Disclaimer. Det här är en djupt personlig text. De trolljävlar som triggar igång på att snacka skit, som inte klarar av en resonerande djupt personlig text eller ska diskutera religion kan dra åt helvete. Punkt.

När jag och HS satte oss i bilen efter prästvigningsgudstjänsten så sa jag – en mer retorisk fråga än en verklig:

Är vi verkligen klara med det här?

På något sätt hade vi plötsligt passerat ”Gå”.

—

Det har varit en dag med massor av känslor. Prästvigningen för kära Anna blev minst sagt intensiv känslomässigt. För både HS och mig. Så många tankar som for runt, så nära och ändå så långt borta.

Johan frågade mig innan:

Och hur känns det här då?

Med djupaste förståelsen för att det här inte var enkelt för mig. För han har känt mig så länge.

För inte nog med att det handlade om att gå på en vigning med min älskade egenhändigt adopterade syster och att det berör så djupt i det jag och HS en gång var – alla de vänner som man mötte.

De som man känt längst av alla: sen vi var unga. Några av dem har jag känt sedan 86-87.

Len, Linda, Hasse, Johan, Per, Conny, Tony, Pia… Ingen känner oss som de människorna.

Vigning. Jag minns den. Min egen. Och tanken var alltid att jag skulle vara med som personlig assistent till Anna. Nu blev det inte så. Men den hon valde till idag var ett bra val. Det bästa valet. Och i Hasses tal insåg jag att Anna tagit samma fight om handboken med honom som jag hade många gånger med honom :). Det finns en anledning varför min personliga present till henne: min palestinensiska vita stola som jag alltid bar på ungdomsmässorna – för det är alltid fest att fira nattvard, åtföljdes av ett kort jag låtit Google Translate översätta orden ”Do kick some ass” till hebreiska tecken och undertecknade ”det är din tur nu”. Hon var med mig hela resan: Ondskamässan, Kärleksmässan och varje galen idé som vi genomförde under ungdomsmässorna i Hagakyrkan under de intensiva åren.

Och det är den första gudstjänsten jag är med och firar på många många år. Allt kände jag igen, jag behövde ingen agenda. Allt sitter i ryggmärgen och det var vackert ändå. Dekonstruktivism i all ära – men i grunden är det alltid samma idé, samma bärande ritual.

Att åter se nattvardsliturgin var speciellt – för det var alltid för mig det största: när det heliga och det världsliga möttes. Det finns en skönhet i den tanken oavsett vad man tror på. Själva idén om att det enkla vinet och brödet blir symboler för det gudomliga.

Jag gick fram till nattvarden. Mötte alla gamla vänner där och precis som förr var det inte något problem att vänta på sin tur för precis som förr innebar det nästan lite mingel: stor kärlek och stor glädje att återse varandra. Sen att ta emot nattvarden av Anna. Det var så udda, så annorlunda: hon var präst och jag var det inte. Svårt att förklara – men den sekunden när det hände så förändrades världen på nåt sätt. Hur är omöjligt att sätta fingret på.

Det var rörande, jag som aldrig gråter har haft tårar i ögonen – och inte bara för att det varit så roligt att få vara med när Anna äntligen blir präst utan – för att

Och jag har många tankar och intryck att cruncha nu. Vad är man klar med och vad är man inte klar med.

För det var tretton år sedan. Och det är fortfarande aktuellt. Det är en del av våra liv fortfarande. Det stod så oerhört läskigt klart. Bilden på åtta stycken nyvigda ämbetsbärare (roande är att det är HS bror som tagit bilden eftersom tidningen inte lyckats få fram någon fotograf) känns speciell.

Det är svårt för den som inte varit i det att förstå att ett ämbete som det här inte är riktigt som något annat. Innan vi åkte tog svärmor fram gamla tidningsklipp (VLT 1, VLT 2) och det var en rejäl tidsresa – och själslig resa. Tidsresa eftersom det verkligen var länge sen. Barnen tyckte vi såg roliga ut:

Att se de gamla klippen innebar påminnelser om så mycket. Som vi glömt.

Anna börjar ett nytt liv. Ett hack i tiden som skakade om mig mer än jag trott.

Om några timmar ska jag och HS på prästvigning i Västerås Domkyrka. Min ”syster” prästvigs.

För tretton år sedan var det jag och HS som väntade in vår egen vigning: jag till präst, HS till diakon.

