Månadsarkiv: januari 2013

Att höra rösten viska att man är värdelös #blogg100

Jag sitter och är rädd. Stora jobb. Stort ansvar. Lilla jag. Varför tror jag att jag ska klara det här? Jag kan ju inget egentligen. Jag

Man borde lärt sig att man duger. Men alltsomoftast är den där ändå: rösten i magen att man nog inte duger, att man tagit sig vatten över huvudet. Det här blir en uppföljning av det jag skrev igår – om att alla andra verkar hinna så mycket. Det är lite baksidan att som jag dykt in i ett jobb utan att ha reell utbildning för det. Jag har fått lära mig själv, gå kurser och byggt min kunskap utifrån eget huvud. Jag har bara ett track record och många år av erfarenhet inom branschen (jag har ju varit här i mer än tio år nu).

Jag erkänner att jag ibland är avundsjuk: inte på människor men på att känna sig nöjd. Och ofta känner att jag inte kommit nånstans. Jämför, tittar och hör hur rösten i magen – den sura, den vars ton får hjärtat att dras ihop av ångest – säger att ”just så är det, du är en loser, du har gjort fel val, du kommer att misslyckas den här gången”. Den får ibland hjälp av andra som gärna vill sänka en. Det man uppnått är inte värt något. Det man är ska drivas med ”det är ju ett skämt” eller inte ens det: pure hatred.

Är det mycket vill ha mer? Nej. Är det falsk blygsamhet? Det vore dumt att vara det mot sig själv. Ibland tror jag det är det som är själva drivkraften – att än en gång motbevisa den där rösten. Ibland det som gör att man aldrig vilar och ger sig tid att tänka.

Sen kanske det bara är jag som har den där rösten. Bullrande elakt skratt. Krafsar för att göra mesta skada. Jag vet inte. För när jag skriver det här känner jag mig osäker. Blotta sig så här. Låta rösten vinna.

Post #009 i #blogg100

Vem snodde tiden? #blogg100

Jag har tjugo minuter på mig. #blogg100. Hej och hå. Jag vill inte misslyckas med utmaningen. Inte åttonde dagen. Massor med bra idéer men inget jag hinner genomföra just nu.

Det är för jävla eländigt att det just nu är så oerhört mycket att jag knappt hinner tänka. Det är roligt. Det är egentligen så här jag vill ha det. Men tid. För fan tid. Fucking carpe diem liksom. Jag försöker fan fånga sekunder.

Jag fattar inte hur folk hinner med allt som de gör. Spelar spel. Tränar varje dag. Är framgångsrika. Tar hand om familjen. Umgås med vänner. Läser böcker. Blogga långa fantastiska texter. Ta bilder. Lära sig något nytt.

Jag tycker jag  hinner mindre och mindre. Förut hann man läsa en massa. Idag är det bra om man hinner bliga igenom senaste minuterna i Twitterflödet, öppna nån onlinetidning några minuter. Säga hej till familjen.

Vart tog alla möjligheter vägen? Var tog de där timmarna vägen? Vem fan snodde dem?

34110181

post #008 i #blogg100

Rädd för de vuxna #blogg100

Vuxna. Det är typ vi. 99% (hej Amanda) som läser det här räknas och räknar sig själv som vuxna. Jag har grymt svårt för konceptet. Och två saker som dykt upp i mitt flöde senaste dygnet gör det inte bättre:

  • En vän berättar om att de på en högstadieskola i kommunen har en rektor som vill förbjuda elever att använda sociala medier. Det skapar bara mobbing och näthat enligt denna vuxna myndighetsperson vars arbete är att leda en skola som ska utbilda unga till att klara sig i livet både i arbete, fritid. Goda människor och goda medborgare. De ska därmed inte använda sociala medier eftersom det inte skapar något gott.
  • Samtidigt läser många av oss med fasa om skolan i Luleå som institutionaliserar nedvärderingen av en 14-årig elev eftersom denna vågat ifrågasätta vad hon tycker är en kränkande väggmålning. Hela historien finns att läsa här. I korthet handlar det om att hennes protester mötts med att hon överreagerar, att man satt upp alla klipp om målningen och diskussionen om den och att det gjorts en enkät på skolan om övriga elever tar illa upp av väggmålningen, vilket de inte gjorde – och detta ansågs vara elevdemokrati. Allt detta har skett antingen med vuxnas goda vilja eller orkestrerat av lärare och rektor.

