Imorgon är samma värld men med en person mindre som inte borde saknas

En kompis. En person jag jobbade med på min första byrå. Idag lämnade hon jorden slutligen. Dog. Det är för jävligt. Hon var ett år äldre än mig. Lämnade familj, barn i samma ålder som mina barn. En man. Vänner. Ett liv kvar. Som drogs bort. Många tankar en sån gång. Tankar, känslor. Minnen. Sorg. Sorger. För det man ställs inför är en massa saker på en och samma gång. Saker som återaktualiseras, människor som dyker upp i huvudet igen. Personer som dött, valt att dö, eller där det grymmaste tagit dem. Får man sörja även om man inte är nära? Det tror jag. För det är inte bara just den personen som man sörjer utan varje sån här händelse triggar saknad och sorg efter andra som gått. Personer som stått närmare men också personer som fått lämna oss alldeles för tidigt. Det är många som finns i sorgens rum i hjärtat. Det är för många som jag inte kan släppa. Personer som borde vara kvar. Men som befolkar det där rummet vars dörr slås upp på vid gavel vid varje tillfälle när en ny person kommer att bosätta sig där. Och att jag för första gången faktiskt känner ett värde av att leva. Jag har en massa att förlora. Jag har en massa saker som jag inte vill lämna. Det är en ny känsla i mitt liv. Depressionens konstanta mörker har släppt sedan några år. Och in kommer en dödsskräck som är lite främmande, som jag inte känner igen och som jag inte kan förstå eftersom den är en ny känsla. Läste uppdateringen från hennes man. De många hundra kondoleanserna som efter bara någon halvtimme dykt upp. Funderade hur man klarar det – som närmast sörjande. För det är något jag sluppit – att vara närmast sörjande. Jag tänkte på alla de som jag skulle kunna förlora. Hjärtat knöt ihop sig till en hård boll av rädsla. Duschade efter träning, inför att åka iväg på en fest. För livet går ju vidare. Jag minns de gånger jag varit så nära att jag faktiskt inte velat acceptera det. Jag minns eftermiddagen på ett café i Västerås med Micke. Lotta hade valt att dö. Jag var förbannad på alla som fortsatte sin vanliga dagliga rytm. Jag var rasande över att livet inte liksom pausade en stund. Men så är det ju inte. Sigúr Rós fick följa mig genom känslorna som man måste hantera. Känslor som dyker upp, triggas en sån här gång. Tårarna som renar en smula. Och jag tänkte på hur oerhört svårt jag alltid hade att när sorgen slog till fr a när unga dog. Eller personer som ändå har mycket kvar i livet. Hur svårt det var att få ihop tanken på en samtidigt allsmäktig och god Gud. För det finns inget gott i att en 45-åring dör. Inte ett dugg. Oavsett hur man vänder på det så blir det snarare en väldigt realpolitisk gud. Som sitter på någon sorts livstid så man kan inte avsätta hen. Möjligen bara sluta att tro. Problemet med att sluta tro är att en sån här gång så blir tomheten ekande. För oavsett om Gud är en väldigt realpolitisk gud som skapat det som faktiskt dödar så är det ändå någon man kan bli arg på. Utan tron så finns det ingenting. Det är också en sorg. Landat i samma soffa som tidigare. Landar i känslorna. Landar i att imorgon är världen ungefär samma. Men med en person mindre som inte borde saknas, som borde vara kvar.

  • Sårbart och vackert! Beklagar sorgen.

  • Michaela Wallin

    Visst triggar det en parad av känslor, frågetecken och funderingar när man plötsligt har det runt dörren. Tiden kanske inte går att stoppa, men man stannar upp ändå. Och någonstans vill jag tro på att det måste göras. Att det måste bli den naturliga reaktionen. Att någon för tidiga bortgång kanske kan trigga oss andra att stanna upp och värdesätta livet lite mer än man normalt gör.

    Beklagar sorgen. Närstående eller inte, så är sorg fortfarande sorg.