Ingen stor stark – Spendrup missar chansen att ändra opinionen

Jag tycker lite synd om Jens Spendrup. Generellt tror jag inte hann personligen tycker att kvinnor har lägre kompetens; det han är fast i är en väldigt snäv och märklig definition av kompetens. Utbildning+erfarenhet och där både det första och det sista ska vara inriktat på ”företagande”. Det skulle vara ganska enkelt att fälla krokben på den definitionen genom att fråga vad som väger tyngst. Vilket han försöker göra utan att egentligen svara på frågan utan snubblar på orden igen – det är inte bra att säga att ”kvinnor inte varit så intresserade” vilket då skulle vara en förklaring varför det idag finns för få kvinnor som har tillräcklig kompetens för styrelseuppdrag.

Han har faktiskt dragit på sig en rejäl shitstorm. Faktiskt självförvållat.

Hans försvar är ett flagrant sätt att trampa ännu hårdare ner i klaveret istället för att faktiskt få upp foten. Ledsen att säga det och jag tycker synd om Jens Spendrup eftersom jag generellt tror att han är en rätt bra person att leda näringslivets starkaste röst.

Det sämsta är när tillskyndare snackar om drev och Twitterstorm för att därmed automatiskt nedvärdera de åsikterna. Det är nästan pinsamt hur de också väljer att inte använda @svenaringsliv på Twitter i den här diskussionen. Det är som om inget hänt.

Mest tycker jag synd om honom att hans rådgivare inte är bättre. Deras försök att rätta till det som anses som både skandal och riktigt klavertramp gör det inte bättre. Det är ett gammalt obsolet strategiskt tänkande att försöka förklara vad man menade som andra tolkat fel. Det bygger på att passivt aggressivt fortfarande lägga skulden utanför sig själv – på andras tolkning. Det är de som är arga som tolkat honom fel, det är de som har fel och fortfarande han som har rätt. Sorry that won’t fly.

För generellt måste man inse att det handlar om kampen om perceptionen. Jag tror inte att de mer ledande motrösterna mot Spendrup faktiskt tror att han innerst inne tycker som han verkar uttalat sig – men han lät den flanken vara oskyddad och det är där man väljer att attackera. Han verkar tycka så – alltså bygger man kritiken på det som han verkar tycka. Det är möjligt att man kan diskutera det etiska i den strategin men idag är det den logik som bygger Twitter-opinionen. Tyvärr faller goda intentioner att bredda och samtidigt försvara Spendrup platt eftersom de bygger på samma passiv-aggressiva vinkel.

Det som hade varit vettigare att göra vore att proaktivt bjuda in kritikerna till att hitta gemensamma möjligheter att förändra situationen, att påpeka att det kan vara så att man faktiskt har fel, våga diskutera det strukturella problemet mer. Öppna upp och bygg möjligheten att hitta progressiva vägar mot jämlikhet. Med målet att förhindra lagstadgad kvotering.

Jag vill inte ha en lagstadgad kvotering. Det vore ett rejält nederlag och faktiskt hota många fler delar i en fri marknadsekonomi. Men skevheten och ojämvikten i kön är problematisk – den är akut och kräver helt andra krafttag än det som görs från marknadens aktörer. Det här är en vinna eller försvinna-fråga som måste tas på allvar. Stort allvar.

Tyvärr har har Spendrup och hans rådgivare samma dövhet inför opinionen som andra som inte vill ha kvotering: man gör väldigt lite åt det. Det är lite för mycket laissez-faire över de lösningar som vill hindra en kvoteringslag. Dövheten bygger på att man inte förstår att det går för sakta, att upplevelsen av saker har accelererats i paritet med fartökningen av informationen i samhället. Liksom att man missar att det diskuteras strukturer – inte enskilda goda exempel. De facto är att det finns en grundläggande struktur som stoppar kvinnor. Sen kan vi bråka om det beror på att män är per definition onda eller om det handlar om värderingsförändringar som utvecklas med en viss långsamhet. I ett genomindividualiserat samhälle (det är ingen motsättning mellan det och att folk tycker som varandra faktiskt) så blir sanningen den som äger tolkningsföreträdet.

Alltså måste Spendrup, Svenskt Näringsliv och andra köpa det tills de kommer i ett läge där de har möjligheten att ändra perceptionen till den sanning som de ser. Innan dess blir det konstant att slåss mot väderkvarnar som kommer tillbaka och biter dem i arslet.

Några punkter jag skulle föreslå:

  • Omdefiniera kompetens till att vara både mer up-to-date med ny forskning liksom att gör det mer inklusivt.
  • Var proaktiv och använd Svenskt Näringslivs muskler till att konstant addera frågeställningen i allt man gör.
  • Varför inte skapa en frivillig kvotering? Ungefär som #tackanej och andra liknande strävanden. Som företag är det en win-win.
  • Var aktiva i debatten på de platser som den sker. Sociala medier är verklighet.

Uppdatering: Well, rådgivarna verkar liksom inte ens kunna läsa innantill.  Peter Isling verkar inte ens läst vad jag skrivit:

Lyssnar man på vad Jens Spendrup sagt efter det här så säger han att han ångrar sig att han inte uttryckte sig tydligare och det går ju inte ihop med Niclas Strandhs resonemang.

Det är ju det som jag just skrivit om: han behöver öka proaktiviteten i  frågan. Att hävda att feminism är en pseudodebatt och att ”många gillar att slå på organisationen” är precis de fel som jag kritiserade: passivt-aggressivt försök att göra andra till syndabockar. Det är i sig oerhört roande då jag ju råkar vara en tillskyndare av Svenskt Näringsliv generellt. Men det är klart – såna detaljer bryr sig inte Peter Isling om att notera. Ej heller att jag generellt anser att jag inte ens tror att Jens Spendrup är motståndare till kvinnor utan skulle behöva uppdatera sitt sätt att kommunicera i frågan.

Jag skulle väl tyvärr påstå att Peter Isling lyckas på ett flagrant sätt faktiskt bevisa att jag har rätt i min kritik.