Bilderna från Drottninggatan och Sergels torg

Jag gick både till kontoret och hem från kontoret via Drottninggatan. Båda gångerna slogs jag av tystnaden. Det var ett tystare Stockholm, en stillsamhet runt de stora högarna med blommor. På vägen dit, alldeles vid platsen där terroristen styrde in bilen såg jag en kvinna som grät. Jag gav henne en snabb kram i mötet. Två främlingar. Hon tackade. Förklarade att känslorna liksom tog över. Sen fortsatte vi åt varsitt håll. På väg hem, många föräldrar som tagit med sig sina barn och köpt blommor. Lyssnade på så många fantastiska samtal.

Manifestationen av sorgen så stark. Enhetskänslan så oerhört närvarande. Det fanns ingen irritation över människor som ställde sig i vägen. Man väntade, undvek att gå framför mobilkameror, sänkte rösten och samtalen stillnade lite. Sergels Torg doftade av tusentals blommor. Och stearin. TV-team från andra länder kom aldrig igång med sina rapporter för känslan var överväldigande.

Det fantastiska ligger ju också i att såväl vänsterextremister som högerextremister stör sig på det här. Högern eller för att använda Emanuel Karlstens briljanta uttryck ”kollapsminoriteten” på att svenskarna sluter sig samma – inte i rädsla utan i kamp för demokrati och mångfald. Vänstern att polisen plötsligt fått vara det de ska vara: de som skyddar, hjälper och hjälper rättsstaten att fortsätta vara just det: en rättsstat. För alla.

Stockholm har kommit mig närmare. Det som hänt berör mig djupare eftersom det är en stad jag numera befinner mig i så mycket. Det är en stad som härbärgerar så många människor som jag håller av. Det har blivit en stad som jag förlikar mig med – och kanske börjar att tycka om. De senaste dagarna har inte gjort mig räddare utan mer förhoppningsfull. Kärleken vann. En gång till. Staden reser sig. En ondska i en lastbil kunde inte få den att falla, FUD-gastande Arpister, altrightare och Janouschianer kan inte få den att splittras hur de än försöker.