En sjuårig svenska. Med fotboja. #blogg100

Titta på den här bilden. Titta noga.

IMG_20130130_074635

Titta på den igen. Det här är en sjuårig flicka. Det syns lång väg.

Titta igen. Finn ett fel.

Hon har en elektronisk fotboja. Yngst någonsin i den stat hon bor i. För att hennes pappa bestämt sig för att han plötsligt ska ha delad vårdnad. För att han valt att inte diskutera utan bara för att få rätt mot modern.

Flickan är svensk medborgare. Så titta igen på bilden. Är det här ett värdig sätt att behandla sin dotter? Är det här ett värdigt sätt att tillåta ett land behandla en svensk medborgare som är underårig?

Jag är förbannad. Jag vet vem det är, jag vet vem mamman är. Jag låter mamman få plats här för att berätta. Det är bråttom. Det här behöver berättas. Det här är det jag kan göra. Nån behöver ställa saker tillrätta innan den sjuåriga flickan. Nån som kan göra det fort.

”Jag och min dotters pappa har varit involverade i en vårdnadstvist i flera år sen jag efter många år av psykisk misshandel lämnade honom.
Jag har under hela hennes liv haft vårdnaden om henne – eftersom vi inte varit gifta och jag är svensk och han av annan nationalitet så var det bäst. Jag försökte hålla ihop. Först av kärlek sen av rädsla. Jag hade svårt att få barn. Ändå tvingade han mig att göra abort första gången vi blev gravida.

”Jag vill inte” sa jag, men han insisterade. ”Jag vill inte betala för dina tidigare misstag” och med det tryckte han ned mig på min plats igen. Han är viktigast.

När jag äntligen blev gravid igen bestämde jag mig på en gång. Minsta negativa reaktion och jag går. Han sa att han blev glad. Jag stannade.

Allt blev svårare efter detta. När vi till slut skaffade gemensam lägenhet så slutade han jobba. Jag fick jobba när dottern var nyfödd. För att få ihop ekonomin. Eftersom han inte är svensk eller jobbat i Sverige men bodde där så fick jag inte bostadsbidrag och maxkostnad för dagis. För svenska myndigheter förutsatte att vi hade två inkomster. Vi startade stora renoveringar. Han skulle fixa men gjorde det aldrig. Det blev allt svårare att nå honom, resonera med med honom. Jag bad honom söka hjälp. Istället blev han blev mer kontrollerande och slutligen fysiskt hotfull. Det fanns ingenstans jag kunde stänga om mig, ingenstans jag kunde jobba ifred. Ingenstans jag kunde tänka. Mina möten med kunder kunde han störa – trots att det var mitt jobb som betalade alla våra räkningar. När jag tappade uppdrag på grund av att han uppträdde som han gjorde, så var det mitt fel. Han möblerade om, ändrade saker – bara för att störa mig och kontrollera hela omgivningen.

Jag bet ihop. Höll mig uppe men när vår dotter blev äldre såg jag hur det påverkade henne. Bråken, hans lögner som hon började att genomskåda och hon såg hur jag undvek honom. Till slut klarade jag inte mer – jag kunde inte se att hon skulle behöva må så här – och jag kunde inte göra mer våld på mig själv. Om jag klappade ihop eller om han gjorde mig något – vad skulle hon då hamna i? Så jag gick. Sökte hjälp hos kvinnojouren som hjälpte mig. Efter att jag och dottern varit på resa till hennes mormor fick vi inte komma till lägenheten för honom. Jag fick inte komma hem. Jag såg ingen annan råd än att flytta till min mamma. Nästan 40 år och fick flytta hem till mamma. Eftersom jag hade ensam vårdnad tog jag med mig min dotter.

Det var då skiten träffade fläkten. Då började kampen om vår dotter. Han lyckades få tag på en advokat, med hjälp av svensk rättshjälp, som drev målet. I tingsrätten fick han rätt. Men vi har inte kunnat dela upp vårt gemensamma boende. För han svarar inte på några mail, han svarar inte på mina advokaters brev och hans advokater svarar inte på något. Det enda han gjort är att skriva långa hotfulla mail till mig. Trots att jag bett honom se till att kommunikationen oss emellan ska ske mellan våra ombud. Tack vare kronofogdehandräckning fick jag tillbaka mina personliga tillhörigheter men dotterns alla saker är magasinerade eftersom han vägrar gå med på att jag fixar flyttbil med mera. Trots att han inte bryr sig om saker som rör hans och min dotter. Skola. Fritid. Eftersom jag inte kunde annat än att byta stad fick jag ta dottern ur hennes skola och satte henne i en bra skola i den nya staden. Vilket kostade mig rejäla pengar.

