Uppgång och fall och livet som går vidare

Det var sannerligen ett sammanträffande. Min sista kväll i huset. Min sista kväll som borlängebo. Då sänds Peace & Love – uppgång och fall. Det blev nån sorts märklig känsla av en historia som går parallellt. Livet fortsätter men det som en gång var kommer inte tillbaka.

Jag kom hit 98 och började jobba som ungdomspräst. Jag minns första Peace & Love 99. Jag har sett hur det växte och de sista åren innan kraschen – och i kraschen – och efter så har jag som reklamare jobbat lite till och från med festivalen. Den förändrade staden. Den förändrade självbilden framförallt för unga men lämnade också många – i kraschen – sargade. Presskonferensen är – för mig som känner de flesta som var bakom bordet – bland det vidrigaste man kan se. När man har en lite större bild, en större bakgrund.

Jag tänker inte diskutera innehållet mer; det finns så många lager och så många saker runt det att det skulle ta bra mycket längre att skriva än jag just nu orkar. Det var en vacker film. Det saknades självklart ganska mycket av det som hänt och hände. Det saknas ett antal pusselbitar för att förstå både storheten och varför det gick som det gick.

Men det är lite som livet är. Och som man kan låta det vara. Pendangen i den känsla som stannar kvar: lite saknad, lite ledsnad, lite hopp, lite av allt. De känslorna ger resonans till min personliga situation. En epok är över. Livet tar ny vändning. Spännande och sorgesamt på samma gång. Nödvändigt och onödigt i en sällsam blandning.