(Uppdateringar längst ned.)

Jag ogillar kollektiva bestraffningar, generaliseringar gjorda på anektdotisk grund och slängiga populärkulturella one-liners för bästa twitter-genomslag (eller för de som är äldre: för bra rubriker i tidningen). Jag är liberal, jag är för en långtgående yttrandefrihet; många gånger mer bred, djup och vid än många andra. Jag kan erkänna att jag tittat lite frågande på när personer valt att anklaga ”män” för saker. Män som grupp, män som nån sorts enhet. Som om vi alla var lika bara pga av det som dinglar mellan benen (eller snarare definierar oss som man).

I grunden definieras människor mycket mer av sin hjärna än av sitt (biologiska) kön i min bok. Men…

Hatet mot kvinnorna

…problemet är dock att vi mer och mer sett ett solitt hat mot kvinnor. Från män. Från ganska många män. Och hot om sexualiserat våld. Från män. Från ganska många män. Mot kvinnor, enskilda namngivna kvinnor. De behöver inte ens vara speciellt kända. Utan de har vågat att säga vad de tycker. Men de kan också vara kända – som sjuttonåriga Zara Larsson – och då få en massiv våg av hat och hot om våldtäkt på sätt som gör att man mår illa. Och de som hävdar ”men inte alla män” tenderar att fortsätta med ”man får ta leken dit man kommer” eller ”live by the sword die by the sword” eller ”som man bäddar får man ligga”. Väldigt ofta från män.

Alltså: kvinnor får skylla sig själva att de utsätts för hot om våldtäkt, om att bli överfallna och knullade i arslet, att deras barn ska bli våldtagna osv. För att de haft mage att hävda sin rätt att säga saker i det offentliga, för att de valt att använda sin möjlighet att uttrycka sin åsikt på sociala medier. För nåde den som hävdar att män ad hoc ska bli pekade på.

Ju längre tiden går så blir det svårare och svårare att värja sig mot att det finns nån sorts logik i att såna som Zara Larsson och andra faktiskt uttrycker ett manshat: ett hat mot män i grupp, mot män som definierar manlighet kontra kvinnlighet, mot män som hävdar att rätten att definiera verkligheten och hota kvinnor till tystnad då de vågar ha åsikter. Som genom att hävda att det är en ”lek” dvs. något som man ger sig in i utifrån uppsatta regler. Att det finns en naturlighet i att en kvinna som hävdar sin åsikt ska bli hotad. Det är den springande punkten. Anklagelsen ligger i det här – inte i kollektiv bestraffning.

Hoten, hatet och proportionaliteten

Jag umgås med många kvinnor med bra tankar, med viktiga åsikter och med stora hjärtan för samhällsförbättring. Och jag vet att de alltid i bakhuvudet har insikten om att om de uttalar sig i vissa frågor så kommer hatet och hotet som brev på posten. Det behöver inte vi män tänka på – inte på samma sätt. Vi blir inte hotade med våldtäkt eller att man vet var vi bor. Vi blir inte hatade för vårt utseende som en del av argumenteringen (inte så ofta i alla fall). Att ständigt ha den gnagande oron – och veta hur mycket energi det går åt att försöka rensa, besvara med fakta, bli förbannad, bli rädd, behöva titta sig över axeln om man är ute, fundera över varför det står en bil konstigt parkerad utanför, få högre hjärtfrekvens när man möter en grupp män på kvällen: det innebär självklart att man funderar om det är värt det.

Jag har ett antal gånger fått dödshot och en hel del hat mot mig – men det är inget mot vad kvinnor behöver utstå när de står för sina ståndpunkter.