Tingsrättsdomen är överklagad men på något sätt lyckades min fd sambo att få Skatteverket att skriva bort min enskilda vårdnad av vår dotter. Trots att allt ska vara som lis pendens – inget ska ändras under pågående rättsak. Till på köpet valde man att göra denna ändring retroaktivt. Jag lyckades få förvaltningsrätten att titta på min överklagan men eftersom den andra vårdnadshavaren vägrade skriva på så godtog de inte överklagan… Däremot har jag ännu inte fått se det papper som han lämnat in som gjorde att Skatteverket ansåg att en ändring var nödvändig. Och jag har aldrig undertecknat något papper på gemensam vårdnad.

Under semestern fick jag plötsligt veta att skatteverket ändrade vårdnaden i folkbokföringsregistret.  Från ”ensam vårdnadshavare moder” till gemensam vårdnad. Mitt i semestertider. Retroaktivt: sex år bakåt i tiden. Strax anmäldes jag till polisen för att ha kidnappat mitt eget barn. Innan vårdnaden ändrades i databasen, hade jag det inte. När jag flyttade till mamma efter att jag inte fick komma in i min egna lägenhet? När de hade umgänge varannan helg? Var jag en kidnappare redan då?  I USA. På dotterns drömsemester och en mässa för mitt jobb – var jag en kidnappare då också? Våra returbiljetter fick bli oanvända. Jag fick av den svenska polisen veta att så fort som jag landade på Arlanda skulle jag bli anhållen och min dotter skulle bli omhändertagen. Jag fick av jurister rådet att stanna i USA. Något jag nu ångrar – efter att ha fått reda på mer. Men då, med de fakta jag hade då, så såg jag ingen annan råd och – min dotter behövde få gå i skolan.

Idag bor vi i USA, jag och min dotter. Jag har fixat ett förstahandskontrakt, min dotter går i en bra skola men hon börjar känna av det här. För vi har nu fotboja. Jag har en och hon har en. Hon som fungerat så bra ett tag får nu försöka förklara för sina nya vänner varför hon har något som vanligtvis kriminella personer får bära.

”It’s for me and my mom and if you touch it my mom goes to jail”

Och hennes lärare berättar att hon ofta gråter efter att jag lämnat henne – för hon är rädd att polisen ska ta mig och hon inte ska få se mig igen. Eller komma och ta henne (från en inlaga av läraren, min översättning):

”Hon gråter när mamma lämnar henne på skolan för att hon är rädd att de inte skall ses igen. Ni kan tänka er hur svårt det är att lugna ett barn att de är säkra i skolan när barnet har hämtats av polis från den platsen”

Jag har bett svenska konsulatet om hjälp. Jag har inte fått någon. För om fru Justitia är blind så är den svenska versionen både döv och inte sällan helt ologisk.

Han har varit här nu. Träffat sin dotter. Eftersom situationen är som den är ska det finnas en övervakare med när de ses (jag kan ju inte smita eftersom jag ändå har elektronisk fotboja). Jag har erbjudit mig att betala en bra övervakare som också känner min dotter, och som är billigare än den rätten utsett och som han är ansvarig för att betala. Jag har erbjudit honom att se till att de kan träffas bara hon kan få bo med mig och gå i skolan här där vi nu kan bygga ett liv. Han har inte ens svarat på det. Han har inte betalat underhåll på alla år, han har inte brytt sig speciellt mycket om sånt som vanliga separerade föräldrar försöker komma överens om.

Jag vill inte att hon ska växa upp utan en pappa. Men jag vill att hon ska växa upp med bra hem, bra skola. Och jag är hennes mamma. Jag väntade länge på henne. Jag älskar henne mer än mitt eget liv.

Jag kommer antagligen att få se honom hämta henne. Snart. Till en tillvaro i en liten andrahandslägenhet per halvår, med en pappa som inte jobbar och som skiter i alla andra än sig själv. Han har inte tänkt något om skola för henne när han ska ta henne till Sverige. De bra skolor hon gått på har han inte råd med utan tänker ta henne från andraklass här i USA och sätta henne i kommunal förstaklass. Han har inte tänkt något runt att hon ska få det bra. Allt han vill är att få rätt. Mot mig.