Vuxna människor. När det kommer till unga blir vi det vi aldrig tänkte bli när vi själv var unga. När det kommer till principer – och möjligheten att styra unga: ibland oavsett om vi ens tror det är bra för dem. Vuxna människor. Principer och regler. Strukturera verkligheten enligt en definition av nytta som sätts av oss vuxna.

Jag har väldigt svårt för tanken på vuxenhet. Fortfarande. Det började nog tidigt. Men blev inte bättre när jag började jobba med ungdomar. Jag ser alltför sällan något egentligt värde i det. Mogenhet ja, erfarenhet ja, analytisk eller insiktsfull – självklart. Men vuxenhet? När jag jobbade med unga tenderade jag bli persona non grata bland vuxna. Visst – jag var med i diskussioner men hamnade alltför ofta i animerade diskussioner med ”vuxna”. För jag ansåg inte att en åldersmässig gräns eller för den delen en roll gjorde en person bättre på de ord som ofta kopplas med vuxenhet. För mig må vissa unga vara riktiga pain in the ass. Men det anser jag vissa vuxna också vara. Vi blir inte automatiskt mer ”mogna” (förutom en del som direkt blir övermogna och börjar lukta surt i sina åsikter), erfarenhet har bara ett värde om man kan dra användbara slutsatser av det och analys och insikt är något man lär sig snarare än något som ”kommer med åren”.

Vuxenheten är ingen medalj utan snarare något som alltid måste erövras. Inte för att därmed ha makt över andra, inte i en definitionsmässig kamp mellan vi vuxna och de andra (unga eller gamla). Det som måste erövras är att en möjlig god vuxenhet handlar om respekt och insikt om att det inte finns några enkla svar.

Att bli vuxen är hos unga något som ofta är ett straff. Och när man väl straffas så rationaliserar man det till att det är något man uppnått. Vilket gör att oavsett var man står i livet så blir vuxenheten det som är mallen för ett samhälle. Vuxenheten i form av en avgränsad tidsbunden del av livet. (Sen blir man gammal och blir av de vuxna sedd på samma sätt som unga).

Genom att välja att fokusera på ”unga” och ”ungdomen” som ett kollektiv (eller gamla). Vilket skapar beredvillighet till kollektiva lösningar, metoder som riktar sig mot unga och inte mot de individer som behöver stöd eller bryter mot något.

En vis person sa en gång:

Det är lätt att se skogen men inte hur träden mår.

Det är mycket mer komplicerat att börja inse att varje ung person är en individ. Det gör det svårare att vara vuxen. Det innebär att man måste möta det faktum att man en gång var ung själv. Var allt man gjorde då verkligen fel? Varje val man gjorde – även om det ibland kanske inte var helt genomtänkt (som om våra val som vuxna alltid är det) – var det felaktiga val? Kan vi inte glömma så kan vi klädsamt skämmas. För allt. Eftersom vi var en del av det där kollektivet ”unga”.

De två exemplen skrämmer mig. Jag blir än en gång rädd för ”de vuxna”.