Och ja, det finns en allmän radikalisering som går utanför gränserna där hat mot män, mot cis-män, mot vita är mer programmatiska. Det finns personer som häver ur sig hat som bygger på samma vilja till att tysta andra även bland kvinnor. Men proportionaliteten är skev. Mängden hot mot en stor mängd kvinnor som inte tillhör den radikalaste delen av feminismen från en stor mängd män är så mycket större – och allvarligare. Den gröper ur demokratin. Den förändrar samhället på ett mycket större sätt än några högljudda särartsfeminister.

Att hantera sin rädsla

Så visst – inte alla män – men som kvinna vet du inte vilken man som kommer att häva ur sig sitt hat nästa gång. Så därför – alla män. Det är ett grundläggande sätt att hantera verkligheten: om man blir hotad eller hatad av en eller flera ur en grupp så krävs intellektuell kraft för att tänka ”men det är ju inte alla”. Med en så massiv och ständigt närvarande hotbild så kan jag förstå att frustrationen, ledsnaden till slut blir för mycket. Det spiller över. Man ger upp. Alla män får faktiskt se sig som dömda. Det är sorgligt, oönskat men tyvärr förståeligt.

Kanske måste vi män, de av oss som inte kan tänka sig att hota kvinnor med våldtäkt och ond bråd död, acceptera det och utifrån det aldrig vika ner oss i att försvara när andra män häver ur sig hatet och hoten. Visst – det kan tyckas snett men jag har svårt att skaka av mig känslan av att nånstans börjar det närma sig en gräns för när vi som definierar oss som män kan hävda individens eget ansvar. Det finns ett kollektivt ansvar att ta. Om man väljer att inte se det så blir det snarare egoism det handlar om: skit i andra och sköt dig själv.

Under en vecka har jag försökt förklara för en twitteranvändare att förståelse och förklarande inte är försvarande. För hat är inte bra. Personen bakom Twitterkontot menar att om man förklarar något så försvarar man det. Man ska ta avstånd mot allt hat – men framförallt hat mot män. ”Hon” (!) tycker inte det är lika viktigt att ta avstånd från kvinnohat – det är något hon menar inte ens existerar: precis som många andra män hävdar i diskussionen. Det finns inget strukturellt förtryck mot kvinnor, män är det synd om. För mig är det svårt att ta avstånd mot något jag ser inte är ett fritt val från många kvinnor utan på många sätt en logisk följd av rädslan, mängden hat som de möter från män. Det är inte önskvärt att nån hatar någon – men att ta avstånd utan att se bakgrunden är att förminska de erfarenheter som många kvinnor i offentligheten och på sociala medier har.

Det räcker nu

I Kristiansbladet har Lukas Ernryd skrivit en mycket bra text idag.

Jag säger inte att världen hade förändrats om någon hade stöttat A den festen. Men det är på en sådan kväll som det måste börja om kvinnohatet ska upphöra. Någon måste säga ifrån. Det är så vi får ljudet av ryggdunkar att tystna.

För ”inte alla män” är en form av ryggdunkande. ”Inte alla män” skapar också en situation där det blir NAP – någon annans problem; vi är bra män som inte hotar och hatar. Nån annan får lösa problemet. ”Inte alla män” är också en felaktig bild av individens ansvar: vi som individer har ett ansvar när andra individer försöker förstöra samhället, försöker förneka människor deras grundläggande friheter, försöker förminska andra individers integritet. Vi som män har ett individuellt kollektivt ansvar. För att kvinnor ska slippa känna hat.

Det är inte ok att hata. Nån. Hat är alltid något som bör flyttas till dess motsats. Men hat är också en naturlig reflex, en reaktion som bygger på mötet med hat. Och om vi tillåter män hata kvinnor utan att göra något åt det så kan man knappast häva ur sig aversion mot att kvinnor börjar att hata män. Så enkelt är det egentligen. Istället för att bli så jävla rädda som män kunde några kanske välja att ställa sig upp och notera att det räcker nu.

