Likes ger mer välgörenhet – moralism gör det inte

Att skänka pengar är en knepig sak. Det finns så många olika aspekter att lägga på välgörenhet och genom sociala medier har ännu fler dykt upp. Det är ofta som företag väljer att köra ”för varje ny följare skänker vi en krona till X” eller nu senast Musikhjälpen där du kan önska en låt för ett antal kronor som går till rent vatten.

För mig finns det bara ett mål med välgörenhet: så mycket pengar som möjligt till den verksamhet som är i fokus. Alla sätt som kan ge några extra kronor är tillåtna. Smakfullhet, ”rätt sätt” osv. är underordnat.

Det är därför jag blir lite fundersam över kritik som dyker upp mot olika insamlingssätt som själva funktionen i sociala medier skapar. Det blir en sorts elitism i att det är ”finare” att skänka pengar om det inte finns någon motprestation än om det handlar om att exempelvis gilla ett företag på Facebook för att de satt upp en sån utmaning.

För att ta det från grunden: allt vi som en människa väljer att göra styrs av vårt egenintresse – det kan tyckas cyniskt men det är ändå grundläggande för våra beteenden. Så när det kommer till välgörenhet – oavsett om det är en motprestation eller inte så bygger det på en konsekvensanalys av den egna vinsten av att ge. Självklart är det sällan medvetet utan styrs av vårt semimedvetna. Och vinsterna kan vara många: allt från att känna sig god, att man ser nyttan med att göra något för världen som man är en del av, att döva dåligt samvete, att man känner någon som brinner för frågan (och därmed bli bättre vän), att man själv har erfarenhet/aktiverat sig i frågan med mera med mera. Visst är det omdiskuterat men jag vågar påstå att inget vi gör är helt och fullt osjälviskt.

För ett företag är det alltid en än mer medveten valprocess men på samma sätt att göra en analys av vad företaget också vinner på att delta i en viss välgörenhet (eftersom det finns ganska många). Självklart innebär det olika val när det kommer till att skänka något. Men allt handlar alltid om en balansräkning gentemot vad man själv kan vinna på det. Sponsorskap handlar alltid om att få fram sitt varumärke, olika insatser tillsammans med välgörenhetsorganisationer handlar alltid om en motprestation för att visa att varumärket är ett socialt/miljömässigt medvetet, för att skapa uppmärksamhet mm mm.  Det får vidare utveckling med stödgalor som självklart också säljer artisternas egna skivor, med pro bono-arbete från olika företag för den goda saken. Eller att skapa speciella produkter som säljs till förmån (eller delvis förmån) för välgörenhet. Ung Cancers armband (dock inget företag bakom) är ett exempel, RED-produkter ett annat. Eller om man väljer att avsätta en del av sin vinst/omsättning etc. (så kallad budgeterad välgörenhet) och berättar det så är det fortfarande ett sätt att bygga sitt varumärke.

Hela CSR-trenden handlar knappast bara om ett bättre samhälle – utan om att säkra upp att man är sedd som ett företag som är värt att handla av.

I samband med Musikhjälpen och andra kampanjer har en del företag valt att använda välgörenhet för att öka sina antal likes eller followers och då skänka pengar. Det kan diskuteras hur långsiktig nytta det har men samtidigt: det innebär att man får fler som kan ta emot de budskap man sedan väljer att kommunicera, det innebär att man väljer att visa att man inte bara är intresserad av det egna företaget osv. Helt enkelt så innebär det en win win-situation: fler följare innebär högre reach, och samtidigt ”köper man det” genom att skänka pengar.

Detta är dock något som en del anser såväl vidrigt som cyniskt. Jag gör det inte. Som jag tidigare sa: när det gäller välgörenhet så helgar ändamålen medlen i en väldigt stor utsträckning. Målet måste vara att få in så mycket pengar som möjligt oavsett hur det går till (så länge det är någorlunda lagligt). Den enda gång jag tycker det är fel att göra en sån kampanj är när man väljer att under själva kampanjen sätta ett tak. Att göra det innan (som Twitter gör) skapar snarare ett starkare gamification-indikament. För det är en del av att såna här kampanjer faktiskt kan ge mer pengar än om ett företag bara ska skänka en summa: genom att utmana både sig själva och andra att på ett mätbart sätt nå ett visst mål eller en så hög summa som möjligt triggas tävlingsinstinken både internt och externt. Ofta innebär det att företag skänker mer än de tänkt.

Jag tycker helt enkelt det är moralistiskt att slå ner på insamlingsmetoder som inte bygger på icke-prestation eller som ska bygga på osjälviskhet eftersom det dels innebär att människor (och företag) ska göra något som vi inte är kapabla till eftersom vi alltid utgår från ett egenintresse respektive att det innebär att moral och stil går före mål – att få in så mycket pengar som möjligt till välgörenhet.

Uppdaterat: Mattias Ronge på Deportivo skriver vidare om engagemang i samband med välgörenhet på nätet – läsvärt.

Jag inser också att det ibland verkar svårt att särskilja en grundläggande beteendestruktur för människan = självintresse från dess negativa symptom = girighet och egoism. För att ta det från början:

a) människan är i grunden alltid sig själv närmast. b) varje handling vi utför utgår från vårt självintresse; medvetet, semimedvetet eller omedvetet. c) självintresse är alltså en överlevnadsstrategi som är hårdkodat i vår existens d) de värderingar vi har är det däremot inte utan de är socialt skapade dvs. bygger på våra erfarenheter, vår kunskap (eller frånvaron av densamma) osv e) våra val utifrån självintresse kan därmed styras på ett medvetet plan av girighet eller givmildhet (eller filantropi för den delen). Detta utifrån hur vi väljer att värdera graden av vinst för oss själva. f) det innebär att girighet eller givmildhet inte handlar om en grundläggande beteendehandling utan en inlärd mekanism i valprocessen. Alltså kan vi förändra oss när det gäller parametern girighet/givmildhet men inte grundparametern självintresse.

Det har också diskuterats att det är cynism att skapa dylika kampanjer. För mig är cynism en värdering, inte en beskrivning av en handling. En cynisk handling är cynisk för att jag anser den vara det – värderar den på det sättet. Handlingen i sig kan vara girig (eller givmild) men inte cynisk.