Det kommer bli en märklig känsla: jag kommer vara så lycklig för Anna – för jag vet hur stort det är. Och hennes resa har varit krokig.

Men sorgen kommer ändå att vara där. Min sorg. Vår sorg.

Jag borde antagligen skriva ett tal – men det struntar jag i. Jag pratar från hjärtat. Hon kommer få ta över något viktigt. Att ge bort det är ännu en del av att jag inte längre är det hon nu får bli. Berättar mer imorgon ifall hon hinner lurka :)

Slutet på mitt kort som följer gåvan är ändå det viktigaste jag känner:

Det är din tur nu. /din bror

Jag har inget bra svar för vad som är en perfekt bloggpost. Jag tror helt enkelt att den måste utgå från bloggaren själv. Om den som skriver postningen syns mellan raderna så blir det något annat än det vi är vana vid: rätt opersonliga artiklar i tidningar. De har självklart ett värde men samtidigt är bloggposten något annat. Här finns några smarta tips.

Dags för lite nya tips från mina twittervänner.

• @anetteivar skriver en sån här klassisk dagboksblogg. Det kan vara rätt intressant att läsa.
• @lenbys är e-utvecklare inom utbildning. Hennes blogg är en pärla i ny teknik och pedagogik.
• @markuswallgren är präst och bloggar om det och sitt liv.
• @klaratovhult är piratpartist precis som @opassande. Medan Emma bloggar nästan uteslutande om piratrelaterade frågor så blandar Klara allt i sin blogg. Läs dem båda om ni inte gör det redan.
• @blondinrikard är en annan pirat i flödet som bloggar om såväl piratfrågor som andra nätfrågor.
• @noragreta är en av de rätt många bibliotekarier som förstått att nyttja nätet. Det är spännande eftersom det var samma sak i den tidiga svenska bloggosfären. Hennes blogg är spännande tankar som kan lära oss kommunikatörer en hel del om sociala medier.
• @folin har en blogg som fr a är intressant utifrån den konflikt som beskrivs mellan hans dåvarande flickvän och en mäklare. Läs om hur såväl Mäklarsamfundet som fr a mäklaren Husera sannerligen misslyckas med att hantera sina kundkontakter. För övrigt verkar han mest använda den för att puffa för sina ledartexter.
• @mattias_neo är redaktör på Neo och hans blogg En Vanlig Svensson är kanske inte helt okänd :)
• @mzkaribien har en mycket vacker blogg. Om sorg, om ensamhet men också om styrka och vilja att gå vidare. Ordflödet är kompakt och blandar dagboken med alla tankar som dväljs i en levande själ.
• @piratforlaget skrivs av Mattias Boström som jobbar på Piratförlaget. Dock är det mer intressant att faktiskt läsa hans egen blogg som inte uppdateras så jätteofta men hela tiden innehåller spännande brottstycken av hans liv.

Om du vill följa mig på Twitter så är du välkommen: jag kallas @deeped där.

När jag var ungdomspräst här i Borlänge så jobbade jag med heldagar om värderingar och moral tillsammans med min vän Pena. Målgruppen var unga som i många fall var på glid eller på något sätt fanns i en sfär där risken att skada sig själv eller andra var hög. Vår ingång var aldrig att säga hur något var utan att utmana dem att tänka själva.

En av de saker vi diskuterade var lydnad, auktoriteter och att göra det man egentligen inte vill. Eftersom jag läst beteendevetenskap är Milgrams tester några av de mest fascinerande: de förklarar allt från varför vi kan fungera i grupp till varför det finns krig genom att de testerna visar att människan har en benägenhet att gå emot sina individuella värderingar om ett antal andra sociala parametrar finns: stark auktoritet som individen känner sig rädd, underdånig, har respekt för eller frivilligt valt till sin ledare respektive risken för att inte vara en del av en stark grupp alternativt social utfrysning. The Stanford Prison Experiment är ett annat experiment som tittar på ungefär samma beteendemönster.

I grunden är det relativt enkelt att skapa en sådan lydnad: stark auktoritet som ledare för en grupp som samlas gentemot ett yttre hot. Skapa ”monster” utanför gruppen respektive en gemensam sak att kämpa för (gärna på ett högre plan: nationell säkerhet, artens fortlevnad, religiös moral, hot mot samhällets grundvalar). Det handlar om att sänka individens värde till förmån för gruppens. Svårare är det inte – eftersom vi är sociala varelser så är det en del av hur vi fungerar.

