Håll käften, Ulf Kristersson

Jag älskar att jobba. Det kan nog de flesta som känner mig skriva under på. Eller snarare – jag knarkar kicken av att ha massor av saker att göra. Och eftersom vårt samhälle är uppbyggt runt lönearbete och jobb vs fritid så älskar jag att jobba. Jag mår bra av det.

För snart 12 år sen gick jag in i väggen. Det har jag skrivit om förut många gånger. Men det som hände var att jag helt enkelt inte kunde jobba mer. Det tog stopp, jag slutade trampa vatten, jag sjönk. Mörkret slöt sig om mig.

När jag läser Ulf Kristerssons uttalanden idag om att personer som är sjukskrivna för psykiska åkommor mår bra av att gå till jobbet blir jag fly förbannad. Förutom att han gör en oerhört märklig jämförelse av tid och att ha en somatisk sjukdom – och hur det fungerar för såna personer att gå till exempelvis andra jobb så är själva uttalandet om att frånvaro från jobbet är en större riskfaktor så vidrig att han borde skämmas. Att babbla om att sjuka borde ordineras att gå till jobbet några timmar är så verklighetsfrånvänt att det borde rendera inspärrning.

Har Ulf Kristersson någonsin känt att det är nog att försöka få ur benen ur sängen? Har hans inre totalt gått sönder av kaoset en depression skapar? Har han känt hur livet fullkomligt sugs ur en bara att åka till affären? Har han någonsin haft dödsångesten av en panikattack?

Om inte. Håll käften.

I mitt fall så fick jag hjälp och stöd. Och fr a kunde jag ligga på soffan, hitta en väg att hantera det jag blivit, sakta sakta klättra upp ur den djupa avgrund jag fallit i. Det tog närmare två år. Det tog många fler år att bli fullständigt frisk. Och fortfarande lider jag av men efter att bränt ut mig. Utan det – då hade jag inte varit tillbaka i arbetslivet. Om jag levt hade jag helt enkelt inte kunnat hitta den nya väg jag tog: från präst till reklamare.

Skyldig i tredje, fjärde led

I Sverige har vi särskilda fildelningsåklagare. Jag är inte säker men jag undrar om vi har särskilda trafikbrottsåklagare, sexbrottsåklagare osv. Men däremot har vi i Sverige alltså åklagare specialiserade på brott mot immaterialrätten i form av fildelning.

Det som den här åklagaren nu gjort är att stämt .SE – alltså den stiftelse som tillhandahåller domännamn under den svenska toppdomänen för att de ska dra tillbaka piratebay.se: den ska anses som förverkad och ägas av staten alternativt för evigt spärras. Läs den meningen igen.

Enligt åklagaren ska .SEs vägran att göra detta räknas som medhjälp till medhjälp till brott. Hans argument är att domänen inte är en adress utan marknadsföring. Det är han nog iofs rätt ensam om att definiera domäner som marknadsföring men faktum kvarstår. Åklagaren är beredd att gå ännu längre än tidigare och nu jaga domänerna och – vad hindrar honom att börja jaga IP-registret? Eller bloggare som nämner The Pirate Bay – kanske med länk. För inget kan egentligen stoppa en sträng av olika medhjälpsyrkanden. Problemet är inte längre själva fildelningen utan att The Pirate Bay fortsätter att existera. Jakten på fildelare som faktiskt delar filer verkar vara mindre viktig än den symbol för inte bara fildelning utan för det faktum att oavsett hur många miljarder som plöjs ner så kan man inte stoppa TPB. Det här är en symbolisk fråga och nu en politisk fråga. En oerhört viktig, i all sin absurdhet, stämning då ett fällande fullkomligt urholkar möjligheten att beskriva eller tillhandahålla något som kan användas till brott. I princip så innebär det att varje producent av varor som kan användas till brott kan dömas.

Var det någon som sa 1984?

VD Daniel Aerts har bloggat om det och noterar att det hela är lätt absurt. .SEs jurist menar att det är minst lika absurt att börja jaga registratorer.

Det (i princip) hundrade inlägget i #blogg100

Så var vi där. Hundrade dagen. Dags för en summering även om jag kommer att skriva #101 imorgon eftersom en dag pajade ihop. Anledningen att jag inte bara omdaterat är att jag då måste ändra 84 blogginlägg för att få rätt numrering. Det är lite för mycket jobb.

Blogg100 är något som är både gemensamt och helt individuellt. @bisonblog har gjort en postning där han samlat vad han lärt sig av det här året. Hela listan av deltagare finns här.

Hur har det gått för övrigt? Här finns min lista med de 99 poster som jag skrivit. Generellt så är det många fler då jag skrivit vissa postningar på både Deepedition och DigitalPR. Lite statistik: mest lästa posten blev den om Nestlé och näst efter det postningen om Sjuårig svenska med fotboja. Tredje mest lästa var posten när jag valde att faktiskt gå hela vägen och bli pirat. Det är också lärorikt att se varifrån läsandet kommer från.

Under tiden har jag haft rätt stora problem med bloggen. Det är något som stör just Deepedition som fått den att gå ner då och då.

(Observera att nedan är endast för Deepedition).

