Månadsarkiv: december 2012

2012

Ett annorlunda år. Jag startade det med att börja på ny kula. Sedan april har det varit United Power som varit min hemvist. En ny resa att göra. Deepedition DigitalPR är fortfarande aktivt också: föreläsningar och vissa kunder har jag fortfarande i den kontexten. Spännande att vara tillbaka i reklambranschen när den (än en gång) står inför ett rejält kliv i utvecklingen.

Welcome to mainstream

Jag har jobbat galet mycket det här året. Förutom ledigheten (där siestan innebar att jobba några timmar) i Kroatien så har det gått i ett. Jag är arbetsnarkoman och när jag får chansen att faktiskt göra nya saker så mår jag bra. Och jobbar oerhört mycket av pur energi och glädje.

Jag har inte pendlat men jag har rest mycket. Fantastiskt år med Webbdagarna och massor med andra spännande föreläsningar. Mött så många fantastiska människor och fått göra det jag tycker är vansinnigt roligt.

Förändringen sker ständigt. När det gäller sociala medier så har jag tittat framåt på min andra blogg. Och när det gäller det där livet så förändras det ständigt det också. Men det tänker jag inte försöka förutspå.

That old piano in the back is on the Fritz. The new Clavinova is in the houseMed datorn på foten för att se ackord och text. Släng pärmen Lundell #music #guitar #creativity

Det jag vet är att jag är pappa till två plötsligt rätt så stora barn. Fantastiska personligheter som jag är ödmjukt stolt över att få lära känna. Kreativitet och intelligens får mig att baxna och lyckan att inse att musiken gått i arv. Det är en ynnest att få se dem växa upp. En ynnest.

23 miljoner till välgörenhet vs tusentals smygrasister

Det har varit en mycket märklig vecka. Jag försöker på något sätt omfamna den rationellt men det går inte riktigt.

Vi har fått bevis på en skrämmande låg intellektuell nivå bland svenskar både när det gäller diskussionen om pepparkaksgubbar men framförallt när det gäller Disneys beslut att klippa bort nidbilder ur Tomtens julverkstad. Förutom att det visar att många svenskar faktiskt inte bryr sig ett skit om sina medmänniskor om det hotar en ”svensk tradition” så visar det att många inte bryr sig ett skit om fakta.

Samtidigt avslutas Musikhjälpen med ett insamlingsresultat på 23 miljoner kronor. Människor har på mängder av kreativa sätt (trots kritik av vissa metoder) startat egna insamlingar – det är crowdfunding i sin prydno långt borta från de strukturerade insamlingsorganisationernas stora (och inte sällan dyra) satsningar. Det är människor som vill en bättre värld för alla.

Hur ska man förstå det här? Hur ska man på något sätt kunna omfamna människans fullkomliga irrationalitet? Jag vet inte. Jag är glad över att så många människor valt att delta i kampen för rent vatten för världens barn. Och jag är beklämd över alla de som valt att hänge sig åt mobbning by proxy genom att förklara att ett barnprogram ska innehålla nidbilder av svarta och judar och av kvinnor för annars förstörs hela julen.

Likes ger mer välgörenhet – moralism gör det inte

Att skänka pengar är en knepig sak. Det finns så många olika aspekter att lägga på välgörenhet och genom sociala medier har ännu fler dykt upp. Det är ofta som företag väljer att köra ”för varje ny följare skänker vi en krona till X” eller nu senast Musikhjälpen där du kan önska en låt för ett antal kronor som går till rent vatten.

För mig finns det bara ett mål med välgörenhet: så mycket pengar som möjligt till den verksamhet som är i fokus. Alla sätt som kan ge några extra kronor är tillåtna. Smakfullhet, ”rätt sätt” osv. är underordnat.

Det är därför jag blir lite fundersam över kritik som dyker upp mot olika insamlingssätt som själva funktionen i sociala medier skapar. Det blir en sorts elitism i att det är ”finare” att skänka pengar om det inte finns någon motprestation än om det handlar om att exempelvis gilla ett företag på Facebook för att de satt upp en sån utmaning.

