Stockholm.

Reimersholme till stan

Jag och båda barnen åt middag igår. Med nyhetssändningarna igång. Lite tystare, lite mer eftertänksamma. ”Jag var glad att jag visste att du var i Dalarna” hade sonen sms:at tidigare på dagen. Saknade nog alla att vara fyra. Oavsett vad som hänt, oavsett vad så en sån här gång så blir det tomt utan mamman, frun. Vi har delat allt som hänt sen 1989 hon och jag.

Vi tittade vidare på presskonferensen på kvällen. Fascinerade av lugnet, skrämda av den tomma staden, rädda för vad det här kommer innebära i diskussioner och politik. Imponerade av Stefan Hector alla tre. Tacksamma för att vara där vi var, samtidigt medvetna om att våra liv håller på att föra oss ut på en resa, in i större städer, i andra kontexter. Med större möjligheter men också självklart större hot.

Jag såg flashen i ögonvrån. ”Drottninggatan. Lastbil. Åhléns” var det jag uppfattade och satte mig att titta vad som hände. Följde sen allt jag kunde via direktsändning, Twitter och Facebook. Kollade av Stockholmsvänner och arbetskamraterna på Kungsgatan. Facebooks Safety Check kom igång snabbt och jag insåg hur många av mina vänner och bekanta som antingen bor, arbetar eller en fredag i början av april befinner sig i Stockholm.

Vi kommer att prata om det i podcasten utifrån #openstockholm, att som företag hantera såna här lägen i sociala medier. Den där gatstumpen är så många som rör sig på. Jag gör det så gott som alltid när jag är i Stockholm, jag och Sarah går den vägen hela tiden när vi är i city och ska till stationen. Det kunde varit vi, det kunde varit någon av ens vänner. Mina tankar gick till den som inte får ett ”ok” från en vän, eller inte får sms från sin älskade.

Alla sörjer. Och sörjer på sitt sätt. Alla har den rätten. Utan att någon ska komma med pekpinnar att man använder fel hashtag, att man inte får uttrycka sig som man vill eller att det är orättvist mot andra platser, andra offer, andra dåd.

För det kommer nära en sån här gång. Det blir på riktigt. Och rykten, illvilliga eller misstag, sprids snabbt. Till skillnad mot många andra gånger så blev det samtidigt en kamp att försöka lyfta nivån inte minst på Twitter. Fake news har förstört så otroligt mycket, den extremt skeva inställning vissa har mot sant och falskt, och att målet helgar medlen såpass att lögner är ok. Det är för jävligt. Terrorn ligger inte i vad som hänt utan vad som anses hänt lika mycket.

Idag är det lördag. Jag är ensam igen. Eftermiddagens timmar försvann in i att läsa Twitter, artiklar, följa ännu fler uppdateringar på Facebook. Oavsett vad så är det kärlek, värme och hopp som i mina flöden regerar. Stockholm förlorade inte utan vann. Stort. Jordskred. Den för trollen förhatliga ”snällismen” visade sig från sin rätta sida: människor från olika håll, olika kulturer visade att det i grunden är en medmänsklig och fantastisk stad.

Jag vet inte vad jag ska skriva om allt som hänt. Det känns som om så många redan gjort det bra. Vad spelar det för roll vad jag egentligen säger om allt. Så jag ger en hög med länkar som jag tycker ni ska läsa. Bara så.

Det är nu vi väljer vilka vi är

Se varandra i ögonen. Småprata. Ge terroristerna största möjliga motstånd

Jag ringer mina bröder

Hjältarna är de som springer mot faran

Ni knäcker inte vår huvudstad

Barnen säger: Mamma, vi trodde du var död

Glöm inte ömheten vi kände denna terrordag

Ingen terrorist kan skapa kaos i sådan stad

Stockholm böjer sig inte för fega mördare