Namn och sånt #blogg100

Det är om nån vecka två år sedan jag tog Deeped som ett av mina namn. Då var det en kul grej och att skydda mitt namn – det som jag använder på nätet. Det var också ett sätt att faktiskt flytta samman identiteter: eftersom jag är Deeped lika mycket som jag är Niclas – bara det ena i köttvärlden och det andra i bitsvärlden så varför inte flytta samman de.

(vad det kommer från kan du läsa om här)

Det har gått ganska bra. Kanske ibland för bra. Och det senaste året har jag märkt en förändring där jag faktiskt reagerar mer när någon utanför min inre krets kallar mig Niclas. Deeped är en del av min person och jag börjar mer och mer presentera mig antingen som Deeped Niclas eller Deeped i jobbsammanhang.

Samtidigt har jag märkt att jag mer och mer känner att de båda namnen separeras. Mina närmaste vänner och familj kallar mig självklart för Niclas (även om dottern roar sig med att kalla mig ”pappa Deeped” vilket låter som något från Pipp på Kurrikulla) medan fler och fler som jag har professionell relation med kallar mig både och alternativt bara Deeped.

Jag har genom åren bytt fler namn. När jag var typ 12-13 var det jag som var drivande att byta från min farsas efternamn Sundqvist till morsans flicknamn Strandh. Eftersom man i den åldern (åtminstone på den tiden) kallade varandra efternamn (vi var två Niclas/Niklas i klassen) så körde jag hårt med att inte lyssna om någon kallade mig Sundqvist eller Sunkan. Så övergången gick rätt snabbt. När jag var 25 så fick jag också h-et i födelsedagspresent eftersom det var så udda att trots att släkten skrivit sitt namn med h sedan första världskriget så var det inte inskrivet i mantalslängden på det sättet. Så för 5000 så fick jag köpa mig ett h på slutet.

Det här med namn är intressant i sig själv. Jag har, som jag tidigare skrivit om, fått ett väldigt mycket sämre namnminne sedan jag var utmattningsdeprimerad – det är ett handikapp, och oerhört knepigt eftersom namn är så viktiga på många sätt. Dels som identifikation och dels att namnet alltid har en historia, både utifrån hur man fått det och hur man väljer att fylla det.

När man får barn blir namnfrågan verkligen påtaglig. Vilket namn ska barnet ha? Det går trender i namn och samtidigt så ska det tas hänsyn till släkt, till åsikter och försöka utröna hur den personen är som ska bära namnet.

Min strategi för att diskutera namn på mina barn har varit: det ska inte vara ett ovanligt men samtidigt inte för trendigt namn. Det ska vara internationellt gångbart samtidigt som det ska kännas nordiskt. Namnet Villiam kom av att vi såg en liten rödhårig kille springa omkring på McDonalds i Västerås – med sin pappa efter sig. Eftersom jag har en del rött i mig så kändes det som ett klockrent namn. Det vi sen gjorde var att ”nordifiera” stavningen med ett enkel-V. Amanda blev liksom Amanda. Ganska snart så var det ett ganska självklart namn för Terrorprinsessan…

Själv fascineras jag att jag fortfarande många gånger kallas ”Patrik” av människor jag inte tidigare träffat – vilket var det namn som mina föräldrar ratade. Eller att min dotter Amanda ibland misstas för en Matilda – vilket var ett namn som diskuterades.

Enligt hävd så har det ofta byggt på alliteration av förälderns namn, variation på släktnamn eller helt enkelt att få ett namn för att hylla eller släktmässigt koppla ihop en namnsträng. Det ändrades delvis under den nordiska namnreformen då vi blev friare och valde att addera fler namn varav ett var tilltalsnamn och oftast mest fritt.

Ett namn bär en historia som ofta går längre bakåt än födelseögonblicket, det bär förväntningar framåt och ibland undrar jag om inte ett namn även kan påverka vem personen blir. Har ni funderat över vem ni varit om ni fått det där namnet som era föräldrar ratade?

 

Post #026 i #blogg100

  • Frågan om anonymitet hänger också ihop med detta, där en del ju väljer att använda alias. Tror det är bra att vara tydlig med vem man är – och att kopplingen mellan online och offline är tydlig. Vi är ju samma person oavsett var.
    Jag har alltid kört med magnushoij (någon udda gång magnus.hoij – men det är nog mer ett misstag). Sedan hoppas man/jag ju att folk förstår att det är det samma som Magnus Höij – som ju verkligen inte har framtiden eller den internationella världen framför sig. Tyvärr lär väl även mina barn få dras med det bökiga Höij in i 2000-talet.

  • Själv har jag ju alltid varit Sillion på nätet sen 1993 och alltid använt det namnet på Forum och Communities. Så när Facebook kom, ännu en Community, så blev det Sillion där med. Nu kallar jag mig Michael Sillion överallt. För det är ju jag :)

  • Anonymitetsfrågan är en aspekt jag tänkt blogga om. Det var ju några år sen jag gjorde det (i en debatt med Marcus Birro).

  • Pingback: Det är något med papper ändå – men vad, och varför? | The Jennie - text och tankar, webb och kommunikation.()