Så när jag läser att människor är chockade över att personer i ett liknande experiment: Game of Death/Zone Extreme, som till på köpet sades vara en pilot till en serie i TV är chockade över att så många är beredda att lyda en auktoritet blir jag mest sorgsen över de chockade personernas naivitet och okunskap. Jag är inte ensam, i en intervju påpekar kriminologiprofessorn David Wilson samma sak:

I wasn’t frankly surprised. We already know that people will behave in certain circumstances, we all know the point that he’s trying to make. How many times does it have to be demonstrated?

Milgrams undersökningar har redan starkt indikerat att lydnad är en djupt liggande betingning utifrån vårt sociala behov. Självklart kan kritiker – som gärna vill se människan som i grunden god försöka att falsifiera men det är enligt min mening rätt tunna argument. Här är en bra bloggpost som också innehåller Milgrams originalstudie att läsa om diskussionnen.

Archie Bland på Independent menar att även om TV adderas till mixen så är det samma sak som händer:

That this new version tweaks the formula to add a live audience and replaces a man with a white coat with a woman in a shimmering dress does not alter the fundamental fact: most of us are more obedient than we would like to believe.

Men jag skulle, precis som andra, påstå att TV-additionen accelererar det hela – något som  en av deltagarna förklarar:

I was worried about the contestant. At the same time, I was afraid to spoil the programme.

Däremot är det en alltför grund anklagelse att de 80 % (jämfört med 62% i Milgrams experiment) som faktiskt valde att gå hela vägen skulle göra det i jakt på ”15 minutes of fame”. Det handlar snarare om att TV är en del av vårt sociala liv, av ett socialt curriculum som omsluter vår individ. Det som det visar är däremot att TV är en mycket stark påverkare när vi s a s blir huvudroll i en sändning. Helt enkelt handlar det om att man anlägger ännu en parameter som gör individen mer lydig av rädsla, inte medvetet sökande efter kändisskap, för att bli socialt utstött ur en mycket större grupp: tv-publiken vilket för många är lika med ”alla”.

Är det här ett bra experiment? Rent vetenskapligt har det relativt lågt värde men samtidigt – ska du undersöka media måste det vara media på riktigt som är undersökningsbänk. Jag tycker att public service-kanaler borde ta sig en funderare över sitt suktande efter reality och dokusåpa-format.

För mig personligen blir det ännu en spik i fokusgruppskistan, något jag och Michele Miller diskuterade på Wonderbranding i veckan, eftersom det här indikerar att det hela tiden finns en stor risk för att en fokusgrupp säger vad de tror att undersökningsledaren vill höra.

Jag har äntligen fått tummen ur och ska göra mig av med mina trummor. Tidsbrist innebär att jag i princip slänger iväg dem – för några år sedan värderade en person dem till närmare 30 lök…

Det jag lärt mig är att trummisar är nördar. Riktiga nördar. Vi sociala medie-nördar är normala människor jämförelsevis…

Så nu har jag gjort min research och insett att mina cymbaler säljer jag tokigt billigt. Trummorna är väl ok.

Roligt var personen som åkte hit ikväll för att kolla grejerna och visade sig vara präst i Säterbygdens församling. Onekligen surrealistiskt.

Självklart sliter det i hjärtat. När jag bar ner bastrumman slog det mig hur själva muskelminnet finns kvar när det gäller att bära trummorna. Så mycket bärande ut och in i bilar, in i lokaler, rodda upp det och sedan reverserat igen… Jag menar – HS och jag blev i princip ihop i samband med en sån konsert…

Men nu är det över. Visserligen har jag inte spelat på dem på länge men det känns ändå som om något går förlorat.

Skrev ju en liten grej om trummisar – och sociala medienördar förut.

På udda vägar så visar det sig att Mattias Boström som twittrar på @piratforlaget och som är en del av mitt sociala medienätverk kommer från Kolsva. Kolsva, samhället utanför Köping. Köping som jag spenderade min barndom och ungdom i. Det visar sig exempelvis att vi båda känner Per Kraft.

