Det startade med bråk – hommage till Kent Wisti

Det startade som så ofta med bråk. Kärlek vet ni.

Jag och Kent Wisti hade en jävla holmgång på Twitter om nåt. Vi var nog helt enkelt båda två lite dumma. Och jag har genom åren insett att jag har viss trollighet i min idoghet. Gott så. Efterhand har jag mer och mer insett att Kent är en av de personer som jag värderar mycket högt online – och offline.

Han är den sorts präst jag hoppas att jag blivit om jag inte tappat tron, valt en helt annan väg i livet. Han har en balans mellan det som är viktigt: andlighetens närhet, ödmjukhet inför livets helighet och evangeliumets storhet men också att se tron för vad den är, våga ha distans till saker inom kyrkan som kan skymma det som faktiskt är uppdraget. Han vågar vara skarp, vågar vara mjuk, vågar vara satiriker i en tid där alla tar allt på så jävla stort allvar.

När jag ibland läser honom så känner jag de där kvarvarande ryckningarna av kallet. Jag kommer aldrig tillbaka men ibland är det fortfarande en känsla som dröjer sig kvar: tänk om.

Idag är det långfredag. Idag är en sorgens dag i den kristna tron. Gud dör. För att sedan uppstå. Det är en av de saker som är viktiga att minnas och en person som Kent Wisti för berättelsen in i vår vardag – så att den faktiskt betyder något.

Läs och lyssna på honom på SVT Pejl

Ps. Jag har ännu inte fått upp en fantastisk present: en tavla av Kent. Ds.