Så här är vi nu

Idag är det 18e december.

Dagen efter konserten. Dagen efter att Kent sa tack och adjö på ett storslaget sätt. Dagen efter att ljusen tändes på scenen för sista gången. Dagen efter tårarna. Dagen efter avskedet.

Ingen dog (jag har kollat alla mina vänner som är hardcore-fans – de är mest lite bakis). Och nej, det är inte i samma paritet som Aleppo, som farorna med Trump eller ens speciellt mer än att ett band som betytt mycket för många väljer att lägga av.

Som satt ord på känslor, som gjort bilder av en tid som är och varit. Som för många av oss har gått från ungdom, in i vuxenhet och nu in i medelåldern. Och berättat om det i varje melodi.

Så ja, sorg för många. En sorg som måste få vara där. Deras musik kommer alltid finnas kvar, våra konserttröjor kommer tvättas ur och våra bilder kommer vi arkivera för att visa barnbarnen.

Men de finns inte längre. Det kommer inte komma något nytt. Det kommer inte vara nya turnéer att hoppas på.

Så vi som älskade det på olika sätt. Låt oss känna. Låt oss vara.

För ja. De vågade göra något som många borde: lägger av innan det blir repetition, innan man gör det för att man måste istället för att man vill, lägger av innan man blir en pastisch på sig själv.

Idag är det 18e december. Igår tog vi farväl. Idag får vi minnas och sörja. Imorgon letar vi en ny väg framåt. Det är så sorg fungerar när den fungerar som den ska.

Vi åker hem. Från en begravning fylld av ljus och confetti. Vi fick den sista sången, den sista gången. En blek vintersol lyser över landet som idag är något annat än det var igår.