Det är skillnad att vara utan plan och att leva planlöst

Jag fick frågan igår ”vad är din plan för de närmaste åren”. Det är en fråga som alltid ställer mig. För jag har ingen plan.

flickr photo by reallyboring shared under a Creative Commons (BY-NC-SA) license

Samtidigt – självklart lever jag rätt planerat och i det privata finns det parametrar som gör att det s a s finns ett ramverk (vara kvar i Dalarna åtminstone tre år till osv). Jag jobbar utifrån en sorts plan när det gäller flera av mina jobbdelar (jag har ju tre kalendrar: Uppsala kommun, Social by default och United Power). Jag är strateg och därmed har jag korta och långa planer för de varumärken jag jobbar med – både kunder och egna.

Men för tio år sen valde jag att inte planera livet. För jag insåg att jag dels inte är en sån person och chocken när den plan som jag levt efter i tio år gick helt om intet gjorde att jag helt enkelt gav upp om att skapa någon sorts livsplan.

Så jag lever inte planlöst i vardagen men jag lever utan plan för livet. Jag låter det överraska mig istället.

På samma sätt så väljer jag inte att separera arbetstid och fritid (vilket är rätt självklart när man är egenföretagare eller äger saker inom det privata men blir riktigt konstigt när man blir anställd i det offentliga). Livstid kan tolkas på flera sätt men för min del så handlar det om att se att jag lever mitt i det jag gör.

En del tycker säkert jag är oansvarig, dum och lite otaktisk som inte sätter mig och säger ”se där – det här ska jag göra nu i fem år”? Tror det handlar om ett antal personlighetsdrag och beteende(störningar):

  • Jag är ohyggligt nyfiken.
  • Jag älskar att tänka nytt, stort och gärna övergripande.
  • Jag tycker det är roligast att lära något nytt.
  • När det gäller jobb och strategi är jag rätt så tävlingsbenägen.
  • Jag hatar upprepningar.
  • Jag är ingen förvaltare.

Ungefär samtidigt fick jag frågan ”hur ska man inleda ett samtal när man ringer säljsamtal?” Förutom att jag tycker man ska säga ”hej” så vet jag inte. Jag har (låter skitstöddigt men det är så) aldrig kallsålt. Allt jag gjort har byggt på att jag blir uppsökt; via vänner, kontakter eller att personer hittat mig via Google, via sociala medier osv.

De här två hänger ihop eftersom då jag blir uppsökt för projekt och det klickar så blir det något som jag planerar. Att ha nån sorts övergripande långsiktig plan blir då mer en hämsko än en viktig strategi.

”Målet är ingenting, vägen är allt.”  må vara en floskel av guds nåde men lite har den nog sanningsenlighet.

Vad är det som jag (antagligen) förlorar på det här?

  • En stabil och säker inkomst
  • En stabil och stadig karriär
  • Själsfrid

Är det värt förlusten? Jag tror det faktiskt. Men jag vet inte. Hur tänker ni runt planer och att leva enligt the grand plan eller inte?