Månadsarkiv: november 2012

Skolavslutningar och religiositet

Skolavslutningar i kyrkan är en stark symbolfråga. Det är den springande punkten efter att ha läst diverse diskussioner på bland annat Twitter. Den här frågan diskuteras konstant varje år. Det är ungefär lika traditionsmässigt som att alla är upprörda över hur tidig julskyltningen är. Jag skrev om det för flera år sen.

Och religion (läs: kristendom) är något som människor är rädda för. Det är något farligt. Något som gör illa människor.  När man väl sedan frågar om vilka skador som de stackars barnen kan få av att behöva få en välsignelse så kanske det inte är så farligt. Då blir nästa fråga – om det inte är farligt – vad spelar det då för roll? Antingen är det meningslöst eller positivt. Då hamnar man i att det här med att skolavslutningar i kyrkan bör vara sekulära av princip.

Bra så. Principer är bra även om jag brukar bli rejält orolig när principer hos vissa tenderar gå före saker som rationalitet, logik och empati. Mötet mellan synen på samhället som byggt på oomkullrunkeliga principer och synen på samhället som dynamiskt utvecklande utifrån veil of ignorance är åter synlig. Observera att det ofta ibland vanligt någorlunda intellektuellt funtade personer är kristendom som tenderar att göra illa människor. Andra religioner ska respekteras. Hej, konsekvens. Ibland blir det en sorts reverserad diskussion som man har med SD-are om än något mer intellektuellt redlig.

Skolan är icke-konfessionell dvs. den ska inte ta upp någon riktning inom en religion. Det är däremot lite vagt skrivet om skolan faktiskt är a-religiös. Och det står mig veterligen ingenstans att skolan ska vara ”sekulär” i meningen att religion inte ska vara en del vad barn undervisas i. Alltså krävs det ytterligare definitioner framöver och den debattartikel som Skolverket nu satt in riktar sig mot kristendomen och Svenska kyrkan. Och handlar om skolavslutningar men drar självklart hela diskursen om skolan och religionen bakom sig. Det finns några intressanta frågeställningar att göra sig:

  • Om nu skolan ska undvika religiöst innehåll på sina avslutningar: ska man då ens vara i en kyrka? Generellt brukar kyrkliga lokaler bestå av såväl kors, krusiduller och en del annat som kan betecknas som ”religiöst innehåll” även om prästen håller käften.
  • Om nu skolan ska vara helt fri från religiös påverkan – hur ska man då hantera böcker mm som ska läsas inom exempelvis svenskan? Utrensning ur skolbiblioteken a la Tintingate? För att dra det vidare: ska en lärare få berätta att man tror på en viss religion? Ska han/hon få bära ett kors, judestjärna eller annan igenkänning för ett religiöst symbolspråk?

Det som är frapperande är hur många tenderar att blanda ihop sina egna subjektiva åsikter om (kristen) tro och hur icke-konfessionalitet ska tolkas. Skolavslutningsfrågans symboliska värde ligger i möjligheten att ge en bredsida mot religion snarare än ett grundläggande intresse för vad som är bra eller dåligt för eleverna. Väldigt sällan är det ett reellt problem för andra än Jehovas Vittnen att avslutningen sker i en kyrka. Att religionen är en del inte bara av samhället utan också beteendemässigt en del av vår existens glöms bort eller undertrycks.

Men det finns också andra aspekter som är vidare och kanske mer problematiska:

  • Synen på barn och unga. Det är en grundläggande mening att barn är lättpåverkade och bara ”fylls på” av de åsikter som de möter. Det finns en ganska nedvärderande syn på ungas intellektuella kapacitet helt enkelt. Och en ganska ruskig syn på hur unga formas av andra som om de vore viljelös lera.
  • Skolans uppgift bör vara att ge kunskap och färdigheter för unga att kunna hantera en omvärld. Det innebär att kritiskt tänkande är något som borde vara en genomgripande del av all undervisning. Det skapar man inte genom att ta bort möjligheter att möta andra livsåskådningar utan snarare att få möta dem.
  • Synen på en metafysisk gudom som något farligt. Den är fin den, eftersom den lite bygger på tanken att om man inte gör ”kyrkliga saker” så är det inget religiöst. Men så fort någon säger något som är religiöst blir det problematiskt. Antingen finns Gud eller inte. Svårare är det inte. Förutom för Skolverket och några andra.