Referenser: En av flera trådar med @andersson_123 men den innehåller ungefär samma saker som alla andra, Lukas Ernryd i Kristianstadsbladet, ett av de vidrigaste och största exemplen på hat är Gamergate, Zara Larsson förklarar vad hon menar med ”manshat”, Zara Larsson pekar på systemfelen som grund för manshat, intervju med Zara Larsson runt hatet.

Uppdateringar

Fredrik Strömberg (@stromberg) avslutar sin text som länkar till den här posten så klockrent. Känns som om det liksom sätter pekfingret på det jag ville säga:

Jag förstår intellektuellt varför många män reagerar starkt på begrepp som manshat. Men jag förstår inte hur man kan resonera kring vad det innebär och inte komma fram till att viss kollektiv bestraffning och uthängning är på SIN JÄVLA PLATS. Den man som är jagsvag nog för att tro att det systematiska, kollektiva begrepp som är manshat är riktat mot just en själv kanske ska ta och undersöka sin roll i sagda system. Män förtjänar en kollektiv örfil – och kan vi inte bara gemensamt faktiskt äga lite av ansvaret för det samhälle vi har? Jag lovar dig, man, du behöver inte göra avkall på någonting – du behöver bara inte ställa dig i vägen för det oundvikliga.

Jag väljer att citera de punkter Zara Larsson skrivit ihop eftersom det verkar vara svårt för företrädesvis män att fatta vad det faktiskt handlar om. Fetning är min:

Jag är feminist.
Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i och jag avskyr machokulturen.
Vilka är det som upprätthåller patriarkatet? MÄN I GRUPP.
”Manshat” (AKA en förkortning på hat mot patriarkatet och machokulturen, om det gör er nöjda) är en rätt så naturlig reaktion på allt kvinnohat jag bemöter. Och ja, många hatar mig just på grund av det jag säger utifrån ett kvinnligt perspektiv. Manshat föds ur kvinnohat och _inte_tvärt_om_.
Jag har aldrig påstått att manshat är bra eller lösningen på livets alla gåtor, bara jämfört konsekvenserna som manshat respektive kvinnohat får. Typiska smart asses som ba ”stopp och belägg! Allt hat är dåligt”. Ja obvioulsy? Men sluta säg att manshat och kvinnohat får liknande konsekvenser, för det är inte ens i närheten.
Jag hatar inte ALLA män. För att citera min Instagram ”Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp. Män som i grupp förtrycker och hotar och som sedan skrattar och det och åt mig.” Samhället säger åt tjejer att inte generalisera, men skyller sedan på offret vid en våldtäkt för att hon inte ”tänkte sig för” eller ”var dum nog att prata med mannen innan”. Que? Va? What? Paradoxen.
Jag har aldrig hävdat att manshat representerar hela feminismen, däremot anser jag att det är en del av den.
Jag har tydligt försökt belysa att könsnormer får alla kön att må mer eller mindre dåligt, alltså inte försökt osynlighetsgöra icke-kvinnors känslor. Jag har heller aldrig påstått att kvinnor inte kan vara djävulen själva. Det finns kvinnor som både våldtar och mördar, men den lilla procenten formar inte ett helt samhälle. Patriarkatet gör det och där har vi ju männen i stolt front!
Folk, främst killar, måste lära sig att se skillnaden på strukturellt förtryck och att vara kränkt på individnivå. Google är din vän. I ett patriarkalt samälle så kan inte män bli strukturellt förtryckta av kvinnor. Det går liksom inte.
Jag är så ofantligt trött på att fokuset flyttas från riktiga problem till låtsasproblem. Som t.ex att folk inte vill prata om mäns våld mot kvinnor, våldtäkter eller slutshaming utan istället vill dra upp hur synd det är om killar som blir generaliserade? Alltså REALLY, folket!? Är det verkligen det största problemet?

Vet att det är svårt för såna som gärna fastnar i termen men försök åtminstone att läsa vad som faktiskt skrivs. Både i min post och hos andra.