Post #007 i #blogg100

En sökning som leder till Milgram #blogg100

En inkommande sökning fick mig att haja till:

de förklarar allt från varför vi kan fungera i grupp till varför det finns krig genom att de testerna visar att människan har en benägenhet att gå emot sina individuella värderingar om ett antal andra sociala parametrar finns

Först blev jag fascinerand av att någon valt att skriva en sån gigantisk lång mening för att söka efter framförallt Stanley Milgrams socialpsykologiska forskning om lydnad och gruppbeteende liksom Baumans olika teorier om deindividuation (jag har skrivit om detta här och här bland annat). Sjukt arbetskrävande researchsätt helt klart.

Sen funderade jag över det som man faktiskt frågade efter. Vilka är de parametrarna? Självklart finns det flera parametrar som kan påverka hur lätt man släpper sina egna värderingar och går med i en grupps minsta gemensamma nämnare. Allt från intellekt till socio-ekonomi. Eller utbildningsgrad. Patogena parametrar.

Jag tror ändå inte det är så oerhört svårt att se hur människor lätt kan välja att gå ur sina ofta normala värderingar, inte sällan humanistiska och jämlikhetsbaserade, och bli en del av en gläfsande flock av hyenor. Det tror jag vi alla till mans kan känna igen oss i.

I grunden är målet för att vara människa att hitta jämvikt. Jämvikt är normalitet. Det innebär att vi kan känna oss trygga och sträva vidare men i lagom takt.

Det är när den jämvikten försvinner, när normaliteten blir hotad som vi går från individ till grupp. Det finns egentligen två basala triggers: avundsjuka och det okända.

När det gäller det sista handlar det om att vi hela tiden behöver ordna upp vår tillvaro, skapa en världsbild som är hanterbar och greppbar. När något dyker upp som vi inte kan hantera börjar vi skapa bilder av det okända som innebär att vi i en grupp väljer att skydda oss mot detta. Det är vad som händer i exempelvis counterjihad-rörelsen och inom SD. Men också när en grupp människor ger sig på det som avviker: oftast på vilken skolgård, arbetsplats eller sociala medieplattform som helst.

Avundsjuka är den trigger som vi ser när man väljer att i grupp ge sig på en kändis eller personer som på något sätt nåt en grad av framgång. Det är delvis sammanhängande med rädslan för det okända – eftersom det avviker från den grundläggande normaliteten. En sån person blir då ett tillåtet byte för att avhumanisera. Det blir ju mer att ge sig på en seriefigur, fiktiv figur – en måltavla i papp.

För att klicka på triggern behövs egentligen tre saker: en ledare som startar och uppehåller gruppens riktning och som gruppen ogärna hamnar i onåd hos, det behövs en identifierbar gemensam fiende och en logistik som gör att individerna kan samlas och ”sluta leden”.

I en värld där ledarskap är lättare att ta, det finns inte längre samma krav på att blivit utnämnd eller att det finns kompetenskrav på ledarskap och där vi har enklare att hitta gemenskaper runt en världsbild än tidigare blir det lätt att skapa gemensamma fiender. Det ständigt föränderliga innebär att vi redan har svårt att känna jämvikten och normaliteten är så subjektiv att den hela tiden måste omdefinieras och därmed ständigt utsätts för hot. Där skapar vi därmed en grogrund för andra saker än öppenhet, inklusivitet och ett nytt samhälle. Oavsett om det är vid våra gränser, i det offentliga samtalet eller på Twitter.

Post 006 av #blogg100

En metablogg om #blogg100

Mitt mål med att delta i #blogg100 var fr a att komma igång med skrivandet, att skriva om andra saker än det jag gör i vardagen (och som jag skriver om på DigitalPR ändå). Jag var väldigt osäker på om jag skulle göra det – och bara någon dag innan hade jag funderat på att låta Deepedition bli ett arkiv: lägga ned.

Jag tycker i grunden att alla ska göra som de själva vill: ett sånt här projekt blir när det växer till den här magnituden ett självspelande piano. Men några tankar tänker jag ändå ge och avbryter den självpåtagna sociala medie-fastan med ett metainlägg om #blogg100.