Jag har bett honom att hon åtminstone ska få avsluta sin termin här. Det har han nekat.

Så här är vi nu. Min dotter är ganska glad ändå. Idag i alla fall. Hon ligger och läser, nära en kontakt eftersom hennes elektroniska fotboja behöver laddas. Jag jagar advokater för att på måndag är deadline. Jag har ingen ännu. Men jag tänker inte ge upp. För jag kämpar för henne. Min dotter. Inte för att få rätt.”

Titta på bilden igen. Titta. Det här är inte rätt.

Post #012 i #blogg100

Ps. Det är många män (observera att det bara är män) som ifrågasatt den här historien. Fine, jag kan delvis förstå det. Eller snarare: jag kan förstå att vissa saker verkar nästan märkliga och för fantastiska för att vara sanna. Och en del har fått för sig att det här inte är intressant eftersom båda sidor inte fått komma till tals. Visst – om det varit en tidning. Eller om personen ifråga blivit namngiven. Men det här är min blogg och jag har valt att ställa mig på min väns sida. För det här är ingen person som dykt upp plötsligt och bett att jag ska publicera hennes berättelse. Det här är en person jag känt i mer än tio år. Som jag följt och där jag hört bitar av var livet är på väg. Självklart kan jag bli lurad även jag men jag väljer att tro på henne – eftersom jag alltid kunnat lita på henne genom åren. Det jag däremot inte kan förstå hos de män som valt att misstro hela historien är att man i andra andetaget menar att det väl är bra om ett barn får ha en fotboja, ifall det finns risk för kidnappning. De menar alltså att det är bättre att ett barns möjlighet att vara barn genom att kringskäras av att hela tiden hålla tider, hela tiden vara rädd för att något ska gå sönder, inte kunna göra saker eftersom hela livet blir inrutat av detta. Det är viktigare att få rätt än barnets bästa.

Hur kom det här till? Jag fick bilder på min vän, och en bild på dottern. Med fotbojor. I helgen har hon jagat advokat för att kunna lösa de närmaste rättegångarna. Hela tiden har hon hoppats att de skulle kunna komma överens, om att nå fram. Inte hela tiden driva en fajt. Så när vi pratade i helgen frågade jag om det inte var dags att hennes historia berättades. Att det om möjligt fanns någon som ville ta tag i historien och utreda varför fotboja är nödvändigt, varför svenska myndigheter accepterar det, varför skattemyndigheten väljer att skriva om vårdnaden under pågående rättsprocess och gör det sex månader retroaktivt. Det vi gjorde var att samla ihop historien och skriva den. Självklart finns det mängder med saker som är utelämnade. Självklart är det bara hennes upplevelse av saken. För om vi skulle skrivit om precis allt skulle det blivit en smärre bok.

Och visst – hon har gjort en massa misstag: ett var att stanna kvar i USA. En del har menat att det är en sak som gör historien inte trovärdig: dock står det i texten att hon av amerikanska jurister blev rådd att inte åka hem. De har flera såna här fall och ser att det är svårare att få rätt om man åker hem. De hade fel. Det vet vi nu. Det visste hon inte då. Sätt er in i situationen att du åkt på konferens och semester med din dotter, fadern har blivit meddelat och eftersom tingsrättens dom är överklagad ska det – enligt normal gång – vara lis pedens dvs du har ensam vårdnad. Några dagar innan du ska åka hem får du reda på att du är anmäld för kidnappning. När du hör av dig till polisen så säger de att de kommer ta er så fort ni landar. Du frågar jurister och får de svar som ovan. Vad gör du? Åker hem?

Både hennes (och min) önskan är att föräldrarna ska komma överens. Att de ska hitta ett sätt att vara föräldrar för dottern. Att dottern ska få lugn och ro. Och slippa rädslan att förlora sin mamma, att bli omhändertagen eller tagen av polisen. Problemet är helt enkelt att det inte är hon som vill att pappan inte ska få vara med sin dotter.

