Bronx, Belfast, Botkyrka och Bromölla

Diskussionen om minnestavlan i Fittja visar på dagens Sverige. Det visar en konservativ dragning, det visar på en förenklad signalpolitik gjord för Twitter, och både okunskap och historielöshet.

Oavsett vad man tycker. Man behöver tycka att det är rätt med minnestavlan. Men det skulle vara bra om man tänkte lite längre ibland. Om man satte saker i rätt sammanhang.

Det är knappast så att liknande saker inte funnits förut. Både i Belfast och Bronx. Säkert i Botkyrka. Kanske till och med i Bromölla.  Ibland på väggar, ibland på kyrkogårdar, ibland i kommunhus eller ibland som utsmyckningar av torg.

Är det fel? Kanske. Men oavsett så är det uppenbarligen en ganska mänsklig och inte sällan allmänt beteende att vilja minnas personer som gått bort. Oavsett vad de gjort. Vad är det som bestämmer vem som har rätt att minnas och sörja?

I korthet hela storyn: Kadhammar hittar en stor ”wall” i Fittja föreställande dels guldsmedsrånare mfl som är döda. Går i spinn över att det är kriminella som får plats och synas som ”hjältar”. Twitter går bananas. Ledarskribenter snubblar över varandra för att förfasas enligt den normaliserade moraliska konservatismen. Så kommer en annan vinkel på det hela från Gardell och Manga. Om dubbelheten i att samma sak finns på Östermalm men då som fina statyer. Kanske en väl skarpt tagen kurva i den jämförelsen men väl värd som motbild av Kadhammars mer traditionellt moralistiska. IMHO.