För att ta det från grunden: allt vi som en människa väljer att göra styrs av vårt egenintresse – det kan tyckas cyniskt men det är ändå grundläggande för våra beteenden. Så när det kommer till välgörenhet – oavsett om det är en motprestation eller inte så bygger det på en konsekvensanalys av den egna vinsten av att ge. Självklart är det sällan medvetet utan styrs av vårt semimedvetna. Och vinsterna kan vara många: allt från att känna sig god, att man ser nyttan med att göra något för världen som man är en del av, att döva dåligt samvete, att man känner någon som brinner för frågan (och därmed bli bättre vän), att man själv har erfarenhet/aktiverat sig i frågan med mera med mera. Visst är det omdiskuterat men jag vågar påstå att inget vi gör är helt och fullt osjälviskt.

För ett företag är det alltid en än mer medveten valprocess men på samma sätt att göra en analys av vad företaget också vinner på att delta i en viss välgörenhet (eftersom det finns ganska många). Självklart innebär det olika val när det kommer till att skänka något. Men allt handlar alltid om en balansräkning gentemot vad man själv kan vinna på det. Sponsorskap handlar alltid om att få fram sitt varumärke, olika insatser tillsammans med välgörenhetsorganisationer handlar alltid om en motprestation för att visa att varumärket är ett socialt/miljömässigt medvetet, för att skapa uppmärksamhet mm mm.  Det får vidare utveckling med stödgalor som självklart också säljer artisternas egna skivor, med pro bono-arbete från olika företag för den goda saken. Eller att skapa speciella produkter som säljs till förmån (eller delvis förmån) för välgörenhet. Ung Cancers armband (dock inget företag bakom) är ett exempel, RED-produkter ett annat. Eller om man väljer att avsätta en del av sin vinst/omsättning etc. (så kallad budgeterad välgörenhet) och berättar det så är det fortfarande ett sätt att bygga sitt varumärke.

Hela CSR-trenden handlar knappast bara om ett bättre samhälle – utan om att säkra upp att man är sedd som ett företag som är värt att handla av.

I samband med Musikhjälpen och andra kampanjer har en del företag valt att använda välgörenhet för att öka sina antal likes eller followers och då skänka pengar. Det kan diskuteras hur långsiktig nytta det har men samtidigt: det innebär att man får fler som kan ta emot de budskap man sedan väljer att kommunicera, det innebär att man väljer att visa att man inte bara är intresserad av det egna företaget osv. Helt enkelt så innebär det en win win-situation: fler följare innebär högre reach, och samtidigt ”köper man det” genom att skänka pengar.

Detta är dock något som en del anser såväl vidrigt som cyniskt. Jag gör det inte. Som jag tidigare sa: när det gäller välgörenhet så helgar ändamålen medlen i en väldigt stor utsträckning. Målet måste vara att få in så mycket pengar som möjligt oavsett hur det går till (så länge det är någorlunda lagligt). Den enda gång jag tycker det är fel att göra en sån kampanj är när man väljer att under själva kampanjen sätta ett tak. Att göra det innan (som Twitter gör) skapar snarare ett starkare gamification-indikament. För det är en del av att såna här kampanjer faktiskt kan ge mer pengar än om ett företag bara ska skänka en summa: genom att utmana både sig själva och andra att på ett mätbart sätt nå ett visst mål eller en så hög summa som möjligt triggas tävlingsinstinken både internt och externt. Ofta innebär det att företag skänker mer än de tänkt.

Jag tycker helt enkelt det är moralistiskt att slå ner på insamlingsmetoder som inte bygger på icke-prestation eller som ska bygga på osjälviskhet eftersom det dels innebär att människor (och företag) ska göra något som vi inte är kapabla till eftersom vi alltid utgår från ett egenintresse respektive att det innebär att moral och stil går före mål – att få in så mycket pengar som möjligt till välgörenhet.

Uppdaterat: Mattias Ronge på Deportivo skriver vidare om engagemang i samband med välgörenhet på nätet – läsvärt.

Jag inser också att det ibland verkar svårt att särskilja en grundläggande beteendestruktur för människan = självintresse från dess negativa symptom = girighet och egoism. För att ta det från början:

a) människan är i grunden alltid sig själv närmast. b) varje handling vi utför utgår från vårt självintresse; medvetet, semimedvetet eller omedvetet. c) självintresse är alltså en överlevnadsstrategi som är hårdkodat i vår existens d) de värderingar vi har är det däremot inte utan de är socialt skapade dvs. bygger på våra erfarenheter, vår kunskap (eller frånvaron av densamma) osv e) våra val utifrån självintresse kan därmed styras på ett medvetet plan av girighet eller givmildhet (eller filantropi för den delen). Detta utifrån hur vi väljer att värdera graden av vinst för oss själva. f) det innebär att girighet eller givmildhet inte handlar om en grundläggande beteendehandling utan en inlärd mekanism i valprocessen. Alltså kan vi förändra oss när det gäller parametern girighet/givmildhet men inte grundparametern självintresse.