För att klargöra några saker (även om de som kritiserar verkar skita i att ens läsa texten) – efter att kvinnan följt alla diskussioner som skett försöker vi klargöra några saker:

Så här går det till när mannen får delad vårdnad:

  • Tingsrättsförhandling påbörjas.
  • Skattverket ändrar mitt i detta (vilket de inte skall). Vilket innebär att polisanmälan görs.
  • Tingsrätten dömer till mannens fördel efter att kvinnan valt att inte komma hem till sista förhandlingen pga av hotet från polisen och råden från amerikanska jurister.

Eller för att citera:

Polisanmälan kom när jag var på semester = hotet om att bli gripen på Arlanda. Jag sökte hjälp hos min advokat i Sverige som pimpla vin i skärgården och inte svarade. Skatteverket vägrade rätta felet. Polisen som sa att de skulle gripa mig och slutligen advokater här i USA, flera olika rådgivningstimmar a 250 USD styck, till slut tog rådet av en adv att stanna här då det skulle funka bättre att ”establish residency here” som försvar. Det rådet kostade mig 8500 USD och min dotter.

Vidare: om kvinnan velat sticka iväg hade hon enkelt kunnat, som ensam vårdnadshavare, flyttat och skrivit ut sig ur svenska folkbokföringen. Då hade de helt enkelt varit försvunna. Intentionen var aldrig att göra det. Kvinnan och barnet är fortfarande skrivna i Sverige. De hade returbiljett.

När det gäller fotbojan så är det pappan till dottern som begärt fotboja också på sin dotter trots att mamman vädjat om att det borde räcka med att det finns på henne. De har inga släktingar eller såna möjligheter att gömma henne i USA.

  • Pingback: 11 Vad är fakta? |()

  • Erik

    Att använda barnen som slagträ är aldrig rätt. Aldrig.

  • Seaske

    Det här är är jävligt. Olidligt. Vad kan vi göra för att hjälpa? Ska vi starta en insamling, så de kan få en bra advokat? Vad behöver de först och främst?

  • Bo Grahn

    Kan du ge plats för mannens version också tack så man få en helhet?

  • Nicklas Andersson

    Instämmer. Naturligtvis är det totalt förkastligt att ett barn kommer i kläm på det här viset. Att bara få höra ena sidan gör det dock svårt att skapa sig en riktig uppfattning i övrigt.

  • Läs Ps.

  • Varför det? Läs Ps.

  • Johan

    Ursäkta en kallsinnig analys men hur är det med ”Jag har under hela hennes liv haft vårdnaden om henne – eftersom vi inte varit gifta och jag är svensk och han av annan nationalitet så var det bäst. ”Bäst enligt vems bedömning? I min naivitet så utgår jag ifrån att utgångsläget alltid är gemensam vårdnad och för att det ska ändras så måste det antingen godkännas av båda föräldrarna eller fastslås av myndigheter. Det borde ju antingen varit så att han i något skede godkänt hennes vårdnad , alternativt har vårdnaden aldrig fastställts som hennes men det inte haft nån praktiskt betydelse innan eftersom barnbidrag går till modern ändå och han tidigare inte gjort någon ansats att ta del i vårdnaden? Mitt resonemangs förlängning syftar till myndighetens agerande och märkliga bedömning att det skulle komma sig av att den på sitt fyrkantiga sätt bara fastställt att båda formellt har rätt till vårdnad eftersom annat inte överenskommits eller fastställts. Ur den synvinkeln är det om jag förstår begreppet rätt ‘lis pendens’ i så måtto att fadern har rätt till vårdnad eftersom alltid haft rätt till vårdnad med skillnaden att han fram till dess inte hävdat den.

  • seaske

    Självklart har han en annan syn på saken. Och detta är tragiskt för alla inblandade. Men hon har rätt till SIN upplevelse. Den ska inte ifrågasättas. Har någon upplevt detta hemska, har man rätt till stöd och hjälp. Och bojan sitter där på barnet. Oavsett. Att försöka förminska mor och dotter är så lågt!

  • seaske

    Det är inte upp till oss här att avgöra vem som har rätt och fel. Det gör en domstol. Och stöd och hjälp ge inte bara till dem som ”bevisligen har 100% rätt”. Det ska ges till männskor som behöver det. Punkt.

  • Emma

    Jag är i allra högsta grad kvinna men ifrågasätter syftet med den här historien. Jag ser att en mamma har delad vårdnad om ett barn. Ett barn vars far hon legat i en infekterad tvist med. Efter en semester väljer hon att kidnappa barnet genom att stanna kvar på semesterorten.