51418 har besökt bloggen under den här tiden. Facebook är en galen trafikdrivare – under tiden för Blogg100 har Facebook drivit nästan all extern trafik – m.facebook.com allra störst tätt följt av facebook.com som dock ligger nästan lika med t.co dvs Twitter. Generellt kan man alltså säga att sociala medier gått till att bli den enda viktiga trafikdragaren för min blogg. När det gäller browser och operativsystem så har Deepedition besöks av lika många via mobil än via desktop. Safari för Iphone är den största browsern men tätt följd av Chrome – sedan Firefox och Internet Explorer ligger till och med efter Android Browser. Operativsystemen då: iOS är allra störst med hela 37% av alla besök – sedan kommer Windows med mer än 30% av besöken. Tittar man bara på mobil så är iOS gigantiskt med 75% av de mobila besöken.

Så långt det direkt mätbara. Har jag lärt mig något? Generellt så kan jag se att Deepedition är mest intressant för läsare när jag skriver om media och politik och icke-deepedska saker. Mina läsare är helt ointresserade av mina dagboksanteckningar. Kommentatorerna har inte blivit bättre genom åren, tyvärr. Jag själv då – ett av målen var att faktiskt hitta tillbaka till bloggandet. Jag vet inte om jag egentligen gjort det – är snarare så att den där känslan som smugit sig på förut när man skulle sätta sig att blogga blivit mindre: känslan att det är något som är ganska jobbigt, kräver så mycket tid och kraft för att det ska bli så bra som man på något sätt tänker sig. Blogg 100 tvingade mig på många sätt hela tiden arbeta med olika nivåer av krav på mig själv.

Blogg 100 var också lite ett test för att se om jag faktiskt ska fortsätta att driva två bloggar. Om Deepedition på något sätt har en plats både i mitt liv och i andras. Vissa postningar kan man lugnt säga visar att den har det. Och den har varit en del av mitt liv i snart åtta år. Nu är den en del av mig igen (trots problemen med vad det nu är som gör att den ibland får för sig att käka upp alla systemresurser).

Så vad händer nu? Ett av de mål jag satte upp för mig själv var att jag skulle blogga i exakt hundra dagar i sträck. Eftersom jag missade en dag så skulle det innebära att jag ska blogga i sexton dagar till för att nå det målet. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. En annan idé som dykt upp är att faktiskt köra ett #blogg365-race. Det är något jag inte heller vet om jag ska göra.

Men det här är (i princip) #Post 100 i #blogg100. Tack alla. Om vi inte bevisat något annat så har vi bevisat att bloggosfären lever även utanför lifestyle, mat och de rena politikbloggarna.

Surfplattan och datorn borta om fem år?

Att förutsäga framtiden är inte helt lätt. Att försöka förutsäga framtiden för teknik är kanske ännu svårare. Dock kan man alltid i efterhand se att vissa saker var rätt – men de som var allra först inte alltid lyckats att hantera faktor X: det där som gör att allt stämmer överens och där timing och hårdvara innebär att upplevelsen och förväntningarna synkroniseras.

Själv sitter jag i ett sånt projekt sedan över ett år: virtual arena för Falun 2015. En av de stora utmaningarna ligger i just det faktum att vi varken vet vilken teknik som finns om två år – och vilka devices folk kommer att bära med sig.

Ett exempel är Iphones navigation. Mycket tidigare än det fanns en svensk mobiltelefon; Neonode, som använde swipe som navigering. Segt som fan och rätt oanvändbart – men indikerade helt klart ett nytt sätt att tänka. Vilket senare också innebar en patentstrid med Apple.

För några år sedan var det netbooks som var grejen. Det var innan Ipad. Det var helt enkelt mer bärbart. Billigare och de slog ganska bra. Tills Ipaden kom (som också hade föregångare) men också dyrare mindre datorer: exempelvis Air ”11. Idag kan du knappt hitta en netbook-dator.

När nu Blackberry slår på trumman om att läsplattorna kommer att försvinna så – varför inte? Särskilt om man ser det i ett femårsperspektiv som VD Thorstein Heins gör. Självklart kan man säga att det är ”surt sa räven” eftersom företagets Playbook helt enkelt blev ett fiasko när den släpptes även om den verkade ta ett skutt under brittiska julhandeln.

Men ändå. Om du har en mobiltelefon – eller vilken sorts device vi nu kommer att bära med oss – som är tillräckligt bra hårdvarumässigt – och med bättre fart på saker som Bluetooth och Airplay liksom en snabb nätkoppling så varför skulle inte mobilen kunna bli en sorts one machine? För två år sedan visade Motorola en sån idé med sin Atrix: en mobiltelefon som sedan kunde dockas med allt från tv till ett laptopskal. Det många fortfarande stirrar sig blinda på är att varje device har en skärmstorlek – något som egentligen är ointressant om du kan koppla en device till olika skärmar. Det är ingen ny tanke och i grunden är det Internet som kan användas – vilket exempelvis kommer krävas för ett genomslag av Google Glasses. Att gå från tanken om att ha dina filer på en egen fysisk hårddisk till att ha tillgång till informationen genom nätet är inte ny men idag mer och mer verklig. Dropbox, Google Drive: det är redan där. Vi använder Spotify, Netflix och självklart – hur många har idag mailsystem som bygger på lokal storage?

Post #099 i #blogg100