Själv anser jag att kyrka (eller trossamfund) och stat ska vara strikt åtskilda. För bådas skull. Det innebär att jag menar att en skolavslutning som består av skolsaker ska ske i skolan alternativt i generell lokal. Sen kan skolan erbjuda en traditionell skolavslutning på frivillig basis i kyrka, moské, ICA-handel whatever. På samma sätt anser jag exempelvis att religiösa samfund inte ska ha den juridiska vigselrätten: du gifter dig juridiskt i stadshuset och kan sedan ha en kristen, buddhistisk, wicca eller humanistisk vigsel efteråt där varje trosinriktnings syn på äktenskapet får plats.

Så: skippa försöken att vara alla till lags. Befria skolavslutningarna från möjligheten att användas som slagträn i en religionsdebatt, säg nej till halvkassa lösningar där kyrkorummet används men religiositet är förbjuden. Trovärdigheten för såväl skolan som för Svenska kyrkan ligger i att faktiskt vara det man är. Inget annat.

Om brott, straff och ett samhälle som gått havoc

Följer man både diskussioner och ser nyheter inser man att vi idag har ett tvärtom-land. Några viktiga principer för demokrati och civilisation är idag i sin motsats. Det är kanske mer skrämmande än många andra saker.

Proportionalitetsprincipen

Ett straff ska stå i proportionalitet med brottet och ett ingripande i proportionalitet gentemot straffvärde. Så bör det vara. Så är det inte.

Det senaste exemplet är hur Västtrafiks biljettkontrollanter sätter sig på en kille som inte betalat biljett och inte vill identifiera sig. Fyra stycken vakter trycker ner killen. Tittar man på filmen minns man Osmo Vallo som dog och då av polisen som gjorde samma. Proportionaliteten i våldet är alltså gentemot brottet att inte betalat 24 kr för en biljett respektive boten på runt tusenlappen.

På samma sätt kan man diskutera synen på exempelvis Israels rätt att försvara sig (R2P-principen i FN-fördraget) där proportionalitet inte är så intressant för vissa.

Om vi hamnar i den situationen där vi väljer bort att se övervåld som ett problem respektive att principen får gå före säkerheten och i vissa fall före människoliv är vi på ett sluttande plan.

Oskuldspresumtion

Rätten att bli betraktad som oskyldig tills motsatsen är bevisad är en portalparagraf i modern straffrätt. Dock inte i folks medvetanden längre. Idag ser vi snarare motsatsen: du är skyldig tills du bevisat motsatsen – och eftersom människor gärna tänker ”ingen rök utan eld” så är du nog skyldig ändå. Oavsett vilket brott det handlar om så ska detta gälla men gör det inte. Fr a har media valt att hårt anklaga personer på ibland vaga grunder – en anklagelse som blir en dom.

Att ha avtjänat sitt straff

I vanlig civiliserad rättssyn är en person som har avtjänat sitt straff att betrakta som oskyldig. Det är helt enkelt för att straff också handlar om att skapa möjlighet till förbättring. Det är något samhället idag valt att strunta i. Är du en gång dömd så är du dömd för resten av livet och att anses som skyldig i en evighet. Diskussionen om dödsstraff blir rätt meningslös eftersom det här skapar ett livstidsstraff där du aldrig kan förbättra, förändra eller skapa ett nytt liv utan att konstant anses som skyldig.

Problemet ligger mycket i att oavsett om rättsväsendet fortfarande ser till att förhålla sig enligt principerna så är det inte där du döms utan i människors ögon. När media väljer att gå enligt pöbel-metodiken skapar det en situation som borgar för synen att det är ok med övervåld, att samhället är otryggt och därmed ska alla som begår brott aldrig bli fria från detta och att bara misstankarna är ett bevis nog för att ett brott är begånget.

Är det verkligen det samhälle vi vill ha?