Det har också diskuterats att det är cynism att skapa dylika kampanjer. För mig är cynism en värdering, inte en beskrivning av en handling. En cynisk handling är cynisk för att jag anser den vara det – värderar den på det sättet. Handlingen i sig kan vara girig (eller givmild) men inte cynisk.

Det är rasism oavsett om det är tecknad film

Det är det här diskussionen om Kalle Anka handlar om:

Idag när min tioåriga son åkte buss hem från skolan så satte han sig bredvid en tant som satt nära dörrarna, då han skulle av vid nästa hållplats. Tanten sa åt min son att han kunde sätta sig någon annanstans, då det fanns gott om andra platser i bussen: ”Varför sätter du dig bredvid mig, när det finns andra platser i bussen som är lediga?”

Min son gick och satte sig på en annan plats och när han reste sig upp från platsen bredvid tanten hörde han henne säga: ”…för vem vill sitta med en svartskalle”?

Han sa till mig när han kom hem: ”Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade på mig och sedan vände de bort sina ansikten…”

Det är från Fatous blogginlägg som också återberättas i Sydsvenskan där just stereotyper som skaver tas upp. Det är vad Disney förstått och valt att hantera. Något som fått många svenskar att uppröras – rör inte Tomteverkstaden! I Aftonbladet ställer sig @oisincantwell (länk) och Lena Mellin (länk) på två skilda sidor där den sistnämnda försvarar nidbilderna som varande ett bevis på mångfald. Argumenten från personer jag normalt anser någorlunda intellektuellt redliga andas SD-retorik och den där ”politiska korrektheten” som företrädare för rasismen gärna spelar på har plötsligt blivit den vanliga svenssons bästa argument. Det hela handlar inte om svarta, judar eller blonda per se utan om nidbilder av personer. Att anse det vara ok i en kontext av barnprogram och julafton (som Lena Mellin gör) är minst sagt märkligt.

Anna-Carin @carnebro har skrivit ett inlägg som ni måste läsa. Jag ställer mig bakom det inlägget helt och fullt. Liksom att @kjellberg samlat ihop ett antal argument runt det hela. Läsvärt som vanligt. Läs också Niklas Starows inlägg om pickananny-bilden som det bland annat handlar om.

Dock några saker som behöver klarläggas. Jag är emot historierevisionism när det kommer till att stater och medier gör den. Disney är ett företag som skapar kultur. De har all rätt i världen att förändra saker – och bör göra det. Skulle SVT självsvådligt valt att ta bort saker hade jag reagerat annorlunda. Samtidigt så handlar det här om barnprogram. Många är det som rasat mot innehållet i julens julkalender på SVT: att seanser och skrock inte ska läras ut till barn. Synen på barn är att de inte kan hantera saker som påverkar deras värderingar. Förutom på julafton i Tomtens verkstad.

Själv menar jag att det är fel att ta bort Tintin ur bibliotek – även om jag förstod grunden. Det är inkonsekvent ja. Men det handlar om att det är en plats där det offentliga ska ge många olika bilder. Ett bibliotek är inte ett företag. Ett företag har inget ansvar att bilda människor med så många vinklar som möjligt. Det är något annat än Disneys film under julafton. För hur tänker man bemöta de bilderna med barnen där i glöggfryntlighetens dimma? Hur många av de som anser att ”traditionen” är viktigare än att undvika nidbilder av andra människor skulle förklarat för barnen att just de dockorna faktiskt är felaktiga bilder av andra människor? Allt handlar om kontext. Att ha kvar dessa bilder i en film som visas på julafton är ett större fel eftersom kontexten runt jul är en annan i ett allmänt bibliotek. Eller en konstutställning. Faktiskt något annat än

Vidare så anser jag att Disney har rätt att göra vad de vill med sina filmer. För det är deras filmer. Rasa på – och bojkotta då företaget. De personer som rasar mot SVT visar snarare hur låg intellektuell kapacitet de flesta uppvisar som deltar i ”motrasandet”. Det är deras fulla rätt och att avkräva dem något annat utifrån argument om historieförfalskning är att förminska företags rätt att autonomt hantera sina produkter.

