En kväll med Bowie

Har man någonsin drabbats av David Bowies röst så börjar man genast klappa händerna som en säl.

Andres Lokko sätter fingret på det. Hans recension är precis vad jag twittrat som en galning om. Jag hade tänkt att blogga om något annat men har spenderat kvällen med att lyssna på David Bowies ”The Next Day” (frilyssning på Itunes). Om och om igen. Och så än en gång. Kanske ändå en gång till. Det är magi. Det är Bowie. Kanske det bästa han gjort på decennier. Kanske det bästa han någonsin gjort.

thenextday

För det han gör är att inte kopiera men göra låtar som gör att man slängs mellan årtionden. Det här är nån sorts ”när-världen-vänder”. Jag kommer (hur man nu gör det med digitala versioner av en skiva) spela den här skivan sönder och samman.

Och det är vad han gör så väl även på ”The next day”: David Bowie låter som David Bowie igen.

Exakt som Lokko skriver. Det här är pure Bowie. Det är för mig att bli slängd omkring mitt eget liv. Det är insikten att den vackra mannen – Thin White Duke – hela tiden funnits där.

En del har gnisslat (jag har fått det mot mig) ”nu kommer folk och säger att de gillat Bowie men hallå liksom”. Själv köpte jag ”Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” 1978. Då flera av de som försöker förklara att en del av oss ”aldrig fattat Bowie” inte ens var födda. Och en del kommer säga ”äh nostalgiskt dravel”

Låter det modernt? Nej. Nyskapande? Absolut inte. Fantastiskt? Ja.

För det är verkligen det. Och jag twittrade om gitarrer. För konstigt nog är antagligen Bowie den som vågat låta sina gitarrister vara speciella – för mig är självklart Mick Ronson, Tony Visconti och Robert Fripp stora – men jag tycker Reeves Gabrels också är en viktig del av Bowie. Till skillnad mot Lokko (om jag förstår honom rätt) så tyckte jag Tin Machine var bra (första plattan). Och jag gillade hans märkliga utflykter i dubstep och utmarkerna av NIN-influenser.

Det är det som gör honom så fascinerande. Att aldrig stå still. Att alltid vara nyfiken. Minns ni Bowie.net? Han började titta på såväl sociala nätverk som att skapa digitala banker mm innan de flesta ens fattat att det fanns något som hette Internet.

Och det är det här som gör skivan så fascinerande. För det här är inte en musikstil – det här är Bowie. Även om han valt att titta bakåt – mot Aladdin Sane, mot Ziggy, mot Scary Monsters, mot Berlin-tiden (Heroes, Station, Young Americans) och inte minst Lodger och Motown-influenserna, och sen lite Let’s Dance och så klart lite små influenser av senare plattor – så är det så oerhört nytt. Och det är ett rejält långfinger mot alla som tycker att såna som han är föredettingar. Det är fascinerande att höra hur han istället visar på hur hans musik influerat så många andra. Skivan igenom så känner man ”men vänta – det här är Bowie och andra har gjort det efteråt”.

Här finns en handfull sånger som tillhör det absolut bästa Bowie har skrivit sedan 1970-talet

Det här är årets skiva. Kanske decenniets skiva. Eller så är det så att jag och Lokko och andra helt enkelt fått vårt liv paketterat i en skiva av den där fantastiskt vackra 66-åringen. Det är underbart att skivomslaget är smart. ”Heroes” (som tillsammans med Ziggy jag anser vara hans bästa skiva) men med en fyrkant med nya skivans namn. Det behövs inget nytt och effektsökande – det behövs att ta vara på det man har och skapa utifrån det. För någon gång då och då sker miraklet. En person omskapar musiken, omskapar det vi förstår. För vår generation är det Bowie.

Och hur många som än har försökt upprepa vad David Bowie en gång gjorde så är ”The next day” – sina smärre brister till trots – ett sjudundrande självsäkert bevis på att ingen annan ens har kommit i närheten.

Det här är som om Gud kommit tillbaka. Och så är det här #038 i #blogg100.