    Att barn får fotboja är förkastligt, men det är ett resultat av mammans handlande i den här frågan. Inte pappans.

    Hoppas att barnet får tillgång till båda sina föräldrar snart.

  • Har du svårt att läsa? Hon har tillgång till båda föräldrarna. Kvinnan ifråga har aldrig emotsatt sig något som helt umgänge. Pappan har inte haft vårdnad om barnet förrän han valde att börja bråka efter att de separerat. Så intresserad han visat sig.

  • För det brukar ju alltid de kvinnor som finns i alla historier om män som inte får träffa sina barn?

  • Daniel Brresen

    Men pappan svarar ju inte på något kontakt försöker… Svårt att få hans version då…

  • Bo Grahn är inte så intresserad egentligen. Bara att släppa upp en av dessa mansåsikter. Hans mail är en dummy-adress för att han inte är intresserad av svar.

  • Det är det. Å andra sidan är det så livet ofta är. I det här fallet är detta varken en artikel i en tidning där vanlig journalistiskt arbete vanligtvis bygger på att både vara objektiv respektive att ge plats för båda sidor (vilket inte alltid görs ändå – och objektivitet är en intressant diskussion när det gäller modern journalistik). Det här är en blogg. Det är min blogg. Som jag skrev har jag valt att tro på min vän. Utifrån att jag känt henne länge, att jag hört historierna tidigare och fr a – det hela är min idé från början. Hon har inte pitchat in att vi ska göra det. Så visst – du, Bo och Emman här nedanför kan anse att det nog är på något annat sätt. Och sitta på ett elfenbenstorn av objektivitet. Själv har jag hört så mycket mer i den här historien att jag får sitta på händerna för att inte fara ut mot er som inte tror henne.

  • Inte om a) fadern inte är svensk b) inte begär delad vårdnad. Du borde nog läsa texten igen.

  • Jag är inte ett dugg förvånad – svenska tingsrätter, soc osv är heeelt bänga i huvudet. Det verkar totalt slumpmässigt vilken de väljer att tro på men sedan ändrar de sig aldrig.

  • Pingback: #012 av #blogg100 – ett blogginlägg tar skruv | Jardenberg Unedited jardenberg unedited()

  • Erica

    Du Johan som skrev inlägget, här… Nu ska du veta att denne man är säkert inte som du utan en väldigt kontrollerande fader som bara vill gör livet surt för sin fd och kanske skiter fullständigt i barnet..även om du kanske varit med om att ngn kvinna gjort ngt liknande mot ngn så behöver det inte vara så i detta fall… i DETTA fall har kvinnan rätt.

    Fy för män som inte ser längre än näsan räcker, som denna pappa verkar vara…

  • Det finns ju även ett annat stort skäl för henne att stanna i Usa på en mer neutral mark och det är att han varit så manipulativ och ovarsam med sin familj att hon trots allt kontaktade Kvinnojour såväl som bosatte sig hos sin mor.

    Dessutom anser jag personligen att den som tycker att en fotboja på ett barn inte är något skrämmande utan vettigt i sammanhanget inte har den minsta förståelse för hur detta ter sig för ett barn. Skräcken att förlora sin mamma blir konstant och viktigast av allt frihetskänsla, att allt är möjligt, vilket våra barn utvecklas ifrån, går förlorad. Om pappan tror att detta på något vis gagnar honom i hans förhållande till barnet så har han misstagit sig grovt

  • Är man inte gifta så får modern ensam vårdnad såvida man inte träffar Familjerättseneheten för att ändra detta, vilket kallas Fastställande av fadersskap. Information om detta skickas ut några veckor innan barnets födelse. Familjerättsenheten fortsätter att försöka fastställa fadersskap kontinuerligt till det sker (dvs underskrift), men mannen måste begära att få gemensam vårdnad.
    Då detta inte finns i detta fallet har mannen tydligen inte haft något intresse av det. När väl fadersskap bekräftats är det ytterst sällan en moder kan anses ha rätten att neka en fader gemensam vårdnad, så en kvalificerad gissning är att mannen i denna historien inte ens brytt sig.

  • Exakt. Förrän hans kontroll föll ihop. Tack Lisa.

