Andra gången gillt

När allt nu börjar lägga sig; när jag (trots mitt generella motstånd) faktiskt har nån sorts ramverk och plan för de närmaste åren. När jag ser mina barn ha klarat sig, min dotter le och jag inte varje dag behöver fundera om jag kommer gå i konkurs.

Då är det dags att faktiskt erkänna att jag misslyckades.

Självklart har jag misslyckats i en massa saker – det känns lite som de senaste åren består av ett antal dåliga val, misslyckade satsningar och misstag.

Jag misslyckades med att inte bränna ut mig en gång till. Jag sjönk och sjönk och slutade omedvetet att trampa vatten. Jag tappade orienteringen och kämpade mot livet fast jag samtidigt ville leva.

Det var som förra gången. Bara helt annorlunda. Det var som förra gången. Men den här gången med helt andra förutsättningar.

Jag har nånstans vetat senaste ett och etthalvt-året att jag är fullkomligt mosad mot ”väggen” men nånstans insett att jag inte kommer överleva om jag erkänner det för mig själv. Det finns både en fördel och en nackdel att en gång tidigare bränt ut sig ner på atomnivå: man känner igen det som händer.

När jag inte hittar hem på en väg jag åkt otaliga gånger, när jag inte ens minns namnen på mina närmaste vänner, när jag tagit beslut i ångest och gjort människor illa, när jag inte längre kan tänka nya saker, när varje enkel sak blir ett maraton, när varje litet enkelt motstånd blir ett krig. När livet inte längre innehåller något som ger hopp eller glädje. När mörkret till slut omsluter varenda tanke, varenda känsla, varenda andetag.

Jag har bränt både broar och bränt jord bakom mig de senaste åren. Det är inget försvar, det är bara en förklaring att jag så totalt slitit ut mig. En gång till. Det är bara ett faktum. Jag har allt ansvar, jag har gjort valen, jag är den som ska bära skam och skuld. Jag har levt med ångesten runt bröstet, ett hjärta som krampat, en hjärna som fullkomligt bränt slut på alla signalsubstanser.

Jag har den här gången inte tagit någon hjälp. Jag har insett att jag inte klarar någon sjukskrivning. Jag är ensam, jag har ett eget företag och jag kan det jag gör. Jag kan leverera och har gjort det. Jag har skippat medicinen den här gången. Det är mitt val. Det är bara för mig. Vad som varit rätt för mig den här gången.

Nu när dammet lagt sig. När stormen bedarrat. Jag misslyckades att undvika väggen den här gången. Det vet jag nu. Det får jag lov att erkänna för mig själv nu.

Nu när jag för första gången på flera år börjar känna igen mig själv igen. När jag då och då bryter sönder vattenytan igen och trampar vatten som fan för att inte sjunka. För det jag vet sen förra gången är att det går att komma tillbaka. Det förändrar en, det är något som man inte önskar sin värsta ovän, det är en jävla resa. Jag har förlorat massor. Igen. Jag har ännu fler både fysiska och psykiska ärr. Men den här valdagen väljer jag än en gång att fortsätta.

Framåt.