Förutom att jag redan börjar känna att jag snart kommer blogga fler gånger än bara en gång om dagen – det gamla bloggsuget är tillbaka i full kraft – så har jag insett att projektet inte bara handlar om mitt eget skapande utan att jag för första gången på länge börjar hitta nya bloggar att läsa. Alltså innebär projektet inte bara nytta i att jag hittar tillbaka till glädjen att blogga här på Deepedition utan också om att jag ökar min kunskap, min utblick mot andra personer osv. Jag älskar den fantastiska bredden på bloggarna och på innehållet. Det är kanske det allra största värdet av #blogg100.

Så är det för mig men kanske annorlunda för andra.

Jag blir dock lite fundersam när det dyker upp diskussioner runt projektet som handlar om allt från idéer som i princip skulle göra det till en länkfarm till oron över om man inte skriver 100 bloggposter. Eller när folk vill försöka påskina att Fredrik skulle göra det för att höja sin Pagerank, sin Klout eller nåt annat.

I min tolkning av vad @bisonblog ville skapa så är det ingen tävling – det är ett sorts ABC (andning, blödning, chock) för bloggandet. Jag skrev tidigare om hur bloggosfären förändrats de senaste åren, och oavsett hur man räknar så har det blivit en annan segmentering. Jag tycker inte att man misslyckas om man inte får ihop 100 blogginlägg. Det är en målbild, en kul gamification att ställa upp för att börja blogga igen. Vad jag förstår på Fredriks intention så kommer inte den som inte postar en gång att ”falla bort”. Och visst: Netflix har lovat dem som lyckas köra 100 blogginlägg 100 dagar gratis (inse kostnaden om alla 450 bloggare lyckas :)) men det är en morot som man delvis kan ha och mista.

Det har kommit frågor om hur man bäst skapar SEO, hur man ska märka upp sina texter och att det är ett sätt att få fler läsare. Fine. Men jag blir mest oroad över att vi inte kan göra något bara för att det är kul, för att det är en njutning för en själv, för att kanske helt enkelt man har något som man vill säga, visa, tycka – eller bara skriva för skrivandets skull. Jag vet själv (det är själva grunden varför jag tvingar mig att satsa helhjärtat på det här) hur man kan bli fast i att kolla in stats för blogginlägg och istället för att skriva det man vill letar vinklar, ämnen mm som man vet kommer bli lästa. Jag vet själv hur man lätt hamnar i ett sätt att länka som förmerar möjligheten till fler läsare istället för att vara en gammal hederlig länkkärlek till dem som skrivit bra om något – eller kan fördjupa det man skriver om. Det är självklart viktigt att jobba så om man på något sätt säljer eller behöver bred räckvidd; men som vanlig blogg kanske kvaliteten hos dem som läser är det som man söker?

Det har diskuterats att när vi når 100 dagar att göra något event där man kan träffas och det vore fantastiskt – och att alla kunde välja ut det blogginlägg som man gillade bäst och vi gör en bok. Fantastiskt kul vore det. Men jag blir nästan rädd för det monster vi skapat när folk börjar diskutera att det inte vore så svårt att få sponsorer till sånt: det här är åtminstone för mig ändå lite att gå tillbaka till rötterna. Bloggandet har blivit något annat än det en gång var – och det är så det blir – men liksom att folk tar fram sina veteranmopeder i Hedemora nån gång per år eller man klär sig i folkdräkt så blir jag lite så där ”men förstör inte det här med en massa modernt digital pr-tänkande”.

Det är ett grymt initiativ som dykt upp. Det är i många stycken just det fantastiska som kan ske i sociala medier: människor skapar saker, hittar på ett projekt och genomför det utan att behöva ha stora medieföretag eller massor med pengar i ryggen.

Men precis som allt annat som innefattar många människor och som har delar av tävling inom sig kan det snabbt växa till ett monster. Det vore synd.

#005 av #blogg100