  • Pingback: När vi hakar i varann #blogg100 - Deepedition()

  • Fredrik

    Jag struntar högaktighets i var/hur/eller varför, min ilska stannade vid fotboja och en flicka på 7år. lika gammal som min egen dotter. Fy farao säger jag bara…

  • °°°

    Låt barnen få äta Pizza idag så kommer hon må bättre

  • Boktips: Som någon annan bäddar av Hanna Lans. Omständigheterna är inte exakt lika men det finns en hel del beröringspunkter (svensk mamma, amerikanska pappa, vårdnadstvist och barn i kläm).

  • När man läser att en flicka på sju år har en fotboja måste man bara anse att det är fel! Det borde räcka att ge mamman en boja! Stackars barn…..

  • Pingback: Första krisen « I huvudet på Carita Holmberg()

  • Johan

    Ok, tack. Jag visste helt enkelt inte hur rutinerna fungerar och ställde en hypotes för att förstå skattemyndighetens agerande. Att mannen inte brytt sig är ju helt uppenbart

  • Johan

    Jag har läst hela texten och har inget problem med läsförståelsen. Jag tvivlar inte på att mannen tidigare inte brytt sig för fem öre och beter sig som han gör för att jävlas. Det jag däremot inte visste var hur vårdnaden bestäms. Rimligt eller åtminstone fullt tänkbart i mina ögon hade varit att lagen i jämställdhetens och modernitetens tecken numera ger delad vårdnad per default så snart faderskapet är fastställt. Faderns nationalitet borde vara irrelevant så länge han är bosatt i Sverige. Det var (trots allt inte så förvånande) en felaktig hypotes men jag letade som sagt efter rationella förklaringar till hur skatteverket resonerat.

  • Johan

    Det är uppenbart även för mig. Jag försökte bara förstå hur det kom sig att myndigheterna agerat som de gjort. Förstå betyder inte att man anser att de gjort rätt.

  • Pantertanten

    Detta är en fruktansvärd historia!
    Ingen hjälp från Sverige, UD, utrikesenheten? – nej! Dom får ingen hjälp! Hade HON begått ett brott, vilket hon alltså inte gjort, så hade hon fått hjälp från Sverige, med advokat, rättshjälp osv.
    Ang. skattesnubbens galna totalmiss, han säger ju olika saker med tre månaders mellanrum (mutad?) så kan ett överklagande ske till Förvaltningsrätten. Men håll i er nu: Det överklagandet ska undertecknas av BÅDA föräldrarna! Ändringen som pappan har gjort kunde han göra utan mammans undertecknande. Men överklagan ska BÅDA skriva på!!!
    Snacka om en Kafka-sits!
    En annan sak: I hela denna stats historia har TVÅ barn fått fotboja.
    Den första var en kriminell tonåring. Den andra en liten svensk oskyldig flicka!!!
    Vad säger ni om det?
    Tack för den fantastiska artikeln! Borde engagera många.

  • Pantertanten

    De skador detta gör barnet kommer att visa sig i vuxen ålder.

  • Pantertanten

    Som jag skrev nyss. Andra barnet i denna stats historia!
    Den första var en kriminell ung pojke.
    Den andra en liten oskyldig svensk flicka!!!
    Horribelt!!

  • Pantertanten

    Insamling låter bra! Jag är med.

  • Pantertanten

    Du verkar ju inte läskunnig.
    Hon hade ensam vårdnad i alla år och som ensam vårdnadshavare kunde hon ta en semester under sommarlovet med den lilla tösen som ville åka till ett visst ställe. Vad är det för fel med det?
    Läs om igen så kanske du förstår.

  • Pantertanten

    Tjänstemanna-ansvaret togs bort 1994 av en viss svenskhatande politiker. Det går utför med fart nu. Håller med om tingsrätter, outbildade politiskt valda nämndemän. Det är som ett skämt.

  • Pantertanten

    Ogifta mödrar har automatiskt ensam vårdnad.
    Om föräldrarna vill ha gemensam vårdnad så skriver man på ett papper om det i närvaro av tjänsteman, tror det är soc.
    Den här s.k. pappan ville inte vara med och dela det ekonomiska ansvaret och ville därför inte vara den ena vårdnadshavare.

  • Pantertanten

    Exakt! Skrev ungefär samma sak nyss….

  • Pingback: Det enda jag kan göra är att tro på - Deepedition()

  • Pantertanten

    Deeped. Borde vi inte alla här skicka detta till UD tjänstemän, skatteverket osv?

