Jag är inte nöjd med livet

Jag hade tänkt att skriva något om diverse diskussioner runt Ekeroth och krogen, eller om samtycke, eller om det mesta som far förbi i åsiktskorridoren Twitter.

Så jag delger bara en insikt som är lite sådär personlig så här på söndagkvällen.

Läste en FB-uppdatering som handlade om hur man ska fixa sin söndagsångest. Jag svarade ”Röka på” vilket fick personen att skratta lite. En annan skrev (bl a) ”var nöjd med livet”.

Jag insåg att jag mest får ont i magen när jag läser såna saker. Vara nöjd med livet. Jag kan inte förlika mig med att vara ”nöjd med livet” – förhoppningsvis är man det när man ska dö även om jag tvivlar på det. Jag har svårt att se det som något positivt. För mig blir det passiviserande. Att liksom landa för att inte flyga igen. Att vara nöjd innebär också för mig att man på nåt sätt väljer att säga att allt inte är föränderligt. Om man är nöjd slutar man förändras, och därmed blir väldigt mycket kvar på en punkt. I mitt huvud blir livsnöjdhet att man typ stannar vid den man är när man är säg 35 och fortsätter vara där. Tycker samma saker, gör samma saker, älskar samma saker. Så dör man. Nöjd. Kanske. Eller så inser man att man borde försökt vara mer onöjd. För man inser att man missade den större delen av livet.

Min drivkraft är nog lika delar passion, nyfikenhet, intresse och onöjdhet (kryddat med en dos revanschlusta utifrån barndomens mobbing). Jag är onöjd och därför försöker jag förändra något. Och generellt blir det för mycket good enough om man någon gång väljer att säga ”jag är nöjd med livet”. Jag bygger, söker, tänker, undersöker, hittar, testar, utvecklar ständigt. Likformighet är nöjdhet. Att göra samma saker kräver nöjdhet. Jag gillar inte att göra samma saker. Det finns för många nya saker att upptäcka och utmana.

Jag är onöjd med livet. Det är det som gör det värt att leva.