Inget att se framemot

Jag funderar på varför jag inte är gladare. Fine, det har varit en jävlig vår, fine det har varit ett jävligt år, fine det har varit några ganska jävliga år. Samtidigt har det också varit en massa bra. Sen att det nu är en del förändringar. Bra förändringar men också som gör att andra saker måste förändras som inte är så kul förändringar. Och självklart: oro för ekonomi och allt sånt. Men ändå.

Så inser jag att jag faktiskt inte har något att se framemot. Det var en ganska skrämmande känsla. Som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Självklart. Jag har barnen, jag har jobbet, jag har en fantastisk bästa vän som jag också jobbar med. Men jag kan inte sätta fingret på något konkret att se framemot. Det är mest insikten att det kommer vara lite som nu. Och inte så mycket mer. Det som kanske skrämmer mig lite att det inte är nån sorts depressions-hopplöshet utan bara ett krasst konstaterande.