En intressant undersökning visar att män som trakasserar kvinnor bevisligen är män som har misslyckats i livet.

Mats Bax skriver en bra och intressant aspekt på att som journalist se hur stor skillnad det är på hatet och hotet om man är man eller kvinna.

Uppdatering två veckor efter

Jag har funderat på att skriva ett nytt inlägg. Men vet inte om jag ens orkar. Det har varit så många eviga diskussioner om det här. Män som konstant ansett att det är ”fel att dra alla över en kam”: och inte inser att allt inte alltid handlar om individer utan om en upplevelse av en grupp. Män som hävdar att ”jamen om man gjorde samma med judar då skulle det bli ett jävla liv” – ja, för dels så handlar det om två helt olika grundfaktorer: män är män, oavsett härkomst, och dels handlar det här i grunden om våld, även om våldet bygger på ekonomisk eller psykosocial grund.

Män är på många sätt en – genom kultur och patriarkala strukturer – en mer homogen grupp än en statistisk grupp typ ”invandrare, utlandsfödda”. Det är ett antal faktorer som påverkar män allt från biologi (ja, testosteron kontra vem som föder barn), kultur (att mannen i alla kända kulturer alltid setts som mer värdefull), politik (män har historiskt sett styrt och därmed utgått från sig själva), uppfostran (att vara man är något annat än att vara kvinna: olika leksaker, olika förväntningar etc.), ekonomi (mannen har historiskt sett alltid setts som den som skapar välstånd och tar hand om familjen). Med mera. Att hävda att samma faktorer finns hos ”utlandsfödda” är ganska huvudlöst och korkat på ren svenska.

Sen har den vanliga ”pk”-argumentationen kommit men den är generellt mest att vifta bort som SD-anfrätt käbbel.

Och samtidigt sker nya överfall på kvinnor. Något som fått Nina Rung (@rung_nina) som arbetar på Barnahus att frustrerat skriva att det måste räcka nu. Vis av erfarenheten från att skrivit den här postningen går jag in på Twitter och söker på länken och självklart – många män som gnäller över orättvisan att klumpas ihop. Och självklart, när Rung noterar att en ofantlig majoritet av våldtäkter och våld handlar om mäns våld mot någon annan så kommer ”men om man säger samma om invandrare…”.

Att hävda att ”män” är en dålig prediktor för att vara orolig är dumt: eftersom det oavsett hur du väljer att vända dig så är för en kvinna alltid en man eller en grupp män, oavsett dess härkomst, en faktor som startar rädslan.

För visst: jag kan känna osäkerhet om jag går ute på stan själv. Jag kan välja olika sätt för att förhindra att bli rånad eller misshandlad. Men rädslan är en helt annan än den som kvinnor känner; där varje strategi bygger på insikten att varje man som man möter faktiskt kan vara en person som kommer överfalla en. Att varje börjat samtal kan innebära ett överfall. Att en nickning kan ses som inbjudan till manlig uppmärksamhet som, om den avfärdas, kan övergå till våld. Att det man har på sig kan ses som en invit. Sorry män, men det är inte saker vi behöver tänka på. Nånsin.

Uppdatering ett halvår efter

Hela den här diskussionen har tagit en helt ny vändning när rasister plötsligt blivit väldigt måna om kvinnor i Köln (men glömmer bort att de själva ofta kallar motståndare horor etc.). Jag brukar inte länka till Politism men det här är både viktigt och bra.  Kan inte låta bli att notera att det finns en ganska stark koppling mellan de män som väldigt hårt påpekar ”inte alla män” och korstågsmän. Och det blir fullkomligt horribelt att läsa diverse rasister och nationalister som är så oroade över svenska kvinnor när man vet att de är överrepresenterade bland de som skriver till dessa tre coola starka kvinnor.

Mike Blixt skriver bra om sin insikt – ungefär som för mig – när man får en tonårsdotter så inser man hur illa ställt det är.