Mattias har skrivit en lång text om just minnen och hur populärkultur blir en sorts markörer för alla andra minnen – och refererar exempelvis till en tidig Europe-konsert i Folkets Park i Köping. En konsert jag själv inte kan minnas jag var på men en historia som triggar igång att minnas andra konserter, galna händelser och hur man själv var på den tiden. Från barn i Missionsförbundet, till medlem i en Livets Ord-knuten grupp till svartrockare och US-are till att förändras sakta till blivande präst. Sen flyttade jag…

Det är lätt att glömma: att varje människa är en historia. Det är väl det som Lasse Holmquist var så bra att visa i det klassiska ”Här är ditt liv” och som idag inte längre lyckas eftersom allt är medietränat och tillrättalagt. Och samtidigt sker det igen – men idag på bloggar, på Facebook och andra sociala medier – att vi berättar mer om vilka vi faktiskt är. Nonsens? Knappast – det är bitar av livet som vi idag kan se och lära känna och förhålla oss till. Biografierna skrivs i realtid snarare än samlas ihop mot slutet av livet.

För mig är Köping ett avslutat kapitel men precis som Mattias skriver så är det en av de kontexter som format mig som människa. När jag föreläser om skillnaden mellan analoga värderingar och digitala värderingar så är det enkelt att i bakhuvudet reflektera över hur man som tonåring var tvungen att forma om sig för att passa in i småstaden. Det fanns ett avgränsat antal personer att umgås med – vilket innebar att man fick slipa bort sånt som var en själv och försöka att leta efter minsta gemensamma nämnare. Idag behöver man inte det om man inte vill: idag finns hela världen tillgänglig och man kan leta efter sina gelikar och nätverka utifrån den man faktiskt är.

En tisdag har gått. Status på sjukfronten är att liket lever. Men det är inte mycket mer. Själv har jag fungerat som logistikcentral och kört barn till skidbacken och fixat medicin och hämtat barn och kört barn till kompisar för övernattning. Åkte själv ut en sväng i backen i eftermiddag. Vackert väder, mängder med ovana skidåkare och uppkörda backar. Men jag fick luft och syre och sol på näsan. Tog med mig stackars TP som inte kan åka skidor på grund av sin vurpa i januari och köpte pizza. Vi myste lite på kvällen innan hon pep iväg och pysslade med sitt. Vid elva hittade jag henne sovande ovanpå sängen inne i storebrors tomma rum.

När jag satte mig att jobba vid en dator – eftersom jag just i den här fasen av mitt plannerprojekt mest läser och ritar i en anteckningsbok – hade jag fått en inbjudan via Facebook till min systers prästvigning.
Äntligen är hon klar! Men självklart finns det en sorg att jag inte kommer vara hennes personliga assistent. Jag minns hur det tyngsta var att berätta för henne när jag väl bestämt mig för att avsäga mig ämbetet.
Alla minnen dök upp från min egen (och HS) vigning. Ekot av allt det brinnande engagemang, känslan av hur tro skulle kunna bära även i en frustrerat seg kyrka och att jag kanske kunde göra skillnad.
Insikten om att universum aldrig kommer vara så tomt som den 13e juni slog hårt. Men jag vet vad hon ska få som present. Något som var viktigt för mig.
Men ja – idag sörjer jag faktiskt allt som hänt och som gör att jag inte längre är präst. Jag vet att det inte går att förklara för andra, det är rätt så invecklat att förstå även för mig alla komplexa turer känslan tar.

Lite annat. Min gamle vän Per Madsen behövde hjälp för att försöka lokalisera sin fru och yngsta son efter jordbävningen i lördags. Jag gav honom en hand med att hitta rätt sätt i sociala medier och idag bad jag honom att gästblogga på DigitalPR. Läs den – den är i sin enkelhet ett av de starkaste bevisen på att sociala medier är extremt nyttigt och viktigt – bortom dagboksstatusar, kattbloggar och #mel2010-tweets.

Imorse, med en kaffekopp i handen som bryggts av barnen och burits upp åt mig (lyx att ha barn som fortfarande tycker det är kul att göra såna saker) läste jag den fantastiska dagboken från Port-au-Prince och Läkare utan gränser (hittar inte på nätet – tjoa om ni har hittat den). Det var inte beskrivningarna av allt fruktansvärt utan de små sakerna – att faktiskt hjälpa en människa i taget och att det är det som i slutänden kan förändra världen till en bättre plats. Jag fick tårar i ögonen – för oavsett att jag älskar mitt jobb idag så finns det fortfarande kvar en flämtande låga av det som gjorde att jag en gång blev präst: att följa en människa på en väg genom mörker till att hitta ljus och möjligheter.

