Det blir aldrig som man tänkt sig

Jag skulle säga att det viktigaste jag lärt mig i livet är att det aldrig blir som man tänkt sig. Då pratar jag inte om de där kortsiktiga planerna eller sånt utan det mer långsiktiga. Ni vet – de där som handlar om livet.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Idag var det nitton år sen jag prästvigdes. Det är länge sen. Och jag är ju uppenbarligen inte längre präst. Jag har inte jobbat som präst sedan min sista gudstjänst den 18e april 2002. Och jag har inte varit präst på nio år. Man kan väl lugnt säga att det inte blir som man tänkt sig.

I april valde vi att separera. I övermorgon är det 21 år sen vi gifte oss. Jag flyttade till Falun i maj från huset där jag bott i sexton år. Anledningar finns det många och de kan vi låta vara därhän. Men det blir verkligen inte som man tänkt sig.

Sen är det massor med andra saker – de större sakerna, de sakerna som handlar om livet och om allt det där viktiga. Som hela tiden visar sig inte bli som man tänkt sig. Listan börjar bli lång. Det sker om och om igen.

Nånstans har jag valt att sluta att drömma. Det enda som drömmar ger är besvikelse. Det jag lärt mig av min sjukdom är att inte heller hoppas – det gör så mycket ondare när det grusas.

Jag kan lugnt säga att det med jämna mellanrum känns som att det är rätt meningslöst att fortsätta trampa runt här eftersom allt som man drömt, allt som man hoppats hela tiden inte blir.

Men det som fått mig att överleva genom åren och som på många sätt är min grundläggande drivkraft är att då allt förändras och inte blir som man tänkt sig så innebär det att det blir något annat.

Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa livshörn och med vetskapen om att även om det inte blir som man tänkt sig så kommer det bli på nåt sätt som ofta är rätt kul, trevligt, spännande, nytt, annorlunda, inspirerande.

Så även om saker nu inte blir som jag tänkt mig och jag kan sörja det så kommer jag ändå att nyfiket titta efter vad som händer efter nästa hörn.