Upprördheten runt Disneys val att (än en gång ta bort dockorna – de har varit borta tidigare) handlar om att man upplever att man blir berövad en tradition. Alltså är traditionen viktigare än om andra människor kan uppleva det som en kränkning. Det är mängder av personer som väljer att gilla en sida som heter ”Vi som vill ha den svarta dockan kvar” – nidbilden blir en viktig del av julens tradition. Upprördheten handlar om att ”det räcker nu” dvs. lite smygrasism är helt ok.

Det handlar om strukturer helt enkelt. Personer menar att de aldrig tänkt på dockorna som nidbilder. Självklart inte – för vi är inskolade i att man kan avbilda andra människor. Det man inte vill ta in är att bilder inte bara förändras i en kontext utan också har en egen kontext. I det här fallet så handlar det om klassiska rasistiska bilder som aldrig kan förändras från att vara just det.

Den här diskussionen, plus det som hela pepparkaksdiskussionen drog med sig, plus SDs framfart skrämmer mig. För det visar en avsaknad av intellektuell redlighet hos stora grupper av befolkningen, det visar att det finns en gigantisk smygrasism och en stor form av ”nationalism” runt traditionerna som handlar om en strukturell rasism. Det är synd om Sverige.

Uppdaterat: Dexion har skrivit en mycket rationell och i grunden god text där jag dock inte håller med hennes slutsats om att antingen låta filmen vara orörd (och lägga det till att det är en gammal film) eller ta bort den helt. För ja – jag håller med om att det finns ett gäng ytterligare figurer i filmen som är minst sagt problematiska när det gäller nidbilder. För ja, Disney skulle – om de drar en hårddragen konsekvens av sitt val – få lov att klippa vilt i alla filmer. Men nej, jag anser inte att det är antingen eller; det här är ett barnprogram vilket gör att det är självklart att saker ska vara orörda och nej, det vore att förklara för ett företag att hela deras produkt är kontaminerad pga av tio sekunder.

Liten nubb i tunn SD-soppa

Jag är den sista att på något sätt försvara SD. Den här historien är nog att bevisa det. Och jag tillhör de som kan tycka att Nyheter 24 har sin plats i ett svenskt medielandskap.

Men fan vet om det här inte är väldigt väldigt tunt. Det är en väldigt liten spik man slängt i en väldigt stor kastrull med vatten. Självklart är det inte speciellt bra för Jimmie Åkesson att figurera som en dålig version av Axl Rose oavsett vad han håller i handen. Det är rätt patetiskt. Liksom att förklaringen som ges varför han är utsmyckad på det sättet ombord på en rockkryssning är fantastisk:

Han [Linus Bylund, SDs pressis] menar att anledningen till att Jimmie Åkesson var utklädd i en vit peruk och orange bandana var för att SD-ledaren vid denna tid var dödshotad och förföljd.
– Beroende på var han befann sig kunde han på olika sätt smälta in, till exempel i mataffären med gubbkeps och solglasögon. Han rörde sig inte särskilt ofta ute som sig själv.

Uppdaterat: alltså – ni vet det där med att försöka samordna sina stories

SD-partiledaren Jimmie Åkesson kommenterar till Expressen.se:
- Jag fick en choklad i present, och dom ville ta en bild dom som gav mig chokladen. Konstigare än så var det inte då.
- Jag var där i ett privat sammanhang, det var en rolig grej helt enkelt. Jag lånade löshår av en tjej i sällskapet, som var med. Kajal hade jag nog också, tror jag. Och bandanan delade dom ut på den här båten, så det var därifrån den kom.

Problemet som jag ser det är att ju tunnare stories blir desto större chans att opinionen faktiskt vänder och SD kan slänga på sig offerkoftan som de så gärna gått klädda i. Att dra stora växlar på såna här saker som varken är bevisade (är det ett hån eller en full Åkesson i en jävla fånig peruk med fula solbrillor som råkar hålla i en fallos-stor Toblerone) liksom att det bres på rejält från diverse statsvetare och andra politiker.

Vill vi fajta SD:arna lär det bästa vara att faktiskt visa på att mångfalden, integrationen och allas lika värde oavsett hudfärg, härkomst eller tid i Sverige faktiskt är lika. Det här är kontraproduktivt och spelar mörkerkrafterna i händerna.