När jag sedan läser Abbes pappas insikt om varför han faktiskt mått skit den senaste tiden, med kulmen med svimningen på Blogg-galan så känner jag igen min historia: när jag faktiskt fick lov att sluta att trampa vatten och välja att själv bli hjälpt genom mörkret. Det handlar mod precis som Gunnar skriver – och om rädsla. Rädsla både för sitt inre och för vad folk ska säga. Man förlorar en del och ja, vissa dagar känns det som om man aldrig kommer att komma tillbaka men man lär sig massor. Man förändras på vägen – lite hårdare ibland men förhoppningsvis bättre på att klara av livet. En del förlorar man. Jag förlorade Gud. Men man vinner oerhört mycket: nya insikter, ny kraft och faktiskt ett nytt liv. Det är kanske det enda jag vill säga till Gunnar: vila och man kommer ur på andra sidan. Låt det bara ta sin tid. Och, Gunnar: håll Abbes mamma i handen.

Eftersom vi båda är i en viss bransch så bör man tänka på att: vi håller på reklam. Ingen dör om vi inte jobbar 150 % hela tiden.

Jag vet inte om ni sett reklamen för Vita Arkivet? Filmen med mannen är riktigt bra, den med Görel Crona känns extremt märklig.

Dock så har jag funderat på varför man inte skulle kunna göra något liknande men socialt? Visst – det låter ju sjukt men samtidigt: att faktiskt prata med sina nära och kära om hur man vill att begravning och allt ska vara är viktigt: så varför skulle man inte kunna skapa en sorts app på Facebook där man kan bjuda in dem man vill ska veta och berätta, skriva och låta dem faktiskt reagera på det. För oavsett Vita Arkiv så kommer det kunna bli diskussioner.

Själv rusar jag mot 40 och onekligen funderar man över att det där som är döden. Läste också en märklig artikel i tidningen idag – att det nu finns ”sorgekonsulter” – onekligen har diverse präster och psykologer fått konkurrens: quick fix med diverse diagram och allt. Vi hade en rätt intressant diskussion om det här hemma då vi båda är själavårdsutbildade och arbetat mycket med sorgebearbetning i våra ”tidigare liv” som präst och diakon.

Själv vet jag att jag vill ha den här på min begravning:

Att hitta nya bloggar kan vara svårt. Det är en av anledningarna jag valt att faktiskt göra det här projektet. När jag tittar i min egen Google Reader inser jag att den gått i stå – finns så många bra bloggar som inte kommer in i den.

• @pikoforetagaren drar en lans för småföretagandet. Hon har varit en av mina bästa kontakter när jag valde att satsa på eget. Darra månde politikerna den här valrörelsen.
• @malincareliusen är producent och gillar grafik, spel och en massa annat. En blog med bilder om en vardag med rätt namn: ”Det är så jag ser det”.
• @techspotse är en geek och jag gillar när såna skriver bloggar som inte bara handlar om prylar och opersonliga. Den här är jäkligt personligt hållen.
• @markuswallgren är präst. Det blir fler och fler i mitt flöde – gamla kompisar från den tiden drar med sig nya personer. Lite spännande  att läsa faktiskt - och självklart funderar jag vad jag hade bloggat om jag varit kvar.
• @ahedetoft gör filmer och bloggar om det. Jag har inte sett några filmer men bloggen känns nästan som om man behöver hämta andan efter att ha läst.
• @kimkkimselius skriver böcker – och om man letar lite hittar man också hennes blogg om att skriva böcker. Själv är jag alldeles för otålmodig (tror jag) för att faktiskt skriva en hel bok.
• @devilkitten är en gamer. Själv fattar jag inte hur gamers har tid att skriva blogg – jag har det ju knappt själv och det senaste spelet jag lirade mig igenom var Quake II. Så läs Djävulskattungen och lär något nytt runt gaming och livet. Skilled blogger.
• @MrPerOlsson dök upp i flödet och jag har inte kollat hans blogg HRAHK förrän nu och hej och hå: det är verkligen en påse gott och blandat: högt och lågt (på engelska) om allt från kod till B2B till matlagning. Aldrig en trist stund där inte. Det är också extra kul att han kör Blogengine som är en av de få open source-bloggarna byggda på aspx och .NET (vilket både Smartie8 och Windows7bloggen också är som jag varit delaktig i).
• @evarab har visserligen en annan blog men det är Deeva som är grejen: den har funnits så länge jag kan minnas (känns det som) – den var redan där när jag startade det som sedan blev Researcher.se

Resten hittar ni som vanligt här: Tweepblogs