Jag har lyssnat en del på Kent senaste tiden. Inte minst från Tigerdrottningen och längtat efter att få höra Jocke Bergs texter om det Sverige som blivit idag.
Holy fuck @KentTheBand. Ni kommer vara ett snyggt lik. Make this one count och vila i frid. https://t.co/EIjeWXQRPr
— Fredrik Strömberg (@stroemberg) 13 mars 2016
Ikväll dök det här upp på radarn i Facebookflödet. En vacker film, en värdig sorti, en sak som Lundell försökt men misslyckats med: Kent kommer med en sista skiva, en sista turné och ett avslut.
Jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag gjorde. Jag hävdar numera att Kent är Sveriges bästa band utifrån flera parametrar. Det är sorgligt samtidigt vettigt. Det är chockartat förvånande förväntat på samma gång.
Det finns något fantastiskt i att människor nu uttrycker en sorg. En stor sorg. En tacksamhet. Storheten i det man lämnar efter sig är kanske just det.
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Uppdatering:
De följer upp med ett pressmeddelande. Och retar upp gammelmedia. Jag kan inte låta bli att älska dem än mer för det sista.