd påpekar att Beatrice Ask redan 2012 var ute med den brungredelina håven och ville föreslå förbud mot organiserat tiggeri. Om det gör dagens förslag bättre eller sämre vet jag inte – det visar tyvärr att Alliansens justitieminister om och om (minns de gredelina kuverten) visar en helt annan sida än exempelvis Reinfeldt.

Det är skillnad att vara utan plan och att leva planlöst

Jag fick frågan igår ”vad är din plan för de närmaste åren”. Det är en fråga som alltid ställer mig. För jag har ingen plan.

flickr photo by reallyboring shared under a Creative Commons (BY-NC-SA) license

Samtidigt – självklart lever jag rätt planerat och i det privata finns det parametrar som gör att det s a s finns ett ramverk (vara kvar i Dalarna åtminstone tre år till osv). Jag jobbar utifrån en sorts plan när det gäller flera av mina jobbdelar (jag har ju tre kalendrar: Uppsala kommun, Social by default och United Power). Jag är strateg och därmed har jag korta och långa planer för de varumärken jag jobbar med – både kunder och egna.

Men för tio år sen valde jag att inte planera livet. För jag insåg att jag dels inte är en sån person och chocken när den plan som jag levt efter i tio år gick helt om intet gjorde att jag helt enkelt gav upp om att skapa någon sorts livsplan.

Så jag lever inte planlöst i vardagen men jag lever utan plan för livet. Jag låter det överraska mig istället.

På samma sätt så väljer jag inte att separera arbetstid och fritid (vilket är rätt självklart när man är egenföretagare eller äger saker inom det privata men blir riktigt konstigt när man blir anställd i det offentliga). Livstid kan tolkas på flera sätt men för min del så handlar det om att se att jag lever mitt i det jag gör.

En del tycker säkert jag är oansvarig, dum och lite otaktisk som inte sätter mig och säger ”se där – det här ska jag göra nu i fem år”? Tror det handlar om ett antal personlighetsdrag och beteende(störningar):

  • Jag är ohyggligt nyfiken.
  • Jag älskar att tänka nytt, stort och gärna övergripande.
  • Jag tycker det är roligast att lära något nytt.
  • När det gäller jobb och strategi är jag rätt så tävlingsbenägen.
  • Jag hatar upprepningar.
  • Jag är ingen förvaltare.

Ungefär samtidigt fick jag frågan ”hur ska man inleda ett samtal när man ringer säljsamtal?” Förutom att jag tycker man ska säga ”hej” så vet jag inte. Jag har (låter skitstöddigt men det är så) aldrig kallsålt. Allt jag gjort har byggt på att jag blir uppsökt; via vänner, kontakter eller att personer hittat mig via Google, via sociala medier osv.

De här två hänger ihop eftersom då jag blir uppsökt för projekt och det klickar så blir det något som jag planerar. Att ha nån sorts övergripande långsiktig plan blir då mer en hämsko än en viktig strategi.

”Målet är ingenting, vägen är allt.”  må vara en floskel av guds nåde men lite har den nog sanningsenlighet.

Vad är det som jag (antagligen) förlorar på det här?

  • En stabil och säker inkomst
  • En stabil och stadig karriär
  • Själsfrid

Är det värt förlusten? Jag tror det faktiskt. Men jag vet inte. Hur tänker ni runt planer och att leva enligt the grand plan eller inte?

Alla dessa 10 000

10000-metersklubben. 10000 timmar för att bli expert. 10000 steg per dag.

10000-metersklubben är ju mer en skojig anekdot även om den uppenbarligen triggar folk att försöka bli medlemmar. 10000 timmar för att bli expert på något är debunkat sedan länge trots Malcolm Gladwells försök att rädda idén. 10000 steg visar sig vara så enkelt att den första pedometern hade ett japanskt namn som betyder ”de tiotusen stegen”.

Det finns egentligen ingen direkt förklaring till varför allt handlar om tio tusen mer än att det är ett jämt, ganska stort men fortfarande uppnåeligt tal. Det är närmare 0 än eon. Det är samtidigt intressant hur dessa olika nivåer gärna blir en sorts sanningar väldigt enkelt och snabbt – och är väldigt sticky oavsett hur mycket de blir debunkade.