  • Pantertanten

    Deeped. Jag är inte ung. Jag har sett hundratals skilsmässor under mitt liv. ALDRIG sett något som detta. Alla normala människor bryr sig om barnets bästa och gör upp om vad som är bäst för barnen!!
    Deeped, jag frågade nyss i en kommentar om vad du tycker om vi här skulle skicka denna blogg till UD, Ambassaden i Washington, skatteverket i sverige m.fl.

  • Pingback: 015 – Hatet, jag utmanar dig! | Heidi's News()

  • Pingback: Nej, jag har inte hört något (så en del om hatet på nätet) #blogg100 - Deepedition()

  • femhundring

    det var inmgen liten boja det där ! den ja hade här i sverige var ju extremt liten ju… dålig teknologi visst kunde dom producera tex rosa fint armband ist som ser ut som ett armband och inte en boja? teknologin finns iaf , men annars är detta tragiskt! blir arg då ja läser hur fan det funkar !

  • Pingback: "Hon är helt förstörd. Helt jävla förstörd." #blogg100 - Deepedition()

  • Pingback: J'accuse and fuck you all - Deepedition()

  • Pingback: "Man har den hummen det ögonblick man ser sitt barn i ögonen första gången" - Deepedition()

  • Pingback: Svensk 7-åring förråd av svenska myndigheter #blogg100 | signerat || kjellberg()

  • Malin Grön

    Jag erkänner skamset att jag först bläddrade förbi den här bloggen. Det var mitt i debatten om att man inte skulle dela nyheter kring försvunna människor. Jag ändrade det inte mycket tanke.
    I kväll fick jag veta vem det handlar om och jag inser att det är en person som jag litar på. Plötsligt kommer kommunikation genom åren i ett helt annat ljus och jag förstår mamman bättre.
    Framförallt så TROR jag på det som skrivs, och det gör mig förtvivlad.
    Det minsta man skulle kunna begära är att tösen hålls kvar i Sverige i väntan på hovrättens domslut. Eller att man lyssnar på flickan.
    Det här är bara förjävligt.

  • Albin Thorning

    Han verkar vara tvättäkta psykopat…
    Dessvärre omöjligt att bota, och innebär att man går hur långt som helst för att få rätt. Nederlag är inget alternativ, och ingens välbefinnande utom ens eget har något värde.

    Svårt att se någon konstruktiv lösning på detta utan att backa tiden och välja en annan make… :(

  • Pingback: Barnet, myndigheterna och advokaterna | DeepeditionDeepedition()

  • Malin Lundberg

    Fy fan säger jag bara. Vad hemskt!!!! Jag vet tyvärr också hur samhället fungerar i de här sakerna, har fått kämpa för min dotter i 3,5 år innan min tvist tog slut, och den tog bara slut för att fadern gav bort vårdnaden när han åkte in i fängelse för kvinno och barnmisshandel. Jag har en otroligt bra advokat som tur är, men samhället är sjukt i dessa lagar. Något borde göras nu!!!!

  • J. P.

