Inser att jag sitter och grunnar ganska mycket på dagen. Det är fars dag. Ser många uppdateringar som handlar om mina vänners pappor. Ser dagen som vanligt politiseras. Läser också texter om de som inte gör några uppdateringar. En text om fäderna som inte klarade av det. En avslappnad text som avslutas med ett skönt citat som skulle kunna vara ur Couplands bok:
Sonen tar också det hela mycket lugnare än jag. Han säger “Tänk inte för mycket på sånt där, det är väldigt få personer som tar sig ur sin familj oskadda”.
Jag gör ingen uppdatering. Inte som någon symbolik eller för att sätta nån sorts gräns. Inte alls. Utan mer för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag var så arg i så många år. Sviken. Lämnad i ett helvete. Lämnad och samtidigt aldrig riktigt välkommen. Min upplevelse.
Jag har slutat vara arg. Jag är inte ens likgiltig utan mer fundersam. För samtidigt själv insett sen många år att det inte var så enkelt. Kanske handlade det i slutänden om att överleva. Att behöva offra något för att ta sig ur en fullkomligt galen situation. Sen. Insett sen många år att det inte är så jävla enkelt att vara far. Det är en konstig roll. Det är en roll som aldrig kommer gratis. Varje dag får man delvis kämpa sig till den. Handlar inte om naturlighet, det kanske handlar om kultur, det kanske handlar om norm.
Eller bara att jag inte riktigt vet hur man ska vara. Aldrig tänkt på att skaffa mig förebilder. Inte riktigt kunnat hitta några. Så jag sitter också och grunnar på mig själv. Jag är inte någon fantastisk far. Jag är på många sätt en sån där som man läser om i uppgörelseböcker: ”inte närvarande”, ”jobbade alltid”. Jag tror inte att mina barn kommer att ringa mig det första de gör på fars dag. Snarare ”just ja, man kanske borde ringa farsan också”. Det är som det är och knappast något att göra åt. Jag gjorde mitt val. Det var kanske på många sätt ett sätt att överleva det också. Det handlar om att varje dag bli mindre trasig och hela tiden söka att hitta alla små bitar som gör att pusslet blir lite mer färdigt. För om ens barndom på många sätt innebar att pusselbitarna slängdes runt och all världens väg tar det lite längre tid. Ett liv typ.
Det börjar skönjas. Så jag landar i att jag har en far, jag är en far. Det är inget nån behöver tacka för. Det är kanske inte ens så mycket att tacka för. Det bara är.
(Vill man höra samtal mellan mig och min dotter så kan man prenumerera på podcasten. )