    Jag är man, men har ändå fått se samma sak hända inte bara en gång, utan två ggr, och i min absoluta närhet då.
    Utelämna USA, så är det inte mycket som skiljer i historien här, och emot den verklighet jag haft omkring mig de senaste 15 respektive 19 åren, där fadern har sociopatiska drag med att aldrig kunna ha fel.
    Och där ungen mest är i vägen för tävlingen på olika sätt.
    Hur det har drabbat ungarna vill jag inte ens gå in på.
    Har man ett hyfsat normalt liv, så vill man inte veta hur osäkert det är eg, så är nog enklaste sättet att beskriva likn situationer.
    Och skälen till att det är svårt att få medhåll i sånt som kunnat vara förstaside-stoff annars, för det finns ingen som säger emot att barn ska ha ett drägligt liv, och att det ligger på båda föräldrarna att göra vad de kan.
    Lite som med att dö, och att vi alla…..ska man leva med det dagligen, och som väldigt påtagligt då, så tappar man tron på det mesta.
    Sant att vi inte hör faderns sida, men det behövdes inte många rader förrän jag kände igen mönstret, och det oändliga i det också.
    ”Felet” de har gjort som jag umgås med, det är att de ställt ungen framför allt annat, och tagit smällarna på sig själva när det varit något, det mest naturliga i världen när det gäller ens barn…så klart.
    Allt utom att reagera på enda sättet för att skydda sig emot sånt här, att bara försvinna på något av de få sätt som finns, men det är lite för mycket begärt att behöva leva jagad och fredlös, för att skydda sig emot både psykfall och all hjälp de får av staten!
    Och….
    Visst, jag är man, och jag vet att det kan vara/är svårare att få rätt osv, om man bara är den som betalar, och inte kan amma osv osv..
    Men det tar inte bort det totalt sjuka i att vissa kan dupera myndigheter in absurdum, utnyttja lagarna i helt fel syfte, kan skita helt i ungens välmående, och i sista änden bara gnälla på hur synd det är om dem då.
    Men å andra sidan, då har det väl aldrig varit en man från början heller.
    Något man kan tycka att kvinnor borde se direkt, visst, men verkligheten är ju aldrig så enkel, och den som aldrig varit ihop med någon som inte gått att leva med resten av livet, han/hon kan räcka upp handen nu.
    Och lämna den här sidan, för utan minsta lilla problem i livet, då har man inget liv heller, eller nån erfarenhet av det…rätt enkelt faktiskt!
    Och bara för att man inte har sett det än, så betyder inte det automatiskt att det omöjligt kan finnas andra som råkar ut för andra saker….
    Nu kan alla tycka att jag är en idiot osv, och det stämmer säkert bra det också ibland, men jag har aldrig velat erkänna att det faktiskt kan vara så illa, och vill eg inte det idag heller, men tyvärr då…
    Och det har så stor påverkan på livet, så jag har gått riktigt långt i att dra allt till sin spets, och så att det inte finns några om och men kvar, i någon konstig vinkling av det t ex, så jag är säker på det jag vet, punkt slut.
    Jag blir ett ”pain in the ass” på de här som redan har problem, för att jag inte accepterar att bli använd på nåt sätt ö h t, men nu är det ju faktiskt så att de…”gillar” det är nog fel ord här, men eftersom de inte vill göra saker värre, genom att missa eller missuppfatta något kanske, så uppskattar de att inte ”kunna komma undan” med något som kan drabba dem eller ungarna senare då.
    Och det kan jag i min tur se som en bra sida hos folk, och ha väldigt lätt för att vara vän med någon som gör vad de måste, oavsett vad….
    För mig står det för att man vill barnens bästa, och att de kan ta att vänskap betyder att man måste vara obekväm och ”elak” i vissa fall.
    Jag är långt ifrån perfekt, eller nån slags råmodell för att göra allting så rätt osv, men vissa saker är heliga, och att ha ungar tvingar dig till att bli ett helgon på många sätt.
    Tar man inte det, och betalar för det, med minsta möjliga moral iaf, då fattar jag inte hur man kan överleva ö h t.
    Med sig själv alltså!
    Och….jag kan också vara lurad nu, så klart, men vågar lita på vad jag sett o hört, så jag skickar en eloge till damen som går så långt, pga sitt barns framtid som ”minst störd” om inte annat.
    Mer kan man inte göra, men det är också det största man kan ta på sig i vissa lägen.
    För du har inget eget liv utan att det får begränsningar snart sagt överallt, om du verkligen kliver i att försöka göra det bästa osv…
    Och jag tvivlar på att diskussionen rör ”nåt stackars förvirrat fruntimmer”, med tanke på det som går att ”läsa mellan raderna”, och det gör det bara ännu värre i s f, ”mer liv, mer att mista liksom!”
    Jag önskar att jag haft något mer konstruktivt att säga, och om det varit prat öga emot öga, så kanske det funnits småsaker som klarnat för båda….men lösningen är väl bara att mildra fallet, med alla medel, så det är inte mycket att säga heller.
    Men det är en sits där man känner sig/blir rätt ensam, milt sagt, så kanske att det ger något att få höra att någon förstår om inte annat, och kan tro på det utan en massa förklaringar som inte ens går ihop för sig själv kanske?
    Trots det ”orimliga” i det, och trots att jag är man, och trots allt möjligt annat då.
    Vad säger man nu då?
    Lycka till kanske?
    Men ett ärligt sådant i a f.
    Krama ungen lite ifrån mig också, för det är väl det bästa motmedlet emot all skit här i världen, och det enda jag sett fungera!
    Det kompenserar i a f väldigt långt för allt som kan saknas av olika skäl!
    MVH
    En Supporter